Övertro på statlig styrförmåga

Jag blev förvånad i eftermiddags när socialminister Göran Hägglund (KD), i sitt inledningsanförande vid kristdemokraternas riksting, öppnade för att förstatliga svensk hälso- och sjukvård. Eller blev jag egentligen förvånad, var inte detta egentligen att vänta från en person som varit socialminister i sju år utan att ha den egentliga makten över svensk hälso- och sjukvård? Någonstans måste det ju klia i fingrarna att styra genom direkt beslut och inte bara via regleringsbrev till statliga myndigheter och stimulansmedel till regioner och landsting. Någonstans måste det vara frustrerande att vara minister och ställas till svars för misslyckanden eller missförhållanden som inte är hans, men som ändå uppfattas som hans av såväl allmänhet som media.
 
Förvånad är jag ändå, då jag känner Göran Hägglund som en klok person med mycket stor kunskap om och stort engagemang för svensk hälso- och sjukvård. Om man objektivt betraktar svensk hälso- och sjukvård i ett internationellt perspektiv, och det görs av många, så presterar svensk hälso- och sjukvård medicinska resultat i internationell toppklass. Sverige har en förhållandevis jämlik sjukvård där trösklarna för att få tillgång till sjukvård för alla medborgare (och numera även papperslösa) är låga. Sverige når dessutom dessa resultat till en relativt låg kostnad och sjukvårdens andel av BNP i Sverige är lägre än i många andra jämförbara länder. Slutsatsen måste bli att vi har ett av världens allra mest kostnadseffektiva hälso- och sjukvårdssystem.
 
Varför ändra på det? Vad är det som gör att staten skulle vara bättre på att styra sjukvården än regioner och landsting? Statens "track record" är ju inte särskilt imponerande när man tittar på styrningen, servicegraden, kostnadskontrollen och effektiviteten hos myndigheter som polisen, försvaret, försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Vad säger att staten skulle lyckas bättre med hälso- och sjukvården? Inte särskilt mycket.
 
Det bärande argumentet som kommer fram i debatten och som jag uppfattar att också Hägglund sällar sig till är skillnaderna i jämlik tillgång till vård är för stora i Sverige. De ska lösas med hjälp av ökad statlig styrning eller rent av förstatligande av hälso- och sjukvården. Norge förstatligade sin länssjukvård och privatiserade sin primärvård (för att förenkla lite) för ungefär tio år sedan. Hur ser skillnaderna ut i tillgång till vård i olika delar av Norge? Jag skulle vilja hävda att skillnaderna ligger på ungefär samma nivå som i Sverige. Det är inte möjligt att detaljstyra på den nivån det skulle innebära om man vill radera ut alla skillnader, om man inte ser Nordkorea som ett föredöme i sammanhanget.
 
För tio år sedan var skillnaderna i tillgång och kvalitet inte något problem i svensk hälso- och sjukvård. Vi kände inte till dem. Idag vet vi så mycket mer genom bättre uppföljningssystem, nationella kvalitetsregister, öppna jämförelser, myndigheten för vårdanalys med flera instanser. Visst finns det skillnader, men många jämförelser innehåller så stora konfidensintervall att vi inte med säkerhet kan säga att skillnaderna är särskilt stora. Inom några medicinska områden har vi dock nästan inga skillnader alls och det är inom områden som haft kvalitetsregister under 30 års tid, t ex höftprotesregistret, och där kliniker och sjukhus har kunnat jämföra sig, lära sig och förbättra sig genom jämförelse.
 
Synliggörandet av de skillnader vi kan se är i grunden inte symptom på att sjukvården har misslyckats, det är en förutsättning för förbättring och utveckling - en utveckling jag är övertygad kommer att ske när bland annat region- och landstingspolitiker undrar varför en viss verksamhet hemma hos dom är sämre på andra håll och i förekommande fall också korrigerar resurstilldelning för att ge dessa verksamheter en rimlig chans att nå lika bra resultat som på andra håll. Jämförelserna stimulerar dessutom till att förbättra sig ytterligare och bortom vad man kanske idag tror är möjligt.
 
Inte sällan möts jag av argumentet att alla vill att det ska vara lika och på samma nivå i hela landet. Nej, det vill inte alla. Jag skulle vilja hävda att det är precis hälften som vill att det ska vara lika och på samma nivå. Det är den hälften som inom just det området har intresse som patientförening, läkemedelsbolag eller profession som vill att det ska vara lika bra hos dem som hos andra. Den andra hälften är inte alls lika intresserad av att nivån på sjukvården ska vara på den lägre nivån.
 
Har fått frågan om det är egetintresset som driver mig? Är jag rädd för min egen position? Inte det minsta. Det finns inget regering eller riksdag som hinner fatta beslut om ett förstatligande innan jag slutar som hälso- och sjukvårdspolitiker, men jag tror att den styrmodell vi har, trots brister som jag annars gärna bloggar om, har tjänat svensk hälso- och sjukvård väldigt väl och för mig är sjukvården alldeles för viktig för att överlämna till en experimentsverkstad i regeringskansliet.
 
 

Kommentarer
Postat av: Bo Lennernäs

VG-region är i kris. Cancervård, akutväntetider, ras i öppna jämförelser..... Det är sällan så att de som skapat kaoset kan rätta till det. VGR måste förändras kraftigt och ex. statligt styre för univ sjukhusen måste in. Kanske hela vården, så man kan samordna ovanligare diagnoser och undvika alla regionala småpåvar. Det ger dessutom konkurrens om personal vilket är bra då alla sjukhus visade varning i senaste medarbetarenkäten. Regionen har demokratiproblem som konstaterats bl.a av S-riksdagsmän. Media säger samma sak - VG-politiker är inte med i debatt om vården trots att de sätter sprätt på 47 miljarder varje år. Man kan knappast säga heller att det är när-demokrati att politiker i Grästorp bestämmer om vården i Bohuslän - då tror jag politiker på riksplan gör det bättre utan detaljstyrning.

2014-02-14 @ 06:30:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0