Jonas sjukvårdsblogg

I förra veckans nummer av tidningen Dagens Medicin uttalar moderaternas sjukvårdspolitiska talesperson, Cecilia Widegren, en ny inriktning för den statliga kömiljarden, och det är ur min synvinkel oroväckande och förvånande signaler hon skickar.

Kömiljarden är idag ett stimulansbidrag till de regioner och landsting som når en hyfsad måluppfyllelse av vårdgarantin, minst 80% av patienterna ska erbjudas vård inom vårdgarantitiderna för att få del av en miljard kronor.

Widegren gör nu ett utspel om att staten ska upphandla operationer för de landsting som inte klarar vårdgarantin och som hon säger "adressera kömiljarden hårdare". Widegren tror vidare att förslaget kommer att mötas av ett ramaskri om staten ska överpröva landstingens sätt att hantera miljarden.

Jag förstå Widegrens ambition och sympatisera med den, men från mig kommer hon att mötas av ett ramaskri. Inte för förslaget om att staten skulle hjälpa till med att upphandla operationer, utan ett ramaskri utifrån att Widegren och moderaterna funderar i termer av att använda kömiljarden till att adressera pengarna till de landsting och regioner som har störst problem med köerna.

Visst talar jag delvis i egen sak när Västra Götalandsregionen tillhör de regioner och landsting med högst måluppfyllelse, men hela finessen med den nuvarande konstruktionen av kömiljarden är ju att belöna de huvudmän som faktiskt lyckas nå en hög måluppfyllelse. Widegrens förslag handlar om att gå tillbaka till den gamla ordningen när det lönade sig att ha köer. Med Widegrens förslag så kommer det vara en fördel att kunna visa upp långa köer för då får man statens finansiella hjälp med att bli av med dem. Det blir de som misslyckats som får hjälp, medan vi som aktivt arbetat för att minska våra köer som ska betala för det.Det är helt fel styrsignaler.


Det är en förvånande slutsats från moderaterna och Cecilia Widegren. Skulle förslaget komma längre än till tankestadiet hos en moderat arbetsgrupp så kommer jag garanterat att bidra med mitt och regionens ramaskri till ett sådant förslag.

Under helgen har utbrotten av svininfluensa hos människor i Mexico och i västra USA varit den stora nyheten på medicinområdet. Orsaken till nyheten är att influensan tycks ha smittat från människa till människa vilket oroar expertisen. Så sent som för ett par veckor sedan hade vi en dragning på hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) om regionens pandemiplanering, och kring de brister och förtjänster som finns om det skulle bli ett skarpt läge.

Alla experter är eniga om att det kommer en världsomspännande epidemi, en pandemi, det säger historien oss. Ingen vet dock när eller i vilken form den dyker upp. De senaste åren har larmklockorna ringt kring bland annat Sars och fågelinfluensan, men ingen av dem har utvecklats till någon pandemi.

Finns det anledning till oro? Tja, jag som lekman ska väl egentligen inte besvara den frågan, men som jag tolkar läget så finns det ingen omedelbar anledning till oro, men till en ökad vaksamhet kring vad som händer. Såväl internationella som nationella myndigheter och institutioner följer noga utvecklingen i Mexico och Kalifornien. Redan i lördags träffades fler svenska myndigheter som Socialstyrelsen och Smittskyddsmyndigheten för fortsatt planering av den svenska bevakningen.

Informaitonen från andra sidan Atlanten låter oroväckande och skulle det vara så att vi står inför en pandemi så kommer det att ställa otroliga krav på samhällets och fram för allt hälso- och sjukvårdens organisation att möta detta. Ett allvarligt och världsomspännande pandemiutbrott parallellt med den globala finanskrisen kommer ytterligare att påverka det globala samhällets utveckling det kommande decenniet.

Jag känner mig dock trygg i att vi har en god kontroll över vad som händer, och jag tror inte att vi står inför en pandemi, men den höjda beredskapen är ett allvarligt tecken, men också ett gott tecken på att vi i grunden har system som vet hur vi ska agera om scenariet blir ett annat än det vi önskar.

Varje år genomför regioner och landsting ett attitydundersökning bland invånarna om deras syn på hälso- och sjukvården. Idag presenterades uppföljningen av 2008 års 44 412 intervjuer. De flesta landsting frågar 1 000 personer, medan Västra Götalandsregionen tillfrågar 9 700 personer för att kunna få ett nedbrytbart underlag också för våra 12 geografiska hälso- och sjukvårdsnämndsområden.

Vårdbarometern kallas undersökningen, och är just en barometer kring folks förtroende för vården i landet. Resultaten finns sammanfattade i en pdf-fil.

Det glädjande med resultaten av Vårdbarometern är att resultaten successivt under 2000-talet har blivit allt bättre. Förtroende och nöjdhet har förbättrats över tiden. Det är däremot lite nedslående att det fortfarande finns så många som inte är nöjda och inte känner förtroende för hälso- och sjukvården.

Även om skillnaderna mellan de 21 landstingen och regionerna i de flesta frågor är relativt små, så är det nedslående att Västra Götalandsregionen oftare hamnar på den undre halvan än den övre halvan. Har de inte fattat hur bra vård vi ger ;-)

Vi kan mäta både det ena och det andra i hälso- och sjukvården. Till syvende og sidst är det ändå invånarnas uppfattning om vården som är avgörande för hur väl vården lyckas leva upp till deras förväntningar, och hur vi politiskt har lyckats med våra målsättningar.

De övergripande bilderna av detta som finns i länken ovan är intressanta, men jag kommer att avvakta ytterligare kommentarer tills jag får se fler bilder av utvecklingen över tid också på region- och landstingsnivå, inte bara på nationell nivå. Jag vill också gärna ta del av de nedbrutna siffrorna på HSN-nivå. Då finns det riktigt mycket att botanisera kring.

Resultatet av vårdbarometern är ett viktigt instrument när vi ska värdera vilka insatser vi behöver göra framgent för att kunna erbjuda våra invånare en ännu bättre hälso- och sjukvård.

Det är inte utan viss stolthet som jag fått beskedet att jag tilldelats den första utmärkelsen "Årets liberala kvinna i Göteborgsområdet" av föreningen Liberala kvinnor. Att få den första utmärkelsen av detta slag är hedrande, att som man få utmärkelsen är ännu mer hedrande, men har säkert också bidragit till en viss uppmärksamhet i media. "Årets liberala kvinna heter Jonas" skrev Göteborgs-Posten som rubrik på en notis, och bland annat Västnytt fångade upp nyheten. Det är inte så dåligt när en del av Folkpartifamiljen tilldelar en annan medlem en utmärkelse.

Även om jag är stolt över utmärkelsen så är jag mest stolt över de insatser jag bidragit med som ordförande i regionens hälso- och sjukvårdsutskott (HSU) som är grunden till utmärkelsen. Liberala kvinnor anger två motiv till att de har tilldelat mig utmärkelsen för 2009.

Det ena är det nya ersättningssystemet för förlossningsvården i Västra Götalandsregionen som på ett mycket tydligare sätt ger ersättning till förlossningssjukhusen per födsel. Det innebär att ersättningen ökar om antalet förlossningar ökar och att den minskar om antalet förlossningar minskar i antal. Det kan tyckas ganska så självklart att det skulle fungera så, men i regionens generella ersättningssystem så finns det tak för hur hög den samlade ersättningen kan bli till sjukhusen. Orsaken till detta är att intäkterna är begränsade till skatteintäkterna. Den som ska betala för en ökad produktion i hälso- och sjukvården är skattebetalarna, och inte enskilda konsumenter. I andra delar av sjukvården kan man ändra indikationer för att få vård eller sätta de minst sjuka på en väntelista. Det går inte att göra med graviditeter. Antningen ska man föda, eller så ska man inte göra det. Det går heller inte att sätta en graviditet på väntelista.

Det nya mer flexibla ersättningssystemet gör det möjligt för sjukhusen att på ett annat sätt kunna planera och bemanna sina förlossningsavdelningar utifrån det verkliga antalet förlossningar och det kommer i sin tur att skapa en bättre förlossningsvård i regionen.

Det andra motivet är inrättandet av Kompetenscentrum för Jämställd Vård i Västra Götalandsregionen och som jag har bloggat om tidigare. Det är nog denna del av motiveringen som jag personligen är mest stolt över. Jag både hoppas och tror att kompetenscentrat kommer successivt kommer att berika oss med mer kunskap om hur män och kvinnor bemöts och behandlas i vården utifrån sina olika kön, och hur de borde behandlas framöver.

Jag har under dagen fått flera gratulationer, men även en och annan gliring för att jag fått denna titel, men det är främst från folk som ännu inte fattat att jämställdhet inte är en kvinnofråga utan en mänsklighetsfråga som det tyvärr är kvinnor som främst får kämpa för. Utmärkelsen är också uppfordrande för mig att fortsatt hålla jämställdhetsfrågorna högt på agendan.

Västra Götalandsregionens arbeta med att identifiera och minska antalet fall av könssjukdomen klamydia fortsätter. Klamydia är den vanligaste sexuellt överförbara infektionen och under förra året konstaterades 42 000 fall av klamydia, varav knappt 6 500 i Västra Götalandsregionen. Av smittsskyddsinstitutets statistik fram att det under de tre första månaderna i år har konstaterats drygt 10 000 fall.

Västra Götalandsregionen utgör inte något undantag kring den långsiktigt ökande trenden av antalet klamydiafall, men jag kan ändå notera att regionen under 2000-talet gått från att ha legat på, eller strax över riksgenomsnittet till att de senaste åren legat en hyfsad bit under riksgenomsnittet.

Trendbrottet kom samtidigt som vi i regionens budget satte en minskning av de sexuellt överförbara infektionerna bland unga  som ett prioriterat mål. Jag hoppas att det denna budgetskrivning har haft en viss inverkan med ett ökat fokus mot frågorna, men tror framför allt att ett antal aktiva åtgärder har bidragit.

De allra flesta fall av klamydia upptäcks via tester i primärvården och på ungdomsmottagningar, och där smittspårning till dem som haft sexuella kontakter med den smittade är ett viktigt inslag i arbetet. Sedan ett antal år erbjuder Västra Götalandsregionen tillsammans med tre andra landsting också möjligheten att testa sig via internet och hemsidan klamydia.se. Nästan 25 000 personer har utnyttjat denna tjänst för att få ett svar på om de bär på en klamydiainfektion eller inte. 7,35% av dessa tester har varit positiva.

I går meddelade regionens smittskyddsenhet att som en pilotverksamhet kompletterar möjligheterna att testa sig via ett antal gymnasieskolor i regionen. Syftet är att öka antalet ungdomar som testar sig. Via skolornas skolsköterskor ges ungdomarna den testutrustning som annars skickas hem via klamydia.se.

Det är ett bra och offensivt arbete för att få fler som testar sig. Det i sin tur kanske leder till att regionens statistik "försämras", men det är också bra om vi kan identifiera och därmed behandla fler individer. Det är först när mörkertalen blir synliga som vi kan angripa hela problemkomplexet.

Den långsiktiga ökningen av klamydia är oroväckande. Till och från dyker diskussionen, senast tidigare i vår, upp om det borde införas en allmän screening mot klamydia. Jag är dock skeptisk till det då informationen som sådan kommer att vara färskvara om en individ är smittad eller inte. Jag tror därför att en sådan åtgärd inte skulle vara så kostnadseffektiv att den kan motiveras. Screeningsundersökningar kan i detta fall inte heller ta bort det personliga ansvaret att dels skydda sig själv och sin partner, och annars söka vård vid oro om smitta.

Min förhoppning är att regionen med olika åtgärder ska kunna fortsätta att minska spridningen av sexuellt överförbara infektioner, och det är ett högt prioriterat arbete. Därför är jag nästan helt säker på att det prioriterade målet om att minska dessa infektioner också kommer att finnas med i nästa års budget för sjätte eller sjunde gången.

Mitten av april är här, och när årsmötesperioden är över så är det istället årstid för diverse andra möten. Just nu har jag en riktig föreläsningsvecka. Den började egentligen redan i lördags när jag spenderade en dag i Borås där DHR arrangerade en heldagskonferens om rehabilitering. Vi har politiskt gett ett stort, närmast omöjligt uppdrag, om att försöka fånga behovet av rehabiliteringsinsatser för olika grupper i hälso- och sjukvården. Mycket av diskussionen med handikapporganisationer handlar om så kallade rehabiliteringsvistelser - perioder av mer intensiv rehabilitering på 3-4 veckor för att upprätthålla och kanske t o m förbättra funktioner. Vi är relativt sett generösa med att erbjuda denna typ av träning i regionen, men behovet är större än tillgången idag.

Föreläsningsveckan fortsatte i morse där jag fick inleda Kuratorsdagarna som arrangeras av Svensk Kuratorsförening. Temat för mitt föredrag var "Vikten av samverkan i hälso- och sjukvården". Om utredning av rehabiliteringsbehoven är ett mission impossible är väl frågan om hur vi ska få till en väl fungerande och smidig samverkan inom och mellan olika organisationer kanske ännu svårare. Jag hade inga svar på frågan om HUR det ska uppnås, men hoppas att jag sa något tankeväckande om varför det är viktigt, där jag försökte problematisera och peka på behovet av att också se bortom de egna organisationsgränserna för att sätta den enskilda individen i centrum.

På onsdag är det tänkt att jag både ska hinna med ett frukostmöte på Sahlgrenska Universitetssjukhusets (SU) område 6 och en träff med pensionärsorganisationen RPG. Vid båda dessa tillfällen, liksom vid torsdagens träff med Psykiatri Östra på SU ska jag mer allmänt förhålla mig till ämnet "Aktuella hälso- och sjukvårdspolitiska frågor". Eftersom målgrupperna är delvis olika så kräver det också delvis olika upplägg av mina föreläsningar. Personal och pensionärsorganisationer förväntar sig information utifrån olika utgångspunkter, men för mig är det viktigt att budskapet ändå är detsamma.

Kommande lördag ska jag spendera delar av dagen i Grästorp där Diabetsföreningen i Västra Götaland har sitt årsmöte. Där ska jag självklart tala om diabetesvården i Västra Götalandsregionen.

Det tar tid både att vara ute och föreläsa och även att förbereda dessa föreläsningar, men jag tycker nästan alltid att det är väl investerad tid. Jag brukar skämta om att jag har en viktig folkbildningsådra i mig som gör att jag vill förklara och motivera vad vi gör i sjukvården. Dessutom är det bra tillfällen att få en dialog och förhoppningsvis också skapa ett ökat förtroende för oss politiker när vi träffar professionen, att vi faktiskt är ganska kunniga och att vi resonerar och funderar kring samma frågor som professionen gör.

Jag ser fram emot veckan som kommer.

Det var mycket siffror igår, inte bara ansökningar till VG Primärvård, det var också dag för redovisning av vårdgarantiuppföljningen per mars månad.

Som rubriken antyder visar mars-siffrorna på att vi åter minskar antalet och andelen patienter som fått vänta längre än de stipulerade vårdgarantitiderna, efter att vi har legat relativt still under månaderna januari och februari.

Per sista mars lyckades vi inte uppfylla vårdgarantilöftet för drygt 4 000 patienter till mottagningsbesök och inte heller för knappt 2 000 patienter till operation/behandling. Det är naturligtvis 6 000 tusen för många, men summan bör ändå sättas i sitt sammanhang.

När den nationella vårdgarantin infördes den 1 november 2005 tillhörde Västra Götalandsregionen de landsting som hade störst problematik med långa vårdköer. 22 500 hade väntat mer än 90 dagar på ett första mottagningsbesök, alltså 18 500 fler än idag. Drygt 10 000 patienter hade väntat mer än 90 dagar på en operation/behandling jämfört med dagens 2 000 patienter, och Västra Götalandsregionen tillhör idag ett av de mest framgångsrika landstingen och regionerna, även om vi har en bit kvar.

Västra Götalandsregionen har 340 rapporteringsenheter vid de offentligt drivna sjukhusen. Sedan förra året har vi infört en målrelaterad ersättning till de enheter som kan uppvisa noll väntande över vårdgarantins gränser. Förra året hade vi en mätpunkt i samband med sista december. I år följer vi och ersätter vid fem tillfällen - per januari, mars, maj, september och november.

I januari var det 190 enheter som kunde rapportera full måluppfyllelse. I mars hade det antalet ökat till 219 enheter som fullt ut klarade av att uppfylla vårdgarantin. Därmed utgick en ersättning till våra sjukhus på nästan 11 miljoner kronor. För mig är denna "bonus" helt rätt väg att gå. I allt för många år har vi gett extra resurser till de som haft längst väntetider. Idag premierar vi dem som klarar sitt uppdrag.

Till sist kan jag med mycket stor glädje konstatera att regionen för andra månaden i rad till 100% lyckades uppfylla den skärpta vårdgarantin till barn- och ungdomspsykiatrin på 30 dagar.

Förra året klarade vi inte av att ytterligare minska väntetiderna under april och maj när vårdkonflikten bröt ut. Jag har därför goda förhoppningar om att april och maj i år ska visa på ytterligare förbättringar och måluppfyllelse innan sommarmånaderna (som vanligt) åter kommer att försämra statistiken något.

Jag satt i eftermiddags på Bromma flygplats och skrev ett inlägg om de 272 ansökningarna för att bedriva primärvård inom ramen för VG Primärvård i Västra Götalandsregionen. Jag sitter faktiskt fortfarande och säger "wow" för mig själv, men har nu hunnit titta lite närmre på var man har sökt om att få bedriva verksamhet och visst ser det ut som att det skulle bli en överetablering i vissa kommuner eller stadsdelar om alla blir godkända och också bestämmer sig för att starta verksamhet just där.

Det är spännande att se var de nya aktörerna har valt att ansöka om att få bedriva vårdverksamhet i VG Primärvård. Det ser ut som att många har gjort bra analyser kring var i regionen som inte dagens utbud lever upp till förväntningarna. På några ort som jag hade förväntat mig att någon skulle vilja starta verksamhet har inga nya ansökningar kommit, medans det på andra orter har kommit ansökningar eller fler ansökningar än vad jag hade förväntat mig.

Efter att ha försökt sortera den långa listan av ansökningar är det lätt att konstatera att några områden skulle få väldigt många vårdcentraler per invånare. Ibland blir det också lite spännande mönster i hur det har det har ansökts.

I till exempel Ale kommun har det inkommit sju ansökningar, medan det i grannkommunen i norr, Lilla Edet, endast inkommit en ansökan från den nuvarande offentliga vårdgivaren.

Härryda är sannolikt, sett till befolkningsstorlek, den mest attraktiva kommunen att etablera vårdcentraler i - hela åtta ansökningar.

Det är också intressant att notera det stora antalet ansökningar i Kortedala och Bergsjöns stadsdelar i Göteborg. Där finns idag en vårdcentral, Gamlestadens vårdcentral som tidigare hette Spinnaren och som inte haft det bästa av rykten kring sin verksamhet. Det har inte alltid varit ett rättvist dåligt rykte, men de hade för några år sedan en riktigt dålig telefontillgänglighet och varit bemannad med många stafettläkare vilket gått ut över kontinuiteten.

Fem ansökningar om att bedriva primärvård i Bergsjön och åtta ansökningar i Kortedala.

Det är mot denna bakgrund som jag inte tror att det är särskilt troligt att alla 272 ansökningarna kommer att leda till 272 vårdcentraler i regionen den 1 oktober. Invånarna räcker helt enkelt inte till för att bedriva 13 vårdcentraler i Kortedala/Bergsjön och få ekonomi i det, om de inte samtidigt lockar till sig många patienter från andra stadsdelar. Jag har också svårt att se hur patientunderlaget skulle räcka till alla som sökt i t ex Ale eller Härryda.

Inför beslutet om VG Primärvård pratade ledningen för den offentliga primärvården i Fyrbodal om att slå samman de båda vårdcentralerna i Tanums kommun. Det fanns tankar på att låta vårdcentralen i Fjällbacka gå upp i vårdcentralen i Tanum. Nu finns det, förutom de två offentliga vårdcentralerna, ytterligare två ansökningar om att bedriva primärvård i kommunen.

Hur många blir det till slut? Hur kommer patienterna senare att välja? Till sist är det ändå patienternas val som kommer att avgöra vilka vårdcentraler som kommer att finnas.

Tror inte heller att jag berättat att jag i förra veckan fick ett samtal från en av de större aktörerna i svensk primärvård som beklagade att de för tillfället inte hade resurser att starta ännu fler vårdcentraler runt om i landet. De valde därför bara att ansöka för de vårdcentraler de redan hade i regionen. Med 272 ansökningar får man kanske konstatera att det var ju tur det.

Wow!!!!

Ja, det var väl min spontana reaktion när jag under gårdagen förstod att antalet ansökningar om att få bedriva primärvård inom ramen för Västra Götalandsregionens vårdvalsmodell - VG Primärvård - skulle bli över 250 stycken.

Trots att sista ansökningsdagen var i tisdags så har det tagit tills idag på eftermiddagen innan alla ansökningar har hunnit registreras i diariet och en total sammanställning har kunnat göras, och resultatet blev alltså 272 ansökningar.

Jag bloggade och spekulerade om detta för en månad sedan när den första ansökan hade inkommit, hur många skulle komma att ansöka?

"Jag vet att regionens egen primärvårdsorganisation kommer att ansöka om att få bedriva primärvård vid minst de 118 vårdcentraler som redan finns i regionen, men vi hoppas självklart både på att de vårdcentraler som bedrivs av andra vårdgivare idag ska söka, liksom ytterligare några nya vårdgivare.

Hur många de blir har jag ingen aning om. Jag har under hela processen sagt att det kanske blir 2 nya eller 20 nya, eller kanske ännu fler."

Den offentliga primärvården bidrar med 120 ansökningar, vilket är för två fler vårdcentraler än idag. Jag har ännu inte helt kunnat analysera ansökningarna från de 25 privata vårdcentralerna som finns idag, men jag har fått intrycket att samtliga dessa har ansökt om att i fortsättning få driva vård enligt VG Primärvård, vilket är positivt då vi får ett samlat system för primärvården med lika villkor för alla vårdcentraler.

Utöver dessa 145 har det alltså inkommit ytterligare 127 ansökningar,  vilket alltså nästan är en dubblering mot nuläget. Jag måste erkänna att jag inte ens i min vildaste fantasi kunde föreställa mig det höga antalet. Jag tolkar det som ett bevis på att den vårdvalsmodell så som vi har valt att utforma den i Västra Götalandsregionen uppskattas av vårdgivarna.

En vårdvalsmodell som bygger på kvalitetstänkande, stor valfrihet för utförarna i "hur-frågorna" och ett ersättningssystem med hög kapitationsersättning och som tar hänsyn till vårdtyngd, men även socioekonomi och geografiska skillnader i regionen.

Nu tror jag inte att invånarna i regionen kommer att kunna välja på 272 vårdcentraler den 1 oktober. Allra först ska de 272 enheter bli godkända enligt kraven i lagen och i den krav- och kvalitetsbok som alla vårdgivare ska följa. När det är gjort och det kommer att stå klart för alla parter hur många som har ansökt om att få bedriva vård inom respektive kommun/statsdel så tror jag att ett antal kommer att välja att inte fullfölja sina ansökningar.

Nyckelfaktorn för att VG Primärvård ska lyckas är att vårdgivarna klarar av att rekrytera fler läkare till primärvården och i första hand fler specialister i allmänmedicin. Det är den största bristen i dag och jag hoppas att alla som nu har ansökt har bra planer för hur vi ska få fler läkare till primärvården som inte bara innefattar att rekrytera dem som redan finns i primärvården i regionen, för då har vi bara flyttat runt redan befintliga läkare.

Jag har tidigare skrivit att vi har givit oss ut på en spännande resa. Detta delresultat med 272 ansökningar överträffade mina förväntningar. Jag hoppas att jag får anledning att framöver bli fortsatt positivt överraskad.

Jag säger det igen.

Wow!!!!!

På tisdag i nästa vecka är det ett år sedan Vårdförbundets strejk vid landets sjukhus och vårdcentraler bröt ut. Slutresultatet av strejken blev en besvikelse för många sjuksköterskor som opponerade sig mot det avtal som slutligen slöts efter flera veckors konflikt. Igår presenterade dock Vårdförbundet ny lönestatistik som visar på att sjuksköterskornas löner ökat med 4,9% det senaste året, enligt Dagens Medicin.

Jag ägnade hela gårdagen åt budgetdiskussioner för 2010 tillsammans med majoritetskollegorna i Västra Götalandsregionen. Med tanke på det ekonomiska läge som vi befinner oss i just nu med nya ytterligare mer negativa skatteprognoser varannan månad från Sveriges kommuner och landsting (SKL) kan man ur en ekonomisk synvinkel konstatera att det var tur att inte utfallet av förra årets konflikt blev ett ännu högre avtal. Jag ska inte avslöja hur vi tänker kring det budgetförslag vi ska presentera om en månad, men det finns inget utrymme för löneökningar på nästan 5% om det inte samtidigt sker kraftiga effektiviseringar eller andra besparingar i verksamheterna.

Vårdförbundets lönestatistik är ändå intressant att studera. 25 010 kronor i månaden är snittlönen för en sjuksköterska i Sverige som grundlön, exklusive diverse tillägg för obekväm arbetstid med mera. I den länkade filen framgår löneläget i de 21 olika landstingen och regionerna, och nivån i Västra Götaland till något högre än i riket, 25 155 kronor för de drygt 11 000 anställda sjuksköterskorna i Västra Götalandsregionen. Medellönen varierar dock med nästan 2 000 kronor i månaden mellan Jämtlands 26 225 kronor och Sörmlands 24 112 kronor.

Regionens barnmorskor ligger ett par hundralappar under barnmorskornas snitt på 27 416 kronor i månaden, medans såväl biomedicinska analytiker och "vanliga" sjuksköterskor istället ligger 100-200 kronor över sina gruppers nationella medellön. Det är främst regionens röntgensjuksköterskor som drar upp vår medellön. En regionanställd röntgensköterska tjänar dryga tusenlappen mer än rikssnittet som ligger på 25 488 kronor i månaden.

Den som vill fördjupa sig i vad jag ansåg om konflikten och sjuksköterskornas löner för ett år sedan kan hitta 12 inlägg i arkivet till höger från april och maj 2008. Det som slår mig mest när jag nu läser Vårdförbundets lönestatistik är att det är en relativt liten lönespridning mellan den som tjänar bäst och sämst i respektive landsting. Det är med andra ord inte så stor skillnad mellan den lön en nyanställd och en mycket erfaren sjuksköterska eller barnmorska får i lön. Även Vårdförbundet har uppmärksammat detta faktum vilket gör det än mer obegripligt att ett av deras tyngsta krav för ett år sedan var att höja de så kallade lägstalönerna då det ytterligare minskar lönespridningen.

Vi måste tvärtom bli bättre på att hitta olika karriärvägar för bland annat sjuksköterskor så att det lönar sig bättre att göra ett bra jobb, besitta en erfarenhet, utveckla och utbilda sig och även har något för det i lönekuvertet. Det är inte ett projekt på ett år, utan snarare något som får ses över ett decennium för att lyckas.

4-5 gånger om året har jag, tillsammans med några kollegor, träffar med det regionala pensionärsrådet (RPR) och den regionala brukarsamverkan med representanter för handikapporganisationerna. Ett par gånger om året brukar vi lyckas placera dessa träffar på samma torsdagar. Så var det igår på skärtorsdagen.

09.30 - 12.30 träff med pensionärsrådet i Residenset i Vänersborg

13.00 - 16.00 brukarsamverkan i Regionens Hus i Vänersborg

Det är inte utan att jag känner mig rätt så mör efter en sådan dag. Tur att det i alla fall ges tid att förflytta sig mellan husen, och att inte Vänersborg är någon storstad. Det gör att det fungerar trots allt.

I mötet med RPR deltar regionstyrelsens presidium, Roland Andersson (s) och Jonny Magnussson (m), och hälso- och sjukvårdsutskottets presidium som inkluderar mig själv och Martin Andreasson (m) tillsammans med 20-talet representanter för pensionärsorganisationerna. Roland leder mötet och gör det bra. I pensionärsrådet har flera av ledamöterna tidigare haft politiska förtroendeuppdrag, och inte sällan i något av de tidigare landstingen. Det blir därför ibland nästan komiskt när de tycker det är svagt av oss att inte lyckas lösa frågor som de själva inte lyckades lösa för 10-20 år sedan när de själva satt på makten.

Samtidigt ska sägas att de ledamöter med ett politiskt förflutet i flera fall också har en större förståelse för svårigheter, komplexiteter och för att vissa saker kan ta sin tid att förändra i en offentlig politiskt styrd verksamhet.

Gårdagens möte kom i stor utsträckning att handla om ekonomi - bokslut 2008, läget 2009 och budget 2010. Alla runt bordet var fullt medvetna om allvaret i den ekonomiska situationen och den "kravmaskin" som RPR ofta blir var igår lågmäld. Önskan var dock stor på oss förtroendevalda politiker att inte minska på vårdverksamheten. Såväl skattehöjning som nonchalans av balanskravet var förslag på åtgärder från pensionärsorganisationerna.

Vid mötet gjordes också Lars Ganberg från folktandvården en intressant och uppskattad dragning av det projekt regionen i ett par år arbetet med kring äldretandvård. Kunskapen om äldres munhälsa visade sig vara betydligt mer bristfällig än jag visste tidigare, samtidigt som tandstatusen kraftigt har förbättrats. Om jag inte minns helt fel från Lars bilder så var det 1985 cirka 60% av alla 65-75-åringar som inte hade några egna tänder i käken. Idag är den siffran under 10% i samma åldersgrupp. Lars pekade också på problemet kring de äldre som befinner sig i läget mellan att kunna leva ett i stort självständigt liv och de som har ett större omsorgsbehov, den "sköra" mellangruppen som inte klarar av sin egen tandskötsel ordentligt, men heller inte fångas upp av samhällets olika system med bland annat uppsökande tandvård. Här finns mer att göra.

I brukarsamverkan deltar endast jag och Martin Andreasson som HSU:s presidium tillsammans med 15-20 representanter för handikapporganisationernas olika grupper. Det brukar vara riktigt trivsamma möten och jag uppfattar att vi har en stor respekt för varandras kunskaper och ansvar.

Gårdagens möte kom till stor del att handla om diskussioner kring det regionala vårdprogrammet för medicinsk fotvård. Under året så kommer riktlinjer att utarbetas för vilka typ av fotbesvär som ska vara grund för behovet av medicinsk fotvård. Riktlinjen kommer till stora delar att vara bildbaserad vilket känns spännande och kan lägga en grund för att i framtiden kunna göra bedömningar av fotproblem via bilder med den mobilkamera som nästan finns i var mans hand och ett MMS till vårdpersonal som kan göra behovsbedömningar.

Frågan om medicinsk fotvård har levt med oss i brukarsamverkan allt sedan mitt första möte med gruppen våren 2004. Vid mitt första brukarsamverkansmöte så möttes jag av kritik att den medicinska fotvården bara gavs till diabetiker och att det bara var diabetsfoten som diskuterades. Var fanns reumafoten, psoriasisfoten med flera fötter?

Nu är vi snart där och det är jag stolt och glad över. Utan brukarsamverkansrådet så tror jag inte vi hade kommit så långt som vi ändå har gjort, även om det tagit betydligt längre tid än trodde våren 2004.

Vi hade också en längre diskussion om olika former av vårdplaner. Signalen från brukarorganisationerna är solklar - de vill vara med och vara engagerade i sin vård. De vill ha vårdplaner eller kontrakt på vad som förväntas av dem och vad de kan förvänta sig av sjukvårdsorganisationen i form av stöd och hjälp. Brukarna besitter både en kunskap och kraft som vi i betydligt större utsträckning måste ta till vara i vårdarbetet. För mig står det för en av delarna i God Vård-konceptet om en patientfokuserad vård.

I en parallell diskussion under torsdagen om kvalitetsindikatorer tryckte de mycket tydligt på att patientupplevda kvalitetsmått som livskvalitet också med när vi pratar om att både mäta och erästta vårdens kvalitet.

Nu blir det långhelg, och redan detta långa blogginlägg indikerar väl att jag inte tänker ägna dagen åt så mycket annat jobb.

GLAD PÅSK!

För trogna läsare kan dagens blogginlägg möjligen tyckas lite tjatigt. Ämnet handlar - återigen - om kvalitet och patientsäkerhet. Hoppas inte att det drar ner läsvärdet att jag återkommer till detta tema, men det är ju så att jag helst vill skriva om det som är viktigt i hälso- och sjukvården och det allra viktigaste är frågorna om kvalitet och patientsäkerhet. Att jag väljer att blogga om det just idag är att vi idag har haft sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) och denna gång förvånansvärt få beslutsärenden - endast två. Det ena handlade om kvalitet och det andra om patientsäkerhet.

Ärendet om kvalitet rörde måltal för regiongemensamma kvalitetsindikatorer för målrelaterad ersättning. Egentligen hade vi ärendet på vårt bord för fyra veckor sedan men valde då att återremittera ärendet för ytterligare beredning. Vi tyckte helt enkelt inte att måltalen var tillräckligt högt satta. När ärendet idag kom tillbaka så var ett antal av måltalen för de 23 valda kvalitetsindikatorerna höjda och ytterligare andra hade fått en bättre motivering för varför dessa måltal hade valts. Vi nöjde oss med det för denna gång.

För att problematisera lite så kan man säga att hälso- och sjukvårdens ersättningssystem har haft en utveckling från ett mer renodlat anslagssystem där vårdgivare fått en fast ersättning för att göra så mycket och så bra som möjligt för pengarna. Systemen har därefter utvecklats för att stimulera en ökad produktivitet genom att ersättningen i högre utsträckning har kopplats till prestationer, eller "pinnar" som professionen ofta föraktfullt har uttryckt det. De senaste åren har vi allt mer diskuterat att övergå mer till att stimulera effektiviteten genom att ge ersättning för faktiskt uppnådda resultat i vården, ersättning för den kvalitet vårdgivarna erbjuder.

Jag tror att de allra flesta ställer upp på det resonemanget, men det uppstår delvis ett problem när pengar kommer in i sammanhanget. I regionen har vi satt upp ett mål om att i ett första läge gå mot att 3% av den samlade ersättningen ska vara kopplad till kvalitetsindikatorer. 3% låter ju inte särskilt mycket, men översatt i pengar motsvarar det nästan 1 miljard kronor som ska utbetalas eller inte utbetalas beroende på vilken kvalitet som levereras. Det är i det läget inte heller så konstigt om det smyger in en försiktighet i professionens bedömningar av vad som är rimliga kvalitetsmål. Ju högre målen sätts, desto större risk att de inte nås och att ersättning uteblir.

Jag tror att vi befinner oss i en lärprocess just nu med nya ersättningssystem, men jag är fullständigt övertygad om att vi fortsättningsvis i allt högre grad måste utge ersättning för uppnådd kvalitet i vården, inte för utförda prestationer.

Vårt andra ärende var ett svar på patientsäkerhetsutredningen. Vårt svar landade mycket nära den ståndpunkt som jag bloggade om redan i juni. Väldigt mycket i patientsäkerhetsutredningen är bra. Det är positivt att allt mer fokus riktas mot att hitta, och åtgärda, fel i organisationen. Det vi är kritiska mot är den enskildes möjlighet att kräva upprättelse gentemot försumlig legitimerad personal via Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) försvinner. Vi ser en oro för att allt fler kan komma att istället gå till domstolar för ett ansvarsutkrävande, och det tror jag vore en olycklig utveckling.

Det finns en hel del att säga om dagens HSAN-system med varningar och erinringar och risken att vi jagar enskilda medarbetare som syndabockar, men jag tror det är oerhört viktigt att det ytterst också fortsättningsvis finns ett tydligt personligt ansvar för den legitimerade vårdpersonalen.

Det ska bli spännande att se andra remissvar och vad regeringen framöver kokar ihop av detta när det ska bli en proposition och en ny patientsäkerhetslag.


På tal om trogna läsare så vill jag avslutningsvis passa på att också vi detta forum skicka gratulationer till en av bloggens trognaste läsare som idag fyller 75 år. GRATTIS!

Regeringen har under en längre tid aviserat att besked om eventuellt ökade statsbidrag till kommun och landstingssektorn kommer att lämnas i samband med regeringens vårproposition i mitten av april. Trycket på regeringen att komma med ett besked har varit hårt, liksom trycket om att beskedet skulle innebära ökade generella statsbidrag till sektorn.

Nu kom beskedet idag, halvannan vecka tidigare än beräknat, och det kom i form av en debattartikel i Dagens Nyheter. För att kort avvika från ämnet så är det lite knepigt i sig att regeringen inte lämnar informationen till uppdragsgivaren riksdagen om vad man avser att göra, utan gör det i form av en debattartikel. Det är ju heller knappast en debattartikel, utan snarare en "beskedartikel". Det är ju ingen ny princip med denna artikel utan en utveckling vi sett under många år för vilka arenor som används för politisk kommunikation. Kring detta borde politiken också föra en diskussion, och det är kanske framför allt riksdagen som borde ställa krav på regeringen i hur information ska gå till.

Dagens besked från regeringen innebär ett ekonomiskt tillskott till kommuner och landsting under 2010 på 7 miljarder kronor, d v s ungefär 750 kronor per invånare, drygt 500 kronor till kommunerna och knappt 250 kronor till regioner och landsting.

För egen del hade jag inte trott på mer än kanske 5-6 miljarder kronor. I den delen är jag positiv, även om en ännu större summa hade varit välkommen för att underlätta det budgetarbete vi nu sitter i för 2010. Det är också mycket positivt att pengarna kommer i form av generella statsbidrag som inte öronmärks eller kräver luntor av ansökningar, planer, beskrivningar och redovisningar, utan det ger varje kommun respektive region och landsting möjlighet att använda de tillkommande resurserna till de områden där de har störst behov.

Med tanke på det ekonomiska läge som även staten befinner sig i måste dagens besked anses som ett rimligt tillskott, även om jag redan i morse hann börja ta del av oppositionens vanliga kritik om det är för lite och att det är för sent. Det får anses rimligt i det perspektivet även om det finns farhågor för att det inom de närmaste veckorna kommer nya skatteunderlagsprognoser som innebär ytterligare nedskrivningar som motsvarar stora delar av dagens tillskott på 7 miljarder.

Det allra viktigaste beskedet i dagens artikel är dock signalen om att regeringen avser att göra en översyn av det så kallade balanskravet som omöjliggör för kommuner och landsting att bedriva en konjunkturanpassad ekonomisk politik. Enligt dagens lagstiftning så får inte kommuner, regioner och landsting göra underskott, och om de gör det så måste motsvarande överskott genereras de kommande två åren för balans. Om kommuner, regioner och landsting däremot gör överskott under en rad år så får dessa upparbetade överskott inte användas för att balansera ett underskott i ett sådant ekonomiskt läge som vi befinner oss i just nu.

Resultatet av en sådan lagstiftning blir för det första att den kommunala sektorns offentliga sparande successivt bara kommer att växa till nivåer som knappast är förenligt med god ekonomisk hushållning. För det andra leder ju dagens inlåsningseffekter till att kommuner, regioner och landsting i en konjunkturnedgång som denna i princip bara har att välja på att höja skatteuttaget eller minska på servicen om balanskravet ska kunna upprätthållas, och det är alternativ som egentligen ingen förespråkar. Därför är dagens besked om en översyn av nuvarande lagstiftning en viktig signal till oss i regionen, som valt att tolka begreppet "god ekonomisk hushållning" lite bredare än bara till balanskravet, att vi har gjort rätt.

Med en förändring av dessa regler så myndigförklaras också kommun-, region- och landstingspolitiker att kunna ta ett långsiktigt ansvar för ekonomi och verksamhet, men det kommer också att ställa högre krav på oss att ta det ansvaret så att vi inte i fortsättning bara kan sätta oss som gökungar och ropa på resurser från annat håll när skatteunderlaget viker. Nu är det upp till oss att bevisa att vi också kan ta det ansvaret genom att föra en ansvarsfull ekonomisk politik både i högkonjunktur och i lågkonjunktur.

Jag har tillbringat en långhelg i de värmländska alperna. Tillsammans med goda vänner har vi åkt skidor och fått chansen att umgås. Enda smolken i den umgängesbägaren var att jag insett att jag skulle missa GAIS allsvenska premiären - ett derby mot Örgryte och första matchen på nya arenan.

Rubirkens "Ja, ja, ja - idag är det GAIS!" är taget från en av skivorna med supportersånger och i vår familj är det en vanlig hälsningsfras på matchdagens morgon - så också idag. Vad gör då detta inlägg på min sjukvårdsblogg? Tja, jag vill inte brista i respekt för människor som drabbas av allvarliga sjukdomar, men som fotbollsnördig supporter i allmänhet, och som GAIS-supporter i synnerhet så leder också supportandet till symptom som är märkliga.

I en annan GAIS-sång med titeln "Flaggorna vajar" finns ett par textrader som är oerhört träffande.

"Ibland kan jag undra, hur en vuxen man
kan känna så mycket, för ett lag som jag kan"

Från frukosten vid halv nio tittade jag oroligt på klockan och räknade ständigt tiden som var kvar till avspark 14.30. Jag visste redan att jag skulle sitta i bilen vid tiden för match, men jag åkte omkring i backarna med en stor klump av nervositet i magen och tankar på laguppställningar hela förmiddagen. Hur kan en vuxen man som jag känna så mycket för ett lag som jag kan? Det är inte särskilt rationellt och det är inte särskilt nyttigt.

Min sinnesstämning präglas allt för mycket hur det går för GAIS (och för all del också för Liverpool) för att det ska vara riktigt nyttigt. Eufori blandas med mer deppiga tillstånd. Som GAISare är de deppiga tillstånden dock vanligare än de euforiska. Mina problem är i detta sammanhang banala, jämfört med andra som drabbas hårt av allvarliga bipolära sjukdomar eller ångest och depressioner.

Med tanke på vad jag själv kan känna i relation till ett fotbollslag, så har jag all förståelse för det helvete som drabbar dem som på riktigt allvar får dessa sjukdomar.

För några veckor sedan fick jag möjligheten att inleda ett välbesökt kunskapsseminarium tillsammans med Socialstyrelsen kring den preliminära versionen av de nya nationella riktlinjerna för depressionssjukdom och ångestsyndrom.

Psykiatrin "anklagas" ofta för att professionen internt ägnar mest tid åt att inbördes tvista om olika behandlingsmetoder. Det är möjligt att det historiskt har varit så, och att det funnit fler "skolor" inom psykiatrin än inom den somatiska vården, men dessa nationella riktlinjer är en viktig markering om att det även inom psykiatrin finns breda vetenskapliga underlag för vad som är evidensbaserade vårdmetoder som ska användas i hälso- och sjukvården.

De kommande riktlinjerna är en viktig del i att få en mer kunskapsbaserad vård för att kunna erbjuda patienterna bästa möjliga vård utifrån det kunskaps- och evidensläge som vi för närvarande besitter. Det har vi en skyldighet att göra för dem som på allvar drabbas.

Själv så känner jag på kvällen en stor inre tillfredsställelse efter GAIS-seger med 5-1 mot Örgryte, och även om det är 29 och en halv omgång kvar av årets allsvenska i fotboll så är det euforiskt att se GAIS som serieledare.

För femte gången presentar jag nu en uppföljning av hur regeringens kömiljard skulle fördelas om det var avstämning idag. Dagens uppföljning handlar om regioner och landstings presenterade måluppfyllelse per sista februari. Det är alltså fortfarande nio månader kvar till det riktiga avstämningsdatumet - sista november 2009.

De landsting som når 80% måluppfyllelse och 90% rapporteringsfrekvens får dela på 450 miljoner för vårdgarantin på 90 dagar till ett första besök till specialistläkare, och dela på 450 miljoner för vårdgarantin på 90 dagar till operation/behandling.

De regioner och landsting som når 90% måluppfyllelse får dessutom vara med och dela på ytterligare 50+50 miljoner kronor för de båda vårdgarantierna. Fördelningen till regioner och landsting sker utifrån befolkningsstorlek, vilket gör att Västra Götalandsregionen får ca 25 gånger så mycket än Gotland vid samma måluppfyllelse.

I februari är det rekord i hur många regioner och landsting som får dela på resurserna - tio stycken. För första gången är Kronoberg, Skåne och Halland med och delar på resurserna. Med fler landsting som når måluppfyllelse minskar Västra Götalandsregionens relativa andel av kömiljarden, och att en stor region som Skåne når måluppfyllelse påverkar oss mer än att Kronoberg gör det.

6 regioner och landsting når måluppfyllelse avseende besöksgarantin och 8 regioner och landsting når måluppfyllelsen avseende behandlingsgarantin. 4 regioner och landsting når måluppfyllelse för båda kategorierna - Jönköping, Kalmar, Gotland och Västra Götalandsregionen.

Halland och Gotland får dessutom dela på de extra 50 miljonerna för 90% måluppfyllelse till behandlingsgarantin.

Om utbetalning av kömiljarden skulle skett per den sista februari så hade resurserna fördelats enligt följande;

	Besöksgaranti	Behandlingsgaranti	Totalt
Jönköping	57 699 270	35 854 548	93 553 819
Kronoberg	31 267 882	0	31 267 882
Kalmar	40 442 586	25 131 179	65 573 765
Gotland	9 879 493	14 334 211	24 213 704
Skåne	0	128 900 224	128 900 224
Halland	0	73 122 244	73 122 244
Västra Götaland	267 611 778	166 294 988	433 906 767
Värmland	0	29 429 296	29 429 296
Västmanland	43 098 991	0	43 098 991
Norrbotten	0	26 933 310	26 933 310
	450 000 000	500 000 000	950 000 000

För första gången blir Västra Götalandsregionens andel under 500 miljoner kronor. Det har varit förväntat att vår relativa andel efter hand skulle minska om fler regioner och landsting når måluppfyllelse. I dagens ekonomiska läge skulle jag dock med stor glädje få möjlighet att få ett tillskott också på 434 miljoner kronor.

Så är snart också den 1 april slut, och vi närmar oss det andra kvartalets andra dag. För mig har 1 april  blivit en reflektionsdag - det var dagen då jag fick förtroendet att bli regionråd för folkpartiet och samtidigt ordförande i hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU), för nu fem år sedan.

Jag kan ibland få känslan - är det verkligen så länge sedan, men lika ofta känslan - är det inte längre sedan? Den andra känslan kan väl förklaras med de drygt tio år som jag arbetat i Västra Götalandsregionen, de första fem som regionsekreterare. Den första känslan får väl ändå betraktas som ett utslag av att tiden går fort när man har roligt, för det har jag för det allra mesta.

Att få möjligheten att leda denna verksamhet är visserligen ofta liktydigt med mycket arbete, svåra och viktiga beslut, men det erbjuder framför allt många utmaningar, intressanta frågeställningar, möten med spännande och kunniga människor. Jag har lärt mig enormt mycket kunskapsmässigt, och jag hoppas också att jag lärt mig en del om ledarskap och hur grupper fungerar och förhoppningsvis blivit bättre på information och kommunikation.

Hur kan då dessa fem år sammanfattas? Ja, det blir ju knappast en objektiv beskrivning när jag gör den själv, men min bild är att det varit fem framgångsrika år för Västra Götalandsregionen. Vi har haft goda ekonomiska förutsättningar med bra ekonomiska resultat. Vi har byggt upp en mycket bra struktur kring ärende- och beslutshantering. Vi har utvecklat regionens uppföljningsrutiner för sjukvården via bland annat den årliga verksamhetsanalysen, de månatliga nyckeltalen och den kontinuerliga vårdgarantiuppföljningen.

Just arbetet med tillgänglighetsfrågorna är bland det som jag är mest stolt över. I över 20 år har jag som folkpartist pratat mig varm för vårdgarantier i hälso- och sjukvården, och det är först de senaste två åren som vi börjat närma oss en rejäl måluppfyllelse. Jag kommer dock inte att vara nöjd förrän vi i princip helt och hållet klarar av att uppfylla vårdgarantiåtagandet gentemot alla regionens invånare. Jag är också förväntansfull inför det arbete vi startat kring bättre tillgänglighet, service och bemötande vid våra akutmottagningar vid regionens sjukhus. Här finns en stor förbättringspotential.

Jag är oerhört glad över den vårdvalsmodell - VG Primärvård - som regionen sjösätter den 1 oktober i höst. Detta var min högsta och främsta prioritet när jag fick mitt uppdrag för fem år sedan. Nu hoppas jag innerligt att det ska bli så bra som jag tror och hoppas att det kommer att bli.

Jag menar att vi har lyckats bryta en negativ spiral för utvecklingen inom psykiatrin i regionen, även om det finns mycket kvar i den verksamheten som jag vill reformera och förbättra. Min bedömning är att utvecklingen inte längre snurrar nedåt utan har börjat ta något kvartsvarv på vägen uppåt igen, med höjdpunkter som etablerandet av Lundström-mottagningen för transexuella.

Jag har varit med att driva fram ett ökat fokus mot kvalitets- och patientsäkerhetsfrågorna. Jag är övertygad om att det är kring dessa frågor som svaren ligger både på hur vi ska få en bättre hälso- och sjukvård, men också svaren på hur vi det närmaste decenniet ska få råd att finansiera och implementera det medicinska utvecklingen som kommer att erbjudas.

Jag skrev inledningsvis att den 1 april för mig blivit en dag för reflektion, för reflektion över vad vi uträttat politiskt, för reflektion över om jag vill och orkar fortsätta och för reflektion om jag fortfarande känner lust för uppdraget.

Jag tror att man fortsatt måste känna lust och brinna för uppdraget för att kunna göra ett bra jobb. Jag tänker ofta på det, och hoppas att jag den dagen jag inte längre känner lust eller brinner för uppdragen och utmaningarna också väljer att kliva av uppdraget, och visst finns det enskilda dagar när lusten och glöden inte riktigt räcker till, men den samlade känslan idag - precis som för fem år sedan - är fortfarande att det finns så mycket viktigt kvar att försöka uträtta i hälso- och sjukvården och jag vill gärna vara med på den fortsatta resan, sen får vi se hur lång den resan blir.