Akutvårdsgaranti
Detta inlägg ska dock handla om diskussionen om en akutvårdsgaranti som förts under de senaste veckorna. Tror att det var socialminister Göran Hägglund (kd) som startade, eller återväckte, debatten för ett par veckor sedan när han presenterade kristdemokraternas sjukvårdspolitiska manifest och utlovade en akutvårdsgaranti om maximal väntetid om fyra timmar på akuten. Frågan om en akutvårdsgaranti hördes också från talarstolarna under budgetfullmäktige förra veckan.
För mig är redan begreppet akutvårdsgaranti ett intellektuellt haveri. För det första är verksamheten vid en akutmottagning av den karaktären att det aldrig kan garanteras någonting. Hur ska ett sjukhus som plötsligt får in 4-5 svårt trafikskadade patienter kunna garantera att alla andra som sökt sig till akuten ska få en maximal väntetid på fyra timmar?
För det andra kan man fråga sig i vad garantin består? Den "vanliga" vårdgarantin innebär att man har rätt till operation/behandling inom 90 dagar vid annat sjukhus i landstinget/regionen eller i övriga landet. Ska en akutvårdsgaranti innebära att man har rätt till vård vid annat akutsjukhus i landet inom fyra timmar? Eller är garantin en målsättning, och varför kallar man det i så fall för en garanti? Eller ska man får patientavgiften tillbaka, och hur hanterar man då patienter med frikort?
I den debatt jag har tagit del av så är det också lite oklart vad den maximala väntetiden egentligen står för. Är det väntetid tills dess att behandling påbörjas eller avslutas på akutmottagningen?
Jag delar problembeskrivningen om att väntetiderna vid akutmottagningarna är den del av sjukvårdens verksamhet som för närvarande bidrar mest till sjukvårdens "badwill". Väntetiderna är emellanåt oacceptabelt långa för vissa patienter. En av orsakerna till att vissa ibland får vänta väldigt länge är att deras besvär egentligen inte motiverar ett besök på ett sjukhus akutmottagning, utan har besvär som borde tas om hand på vårdcentralen. Här måste vårdpersonalen bli duktigare och tuffare på att hänvisa patienterna till rätt vårdnivå. I Västra Götalandsregionen håller vi nu på att genomföra ett bokningssystem som gör det möjligt för sjukhusens akutmottagningar att boka tider på primärvårdens jourmottagningar eller dagen efter.
Häri ligger också det kanske allvarligaste problemet med begreppet akutvårdsgaranti. Om vi har en vårdgaranti i primärvården på att vid behov få träffa en läkare inom sju dagar och samtidigt en akutvårdsgaranti på fyra timmar. Vart tror ni det finns risk att otåliga patienter vänder sig, oavsett omfattning av sitt behov?
För att inte bli missförstådd vill jag avslutningsvis understryka vikten av att jobba med väntetiderna vid våra akutmottagningar, men jag är också övertygad om att det inte bara handlar om väntetider. Väl så viktigt är att se till information, service och bemötande medan man väntar. Att få information om varför det dröjer längre än förväntat, att få hjälp att få ett glas vatten eller en kopp kaffe, att någon kontinuerligt bryr sig och frågar om eventuella förändringar i hälsostatus medan man väntar.
I regionen jobbar vi som jag skrev ovan med att bättre försöka slussa patienter till rätt vårdnivå, men också med olika måltal för olika moment inom akutsjukvården. Vi har satt upp mål för hur snabbt 90% av patienterna (för vi kan aldrig garantera några 100% på en akutmottagning) ska bli bedömda och prioriterade efter att ha kommit till akuten, hur snabbt de ska få träffa en läkare för bedömning och hur snabbt de ska vara färdigutredda och färdigbehandlade på akuten och antingen hemskickade eller fått en vårdplats på sjukhuset.
Vi har nu kunnat mäta resultatet under tre månader och det är nästan lite förvånande hur stabil måluppfyllelsen är vid regionens olika sjukhus under dessa månader, och resultaten visar på att vi har en hyfsad bit kvar innan vi klarar en måluppfyllelse på 90%.
Den senaste mätningen visar att 2/3 blir bedömda och prioriterade inom de stipulerade 10 minuterna efter ankomst. Siffran har från i mars till i mars förbättrats från 64% till 66% i maj.
Sämst resultat når vi på måltalet för att få en första läkarbedömning inom 90 minuter. Det målet nås bara för drygt hälften av patienterna. 51% i måde mars och maj, med en liten "topp" i april på 53%.
Bäst resultat når vi vad gäller det vi kallar "total genomloppstid" med måltalet fem timmar, alltså tiden från ankomst tills att man är färdig på akuten. 3 av 4 patienter är färdigbehandlade på akuten inom denna tidsgräns. 75% måluppfyllelse i maj är dock en procentenhet lägre än i mars och april.
Nu gäller det för sjukhusen att analysera dessa siffror och fråga sig vad det ställer för krav på dem vad gäller bemanning och organisation för att nå en högre måluppfyllelse för att successivt förbättra sina målnivåer. Det tror jag är ett betydligt bättre arbetssätt än att införa olika former av akutvårdsgarantier.
Budgetfullmäktige
I måndags morse samlades regionfullmäktiges 149 ledamöter för vårens sista sammanträde med antagande av budget för 2011 som huvudnummer. Det började bra igår där vi hann med nästan alla andra ärenden på dagordningen utom budget före lunch, men sedan började det bli trögt när väl budgetdebatten kom igång. Efter den inledande gruppledardebatten om övergripande budgetinriktning så var det i år dags för frågorna inom det regionala utvecklingsområdet att diskuteras och debatteras först. Nästa år blir det hälso- och sjukvårdens tur först.
Detta blogginlägg nu skrivs en dygn senare utan att debatten om hälso- och sjukvården har kommit igång ännu. Skulle debattiden relateras till de olika verksamhetsområdenas ekonomiska betydelse så lär vi få hålla på fram till midsommar innan vi kan avsluta budgetfullmäktige.
Nu kommer inte sjukvårdsdebatten att ta lika lång tid, men ändå en bra stund då många är engagerade i frågan, men vi är i stora stycken rätt så överens. Visst kommer några partier att påpeka att de har ett par hundra miljoner mer till sjukvården i sina budgetförslag. De har ju under det gångna dygnet haft ett par hundra miljoner mindre till regional utveckling, kultur med mera och fått det påpekat för sig. Visst kommer några partier att peka på några egna käpphästar i det som de uppfattar som just sina profilfrågor. Visst finns det också ett och annat bra förslag i oppositionens budgetförslag som inte framgår alls eller lika tydligt i majoritetspartiernas budgetförslag, och det är saker som vi gemensamt får ta oss an, om bara de ekonomiska förutsättningarna finns för att ta oss an det.
Så här kommer det sannolikt alltid att vara. Oppositionspartierna, oavsett vilka de är, kommer alltid att prioritera ekonomiska resurser till sjukvården något högre. Oppositionspartierna, oavsett vilka de är, kommer alltid att kunna bidra med goda idéer. Oppositionspartierna, oavsett vilka de är, kommer att profilera sig för att försöka vinna stöd och gehör för det som är deras frågor. Det är inget fel i detta, mer än att debatten på fullmäktige riskerar att bli lite trist och förutsägbar.
Alla visste redan i samband med uppropet igår hur omröstningen i eftermiddag eller i kväll kommer att sluta, så man kan ibland undra över nyttan med två dagar av inlägg från talarstolen. MEN och det är väl viktigt att påminna sig själv om ibland när vi tycker att fullmäktiges arbetsformer är väl tröga, trista och förutsägbara. Det finns samtidigt människor på vår jord som fängslas, torteras och dödas för sin vilja att göra sin röst hörd i allmänna och fria val, att kunna kandidera till en offentlig församling och möjligheten att få sitta på ett lite trögt, trist och förutsägbart fullmäktigemöte i två dagar.
Om några timmar så kommer fullmäktige att bifalla majoritetspartiernas förslag till budget. Om så inte skulle ske lovar jag härmed att sluta blogga för alltid.
När (alltså inte om) majoritetspartiernas budgetförslag blir bifallet så innebär det för hälso- och sjukvården att vi fortsätter på den inriktning vi redan har. Det handlar mycket om GOD VÅRD, kvalitet, patientsäkerhet, tillgänglighet. Den huvudsakliga långsiktiga inriktningen ligger fast och, är jag övertygad om, kommer att ligga fast även om det blir en annan majoritet i Västra Götalandsregionen senare i höst för så pass överens är vi om sjukvårdens övergripande inriktning.
Nöjdare patienter med VG Primärvård
I höstas genomfördes den första nationella patientenkäten av alla patientupplevd kvalitet i primärvården. Jag bloggade om resultaten från den första mätningen när den presenterades i februari i år. Den mätningen genomfördes veckorna innan VG Primärvård startade den 1 oktober, vilket gav oss chansen att få en aktuell lägesbild av hur patienterna uppfattade primärvården i regionen precis innan start.
Det samlade resultatet för vårdcentralerna i Västra Götaland var vid det tillfället ganska mediokert. Invånarna i 12 andra av 19 landsting och regioner rankade sin primärvård högre än vad invånarna i Västra Götaland gjorde med vår primärvård. Jag skrev i det blogginlägget att; "Jag hade hoppats på ett bättre resultat men är övertygad om att vi kommer att nå bättre resultat i nästa mätning annars har vi misslyckats med de ambitioner som vi satt upp när vi sjösatte VG Primärvård."
Nu har resultatet av nästa mätning kommit och jag kan glädjande konstatera att patienternas omdömde om primärvården har förbättrats sedan i höstas. Vi har i Västra Götalandsregionen beställt en extra mellanliggande patientenkät innan nästa nationella mätning kommer senare i höst. Vi har gjort den extra beställningen för att resultaten av den nationella patientenkäten ska kunna vara en vägledande faktor när patienter som önskar byta vårdcentral värderar kvaliteten vid andra vårdcentraler i regionen. För att vara ett sådant instrument är det viktigt att alla vårdcentraler, även det 60-tal som tillkommit efter införandet av VG Primärvård, blir bedömda på samma grunder. Dessutom är det ju intressant att se om VG Primärvård har fått den effekt som vi hoppats på.
Jag har ända sedan vi började arbetet med VG Primärvård hävdat att det är en viktig reform, men att det inte är någon "quick fix" som löser alla primärvårdens problem och utmaningar i ett slag, eller förändrar folks uppfattningar över en natt. Resultatet av den nya patientenkäten visar att vi går åt rätt håll, men inte att vi når en nationell topposition ännu. Vi lyfter oss, fyra månader efter införandet av VG Primärvård (undersökningen genomfördes under februari) till en högre nivå och en nivå i paritet med riksgenomsnittet.
Resultaten i enkäten presenteras i form av ett sorts nöjdhetsindex mellan 0 och 100, och för alla värden har regionens vårdcentraler samlat förbättrat sitt resultat från 71 till 74 och för ett antal kvalitetsindikatorer från knappt 80 till drygt 81.
Resultatet är bättre kring alla de parametrar som presenterades för oss idag jämfört med i höstas. Särskilt glädjande är att den största förbättringen märks på frågan: "Fick du träffa den läkare som du brukar träffa?". Patienterna bedömer alltså kontinuiteten som klart förbättad, och det är ju en av nyckelfrågorna för en väl fungerande primärvård.
De privata vårdgivarna får genomgående bättre omdömen av sina patienter än den offentliga primärvården. Invånarna i hälso- och sjukvårdsnämndsområdena Södra Bohuslän och Göteborgs centrum-väster är mest nöjda med indikatorer som tillgänglighet, kontinuitet, bemötande, förtroende, upplevd nytta och helhetsintryck. Det är också två av de nämndsområden där invånarna har störst valfrihet och störst mångfald av vårdgivare. Är det ett givet samband? Nja, invånarna i östra Göteborg ger sina vårdcentraler, där också valfriheten och mångfalden är stor, genomgående sämre uppskattning i denna mätning.
Vi har idag fått en första dragning av resultaten, och tyvärr finns de ännu inte tillgängliga för er läsare att själva kunna jämföra via någon länk. Jag får be att få återkomma med det i kommande inlägg.
I höst kommer som sagt nästa mätning och det ska bli riktigt spännande att se den fortsatta utveckling av patienternas upplevda kvalitet vid regionens olika vårdcentraler. Jag är fortsatt övertygad om att denna typ av mätningar kommer att driva utvecklingen framåt och också fungera som en betydelsefull vägledning för de patienter som funderar på att byta vårdgivare.
Hjärttransplantationer igen
I nästa vecka ska vi återigen ha sammanträde med rikssjukvårdsnämnden, men redan idag har vi haft ett extra telefonsammanträde med anledning av att Stockholms läns landsting inkommit med ett överklagande, eller i formell mening, en förnyad ansökan om att få bedriva rikssjukvård inom hjärttransplantation.
Bakgrunden till den förnyade ansökan var det beslut som Rikssjukvårdsnämnden fattade i februari om att utdela tillstånd att få bedriva hjärttransplantationsverksamhet som rikssjukvård till Västra Götalandsregionen och Region Skåne, men däremot inte till Stockholms läns landsting.
Vid dagens extra sammanträde fattade nämnden samma beslut som förra gången, och de ledamöter som hade en annan uppfattning än majoriteten var de politiska företrädarna från Stockholms läns landsting, så det är egentligen varken något anmärkningsvärt eller konstigt med det.
Egentligen började dagens beslutsprocess redan strax före det senaste årsskiftet då nämnden första gången skulle ta ställning till beslutet. Den gången bordlades frågan till mötet i februari. När vi väl lyckades fatta beslut i februari har det nu inkommit en ny ansökan, och jag hoppas att dagens beslut är det sista för den 5-årsperiod vi har framför oss och för vilken period tillståndsavtalen gäller. Problemet vi praktiskt hamnat i med den utdragna beslutsprocessen är att Västra Götalands och Skånes tillstånd, och ingen annan, gäller från halvårsskiftet. Jag förutsätter att det nu får ske ett ordnat överförande av de patienter som nu befinner sig på väntelista för transplantation i Stockholm förs över på ett ordnat sätt så att patientperspektivet blir vägledande för exakt datum när överföreningen av nuvarande verksamhet i Stockholm kan övergå till Västra Götaland och Skåne.
Motivet för dagens förnyade ansökan bar en principiellt viktig fråga för mig som tillskyndare av en process med att definiera rikssjukvård. Förslaget från Stockholm var att frångå grundprincipen om att högst utdela två tillstånd för att bedriva rikssjukvård. Jag menar att vi i princip skulle kunna lägga ner rikssjukvårdsverksamheten om vi frångick den principen i detta ärende, för då kommer det att finnas ett tryck på samma sätt i varje fortsatt ärende vi kommer att behandla att också bevilja ett tredje, eller kanske fjärde, eller till och med ett femte tillstånd.
I det perspektivet skulle det i så fall varit bättre att inte definiera hjärttransplantation som rikssjukvård, men då kommer det att bli lika svårt att över huvud taget definiera något som rikssjukvård om en sådan verksamhet som hjärttransplantationer, med cirka 45 transplantationer per år de senaste åren, inte skulle betraktas som rikssjukvård.
Det finns många beslut som jag som politiker får vara med och fatta. Detta var inte ett av de svåraste, men jag har förståelse för den besvikelse man känner från Stockholms håll, och det förtjänas att poängtera att det inte finns någon kritik på hur verksamheten bedrivs vid Karolinska i Stockholm i nuläget, men jag är övertygad om att kvalitet och ekonomi på både kortare och framför allt längre sikt talar för två enheter (eller egentligen bara en) och inte fler.
Statistik och enkäter
Trist tänker jag som sedan mitten av förra veckan tänkt göra ett blogginlägg om just några av de större enkäter som presenterades förra veckan. På tisdagen fick vi på regionstyrelsen del av de färskaste siffrorna från den västsvenska SOM-undersökningen från i höstas, och på onsdagen av den senaste årsrapporten från Vårdbarometern. Om någon vecka ska vi dessutom få ta del av befolkningens första uppfattning om primärvården och de enskilda vårdcentralerna i Västra Götalandsregionen efter VG Primärvårds införande.
Jag läste en gång i världen några poäng statistik på universitetet och min kunskap i ämnet är inte tillräckligt stor för att kunna göra adekvata bortfallsanalyser etc av just dessa mätningar, men det finns ändå ett antal spännande trender över tid att utläsa i de undersökningar som presenterades under förra veckan.
Mitt intresse av SOM-undersökningen fokuserar naturligt mycket på invånarnas uppfattning av sjukvården i regionen, och här finns ett antal trendmässigt positiva utvecklingskurvor.
Västra Götalänningarnas bedömning av servicen i sjukvården har tydligt ökat de senaste 6-7 åren. I SOM-mätningen mäts ett balansmått som är skillnaden mellan andelen nöjda och andelen missnöjda i olika grad på en 5-gradig skala.
Omdömet om sjukhusvården har från en bottennotering 2001 med ett balansmått på +31 klättrat upp till +45 i 2009 års mätning, vilket i och för sig är en minskning från året innan då måttet var +49. Om det är ett brott i en långsiktigt positiv utvecklingskurva eller endast ett utslag av felmarginalen kan vi få en indikation på om ett år.
Mer glädjande är invånarnas bedömning av servicen vid regionens vårdcentraler. Från ett balansmått på +28 år 2002 förbättrades omdömen åren efter fram till 2007 då balansmåttet blev +37, men det är de senaste två åren som utvecklingen verkligen tar fart då vårdcentralerna först når balansmåttet +41 år 2008 och förra året hela +49. Onekligen en spännande utveckling som sammanfallit tidsmässigt med vårt utvecklingsarbete med VG Primärvård.
I årets SOM-undersökning, som tidsmässigt genomfördes samtidigt som VG Primärvård infördes den 1 oktober, ställs också några konkreta frågor vårdvalsmodellen som också den är i huvudsak positiv.
42% tycker det är mycket bra eller ganska bra att införa en vårdvalsmodell, och endast 11% som anser att det är ganska dåligt eller mycket dåligt. Lika glädjande är att informationen kring vårdvalsreformen i huvudsak uppfattats som mycket positiv.
I SOM-undersökningen får vi också en bredare kunskap av hur folk har valt vårdcentral i VG Primärvård. Bakgrunden är ju den att alla invånare fick ett erbjudande om att vara listad på en viss vårdcentral utifrån principen om den närmaste vårdcentralen eller om man tidigare valt att lista sig vid en vårdcentral eller gjort ett flertal besök det senaste året på en viss vårdcentral. Men vilket val gjorde egentligen alla dem som accepterade den föreslagna vårdcentralen och inte valde någon annan? Brydde de sig inte, eller var de nöjda med det erbjudande de fått?
56% i SOM-undersökningen anger att de medvetet valt den vårdcentral som de blev föreslagna. 21% valde en annan vårdcentral och 19% gjorde inget aktivt val, d v s accepterade den de blivit föreslagna. 77% kan alltså sägas ha gjort ett medvetet val och tänkt över alternativen, vilket är en högre siffra än jag själv trodde på och därför mycket glädjande.
Intressant i SOM-undersökningen är också vilka serviceområden invånarna tycker ska prioriteras. 2009 kommer "Sjukhusvård" först på fjärde plats efter områden som Jobb, Äldreomsorg och Skola, och "Vårdcentral" kommer först på sjunde plats. Prioritering av såväl Sjukhusvård som Vårdcentral har de senaste åren tydligt fallit på invånarnas prioriteringslista, och frågan är hur det ska tolkas? Jag väljer den positiva tolkningen att folk ser större brister inom andra områden än inom hälso- och sjukvården och på så sätt ett indirekt erkännande om att verksamheten har blivit allt bättre de senaste åren.
Enkäter och statistik är en sak. Enskilda möten mellan patient och vårdgivare är en helt annan sak. Jag är dock övertygad om att hälso- och sjukvården generellt hela tiden höjer sin kvalitet, förbättrar patientsäkerheten och tillgängligheten och att människor också märker det. Samtidigt finns det en stor fortsatt förbättringspotential innan vi kan vara tillräckligt nöjda med den service som erbjuds i regionen. Statistiken visar att vi är på rätt väg, men också att vi har en bra bit kvar att gå.
