Jonas sjukvårdsblogg

Jag ser idag att Centrum för rättvisa har anmält 12 av 21 landsting och regioner till Justitieombudsmannen, JO, för de avtal som landsting och regioner har slutit med TV-bolag som spelar in olika former dramadokumentärer.

Anmälan vänder sig mot landstingen om brott mot sekretesslagstiftning och integritetsskyddet.

Jag ska erkänna att jag nästan aldrig sett några av dessa program förutom det som handlade om transplantationsverksamheten vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset för 4-5 år sedan. En av orsakerna till att jag inte tittar är att jag tycker det känns olustigt när enskilda människors öden i vården speglas öppet för alla TV-tittarna. På samma sätt har jag aldrig känt mig bekväm med besök bland patienter på sjukhus eller vårdcentraler.

Jag har förvånats över den inflation av sjukvårdsdokumentärer man kunnat se i TV-tablåerna de senaste åren, och välkomnar om det kan komma fram tydligare riktlinjer för om, när och hur TV-bolag får närvara i sjukvården.

För mig måste alltid patientens integritet sättas främst, och en patient på ett sjukhus ska egentligen inte ens behöva ställas inför frågan om hen kan tänka sig att medverka i ett TV-program eller inte.

Idag kommer bokslutet över Västra Götalandsregionens arbete för att att förbättra tillgängligheten och minska köerna i hälso- och sjukvården, d v s väntetids- och tillgänglighetssituationen per 31 december 2012.

Det jag kan konstatera är att den förda politiken av S,MP,V-ledningen under 2012 ledde till klart sämre resultat än åren tidigare.

2012 var den nya politiska ledningen första "riktiga" år då effekterna av deras politik kunde läsas av. Redan 2011 styrde samma partier regionen, men på en budget som, förutom några mindre justeringar, lades fram av den dåvarande ledningen med FP, C och S.

Den tillgänglighets- och väntetidsuppföljning som idag presenterades för 2012 ger anledning till oro. Den innehåller många siffror som kan analyseras, men jag väljer här att fokusera på de siffror som den nuvarande politiska ledningen själv lyfter fram som det de styr emot - antalet besök och behandlingar inom kömiljardens 60-dagarsgräns.

När 2012 inleddes i januari nådde Västra Götalandsregionen ett bra resultat med 82% besök inom 60 dagar. Det var hela åtta procentenheter bättre än ett år tidigare. Även för behandlingar var resultatet relativt gott. 75% fick sina behandlingar utförda inom 60 dagar jämfört med 68% ett år tidigare. 2012 började på den bästa nivån någonsin och det fanns förhoppningar om att vi äntligen skulle knäcka köproblematiken.

När vi nu summerar 2012 så har istället siffrorna förändrats och försämrats. 76% har fått ett besök inom 60 dagar, vilket är en försämring med sju procentenheter jämfört med december 2011, och antalet som fick en behandling inom 60 dagar har minskat med sex procentenheter från 78% till 72%.

För oss som sett hur den politiska ledningen hanterat tillgänglighetsfrågan under året är det ingen överraskning att resultatet har försämrats.

Hur mycket sämre är då egentligen 6-7 procentenheter färre? Min erfarenhet säger mig att det är betydligt svårare att förbättra sig 6-7 procentenheter än att försämra sig i samma storleksordning. Det tapp som skett under 2012 kommer att bli tufft att ta igen. Allra helst som att den politiska ledningen fortfarande saknar tillräckligt med ekonomiska resurser i sin budget för att vända utvecklingen och saknar en idé om hur de pengar som de nu föreslagit ska skjutas till ska användas på ett framgångsrikt sätt.

Regionfullmäktige ska om ett par veckor ta ställning till ett förslag om att tillskjuta 200 miljoner kronor under 2013 för att fler ska få besök och behandling inom 60 dagar. Samtidigt visar beräkningar från förvaltningen att det behövs ytterligare 350 miljoner kronor för att tillgängligheten inte ska försämras under detta år.

76% fick i december ett besök inom 60 dagar, och 72% av patienterna fick behandling inom samma tid. Varje månad som regionen ligger över 70% för respektive del får vi utdelning från den statliga kömiljarden.

Frågan idag är hur många månader som vi klarar 70%-gränsen under 2013, och därmed hur mycket av den budgeterade utdelningen på 150 miljoner kronor som regionen kommer att få.

Igår presenterade LO ett programförslag om ökad reglering av företag som verkar inom välfärdssektorn. Jag har först idag hunnit ta del av det som Sveriges största fackförbund presenterade på Dagens Nyheters debattsida igår.

Om jag börjar med det positiva så håller jag helt med om vikten av meddelarskydd och efterforskningsförbud också gäller privata företag som verkar med offentlig finansiering på uppdrag av kommuner eller regioner/landsting. Jag är också helt enig med LO-förbunden om vikten av att säkra kvaliteten i den verksamhet som bedrivs av offentliga och privata utförare inom vård, skola och omsorgssektorn.

Sen börjar det bli lite tröttsamt med alla varianter av vinstförbud eller vinstbegränsningar från vänsterhåll. Var i ligger problemet om en privat driven verksamhet som erbjuder en kvalitativt likvärdig eller bättre tjänst till en likvärdig eller lägre kostnad samtidigt gör en vinst?

Varför är det värre om privata företag gör vinst än att offentliga verksamheter gör underskott? Varför anses bara det förstnämnda vara "ett samhällsproblem som måste åtgärdas".

Det jag tycker är mest allvarligt med LO-förbundens rapport, och som jag inte uppfattat så mycket debatt om, är förslaget om att avskaffa Lagen om valfrihetssystem (LOV).

LOV:en har på flera sätt och på ett positivt sätt förändrat möjligheten till ökad mångfald inom välfärden. Framför allt innebär LOV, i jämförelse med LOU, en kvalitetskonkurrens mellan olika aktörer i en bransch istället för konkurrens om lägsta pris. Dessutom ger LOV en helt annan möjlighet till kontinuitet för relationen mellan brukare och vårdgivare då inte tjänsten måste handlas upp vart femte eller vart sjätte år. Det sistnämnda är ju inte bara en nackdel för patienter utan också för den personal som LO borde verka för att de har stabila och trygga anställningsvillkor.

LO:s förslag om att avskaffa Lagen om valfrihetssystem, LOV, är ännu allvarligare än försöken att finna olika vinstbegränsningar för företag som verkar inom välfärdssektorn.

Om det borde den nu uppblossade debatten handla mer om, och jag tar gärna den debatten.

Jag inleder nyåret med en liten bloggserie i fyra delar under rubriken ”Investera för framtiden”. Min utgångspunkt är läget i Västra Götalandsregionens hälso- och sjukvård, men är antagligen rätt så generell för all svensk hälso- och sjukvård. Jag vill peka på några områden där det är viktigt att det görs investeringar för att skapa förutsättningar för en mer effektiv hälso- och sjukvård med högre kvalitet och bättre patientsäkerhet.

Del 3 – Investeringar i kvalitet och IS/IT

Dagens inlägg handlar om en gammal och en nygammal käpphäst när det handlar om områden där jag anser att vi behöver investera för framtiden i regionens hälso- och sjukvård, Jag vill se en kvalitetsdriven utveckling av hälso- och sjukvården där kvalitetsfrågorna är i förarsätet när sjukvårdens utveckling planeras. Vad är då egentligen kvalitet i hälso- och sjukvården? För mig sammanfattas sjukvårdens kvalitetsutmaningar allra bäst i God Vård-begreppet. En sjukvård som är Kunskapsbaserad, Patientfokuserad, Säker, Jämlik, Effektiv och som ges i Rätt tid.

Resurserna i svensk sjukvård, och i alla andra sjukvårdssystem också, är begränsade. Det leder till att nästan alla parter, från politiska beslutsfattare via sjukhusdirektörer och verksamhetschefer fram till enskild läkare eller sjuksköterska, nästan alltid utgår från det ekonomiska perspektivet och den ekonomiska begränsningen som finns när sjukvården ska planeras och utföras. Det är inte fel i sig att ha ett sunt ekonomiskt perspektiv när man planerar och utför vård. Felet är allt för ofta att man tar sin utgångspunkt i dagens verksamhet, dagens arbetssätt och dagens resultat och planerar för hur den verksamheten ska kunna genomföras till den resurs man fått sig tilldelad.

För mig innebär en kvalitetsdriven sjukvård att man alltid och ständigt funderar i termer för hur man kan driva sjukvårdsverksamhet med högre kvalitet utifrån God Vårds ledstjärnor. För det är med högre kvalitet som vi kan kontrollera kostnadsutvecklingen i sjukvården. Högre kvalitet kostar inte mer än dålig kvalitet, högre kvalitet leder tvärtom ofta till lägre kostnader. De så kallade kvalitetsbristkostnaderna i svensk hälso- och sjukvård beräknas uppgå till cirka 20 % av kostnaderna. I Västra Götalandsregionen motsvarar det nästan sju miljarder kronor och är starka skäl för att aktivt jobba för att minska kvalitetsbristerna genom att investera i förbättrad kvalitet.

Hur investerar man då i kvalitet? Först av allt handlar det mycket om ett mentalt skifte i synsätt utifrån det som beskrivs ovan för att kunna gå från en budgetstyrd hälso- och sjukvård till en kvalitetsdriven hälso- och sjukvård. Ledare och personal i sjukvården måste ha kunskaper, befogenheter och resurser (tid och pengar) för att kunna jobba med kvalitetsutveckling, verksamhetsutveckling och ständiga förbättringar. Därutöver handlar det om förse verksamheterna med resurser och redskap för att kunna jobba med att undanröja eller minska kvalitetsbristerna.

Det handlar bland annat om att investera i ett mer systematiskt och aktivt patientsäkerhetsarbete för att minska undvikbara skador och infektioner, det handlar om att investera i arbetet med ordnat införande för att säkerställa att den senaste evidensen i behandlingsmetoder tillämpas i den medicinska vardagen och det handlar om att investera i verksamhetsutveckling för att skapa bättre logistik och smartare arbetssätt för att den vägen få en mer patientfokuserad, jämlik och tillgänglig hälso- och sjukvård.

När vi talar om kvalitetsbrister och patientsäkerhet kan vi inte undgå att också prata om den informationsteknik och de informationssystem som ska stödja och underlätta arbetet i vården. Det är sällan man får höra så många suckar och närmast hånfulla skratt i dialog med hälso- och sjukvårdspersonal som när man börjar diskutera IS/IT-system.

Regionernas och landstingens årliga kostnader för IS/IT uppgår till cirka åtta miljarder kronor per år. Av dessa är mindre än fem procent gemensamma drift- och utvecklingsmedel, dessutom i allt högre grad driftmedel och i mindre utsträckning utvecklingsmedel. Övriga drygt 7,5 miljarder är kostnader i respektive region och landsting och där alla utvecklar och driftar sina egna lösningar och separat handlar upp samma lösning som grannlandstinget. Det finns en stor potential att samarbeta mer i det relativt lilla landet Sverige kring dessa frågor. Frågan är dock om viljan finns? Utifrån min position som ledamot i SKL:s beredning för E-samhället måste jag tyvärr säga att jag är orolig för vilken vilja som egentligen finns för att gemensamt lägga mer resurser på ett gemensamt arbete.

Ett av problemen med 21 landsting och regioner är att det alltid är någon av dem som precis har investerat i nya journalsystem eller andra system, och intresset för att göra något annat gemensamt eller nationellt är svalt för det kommer ju att leda till nya kostnader. För en effektiv samordning och ett effektivt resursutnyttjande är jag övertygad om att krävs mer av gemensamma lösningar. Jag skulle också väldigt gärna se regeringen mer aktiv i denna fråga. Sjukskrivningsmiljarder, kömiljarder, patientsäkerhetsmiljoner, rehabmiljoner och psykiatrimiljoner i all ära, men vad svensk sjukvård är i riktigt stort behov av är nationella IT-miljarder för svensk hälso- och sjukvård.

Vi måste investera i en mer användarvänlig, kommunikationssäker och integritetssäker IS/IT-struktur byggd utifrån vårdpersonalens (användarnas) önskemål och krav. Jag har efter många års funderande återvänt till en tidigare tanke på att vi borde börja om från början och skapa nationellt gemensamma system i en gemensam struktur. Jag tror det handlar om att bestämma sig för att fem-sex år i framtiden införa något nytt, och använda den tiden till att utveckla det nya och utbilda i det nya samtidigt som vi får lappa, laga och anpassa i de gamla systemen utan att göra nya större investeringar. Jag har ingen aning om vad kostnaden för detta skulle bli, men är rätt så övertygad om att de årliga drifts- och utvecklingskostnaderna därefter kommer att kunna vara betydligt lägre och framför allt skulle mer användarvänliga system frigöra mängder av tid för hälso- och sjukvårdens personal som skulle kunna användas till mer direkt patientaktivt arbete.

Jag inleder nyåret med en liten bloggserie i fyra delar under rubriken ”Investera för framtiden”. Min utgångspunkt är läget i Västra Götalandsregionens hälso- och sjukvård, men är antagligen rätt så generell för all svensk hälso- och sjukvård. Jag vill peka på några områden där det är viktigt att det görs investeringar för att skapa förutsättningar för en mer effektiv hälso- och sjukvård med högre kvalitet och bättre patientsäkerhet.

Del 2 – Investeringar i forskning och förnyelse

Dagens hälso- och sjukvård är ett resultat av gårdagens forskning och utvecklingen av framtidens hälso- och sjukvård kommer att vara ett resultat av dagens forskning. Få sektorer, om ens någon, är lika forskningsintensiv som medicinområdet, och det publiceras mängder av studier i en mängd olika forskningstidskrifter och det görs små och stora upptäckter till gagn för mänskligheten.

Det finns också relativt gott om forskningsfinansiärer i form av stiftelser, myndigheter, organisationer och företag, men min erfarenhet som politisk beslutsfattare är att det finns behov av satsningar på forskningens infrastruktur och satsningar för att underlätta studier och prövningar för att klara övergången från forskningsresultat till klinisk vardag. Det finns också ett behov av mer oberoende forskningsmedel som Västra Götalandsregionen, som en stor hälso- och sjukvårdsaktör, friare kan använda för att stimulera forskning inom områden som är angelägna för utvecklingen av hälso- och sjukvården.

När det kommer till politiska diskussioner om forskning i allmänhet och medicinsk forskning i synnerhet är det närmast omöjligt att hitta någon som inte sjunger forskningens lov. Men precis som med mycket annat så handlar det inte bara om att i ord bekänna, utan att också i handling visa vad man faktiskt vill.

I den budget som regionfullmäktige i Västra Götalandsregionen antagit för 2013 finns det många väldigt bra skrivningar om nödvändigheten av forskning och ambitionerna med forskning i Västra Götaland, men i handling är det desto sämre. När hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) i höstas skulle anta detaljbudgeten reducerades anslagen till FOU med 5 miljoner kronor ”som del av de konsekvensåtgärder som vidtas för att nå budget i balans”. Det var 5 av 60 miljoner i HSU:s budget som försvann, vilket motsvarar en nedskärning på drygt 8 procent.

Västra Götland är en stark biomedicinsk och medicinteknisk regionen med en stark akademi, ett framgångsrikt universitetssjukhus och med många företag inom sektorn. Västra Götalandsregionen kommer de kommande åren att behöva bli mer aktiva och vara en större finansiär för att investera i forskning och i forskningens infrastruktur, för det är dagens forskning som lägger grunden för morgondagens hälso- och sjukvård och jag menar att vi ska vara med och utveckla den.

Steg två efter forskningen handlar om hur vi som hälso- och sjukvårdsorganisation klarar av att implementera ny kunskap, nya metoder och nya läkemedel för att få en förnyelse och kunna ligga i den medicinska framkant som vi tycker att vi ska göra. För att kunna ligga i medicinsk framkant måste man också vara beredd att investera förnyelsen.

Det är få saker som jag är mer stolt över än att ha fått vara med och utveckla Västra Götalandsregionens metod för ordnat införande av kunskap, metoder och läkemedel. Det är ännu ingen perfekt metod, men i sin ansats och ambition är den ett svårslaget exempel på hur man kan arbeta med att investera i förnyelse av hälso- och sjukvården i Västra Götalandsregionen.

Metoden för ordnat införande har kritiserats från flera håll för att den försenar introduktion av ny kunskap på grund av prövning, handläggning och prioritering. Det finns också kritik mot att det kan finnas en problematik kring finansieringen när de regionala ”investeringskapitalet” försvinner år 2 eller 3. Jag delar till viss del kritiken även om det visat sig ta längre tid att förnya agerandet i den kliniska vardagen än beräknat. Här behöver vi definitivt bli bättre framöver.

Den medicinska och medicintekniska utvecklingen, eller förnyelsen som jag väljer att kalla det, beräknas kräva i snitt en knapp procent i nya resurser varje år om man önskar hänga med i utvecklingen. I Västra Götalandsregionen innebär det ett ”investeringskapital” på ungefär 250 miljoner kronor varje år. Sedan Västra Götalandsregionen bildades har hälso- och sjukvården årligen tillförts mellan 500 och 800 miljoner kronor varje år, utöver generell indexuppräkning.

Menar man allvar med att man vill ligga i medicinsk framkant och erbjuda invånarna och patienterna i regionen hälso- och sjukvård i världsklass så är den första åtgärden i varje budgetarbete att säkerställa att det finns ungefär 250 miljoner kronor för denna förnyelse, annars har man valt andra ambitioner för regionens hälso- och sjukvård.

Jag inleder nyåret med en liten bloggserie i fyra delar under rubriken ”Investera för framtiden”. Min utgångspunkt är läget i Västra Götalandsregionens hälso- och sjukvård, men är antagligen rätt så generell för all svensk hälso- och sjukvård. Jag vill peka på några områden där det är viktigt att det görs investeringar för att skapa förutsättningar för en mer effektiv hälso- och sjukvård med högre kvalitet och bättre patientsäkerhet.

Del 1 – Investeringar i utrustning och fastigheter

När jag besöker nybyggda eller helrenoverade sjukvårdslokaler så är det första jag alltid tänker ”Så här borde det vara överallt”, men det kan inte vara nybyggt överallt och hela tiden. Det är ändå den där känslan om en betydligt bättre arbetsmiljö och en betydligt bättre patientmiljö som slår mig när jag kliver in på Tehuset vid Borås lasarett eller nya vårdbyggnaden på Sahlgrenska eller den mångdubbelt prisbelönade psykiatribyggnaden på Östra sjukhuset eller det upprustade Lidköpings sjukhus.

Investeringar i moderna sjukvårdsfastigheter handlar inte bara om modernitet, fräschör och en bättre patient- och arbetsmiljö. Det handlar minst lika mycket om bättre förutsättningar för en logistik som stödjer ett mer effektivt arbetssätt, och om miljöer som underlättar patientsäkerhetsarbetet och som bättre tar hänsyn till patienternas integritet.

Regionen har det senaste decenniet kraftigt ökat investeringstakten i moderna sjukvårdslokaler, och det har varit nödvändigt. Jag är särskilt stolt över att vi har mäktat med och prioriterat att bygga tre nya rättspsykiatriska vårdbyggnader i Göteborg, Vänersborg och Falköping för en målgrupp som snarare har fem års medelvårdtid än fem dagar och för vilka den fysiska miljön är ännu viktigare för möjligheten att kunna bli bättre.

I budgeten för 2012 sköt den politiska ledningen plötsligt en rad planerade strategiska fastighetsinvesteringar minst två år in i framtiden, men valde i 2013 års budget att backa på några av objekten och tidigarelägga dem ett år jämfört med den nya planeringen. Det var bra, men det är ett allt för försiktigt och kameralt förhållningssätt till investeringar hos kanske främst regionstyrelsens ordförande som deklarerade att han inte kan tänka sig att låna pengar till investeringar. Utrymmet för investeringar skall anpassas så att regionen inte behöver låna för investeringar. Jag förstår inte den principiella hållningen. För mig är det inte alls märkligt att, om det behövs, låna för att investera i sjukvårdsbyggnader som ska användas de kommande 40-50 åren.

Västra Götalandsregionen är i behov av fler moderna och upprustade sjukvårdslokaler och det är en av de viktigaste investeringarna som vi kan göra för utvecklingen av hälso- och sjukvården framöver.

Där moderna sjukvårdslokaler på ett positivt sätt kan stödja logistik och flöden, skapa ökad trivsel och underlätta kvalitets- och patientsäkerhetsarbetet är modern utrustning en förutsättning för en bra och säker hälso- och sjukvård.

Hälso- och sjukvården är utrustningsintensiv, inte minst inom de diagnostiska specialiteterna, och det sker en medicinteknisk utveckling i en högre hastighet än vi riktigt hänger med i. Precis som vi inte kan ha nybyggda sjukhuslokaler överallt hela tiden, så kan vi inte alltid ha den senaste utrustningen överallt. Vill vi vara med och kunna erbjuda en hälso- och sjukvård i nationell toppklass och därmed i världsklass så är det viktigt att vi blir än mer strategiska i hur vi arbetar med utrustningsinvesteringar och att vi avsätter tillräckligt med resurser till att både göra ersättningsinvesteringar i tid och göra nyinvesteringar i strategiskt viktig ny utrustning för att stödja hälso- och sjukvårdens utveckling och kunna implementera moderna behandlingsmetoder.

De kommande åren kommer två större projekt att kräva särskilda anslag i regionen utrustningsinvesteringar. Det handlar dels om nybygget Angereds Närsjukhus, men framför allt om Bild- och interventionscentrum på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Det är viktigt att dessa projekt kan genomföras utan att det tar utrymme från ”tråkiga” men nödvändiga reinvesteringar eller andra mer ”normala” nyinvesteringar för att på bästa sätt kunna utveckla sjukvården i takt med den medicintekniska utvecklingen.

Investeringar i moderna fastigheter och i utrustningar för att följa med i utvecklingen är viktiga investeringar för framtiden. Det kan tyckas som att jag slår in öppna dörrar när jag argumenterar för det här, men ser man inte den långsiktiga nödvändigheten av att göra dessa investeringar för framtiden så är det så oerhört lätt att kortsiktigt göra besparingar som räddar ekonomin eller budgeten ett enskilt år, men som får effekter på många års sikt och som riskerar att få effekter på kvaliteten och patientsäkerheten i Västra Götalandsregionens hälso- och sjukvård.