(s)jukvårdsprogram
Socialdemokraternas hälso- och sjukvårdspolitiska program presenteras i en artikel i Dagens Nyheter på lördagen. Det är naturligtvis svårt att ge en heltäckande kommentar av programmet endast utifrån en artikel i tidningen, men innehållsmässigt är det väl läge att ge både ris och ros.
Varför bry sig om vad en arbetsgrupp i det socialdemokratiska partiet skriver? Tja, för det första är socialdemokraterna intressant utifrån att de är Sveriges största parti och styr i många regioner och landsting och har alltid chansen att återta regeringsmakten. För det andra har vi sett väldigt lite av alternativa förslag från (s) på nationellt plan till den förda regeringspolitiken och det är spännande att se vart partiet är på väg. För det tredje samarbetar jag med (s) och (c) i Västra Götalandsregionen och då är det bra att förbereda sig på vilka förslag som kan komma att komma.
Jag blir lite besviken på att förslaget andas väl mycket överbudspolitik. En tidigare kollega till mig berättade att han en gång i St Petersburg, efter kommunismens fall, mött en före detta militär som gett sig in i politiken och bedrev valkampanj under parollen: "Allt gott till alla - och särskilt till de äldre". Förrförrförre Folkpartiledaren Bengt Westerberg uttryckte det som "den stora välviljans hyckleri" - att lova mer än man vet att man har möjlighet att hålla. Tittar man bara på den hälso- och sjukvårdspolitiska programmet så blir det inte mycket resurser över till andra politikområden.
Det är roligt att den idé som föddes i vårt arbete med VG Primärvård om patientavgiftsfrihet vid den vårdcentral man är listad får genomslag i (s)-programmet. Vi vet redan nu att det är svårare att gå från bra idé till verkligt genomförande. Det är också lite oroande att (s) föreslår ett nationellt centifieringssystem för primärvården. De senaste dagarnas, berättigade kritik mot att det kommunala självstyret begränsas i "Vårdval Sverige" skorrar när det kommer till "Patientval Sverige" a la (s)-modell.
I flera fall tycker jag att (s) rör sig mer mot mittenfåran i svensk politik och det är positivt att ingen ny stopplag (förutom för Universitetssjukhusen) föreslås. Det är också positivt att man i programmet tycks se till behovet av ökad närhet till akutare vårdinsatser än bara vid sjukhusen. Däremot är jag lite förvånad över att också (s)-arbetsgruppen lägger förslag på en akutvårdsgaranti på fyra timmar.
Bättre tillgänglighet, service, information och bemötande behövs på våra sjukhus akutmottagningar, och vi har i Västra Götalandsregionen strax före sommaren startat ett arbete för att förbättra oss inom det området och vi avser att arbeta med olika former av måltal. Själva syftet med en garanti är att den ska garantera något. På en akutmottagning kan man per definition inte garantera något. Ingen annanstans i sjukvården är prioriteringen av mest sjuk patient så tydlig som vi akutmottagningen. Ingen kan garanteras något där.
Dessutom är ju tanken med den vårdgaranti som redan finns för besök och operation att man ska erbjudas annan vårdgivare om inte mottagande enhet klarar av att uppfylla garantin. Det är svårt att i praktiken klara av att erbjuda en alternativ vårdgivare inom en tidsgräns på fyra timmar. Tyvärr är en akutvårdsgaran ytterligare ett utslag av "den goda välviljans hyckleri".
Jag kan till sist inte heller låta bli att notera att den forskningssatsning som jag berömde i torsdags har mötts av kritik från den socialdemokratiska oppositionen. Regerings satsning med en nivåhöjning av forskningsanslagen med 5 miljarder kronor över fem år kritiserar för att vara för lite. Under den förra mandatperiodens (s)-styre blev nivåhöjningen 2,34 miljarder. Totalt under perioden 2009-2012 tillförs forskningen 14,7 miljarder och under den förra perioden blev det 4,14 miljarder.
Marie Granlund säger dock i sitt uttalande att (s) satsat mer än regeringen på forskning i sin alternativa budget både 2007 och 2008 och att de kommer att göra det igen.
Det är väl just detta som jag tycker är det tråkigaste med politiken. Resultat mäts inte i vad man presenterar i skuggbudgetar, utan vad man konkret uträttar när man sitter vid makten.
Varför bry sig om vad en arbetsgrupp i det socialdemokratiska partiet skriver? Tja, för det första är socialdemokraterna intressant utifrån att de är Sveriges största parti och styr i många regioner och landsting och har alltid chansen att återta regeringsmakten. För det andra har vi sett väldigt lite av alternativa förslag från (s) på nationellt plan till den förda regeringspolitiken och det är spännande att se vart partiet är på väg. För det tredje samarbetar jag med (s) och (c) i Västra Götalandsregionen och då är det bra att förbereda sig på vilka förslag som kan komma att komma.
Jag blir lite besviken på att förslaget andas väl mycket överbudspolitik. En tidigare kollega till mig berättade att han en gång i St Petersburg, efter kommunismens fall, mött en före detta militär som gett sig in i politiken och bedrev valkampanj under parollen: "Allt gott till alla - och särskilt till de äldre". Förrförrförre Folkpartiledaren Bengt Westerberg uttryckte det som "den stora välviljans hyckleri" - att lova mer än man vet att man har möjlighet att hålla. Tittar man bara på den hälso- och sjukvårdspolitiska programmet så blir det inte mycket resurser över till andra politikområden.
Det är roligt att den idé som föddes i vårt arbete med VG Primärvård om patientavgiftsfrihet vid den vårdcentral man är listad får genomslag i (s)-programmet. Vi vet redan nu att det är svårare att gå från bra idé till verkligt genomförande. Det är också lite oroande att (s) föreslår ett nationellt centifieringssystem för primärvården. De senaste dagarnas, berättigade kritik mot att det kommunala självstyret begränsas i "Vårdval Sverige" skorrar när det kommer till "Patientval Sverige" a la (s)-modell.
I flera fall tycker jag att (s) rör sig mer mot mittenfåran i svensk politik och det är positivt att ingen ny stopplag (förutom för Universitetssjukhusen) föreslås. Det är också positivt att man i programmet tycks se till behovet av ökad närhet till akutare vårdinsatser än bara vid sjukhusen. Däremot är jag lite förvånad över att också (s)-arbetsgruppen lägger förslag på en akutvårdsgaranti på fyra timmar.
Bättre tillgänglighet, service, information och bemötande behövs på våra sjukhus akutmottagningar, och vi har i Västra Götalandsregionen strax före sommaren startat ett arbete för att förbättra oss inom det området och vi avser att arbeta med olika former av måltal. Själva syftet med en garanti är att den ska garantera något. På en akutmottagning kan man per definition inte garantera något. Ingen annanstans i sjukvården är prioriteringen av mest sjuk patient så tydlig som vi akutmottagningen. Ingen kan garanteras något där.
Dessutom är ju tanken med den vårdgaranti som redan finns för besök och operation att man ska erbjudas annan vårdgivare om inte mottagande enhet klarar av att uppfylla garantin. Det är svårt att i praktiken klara av att erbjuda en alternativ vårdgivare inom en tidsgräns på fyra timmar. Tyvärr är en akutvårdsgaran ytterligare ett utslag av "den goda välviljans hyckleri".
Jag kan till sist inte heller låta bli att notera att den forskningssatsning som jag berömde i torsdags har mötts av kritik från den socialdemokratiska oppositionen. Regerings satsning med en nivåhöjning av forskningsanslagen med 5 miljarder kronor över fem år kritiserar för att vara för lite. Under den förra mandatperiodens (s)-styre blev nivåhöjningen 2,34 miljarder. Totalt under perioden 2009-2012 tillförs forskningen 14,7 miljarder och under den förra perioden blev det 4,14 miljarder.
Marie Granlund säger dock i sitt uttalande att (s) satsat mer än regeringen på forskning i sin alternativa budget både 2007 och 2008 och att de kommer att göra det igen.
Det är väl just detta som jag tycker är det tråkigaste med politiken. Resultat mäts inte i vad man presenterar i skuggbudgetar, utan vad man konkret uträttar när man sitter vid makten.
Stort A till regeringen!
I måndags bloggade jag om nyheten från i söndags om att en större satsning från regeringen var på gång till området medicinsk fordkning i höstens budget. Jag var lite skeptisk till hur långt Lars Leijonborgs uttalande om en satsning på "Hundratals miljoner till medicinsk forskning" för att ta igen förlorad terräng skulle bära med tanke på hur pengar kan låta retoriskt å ena sidan och vara i verkligen å den andra sidan.
Låt mig därför, med största ödmjukhet, be om ursäkt för mitt misstroende. Regeringen presenterade idag budgetproppens kommande forskningssatsning, och även om det inte går att utläsa hur mycket av satsningen kommer att gå till just medicinsk forskning så innebär dagens positiva besked från regeringen att Sverige kraftfullt flyttar fram posiitionen inom forskning.
Regeringens satsning innebär att nästan 15 miljarder kronor tillförs svensk forskning den närmaste fyra åren. Redan nästa år ökar resurserna med 2,4 miljarder för att successivt öka till 5 nya miljarder till forskning år 2012. Medicinsk forskning är vid sidan av forskning inom områdena teknik och klimat/energi fokuserade områden i regeringens forskningssatsning.
Nu har vi mer kunskap om de ökade resurserna till svensk forskning. Om inriktningen på forskningspolitiken i övrigt får vi med all säkerhet avvakta till senare i höst när regeringen presenterar sin forskningspolitisk proposition. Eftersom jag också är ordförande i den FoU-råd som finns i intresseorganisationen Sveriges kommuner och landsting (SKL) hoppas jag att regeringen i den kommande forskningsproppen inte bara ser till behovet av forskning riktad mot näringslivsutveckling, utan att regeringen också uppmärksammar behovet av ökad forskning riktad mot den offentliga sektorn. Kommuner och landsting/regioner är i stora stycken kunskapsintensiva verksamheter som är i behov av ny kunskap och utveckling av metoder och arbetssätt. Här har forskningen en mycket viktig roll att fylla framgent.
Låt mig därför, med största ödmjukhet, be om ursäkt för mitt misstroende. Regeringen presenterade idag budgetproppens kommande forskningssatsning, och även om det inte går att utläsa hur mycket av satsningen kommer att gå till just medicinsk forskning så innebär dagens positiva besked från regeringen att Sverige kraftfullt flyttar fram posiitionen inom forskning.
Regeringens satsning innebär att nästan 15 miljarder kronor tillförs svensk forskning den närmaste fyra åren. Redan nästa år ökar resurserna med 2,4 miljarder för att successivt öka till 5 nya miljarder till forskning år 2012. Medicinsk forskning är vid sidan av forskning inom områdena teknik och klimat/energi fokuserade områden i regeringens forskningssatsning.
Nu har vi mer kunskap om de ökade resurserna till svensk forskning. Om inriktningen på forskningspolitiken i övrigt får vi med all säkerhet avvakta till senare i höst när regeringen presenterar sin forskningspolitisk proposition. Eftersom jag också är ordförande i den FoU-råd som finns i intresseorganisationen Sveriges kommuner och landsting (SKL) hoppas jag att regeringen i den kommande forskningsproppen inte bara ser till behovet av forskning riktad mot näringslivsutveckling, utan att regeringen också uppmärksammar behovet av ökad forskning riktad mot den offentliga sektorn. Kommuner och landsting/regioner är i stora stycken kunskapsintensiva verksamheter som är i behov av ny kunskap och utveckling av metoder och arbetssätt. Här har forskningen en mycket viktig roll att fylla framgent.
Regeringsiver och vårdval
Någonstans inom mig glädjs jag åt att Sverige har en regering som uppvisar iver till att genomföra reformer och åtgärder för att förbättra vårt land, inte minst mot bakgrund av de sista året med ett mycket trött socialdemokratiskt parti i regeringen stött på vänsterpartiet och miljöpartiet.
Samtidigt blir det lite besvärande när "min" regering har så bråttom att genomföra reformer att ena handen ibland inte vet vad den andra och gör och att remisstider blir så korta att det inte finns en sportslig möjlighet för remissinstanserna att kunna göra ett bra jobb eller ens hinna hålla ett sammanträde för att fatta ett formellt beslut om remissvaret.
I förra veckan hanterade regionens hälso- och sjukvårdsutskott (HSU) betänkandet om "Vårdval Sverige". Förslaget innebär att samtliga landsting ska inför en vårdvalsmodell i primärvården. Ur mitt egenintresse spelar det egentligen ingen roll då regionen har ett pågående arbete för att under nästa år införa en vårdvalsmodell i primärvården. I vårt remissvar handlade det om principen om vem som beslutar över vad.
19 av 21 landsting säger nej till förslaget om att påtvinga alla landsting en vårdvalsmodell, enligt Dagens Medicin. I samma artikel uttalar socialminister Göran Hägglund att han ändå avser att genomföra reformen. Det står självklart Hägglund och regeringen fritt att värdera remissinstansernas yttranden, men det kommer att bli betydligt svårare för de borgerliga partierna att i framtiden kritisera en eventuell ny socialdemokratisk regering för införande av till exempel stopplagar för utförsäljning av akutsjukhus. Då hördes kraftfull kritik från borgerligt håll om inskränkningar i den kommunala självstyrelsen - nu blir vi lika goda kålsupare.
Ett av förslagen i "Vårdval Sverige" är att förändra lydelsen i Hälso- och sjukvårdslagens (HSL) §5 om att landstingen ska organisera verksamheten så att alla invånare får tillgång till en fast läkarkontakt i primärvården och att denne ska vara specialist i allmänmedicin. Den paragrafen föreslås nu upphöra vid årsskiftet.
Två veckor innan årsskiftet ska en ny utredning presenteras med förslag på en ny lydelse av § 5 i HSL som troligen kommer att innebära att den fasta kontakten inte behöver vara allmänläkare och inte ens läkare utan någon annan personalkategori i primärvården. Jag tycker det är synd att man förändrar skrivningen i § 5, men om man nu ska göra det så är det lämpligt att göra det i ett steg, och inte först ta bort nuvarande skrivning för att 6-12 månader senare införa en ny skrivning.
Regeringsivern är positiv, men ibland går det så fort att det blir lite pinsamt när förslagen inte riktigt hänger ihop.
Samtidigt blir det lite besvärande när "min" regering har så bråttom att genomföra reformer att ena handen ibland inte vet vad den andra och gör och att remisstider blir så korta att det inte finns en sportslig möjlighet för remissinstanserna att kunna göra ett bra jobb eller ens hinna hålla ett sammanträde för att fatta ett formellt beslut om remissvaret.
I förra veckan hanterade regionens hälso- och sjukvårdsutskott (HSU) betänkandet om "Vårdval Sverige". Förslaget innebär att samtliga landsting ska inför en vårdvalsmodell i primärvården. Ur mitt egenintresse spelar det egentligen ingen roll då regionen har ett pågående arbete för att under nästa år införa en vårdvalsmodell i primärvården. I vårt remissvar handlade det om principen om vem som beslutar över vad.
19 av 21 landsting säger nej till förslaget om att påtvinga alla landsting en vårdvalsmodell, enligt Dagens Medicin. I samma artikel uttalar socialminister Göran Hägglund att han ändå avser att genomföra reformen. Det står självklart Hägglund och regeringen fritt att värdera remissinstansernas yttranden, men det kommer att bli betydligt svårare för de borgerliga partierna att i framtiden kritisera en eventuell ny socialdemokratisk regering för införande av till exempel stopplagar för utförsäljning av akutsjukhus. Då hördes kraftfull kritik från borgerligt håll om inskränkningar i den kommunala självstyrelsen - nu blir vi lika goda kålsupare.
Ett av förslagen i "Vårdval Sverige" är att förändra lydelsen i Hälso- och sjukvårdslagens (HSL) §5 om att landstingen ska organisera verksamheten så att alla invånare får tillgång till en fast läkarkontakt i primärvården och att denne ska vara specialist i allmänmedicin. Den paragrafen föreslås nu upphöra vid årsskiftet.
Två veckor innan årsskiftet ska en ny utredning presenteras med förslag på en ny lydelse av § 5 i HSL som troligen kommer att innebära att den fasta kontakten inte behöver vara allmänläkare och inte ens läkare utan någon annan personalkategori i primärvården. Jag tycker det är synd att man förändrar skrivningen i § 5, men om man nu ska göra det så är det lämpligt att göra det i ett steg, och inte först ta bort nuvarande skrivning för att 6-12 månader senare införa en ny skrivning.
Regeringsivern är positiv, men ibland går det så fort att det blir lite pinsamt när förslagen inte riktigt hänger ihop.
Presidentvalet och sjukvården
Jag har ägnat sommaren åt att verkligen njuta av historiens bästa TV-serie. 7 säsonger med totalt 154 avsnitt på DVD av serien "The West Wing" eller "Vita Huset" har avnjutits etappvis under sommaren och det har varit en intressant uppladdning inför hösten presidentval. Det är slående hur TV-serien avslutas med ett presidentval där demokraternas kandidat är en yngre man tillhörande en etnisk minoritet och där republikanernas kandidat är en äldre vit man som anses stå för långt till vänster i frågor som är viktiga för repulikanernas kärntrupper. Känns scenariot igen från verkligheten?
När nu demokraternas konvent inletts i Denver är det oerhört jämnt i den amerikanska väljaropinionen. Drygt två månader återstår till den första tisdagen i november då valet hålls och med största sannolikhet kommer hälso- och sjukvården att vara en av de viktigaste valfrågorna.
USA är ju på många sätt kontrasternas land som erbjuder världens allra bästa sjukvård och medicinska forskning, men USA är också ett land där inte alla har tillgång till hälso- och sjukvård på samma villkor. Idag kom uppgifter om att 47 miljoner amerikanare beräknas helt sakna sjukvårdsförsäkring och att ytterligare 28 miljoner saknar försäkring periodvis under året. Rapporten från George Mason University i Virginia i USA och Urban Institute beräknar att de oförsäkrade i USA under detta kommer att spendera sjukvård för 30 miljarder dollar ur egen ficka. En summa som ganska väl motsvarar alla svenska landsting och regioners sammanlagda kostnad för hälso- och sjukvården.
Vad kommer att hända med sjukvården i USA efter höstens val? Det är riktigt svårt att sia om. Hade Hillary Clinton varit en av kandidaterna hade frågan definitivt hamnade ännu högre upp på agendan. Både Barack Obama och John McCain är lite mer otydliga i sina viljeinriktningar, och skillnaderna mellan kandidaterna är i stora stycken de klassiska skillnaderna i lösningar mellan demokrater och republikaner.
Det har tidigare visat sig väldigt svårt för nya administrationer att på allvar göra genomgripande förändringar av hälso- och sjukvårdens finansiering i USA, trots att landet lägger världens i särklass högsta andel av BNP på hälso- och sjukvård och en förvånandsvärt stor orättvisa i fördelningen av insatserna för enskilda.
Ägna gärna några minuter och studera vad de båda kandidaterna Barack Obama och John McCain själva säger om sina agendor för framtidens hälso- och sjukvård i USA.
Om någon undrar så hade jag själv röstat på Obama i höstens presidentval om jag hade haft möjligheten - inte bara för hans sjukvårdspolitik, för då hade jag föredragit Hillary Clinton som kandidat.
När nu demokraternas konvent inletts i Denver är det oerhört jämnt i den amerikanska väljaropinionen. Drygt två månader återstår till den första tisdagen i november då valet hålls och med största sannolikhet kommer hälso- och sjukvården att vara en av de viktigaste valfrågorna.
USA är ju på många sätt kontrasternas land som erbjuder världens allra bästa sjukvård och medicinska forskning, men USA är också ett land där inte alla har tillgång till hälso- och sjukvård på samma villkor. Idag kom uppgifter om att 47 miljoner amerikanare beräknas helt sakna sjukvårdsförsäkring och att ytterligare 28 miljoner saknar försäkring periodvis under året. Rapporten från George Mason University i Virginia i USA och Urban Institute beräknar att de oförsäkrade i USA under detta kommer att spendera sjukvård för 30 miljarder dollar ur egen ficka. En summa som ganska väl motsvarar alla svenska landsting och regioners sammanlagda kostnad för hälso- och sjukvården.
Vad kommer att hända med sjukvården i USA efter höstens val? Det är riktigt svårt att sia om. Hade Hillary Clinton varit en av kandidaterna hade frågan definitivt hamnade ännu högre upp på agendan. Både Barack Obama och John McCain är lite mer otydliga i sina viljeinriktningar, och skillnaderna mellan kandidaterna är i stora stycken de klassiska skillnaderna i lösningar mellan demokrater och republikaner.
Det har tidigare visat sig väldigt svårt för nya administrationer att på allvar göra genomgripande förändringar av hälso- och sjukvårdens finansiering i USA, trots att landet lägger världens i särklass högsta andel av BNP på hälso- och sjukvård och en förvånandsvärt stor orättvisa i fördelningen av insatserna för enskilda.
Ägna gärna några minuter och studera vad de båda kandidaterna Barack Obama och John McCain själva säger om sina agendor för framtidens hälso- och sjukvård i USA.
Om någon undrar så hade jag själv röstat på Obama i höstens presidentval om jag hade haft möjligheten - inte bara för hans sjukvårdspolitik, för då hade jag föredragit Hillary Clinton som kandidat.
Satsning på medicinsk forskning
I går meddelade forskningsminister Lars Leijonborg i SVT:s Rapport att regeringen avser att göra en stor satsning i den kommande budgetpropositionen på medicinsk forskning. Det är ett viktigt och positivt besked även om jag, med luttrad erfarenhet, inte vill skrika Hallelulja över beskedet om att det rör sig om "Hundratals miljoner kronor" förrän vi verkligen kan läsa vad som står i budgetproppen.
Ska vi ägna en liten stund åt 2000-talets Kremlologi så är läget detta. Vad Leijonborg säger är att det rör sig om "hundratals miljoner kronor, minst, som behövs för att vi ska återta förlorad terräng". Att det krävs stora summor pengar för att återta förlorad terräng (jämfört med andra länder) råder ingen tvekan om, men därmed inte sagt att regeringen avser att satsa alla hundratals miljoner som krävs. Dessutom är frågan under vilken tidsperiod som de hundratals miljonerna kommer att satsas - det kommer också att vara avgörande för vilken effekt de kan ha för att behålla och förstärka Sveriges position som ett land med världsledande medicinsk forksning.
Oavsett hur stor satsningen kommer att bli, och över vilken tid den utfaller, så kommer det onekligen att bli en satsning på att stärka den medicinska forskningen i Sverige och det är oerhört välkommet och viktigt.
Det som däremot är oroande och som också framgår av samma inslag i Rapport är den negativa bild över landstingens förmåga och vilja att bedriva forskning. Olle Stendahl leder utredningen kring klinisk forskning i landet och önskar se en centralisering av forskningsmedel och begränsa landsting och regioners inflytande över struktur och inriktning. Tyvärr är det ännu ett exempel på övertron om att staten är så mycket bättre på styrning än den decentrala organisationen. Jag håller inte med om det, men är naturligtvis också ett särintresse i den diskussionen.
Vad staten bör bli betydligt bättre på är att ställa krav på uppföljning, ge stöd för utvärderingar och eventuellt fördela ytterligare nya medel till våra allra främsta kompetenscentrum för medicinsk forskning.
I Västra Götalandsregionen känner vi inte igen den bild som tecknas av att den kliniska forksningen skulle befinna sig i kris. Vi har inte minskat i antalet kliniska prövningar och vi har omfattande samarbeten med olika företag inom läkemedel och medicin-teknik. En av förklaringarna till att vi kunnat hålla ställningarna i Västsverige kan vara att vi är en region (och inte bara ett landsting) som också har ansvar för de regionala utvecklingsfrågorna om tillväxt, näringslivsutveckling med mera.
En annan förklaring kan vara det produktiva samarbetet med Sahlgrenska Akademien som har betoning på just SAMarbete. Det finns absolut saker som vi kan förbättra ytterligare vad gäller möjligheten till forskning, premiering av forskningsinsatser med mera, men vägen dit går inte via en nedmontering och förändring av nuvarande strukturer till förmån för en ökad statlig styrning.
En mer konkurrensutsatt fördelning av tillkommande resurser är inget som vi räds i regionen, i alla fall inte så länge det inte bara är stockholmare som ska fördela resurserna. Kunskapen om omvärlden är ibland förvånandsvärt låg i huvudstadens etablissemang.
Ska vi ägna en liten stund åt 2000-talets Kremlologi så är läget detta. Vad Leijonborg säger är att det rör sig om "hundratals miljoner kronor, minst, som behövs för att vi ska återta förlorad terräng". Att det krävs stora summor pengar för att återta förlorad terräng (jämfört med andra länder) råder ingen tvekan om, men därmed inte sagt att regeringen avser att satsa alla hundratals miljoner som krävs. Dessutom är frågan under vilken tidsperiod som de hundratals miljonerna kommer att satsas - det kommer också att vara avgörande för vilken effekt de kan ha för att behålla och förstärka Sveriges position som ett land med världsledande medicinsk forksning.
Oavsett hur stor satsningen kommer att bli, och över vilken tid den utfaller, så kommer det onekligen att bli en satsning på att stärka den medicinska forskningen i Sverige och det är oerhört välkommet och viktigt.
Det som däremot är oroande och som också framgår av samma inslag i Rapport är den negativa bild över landstingens förmåga och vilja att bedriva forskning. Olle Stendahl leder utredningen kring klinisk forskning i landet och önskar se en centralisering av forskningsmedel och begränsa landsting och regioners inflytande över struktur och inriktning. Tyvärr är det ännu ett exempel på övertron om att staten är så mycket bättre på styrning än den decentrala organisationen. Jag håller inte med om det, men är naturligtvis också ett särintresse i den diskussionen.
Vad staten bör bli betydligt bättre på är att ställa krav på uppföljning, ge stöd för utvärderingar och eventuellt fördela ytterligare nya medel till våra allra främsta kompetenscentrum för medicinsk forskning.
I Västra Götalandsregionen känner vi inte igen den bild som tecknas av att den kliniska forksningen skulle befinna sig i kris. Vi har inte minskat i antalet kliniska prövningar och vi har omfattande samarbeten med olika företag inom läkemedel och medicin-teknik. En av förklaringarna till att vi kunnat hålla ställningarna i Västsverige kan vara att vi är en region (och inte bara ett landsting) som också har ansvar för de regionala utvecklingsfrågorna om tillväxt, näringslivsutveckling med mera.
En annan förklaring kan vara det produktiva samarbetet med Sahlgrenska Akademien som har betoning på just SAMarbete. Det finns absolut saker som vi kan förbättra ytterligare vad gäller möjligheten till forskning, premiering av forskningsinsatser med mera, men vägen dit går inte via en nedmontering och förändring av nuvarande strukturer till förmån för en ökad statlig styrning.
En mer konkurrensutsatt fördelning av tillkommande resurser är inget som vi räds i regionen, i alla fall inte så länge det inte bara är stockholmare som ska fördela resurserna. Kunskapen om omvärlden är ibland förvånandsvärt låg i huvudstadens etablissemang.
Regionfrågan allt hetare
Idag meddelade de tre landstingsledningarna i Gävleborg, Dalarna och Uppsala att de lämnar in en ansökan till regeringen om att bilda Region Svealand. Det kommer sannolikt att ytterligare sätta fart på debatten i Västmanland, Örebro och Värmland som tidigare deltagit i diskussioner med de tre initiativtaga. Om Örebro får chansen att få ett Universitetssjukhus på riktigt - och inte bara till namnet - är det kanske den bästa lösningen att Svealand blir två regioner istället för en enda. De riskerar visserligen att bli väl små med ca 800 000 invånare, men den ökade närheten kanske väger upp.
Problemet som kvarstår är hur regeringen kommer att hantera de ansökningar som nu kommer in från Svealand, Halland och Norrland. Kommunminister Mats Odell uttryckte vid Kommekmässan i Malmö för någon dag sedan att han hoppades att regeringen i höst skulle ge klartecken till nya regionbildningar. Moderaterna kommer att streta emot beslut om nya regioner men har uttryckt vilja att permanenta de "regionförsök" som pågått i Skåne och Västra Götaland i tio år. Logiken är svår att förstå. Erfarenheterna från Skåne och Västra Götaland är tydligen tillräckligt bra för att de ska få fortsätta och utvecklas, men ingen annan ska få chansen att utvecklas på samma sätt.
Möjligen kanske moderaterna blev mer positivt inställda igår när förre statsministern Göran Persson tog till orda på samma Kommekmässa och klev ur garderoben som regionmotståndare. Med Persson som motståndare kanske viljan till förändring ökar hos vissa moderater. När gjorde Persson senast en korrekt analys?
Göran Persson går till och med så långt att han vill skrota landstingen över huvud taget, och förordar istället en större kommunsammanslagning och en uppdelning av sjukvårdsansvaret mellan staten och kommunerna. Inställningen är föga förvånande från ett före detta kommunråd som sedan blev minister och statsminister och som i den rollen värnat nationalstaten mer än de flesta av sina företrädare. Inte minst har det märkts i Perssons mycket tveksamma hållning till den Europeiska Unionen.
Jag menar att Persson gör en rejäl felbedömning av hur sjukvården kan styras. Även efter en större kommunsammanslagningsreform (är det ett ord?) är de flesta kommuner för små för att hantera sjukvårdsfrågorna och statens "track-record" av styrning av statlig verksamhet borde onekligen vara avskräckande för alla som önskar en bättre styrning av hälso- och sjukvården i vård land.
Kan vi hoppas på att Göran Perssons uttalande i regionfrågan gett frågan en skjuts framåt. Det vore önskvärt.
Problemet som kvarstår är hur regeringen kommer att hantera de ansökningar som nu kommer in från Svealand, Halland och Norrland. Kommunminister Mats Odell uttryckte vid Kommekmässan i Malmö för någon dag sedan att han hoppades att regeringen i höst skulle ge klartecken till nya regionbildningar. Moderaterna kommer att streta emot beslut om nya regioner men har uttryckt vilja att permanenta de "regionförsök" som pågått i Skåne och Västra Götaland i tio år. Logiken är svår att förstå. Erfarenheterna från Skåne och Västra Götaland är tydligen tillräckligt bra för att de ska få fortsätta och utvecklas, men ingen annan ska få chansen att utvecklas på samma sätt.
Möjligen kanske moderaterna blev mer positivt inställda igår när förre statsministern Göran Persson tog till orda på samma Kommekmässa och klev ur garderoben som regionmotståndare. Med Persson som motståndare kanske viljan till förändring ökar hos vissa moderater. När gjorde Persson senast en korrekt analys?
Göran Persson går till och med så långt att han vill skrota landstingen över huvud taget, och förordar istället en större kommunsammanslagning och en uppdelning av sjukvårdsansvaret mellan staten och kommunerna. Inställningen är föga förvånande från ett före detta kommunråd som sedan blev minister och statsminister och som i den rollen värnat nationalstaten mer än de flesta av sina företrädare. Inte minst har det märkts i Perssons mycket tveksamma hållning till den Europeiska Unionen.
Jag menar att Persson gör en rejäl felbedömning av hur sjukvården kan styras. Även efter en större kommunsammanslagningsreform (är det ett ord?) är de flesta kommuner för små för att hantera sjukvårdsfrågorna och statens "track-record" av styrning av statlig verksamhet borde onekligen vara avskräckande för alla som önskar en bättre styrning av hälso- och sjukvården i vård land.
Kan vi hoppas på att Göran Perssons uttalande i regionfrågan gett frågan en skjuts framåt. Det vore önskvärt.
81 remissvar
Höstens första sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) är avklarat. Dagens tyngsta ärende var en rapport av de 81 remissvar som inkommit med anledning av idéskissen till VG Primärvård - Medborgarnas primärvård.
Cirka 300 sidor remissvar tar ett tag att läsa genom om man ska ha fokus i läsandet och inte känna att det är samma sak som upprepas för 34:e gången. Jag har bestämt mig för att läsa dem i lite omgångar för att kunna in vad som sägs på och eventuellt mellan raderna i svaren.
Helhetsintrycket från remissvaren är dock väldigt positivt inför det utvecklingsarbete av primärvården i Västra Götalandsregionen som vi har inlett och det är väldigt glädjande. Det visar på att det finns stora önskemål och stort hopp om att kunna få en primärvård som klarar av att hantera allt det som vi vill, önskar och hoppas att de ska klara av. I det sjukhusorienterade Sverige har primärvården aldrig riktigt fått chansen att bevisa sin fulla potential.
Jag tror att VG Primärvård har alla förutsättningar att ge den skjuts som primärvården behöver för att lättare kunna rekrytera nödvändig personal och kompetens för att klara sitt uppdrag, men det är viktigt att också ha med sig att vi inte kan lösa alla utmaningar över en natt. Det jag är allra mest orolig för inför det fortsatta arbetet med VG Primärvård är att förhoppningarna bland politiker, profession och medborgare skruvas upp till en nivå som vi inte riktigt kan motsvara från dag ett vid en utveckling av den nuvarande organisationen.
Den stora mängden remissvar visar också på det intresse som finns för att ge primärvården de rätta förutsättningarna för att kunna ta det ansvar som primärvården har i många andra länder som den självklara första kontakten vid ohälsa, och där det finns en kontinuitet mellan patient och läkare eller sköterska som skapar trygghet, tillgänglighet och kvalitet i vården.
Just kvalitetsfrågan har vi i tydligt fokus när vi vill utveckla primärvården i regionen. Att skapa en kvalitetsdriven utveckling av verksamheten känns oerhört spännande och intressant och kan komma att tjäna som förebild för annan vårdutveckling framöver. Primärvården skall i framtiden i högre utsträckning bedömas för vad de åstadkommer för resultat snarare än för vad de gör för åtgärder. Egentligen är det självklart men allt för länge har den ekonomiska styrningen av sjukvården tagit sikte på prestationer istället för resultat. Kan vi ändra på det synsättet med hjälp av VG Primärvård så har vi kommit långt - riktigt långt - i utvecklingen mot framtidens hälso- och sjukvård.
Cirka 300 sidor remissvar tar ett tag att läsa genom om man ska ha fokus i läsandet och inte känna att det är samma sak som upprepas för 34:e gången. Jag har bestämt mig för att läsa dem i lite omgångar för att kunna in vad som sägs på och eventuellt mellan raderna i svaren.
Helhetsintrycket från remissvaren är dock väldigt positivt inför det utvecklingsarbete av primärvården i Västra Götalandsregionen som vi har inlett och det är väldigt glädjande. Det visar på att det finns stora önskemål och stort hopp om att kunna få en primärvård som klarar av att hantera allt det som vi vill, önskar och hoppas att de ska klara av. I det sjukhusorienterade Sverige har primärvården aldrig riktigt fått chansen att bevisa sin fulla potential.
Jag tror att VG Primärvård har alla förutsättningar att ge den skjuts som primärvården behöver för att lättare kunna rekrytera nödvändig personal och kompetens för att klara sitt uppdrag, men det är viktigt att också ha med sig att vi inte kan lösa alla utmaningar över en natt. Det jag är allra mest orolig för inför det fortsatta arbetet med VG Primärvård är att förhoppningarna bland politiker, profession och medborgare skruvas upp till en nivå som vi inte riktigt kan motsvara från dag ett vid en utveckling av den nuvarande organisationen.
Den stora mängden remissvar visar också på det intresse som finns för att ge primärvården de rätta förutsättningarna för att kunna ta det ansvar som primärvården har i många andra länder som den självklara första kontakten vid ohälsa, och där det finns en kontinuitet mellan patient och läkare eller sköterska som skapar trygghet, tillgänglighet och kvalitet i vården.
Just kvalitetsfrågan har vi i tydligt fokus när vi vill utveckla primärvården i regionen. Att skapa en kvalitetsdriven utveckling av verksamheten känns oerhört spännande och intressant och kan komma att tjäna som förebild för annan vårdutveckling framöver. Primärvården skall i framtiden i högre utsträckning bedömas för vad de åstadkommer för resultat snarare än för vad de gör för åtgärder. Egentligen är det självklart men allt för länge har den ekonomiska styrningen av sjukvården tagit sikte på prestationer istället för resultat. Kan vi ändra på det synsättet med hjälp av VG Primärvård så har vi kommit långt - riktigt långt - i utvecklingen mot framtidens hälso- och sjukvård.
Minskad konkurrens
Dagens oväntade nyhet var att ägarna till Ulfabgruppen som bland annat driver ambulansverksamheten i Stor-Göteborg och Dalsland sålt verksamheten till Falck som är den andra ledande entreprenören inom ambulansverksamheten i Sverige.
Jag kan glädjas åt att Ulfabs grundare Ulf Lindskog förhoppningsvis fått bra betalt för den fina verksamhet som han tillsammans med medarbete har byggt upp, men måste samtidigt beklaga att konkurrensen inom ambulanssjukvården nu sannolikt kommer att minska till nackdel för regioner och landsting som ska upphandla verksamhet. I går meddelade Region Skåne att de skulle lägga ut all ambulansverksamhet på entreprenad. Dagens affär innebär sannolikt ett anbud mindre när den upphandlingen görs, vilket i sin tur kan leda till en dyrare affär för regionen och skattebetalarna.
Ulfab har, efter vad jag kan bedöma, gjort ett bra jobb i Västra Götalandsregionen ofta i motvind när de mötts av skepsism från tidigare anställda när de vunnit upphandlingar. Det har också varit intressant att se hur en driven entreprenör från Ulricehamn kunnat bygga upp ett företag som vuxit snabbt och i flera stycken också utvecklat ambulanssjukvården - främst i Östergötland där de sedan flera år driver all ambulansverksamhet.
Jag har träffat Ulf Lindskog några gånger och det är en entreprenör som både inger förtroende och respekt. Han har haft idéer, vågat satsa och vunnit. Jag minns när han berättade paniken han fick när han insåg att han vunnit upphandlingen i Östergötland och trodde att de måste räknat helt fel på sitt anbud. Istället blev det startskottet för ett framgångsrikt och växande företag. Det känns tråkigt att han inte längre är med på ambulansmarknaden.
Dagens försäljning reser också en fråga om hur mycket muskler man måste ha för att kunna konkurrera som entreprenör i sjukvården. Vi som tycker det är positivt med alternativ i hälso- och sjukvården gör det ofra för att vi gillar mångfalden och att valfriheten ökar. Samtidigt ser vi en tydlig trend mot standardisering och likriktning i form av att det är kedjor och fancisekoncept som tar över inom handeln. Samma sak riskerar också att ske i vården och i ett avreglerat apotekssystem.
Vi som upphandlare ställer stora krav vid upphandling på leverans av stora volymer, diplomering inom en rad områden och andra krav som det krävs en större organisation för att kunna klara av. Krav som en mindre entrepreör långt ifrån alltid klarar av att leva upp till. Jag tror vi måste se över våra former för upphandling i den offentliga sektorn för att bidra till att behålla mångfalden, för att bidra till att skapa utrymme för nya entreprenörer att etablera sig och för att bidra till att behålla mångfalden för att skapa verklig valfrihet och verkliga alternativ.
Angereds Närsjukhus
Första dagen efter ledigheten och hjärnan reagerar inte riktigt lika snabbt på detaljer, siffror och namn i verksamheten. Det kommer att ta någon vecka att få allt att börja verka på ett normalt sätt igen inser jag efter att ha "minglat omkring" på hälso- och sjukvårdsavdelningen i Lillhagsparken i Göteborg. De flesta var tillbaks efter semestern och efter lite småprat med de flesta känns det ändå som det är dags igen.
Dagens första uppgift blev en intervju med en forskare om utvecklingen av Angereds Närsjukhus som successivt håller på att etableras i de nordöstra stadsdelarna i Göteborg. Det är ett fantastiskt spännande och intressant projekt som jag känner alldeles extra för. Intervjun handlar främst om vilka lärdomar vi dragit av den process som pågått de senaste åren - vad som kunnat göras bättre och vad som blivit som förväntat osv.
Hösten 2001 hade folkpartiet landsmöte i Lund. Vi höll till på Scandic Hotell en bit utanför centrala Lund, och kvällen innan det började satt jag sent på kvällen och diskuterade med folkpartiets dåvarande ordförande i Göteborg, Erik Lithander, om sjukvården i Göteborg. Erik satt i SU:s styrelse vid tiden och själv var jag regionsekreterare.
Våra diskussioner ledde snart fram till tankar och idéer kring det faktum att den befolkning i Göteborg som har störst ohälsa också har det sämsta vårdutbudet i regionen. I de fyra stadsdelarna i nordöstra Göteborg bor nästan var tolfte invånare i regionen varav många har invandrarbakgrund. Den kvällens tankar ledde fram till en idéskiss om ett Angereds Närsjukhus som folkpartiet presenterade i valrörelsen året efter. En idé som nu sakta men säkert håller på att fyllas med innehåll för bättre kunna tillgodose hälsan hos invånarna i nordost.
Ibland kan politiken kännas lite tröstlös när beslut inte verkställs som man tänkt sig, när beslut inte får riktigt de effekter som man tänkt sig, när det tar väldigt lång tid från beslut till resultat eller när resurser (ekonomiska eller mänskliga) inte är tillräckliga för det man önskar.
I det läget brukar jag försöka tänka på Angereds Närsjukhus och på hur en liten tanke en kväll på ett Scandic Hotell kan leda fram till något riktigt bra för invånare med behov av ett bättre sjukvårdsutbud "på hemmaplan". Även om invånarna i Angered med omnejd säkert är oerhört frustrerade över att vi politiker så länge har pratat om Angereds Närsjukhus utan att de sett några egentliga resultat. Men i demokratin, byråkratin och i den offentliga sektorn så tar det - på gott och ont - ibland tid. Tid som bland annat kunnat utnyttjas till att förbättra det koncept som vi förde fram i en idéskiss för snart sex år sedan.
Dagens första uppgift blev en intervju med en forskare om utvecklingen av Angereds Närsjukhus som successivt håller på att etableras i de nordöstra stadsdelarna i Göteborg. Det är ett fantastiskt spännande och intressant projekt som jag känner alldeles extra för. Intervjun handlar främst om vilka lärdomar vi dragit av den process som pågått de senaste åren - vad som kunnat göras bättre och vad som blivit som förväntat osv.
Hösten 2001 hade folkpartiet landsmöte i Lund. Vi höll till på Scandic Hotell en bit utanför centrala Lund, och kvällen innan det började satt jag sent på kvällen och diskuterade med folkpartiets dåvarande ordförande i Göteborg, Erik Lithander, om sjukvården i Göteborg. Erik satt i SU:s styrelse vid tiden och själv var jag regionsekreterare.
Våra diskussioner ledde snart fram till tankar och idéer kring det faktum att den befolkning i Göteborg som har störst ohälsa också har det sämsta vårdutbudet i regionen. I de fyra stadsdelarna i nordöstra Göteborg bor nästan var tolfte invånare i regionen varav många har invandrarbakgrund. Den kvällens tankar ledde fram till en idéskiss om ett Angereds Närsjukhus som folkpartiet presenterade i valrörelsen året efter. En idé som nu sakta men säkert håller på att fyllas med innehåll för bättre kunna tillgodose hälsan hos invånarna i nordost.
Ibland kan politiken kännas lite tröstlös när beslut inte verkställs som man tänkt sig, när beslut inte får riktigt de effekter som man tänkt sig, när det tar väldigt lång tid från beslut till resultat eller när resurser (ekonomiska eller mänskliga) inte är tillräckliga för det man önskar.
I det läget brukar jag försöka tänka på Angereds Närsjukhus och på hur en liten tanke en kväll på ett Scandic Hotell kan leda fram till något riktigt bra för invånare med behov av ett bättre sjukvårdsutbud "på hemmaplan". Även om invånarna i Angered med omnejd säkert är oerhört frustrerade över att vi politiker så länge har pratat om Angereds Närsjukhus utan att de sett några egentliga resultat. Men i demokratin, byråkratin och i den offentliga sektorn så tar det - på gott och ont - ibland tid. Tid som bland annat kunnat utnyttjas till att förbättra det koncept som vi förde fram i en idéskiss för snart sex år sedan.
Slut på semestern...
...och dags att börja blogga.
När jag startade min sjukvårdsblogg vid årsskiftet trodde jag inte att det skulle bli så många inlägg som det faktiskt blev. Jag hoppas att ni som läsare har haft lite intresse av att läsa mina analyser, kommentarer och reflektioner.
När jag kring midsommar deklarerade att jag skulle dra ner på bloggandet under sommaren trodde jag inte att det skulle bli så få inlägg som det faktiskt blev. Jag hoppas att ni som läsare har haft något bättre för er i sommar än att besviket konstatera att jag inte har bloggat nästan någonting.
Sommar och semester är en härlig och viktig kombination. Jag tillhör de lyckligt lottade som kunnat koppla bort jobbet under en längre tid i sommar. Det är väl återbetalningen för alla tidiga morgnar och sena kvällar och upptagna helger under hösten, vintern och våren.
Jag har verkligen kunnat koppla bort och endast enstaka gånger fått samtal från journalister och andra som sökt en kommentar eller sökt få ett svar på vad som händer i sjukvården.
Den senaste veckan har dock suget ökat lite för varje dag på att ge mig i kast med min uppgift att försöka utveckla och förbättra hälso- och sjukvården i Västra Götalandsregionen. Vi står inför en spännande höst med en rad viktiga beslut och åtgärder i verksamheterna.
- Arbetet med vårdgarantin kommer att fortgå med fullt fokus
- Arbetet med VG Primärvård ska leda fram till beslut i fullmäktige under hösten
- Vi har inlett ett arbete med att förbättra tillgänglighet, service och flöden på våra akutmottagningar
- Arbetet med kvalitetsutveckling och patientsäkerhet kommer att intensifieras
Samtidigt kommer vi inte att ha lika hög tillväxt av skatteunderlaget som ska finansiera vår verksamhet som vi har haft de senaste åren. Detta kommer att ställa krav på oss som beslutsfattare och på alla som arbetar i verksamheterna att hantera utvecklingsfrågor parallellt med något svagare tillväxt. Det är långt ifrån någon omöjlig uppgift men det kommer att kräva fokus och engagemang från alla håll.
Om dessa frågor hoppas jag kunna fortsätta blogga under hösten, nu kör vi!
