Tredje varslet och vårdgaranti
Återigen drabbas Västra Götalandsregionen relativt hårt när Vårdförbundet lägger sitt tredje varsel. I det andra varselet som träder ikraft på måndag 5/5 påverkas i princip hela Alingsås lasarett och Kungälvs sjukhus av konflikten.
I det tredje varselet så är det vid Frölunda specialistsjukhus och Sjukhuset i Lidköping som får de mest omfattande effekterna, men även NU-sjukvården, Södra Älvsborgs sjukhus och Primärvården i Fyrbodal och i Mitten-Älvsborg drabbas i större eller mindre omfattning.
För någon vecka sedan fick vi en riktigt positiv rapport om utvecklingen mot måluppfyllelse av vårdgarantin i Västra Götalandsregionen. Mars månad 2008 var den enskilda månaden som vi tagit störst steg mot en komplett måluppfyllelse. Antalet som väntat för länge på besök eller operation hade minskat med mer än 30% jämfört med ett år tillbaka. Det är fortfarande för många som vi inte har kunnat erbjuda vård inom garantitiderna, och den pågående konflikten med Vårdförbundet gör att mycket tyder på att vi kommer att ta steg tillbaka och inte framåt när vi om några veckor ska summera händelserna i april.
Måste säga att det känns lite surt efter ett målmedvetet och träget arbete med att successivt förbättra tillgängligheten att få ett bakslag av händelser som jag som beslutsfattare inte direkt kan påverka.
Nu är det Valborg, och i morgon blir det Scandinavium där IK Sävehof spelar handbollsfinalen för såväl herrar som damer. Det är inte utan stolthet jag tillhör världens största handbollsklubb, som nu också ska befästa epitetet Sveriges bästa.
Statistik från LFN
Sannolikt är ökningen större än så, eftersom LFN endast publicerar kostnaderna för receptläkemedel, och inte för så kallade rekvisitionsläkemedel, ibland också kallat sjukhusläkemedel och som ges av vårdgivaren direkt. Kostnadsutvecklingen för dessa läkemedel har varit betydligt större de senaste åren vilket dels beror på att antalet läkemedel som förskrivs på detta sätt har ökat och dels beror det på att det är där de nya och dyrare läkemedlen finns och förskrivs.
Det blir också svårt att jämföra kostnadsutvecklingen i de olika landstingen och regionerna då olika huvudmän har olika stor andel rekvisitionsläkemedel, och den andelen varierar över tid. Men det är väl som det gamla talesättet om att det finns lögner, förbannade lögner och statistik.
Hur som helst passar jag på att glädja mig åt att kostnadsutvecklingen i Västra Götalandsregionen fortsatt tycks ligga klart under utvecklingen i riket i stort. Vår ökningstakt ligger på drygt 2% jämfört med rikets 4%.
Det mest alarmerande är dock, som jag skrivit om tidigare, att statens uppräkning av statsbidraget uppgår till 0,5%, samtidigt som kostnaderna för alla läkemedel snarare kommer att uppgå till 6%. Vi har ett ansvar som regioner och landsting att åstadkomma en effektiv läkemedelsanvändning, men även staten har ett ansvar sedan de överlämnade kostnadsansvaret till regional nivå att bidra till finansieringen. Vi riskerar annars att hamna i ett ännu svårare prioriteringsarbete i svensk hälso- och sjukvård när vi både ska inrymma krav på nya och framgångsrika metoder (som läkemedel) och samtidigt ha en kontroll över den ekonomiska utvecklingen i våra landsting och regioner.
Jag sänder återigen en apell till regeringen om att ta sitt ansvar för finansiering av läkemdelskostnaderna i svensk hälso- och sjukvård!
Konfliktens andra vecka
Personligen tror jag att en lösning på den rätt så svårt uppknutna situationen ligger i att lägga undan alla de tidigare buden och försöka tänka nytt. Ur SKL:s perspektiv är det svårt att finna motiv för varför sjuksköterskorna ska få så mycket mer än andra förbund som de har slutit avtal med. Vårdförbundet å sin sida har verbalt tryckt på att utbildning måste löna sig (men delvis agerat annorlunda kring krav på ingångslöner).
Sätt er vid förhandlingsbordet igen. Konstatera att Vårdförbundets medlemmar rimligen måste få ett avtal i nivå med övriga grupper. Kom därefter fram till att vidareutbildade sjuksköterskor ska premieras, men att det måste få ta några år att komma tillrätta med dagens skevheter. Om det krävs så kan det i avtal läggas in lägstanivåer för olika grupper av vidareutbildade sköterskor.
Med detta upplägg så tror jag att båda parter kan komma ur konflikten med räddat ansikte, så att alla återigen kan ägna alla kraft och fokus på dem som vården är till för - patienterna.
Satsning på skolhälsovården
Hela riksmötet inleddes efter lunch med tal av utbildningsministern och partiordföranden Jan Björklund. För oss som är riktiga nördar och hänger med på det mesta, och har lyssnat till 100-talet partiledartal innehåller dessa sällan några riktiga nyheter, utan kan vara mer eller mindre väl framförda och mer eller mindre inspirerande och roliga. Jans tal idag var både väl framfört, roligt och inspirerande - men det innehöll framför allt nyheter.
Nyheten bestod i ett tydligt ställningstagande från Jan Björklund om vikten på en satsning på skolhälsovården. Ur så väl ett hälsoperspektiv som ur ett utbildningsperspektiv är skolhälsovården viktig, men skolsköterskor och kuratorer för kanske främst eleverna i de högre årskurserna. Jans budskap möttes av talets längsta applåd.
Under dagen har jag också haft chansen att hålla i två seminarier med inbjudna gäster om "Sanhällets ansvar för barn som utsätts för våld". Ett mycket angeläget ämnesområde där vi kan fråga oss om vi verkligen gör allt vi kan för att skydda barn och skapa förutsättningar för att alla barn ska kunna ha goda uppväxtvillkor utan risken för att utsättas för våld.
Forskaren Carolina Överlien bidrog med en hel del kunskap till diskussionerna. De siffror hon pekar på innebär de facto att i princip ett barn per klass i Sverige är utsatt för våld och/eller upplever våld i hemmet. En satsning på skolhälsovården skulle skapa förutsättningar för att ge drabbade barn och ungdomar ventiler att prata om vad de drabbas av eller upplever. En satsning på skolhälsovården skulle kunna göra att vuxenvärlden i skolan får fler ögon som kan upptäcka barn i riskzonen.
En satsning på skolhälsovården är en angelägen politisk inriktning.
Besök hos Praktikertjänst
Tidigare idag fick jag chansen att vara med på ett samtal under Praktikertjänsts årsstämma kring Vårdval Sverige. Tillsammans med regeringens utredare Toivo Heinsoo och privatläkarföreningens ordförande Gunnar Welander förde vi en diskussion under ledning av Praktikertjänsts Håkan Wittgren. Såväl panelsamtalet som efterföljande samtal med enskilda entreprenörer visar på en stor nyfikenhet och ett stort intresse för vårdval i allmänhet och vad vi gör i Västra Götalandsregionen i synnerhet.
De som redan idag är entreprenörer i landstingens primärvård sitter naturligtvis på en stor kunskap för hur vi kan utveckla vårdvalsmodeller runt om i Sverige. Samma personer har naturligtvis också ett egenintresse i att få så goda villkor som möjligt som entreprenörer.
Med vetskapen om de dubbla roller som nuvarande entreprenörer har tror jag det är viktigt att lyssna till den kunskap de besitter och de erfarenheter de har när vi ökar möjligheterna till etableringar och mångfald i primärvården. Det ska inte ske ensidigt på deras villkor. Där har vi politiskt ansvariga i första hand ett ansvar gentemot patienter och skattebetalare när vi utformar vårdvalsmodeller, men det är samtidigt viktigt och klokt att utforma modeller som är attraktiva för dem som vi vill ska bedriva vården som offentliga och privata vårdgivare.
Just det koncept som Praktikertjänst utgör men små enskilda entreprenörer tycker jag är en tilltalande modell för att öka mångfalden och därmed valfriheten. Det fanns flera på årsstämman som uttryckte oro för att vårdvalen i Sveriges regioner och landsting blir en oligopolmarknad för några stora aktörer. Vi har ett stort ansvar från politiskt håll att det verkligen blir tusen blommor som får blomma.
Missbruksvården
Bakgrunden och motiven till strategin och översynen är stora olikheterna i kvalitet, men också i genomförande av missbruks- och beroendevården. I förslaget aviseras också att ansvaret för vården tydligare kan komma att flyttas över till landstingen och regionerna jämfört med det delade ansvar som finns idag mellan de olika huvudmännen.
Jag välkomnar initiativet från regeringen att göra denna översyn, även om jag nästan ryggradsmässigt blir orolig för att det också innebär en övervältring av kostnader till regioner och landstings nackdel. Det må så vara, den främsta prioriteringen måste ligga i att få en så god missbruks- och beroendevård som möjligt i hela landet sett ur ett patient- eller brukarperspektiv.
Jag hoppas att regeringen också är beredd att satsa delar av det reformutrymme som nu tydligt finns i statens finanser mot missbruksvården och andra delar av psykiatrin. Än så länge har varken den förra eller den nuvarande regeringen lyckats leverera i nivå med högtidstalen och övergripande planer utifrån "Milton-utredningen". Ökade resurser och stöd för att långisktigt stärka tillgången till kompetens är nyckelfrågor för att det ska lyckas.
Även om den kommande utredningen kommer fram till att regioner och landsting skall ta ett större ansvar för vården för de drabbade individerna är det viktigt att samtidigt tydliggöra kommunernas fortsatta ansvar för frågor som till exempel boende. Jag håller det för utreslutet att regioner och landsting också ska ta över detta ansvar. Det kommer därför att bli en viktig pedagogisk uppgift i det fortsatta utredningsarbetet att tydliggöra och fastslå det primärkommunala ansvaret för visa frågor också om man kommer till slutsatsen att tydligare fördela vårdansvaret.
Det glädjer mig också att regeringen i detta ärende väljer att trycka så hårt på kvalitetsaspekterna. Jag tar det till intäkt på att kvaliteten är och kommer att vara den styrande parametern även från statsmakten i hälso- och sjukvårdsfrågor. Det kommer att vara en viktigt stöd för oss som i regioner och landsting lägger ner mycket tid och kraft för att på olika sätt långsiktigt utveckla och stärka kvaliteten i svensk hälso- och sjukvård.
Tredje dygnet med strejk
Såg en bild från en demonstration från Vårdförbundet i morgonens tidning. En av deltagarna bar ett plakat med uppmaningen att ordföranden i SKL:s förhandlingsdelegation Ingela Gardner Sundström ska ta sitt ansvar och avgå. Jag gissar att budskapet grundar sig i att demonstranten tycker att Ingela och SKL erbjuder för lite. Problemet för demonstranten är att hans egen ordförande Anna-Karin Eklund accepterat samma medlarbud som Ingela Gardner Sundström.
Logiken hade snarare varit för demonstranten att kräva Anna-Karin Eklunds avgång, vilket dessutom vore ett beslut som han har lättare att påverka än vem som är motpartens främsta förhandlare. Vi får väl se vad medlemmarna väljer för förbundsstyrelse vid kongressen den 13 maj.
TV4 presenterade igår en opinionsundersökning om stödet för strejken. Undersökningen från Novus Opinion visar att 73% av befolkningen stödjer Vårdförbundets strejk, men samma undersökning visar att lika många tror att sjuksköterskor tjänar mindre än vad de verkligen gör. Frågan är om den kunskapsbristen också har påverkat stödet?
Vad jag förstår så har de två första dygnens strejk klarats i Västra Götalandsregionen utan att det har fått några riktigt allvarliga effekter. Att Göteborgs största akutmottagning och sex vårdcentraler (varav fyra med samma upptagningsområde) går naturligtvis inte obemärkt förbi. Det brukar också vara de första dagarna som är lättast att hantera. Jag kommer naturligtvis att fortsätta att följa utvecklingen och de enheter som nu är uttagna i strejk kommer att återgå i normal verksamhet den 30 april eller 5 maj. Jag hoppas att vi ska klara att upprätthålla kvalitet och patientsäkerhet under den perioden även om några patienter drabbas av inställda planerade operationer.
Vårdvalsdebatt
I början av april presenterades i Västra Götalandsregionen en idéskiss till det som vi kallar "VG Primärvård - vägen till medborgarnas primärvård". Skulle vi följt trenden runt om i landet skulle det hetat "Vårdval Västra Götaland". Den idéskiss som nu är framme har gått ut på remiss hos en mängd intressenter och vi har bildat ett stort antal arbetsgrupper som ska jobba med detaljer kring juridik, ersättningssystem, uppdragsformulering, information, IT med mera.
Idag presenterades också en första delrapport från Vårdval Halland som nu har varit i bruk i drygt ett år. Den första rapporten visar på att vårdvalsmodellen i Halland har styrt mot de mål som man har önskat och avsett. Servicen till medborgarna har ökat, men utredaren Gert Paulsson pekar också på att ersättningssystemet kan behöva kompletteras med fler faktorer än bara åldersfaktorn.
Hallandsrapporten ledde också till en hel del nyhetsrapportering och jag var själv med i en debatt i radions Studio Ett. Jag borde väl vara van efter att ha frilansat på radiosporten under flera år att tiden är knapp, men jag märker att jag legat av mig när 22 minuters diskussion känns väldigt kort. Debatten riskerar alltid också att bli väl teknisk för den som inte är så insatt i sjukvårdsfrågor.
Jag hoppas att ingen inbillar sig att en vårdvalsmodell i ett trollslag löser alla problem och utmaningar som finns i primärvården, men jag tror att den diskussion vi förde i radion i dag på ett tydligt sätt ändå visar att det finns nya och ökade möjligheter med en vårdvalsmodell som vi inte har idag. Det finns, lika tydligt, en osäkerhet och kanske rädsla hos vissa för en förändring från dagens situation. Det är en osäkerhet som vi ska ta på allvar i det fortsatta arbetet för att skapa en bättre primärvård och en vård på lika villkor. Det kommer att vara ett arbete som också kräver en del av oss som pedagoger för att få förståelse för de föreslagna förändringarna.
24 500 kronor
Mina partikamrater var betydligt duktigare på att gissa än de som radion, enligt uppgift, hade frågat på stan. Där trodde de flesta att en sjuksköterska tjänade under 20 000 kronor i månaden och några trodde att de kom upp i 22 000 kronor i månaden.
Svaret är att en sjuksköterska i Sverige och i Västra Götalandsregionen i snitt tjänar 24 500 kronor i månaden. I snitt får de dessutom 1 500 kronor i månaden i ob-ersättning. Snittlönen inklusive ob-ersättning blir således 26 000 kronor.
Uppenbart är att Vårdförbundet har lyckats sätta bilden av en låglöneyrke.
Nu inleds strejken
Ordföranden i SKL:s förhandlingsdelegation Ingela Gardner Sundström skrev på söndagen en ganska så tydlig, och i mitt tycke klargörande, debattartikel i GT/Expressen. Den artikeln ger en bra bild över situationen och visar tydligt att Vårdförbundets medlemmar inte har kommit sämre ut än andra grupper de senaste åren.
Sjuksköterskorna är en viktig grupp i hälso- och sjukvården, och på en punkt är jag beredd att ge Vårdförbundet rätt om att arbetsgivarna har varit lite för dåliga på att premiera vidareutbildade sjuksköterskor. Det måste löna sig att utbilda sig - också för sjuksköterskor. Detta är Vårdförbundets starkaste argument i den konflikt som nu drabbar enskilda, och tyvärr är det endast en läpparnas bekännelse då Vårdförbundet tvärtom prioriterar att kraftigt få upp lägstalönen för sjuksköterskorna vilket ytterligare kommer att minska lönespridningen och göra det än mindre lönsamt att genomföra en vidareutbildning.
Många av landstingen har ansökt om att få strejken klassad som samhällsfarlig till den särskilda nämnd som ska avgöra detta. Västra Götalandsreigonen har valt att inte göra det i nuläget, trots att vi anser att strejken kommer att drabba enskilda invånare och patienter rätt så hårt. Vi har avstått med respekt för den konflikträtt som finns på svensk arbetsmarknad och hoppas att vi kan organisera arbetet så att det får minimalt med negativa effekter för patienterna i regionen.
Länge leve lusten
I år fyller RFSU 75 år, och firar med en jubileumssajt där du kan ta del av vad som hänt sedan Elise Ottesen-Jensen med flera bildade RFSU våren 1933. RFSU firar också med den extra kongressen som ska anta ett nytt idéprogram för förbundet.
RFSU har genom åren spelat en viktig roll sexualpolitisk och sexualmedicinsk roll i samhället, inte minst vad gäller attityder till, om och kring sexualism genom sitt upplysningsarbete. Frågor om preventivmedel, abort, homosexualitet med mera har drivits starkt och framgångsrikt av RFSU och undan för undan fått en bred acceptans bland allmänheten.
När jag besöker dagens kongress så inser jag att det finns flera utmaningar som ligger framför oss. Mitt besök på kongressen var främst för att träffa gamla vänner, men också för att lyssna till den framtida sexualpolitiska debatten som RFSU kommer att föra. Jag kan konstatera att det under de senaste 5-6 åren skett ett stort generationsskifte i förbundet och att mina gamla vänner inte längre var så många, men att det fortfarande återstår många utmaningar för förbundet.
Under de åren jag satt med i förbundsstyrelsen utökades RFSU:s internationella engagemanget kraftigt, och det var därför extra roligt att i veckan kunna konstatera att förbundet av SIDA fick status som ramorganisation. Det är ett erkännande till deras arbete och lägger grunden för att vi i ökad utsträckning kan bidra med vår kunskap i biståndsarbetet vad gäller sexuell- och repdoduktiv hälsa.
Ett dubbelt grattis till RFSU!
Äldre och läkemedel
Vi fick också en intressant information om nyckeltal och produktivitet i regionens psykiatri. Intressanta siffror som visar flera stora skillnader som det finns all anledning att försjupa sig i för hälso- och sjukvårdsnämnder och sjukhusstyrelser.
Rubriken indikerar dock att jag tyckte att ett av de viktigaste ärendena var en strategi för läkemedel och äldre. Strategin är kort (2 sidor) och kärnfull och syftar till en mer ändamålsenlig läkemedelsförskrivning till äldre, och framför allt till de multisjuka äldre. Utifrån strategin kommer det nu att tas fram handlingsplaner kring de olika målområdena för att med hjälp av framgångsfaktorer skapa en mer ändamålsenlig läkemedelsförskrivning.
Läkemedel står för drygt en tiondel av vårdens kostnader och det finns all anledning till hushållning. Läkemedel riskerar dock att för ofta bara ses som en kostnad och ett problem, och att vi politiskt ansvariga bara fokuserar på det istället på all nytta som läkemedel också bidrar till. Problemet i Västra Götalandsregionen är att vår region noterade sig bland de sämre landstingen både vad gäller förskrivning av många läkemedel och många psykofarmaka till äldre personer i vår regionen och vad gäller förskrivning av "goda" läkemedel för behandling vid exvempelvis diabets och hjärtsjukdom. Vi hamnar också dåligt i jämförelsen vad gäller antalet individer som riskerar att få läkemedel som interagerar på ett negativt sett.
Det finns således all anledning att rikta fokus mot detta område, och onsdagens strategi är ett viktigt steg på den vägen. Den som väntar på handlingsplaner utifrån strategin ska enligt planen inte behöva vänta längre än till i september och jag hoppas att vi redan under 2009 kommer att kunna erbjuda en betydligt bättre och mer ändamålsenlig hantering av läkemedel för äldre (och även andra grupper) i regionen.
Det kommer att vara en vinst både för den enskilde och för hela sjukvårdsorganisationen.
Inställd sköterskekongress?
Många spekulerar, inte minst efter gårdagens utökade varsel, om vad som kommer att hända och hur långdragen en konflikt riskerar att bli. De flesta tror att det inte blir någon lösning före förbundets kongress, och jag har delat den uppfattningen då det just nu sitter en styrelse som inte har någon förhandlingsmandat då de tidigare accepterat medlarnas bud, men fått smisk på fingrarna från medlemmarna.
Frågan är hur en inställd kongress kommer att påverka utvecklingen? Om jag förstår saken rätt så kommer val av ny styrelse att vara en av sakerna som ska avhandlas på den förkortade kongressen. Valberedningens förslag innebär omval för hela presidiet och för en majoritet av den nuvarande styrelsen. Vilket handlingsutrymme kommer den nya styrelsen att ha att fortsätta förhandlingarna? Vågar en nyvald styrelse göra upp om något annat än extrakongressens krav i slutet av mars?
Jag är rejält orolig för att sjuksköterskefacket har grävt en ordentlig grop åt sig själva som de kommer att ha svårt att klättra upp ur utan att tappa medlemmarnas förtroende.
När övriga parter som SKL slutit avtal med har fått 8-13% äver tre år så kräver Vårdförbundet drygt 15% på två år samt högre ingångslöner som ytterligare kommer att minska lönespridningen till de specialistutbildade sköterskorna som förbundet säger sig starkast värna.
Vårdförbundet använder nu alla argument på en gång och tycks inte vara förhandlingsförmögna. Att i det läget lägga stora varsel är inte riktigt ansvarsfullt.
Konflikten allt närmre
Morgonens möte med HSU inleddes med en föredragning om effekterna av den varslade konflikten från Vårdförbundet från och med nästa måndag den 21/4 klockan 12.00. Som jag skrivit tidigare så är det sex vårdcentraler i Göteborg samt delar av Sahlgrenska Universitetssjukhus som är varslade om strejk. Totalt rör det sig om 350 sjuksköterskor som går ut i strejk om ingen uppgörelse kan nås innan lunch på måndag.
Det kommer att bli kännbart för vården, inte minst en strejk vid akutmottagningen vid SU/Östra sjukhuset, och vårdcentralerna. Glädjande i morse var därför beskedet om att Vårdförbundet beslutat avbryta varslet mot större delen av SU från och med lunch den 30/4.
Glädjen blev dock inte långvarig. Vid lunch nåddes vi av budet att Vårdförbundet utökar varslet från och med den 5 maj och i en helt annan omfattning för regionens del än tidigare. Alla regionens sjukhusgrupper berörs av det nya varslet, SU, NU-sjukvården, SÄS och SkaS i större eller mindre omfattning. Vid en snabbgenomgång känns det som att Skaraborgs Sjukhus drabbas hårdast av varslet.
Därtill kommer det allra mesta (kanske till och med hela, jag kan inte riktigt överblicka) av verksamheten vid Alingsås sjukhus och Kungälvs sjukhus kommer att drabbas av varslet från den 5 maj klockan 12.00.
Jag gissar att det nu handlar om att visa muskler inför Vårdförbundets kongress den 13-15 maj, och det kan nog bli turbulent i sig då Vårdförbundet för närvarande har en styrelse som accepterade medlarnas slutbud, precis som arbetsgivaren Sveriges kommuner och landsting (SKL) gjorde, men Vårdförbundets styrelse blev överkörda av den extra kongressen i slutet av mars.
Min förhoppning är att medlarna tar ett nytt initiativ till att försöka ena parterna i avtalsfrågan, och att båda parterna tar ett ansvar innan enskilda människor drabbas.
Öka läkarutbildningen
Behovet av fler läkare i Sverige växer. Allt fler landsting och regioner förlitar sig på att rekrytera utländska läkare till Sverige för att fylla de luckor som finns. I fredags uppvaktades högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg (fp) av de fyra nordligaste länen med krav på utökad läkarutbildning. Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrland saknar 250 specialistläkare och nästan var tredje allmänläkartjänst är vakant.
Den största medicinska fakulteten med svenska läkarstudenter är för närvarande "utlandet". Flera hundra svenskar studerar till läkare i andra länder, trots den minskning som skett i Danmark efter avtal mellan Sverige och Danmark. Vi förlitar oss alltså på att andra länder ska utbilda våra ungdomar till läkare och att vi kan rekrytera utländska medborgare att vilja jobba i Sverige. Något är galet om vi inte i Sverige förmår att ordna med vår egen läkarförsörjning.
Idag avslog högskoleverket en ansökan från Örebro Universitet om att få starta en läkarutbildning. Det hade annars blivit ett sjunde lärosäte för läkarutbildningen vid sidan av Göteborg, Lund, Stockholm, Uppsala, Linköping och Umeå.
Jag är skeptisk till om vi ska ha ytterligare ett lärosäte. Jag tror det är bättre att satsa på att ytterligare utveckla de sex fakulteterna som redan har ansvaret, inte minst för att säkerställa och höja kvaliteten i utbildningen. Det är viktigt att regeringen i hösten budgetproposition tydliggör vad de långsiktigt vill med läkarutbildningen i Sverige. Fler platser är en självklarhet, men viktigare än ökad kvantitet är ökad kvalitet. Det går inte att göra det ena utan det andra.
Mina kamrater i Örebro blir väl inte glada åt min inställning till Örebro, men jag kan faktiskt se ett skäl till varför Örebro universitet också borde få bedriva läkarutbildning, under förutsättning av kvalitetsmålen kan nås, och det är att den frågan skulle lösa upp eventuella knutar i de delvis tilltrasslade diskussionerna om regionindelning i Mellansverige. För mig är det otänkbart att bilda större sjukvårdsregioner utan Universitetssjukhus, då riskerar man att lura sig själv, och behövs det en pusselbit med läkarutbildning i Örebro så OK, men kvaliteten måste säkras där, och samtidigt kunna höjas på de andra orterna.
Vårdval i Sverige
På eftermiddagen har regeringens utredare Toivo Heinsoo presenterat delbetänkandet SOU 2008:37 - Vårdval i Sverige. Det är en diger genomgång på nästan 250 sidor som är en del i den större utredningen om patienträttigheter i hälso- och sjukvården. En kortare sammanfattning av förslagen finns också på regeringens hemsida.
Utredaren lämnar förslag på ett obligatoriskt vårdvalsystem i primärvården för möjliggöra en ökad etableringsfrihet i primärvården för att därmed öka patientens valfrihet. Förslaget bygger på att landsting och regioner ska skapa etableringsfrihet via den föreslagna Lagen om valfrihetssystem - LOV som nu är ute på remiss.
I förra veckan presenterade Västra Götalandsregionen förslag om utveckling av primärvården med en idéskiss kring VG Primärvård. Det förslaget bygger på ett vårdvalssystem som det senaste året införts i Halland, Stockholm och Västmanland och som också är på gång i flera andra landsting och regioner, bland annat i Skåne.
Mycket är således på gång i flera regioner och landsting och den utvecklingen stärks nu av förslaget om att göra det till obligatoriskt för sjukvårdshuvudmännen att införa ett vårdvalsystem i landstingen och regionerna. I utredningen resoneras det kring olika modeller för att införa vårdvalsystem i primärvården.
Tyvärr går utredaren ett steg längre än vad jag tycker är önskvärt när han föreslår att det ska finnas ett nationellt reglerat grunduppdrag. Återigen visar statsmakten en allt för stor klåfingrighet i önskan att vilja detaljstyra. Ett smalt nationellt kravpaket hade vi kanske kunnat leva med då det ger utrymme för lokal utveckling och lokala variationer. Det som dock oroar mig mest är den diskussion som förs i utredningen om att detta bör vara ett första steg som, när erfarenheter har vunnits, "ses som ett led i en handlingslinje där regionala och lokala system alltmer övergår till ett nationellt enhetligt hälso- och sjukvårdssystem."
Förutsättningarna för att bedriva primärvård är skilda i olika delar av landet, och även inom olika regioner och landsting. Jag betvivlar inte ambitionen från utredaren om att öka möjligheten till vård på lika villkor i hela landet, men statsmakten måste någon gång förstå att lika villkor ibland bör innebära olika modeller utifrån olika förutsättningar.
Jag hoppas att förslaget efter remissinstansernas granskande justeras så att det slutgiltiga förslaget istället landar på det förslag som finns på sidan 100 i utredningen, avsnitt 7.2.3 om Fri etablering genom en regional vårdvalsmodell.
Hälsofarlig blogg
Sedan årsskiftet har jag försökt driva denna blogg som en aktiv hälso- och sjukvårdspolitisk blogg med målet att delge er läsare med mina tankar kring sjukvård och sjukvårdspolitik 4-5 gånger i veckan. Befinner jag mig nu i riskzonen? Frågan är om du trogne läsare av bloggen också är utsatt för fara? Vilken ansvar kan och bör jag ta som ansvarig sjukvårdspolitiker för min egen och eran hälsa?
Riskerar jag att åsamka regionens sjukvård extra kostnader? Går det att förebygga riskerna på något annat sätt än att helt enkelt sluta med bloggandet? Kan WHO kanske starta ett nätverk med hälsofrämjande bloggar?
Som ni förstår så brottas jag med många svåra frågor på fredagens eftermiddag. Kan jag ens med att skriva denna bloggtext utan att utsätta mig själv och omgivning för allt för stor fara?
Efter en tids grunnande har jag kommit till insikten att inte farorna ska överdrivas. Jag är beredd att ta risken genom att fortsätta att driva denna blogg, och jag hoppas också att du som läsare vågar hänga med även fortsättningsvis.
Får be att få önska en trevlig och bloggfri fredagskväll - och om jag lyckas i det förebyggande arbetet kanske det inte blir några fler inlägg under helgen. Kanske.
Sårbar sjukvård
Våra sjukhus löper av naturliga skäl extra stor risk att drabbas av smittsamma utbrott då det är själva "affärsidén" med sjukhus att folk med sjukdomar ska söka sig just dit för att få hjälp. Sjukvården är en sårbar verksamhet och egentligen är det kanske märkligt att det inte inträffar oftare att verksamheten drabbas och måste begränsas eller ställas in till följd av smittsamma epidemier.
I Västra Götalandsregionen gör vi för närvarande stora investeringar i nya och ombygda sjukhuslokaler för att bland annat anpassa sjukhusens infrastruktur till de moderna förutsättningarna som finns för att bedriva sjukvård för bättre flöden och logistik. Frågan är om vi tillräckligt väl också har planerat för de moderna hoten mot hälso- och sjukvården som olika slag av epidemier? Är våra sjukhus byggda för att snabbt kunna isolera delar av sjukhuset när det bryter ut en kraftig smitta i en del av huset? Här tror jag att det kan finnas anledning att fundera mer.
För att minimera riskerna är frågan vårdhygien central. Jag deltog under gårdagen på en välbesökt konferens om hur vårdrelaterade infektioner och antibiotikaresistens ska och kan begränsas. Vi kommer aldrig att fullt ut kunna stoppa epidemiliknande utbrott bara med hjälp av en bättre följsamhet till basala vårdhygieniska rutiner, men de är oerhört viktiga för att minimera riskerna för att drabbas.
Engagemanget för att förbättra vårdhygien bland gårdagens 220 deltagare gick inte att ta miste på och inte heller hur enkelt det egentligen är att se till att följa basala hygienrutiner i sjukvården, i äldreomsorgern och i hemtjänsten. Låt oss gemensamt ta krafttag kring detta, för det kommer att göra sjukvården mindre sårbar i framtiden.
Skatten och kvaliteten
Det är inte första gången vi får se en opinionsundersökning med liknande resultat. Vi vet sedan tidigare att svenska folket är villiga att avstå eget betalningsutrymme till förmån för en bra välfärd som är solidariskt finansierad, trots att svenska folket är bland de allra tyngst beskattade medborgarna i världen. Den nya undersökningen bekräftar alltså det starka stödet för den generella välfärden och det tycker jag är positivt.
Det som denna undersökning, liksom många andra, kan kritiseras för är förenklingen av frågeställningen, "Kan du tänka dig att betala högre skatt för att alla ska få bättre service och kvalitet när det gäller sjukvården?". 7 av 10 svarar jakande på frågeställningen. Frågan är om det hade undgått att få 100 procent positiva svar på frågan om de kan tänka sig bättre kvalitet i sjukvården till oförändrad skatt?
Så som frågan i undersökning formuleras, och framför allt så som svaren tolkas i media så är en högre skatt en förutsättning för högre kvalitet, och det är det resonemanget som jag vänder mig emot. Som jag varit inne på tidigare i denna blogg så är tvärtom en högre kvalitet en viktig parameter för att inte behöva höja skatten.
Sjukvårdens så kallade kvalitetsbristkostnader uppskattas till ca 20% av vårdens kostnader. Det motsvarar i Västra Götalandsregionen 6 miljarder kronor per år, eller 2:50 på skatten. Vi kan aldrig komma åt alla kvalitetsbristkostnader, men detta exempel visar på varför det är så viktigt att rikta fokus mot att förbättra kvaliteten i svensk hälso- och sjukvård.
Jag ska senare i eftermiddag tala på en konferens om vårdrelaterade infektioner och det är ett talande exempel för hur en högre kvalitet kan frigöra resurser. Idag drabbas var tionde patient av en vårdrelaterad infektion när de läggs in på sjukhus. De vårdrelaterade infektionerna leder, förutom till extra besvär för den enskilde, till extra vårddygn och tillkommande vårdinsatser som kostar allt för stora resurser. Vi har nu satt målet att de vårdrelaterade infektionerna på regionens sjukhus ska halveras.
Lyckas vi i de strävandena har vi både höjt kvaliteten och kunnat skapa resurser för utveckling och förbättring utan att behöva skatten. Det tror jag 10 av 10 ställer upp på.
Efterfrågad kunskap
Ibland händer det att jag känner mig som en åsiktsmaskin som åker runt och tycker lite här och lite där om sjukvården, och att blogga om det blir ungefär samma nedslag i den sjukvårdspolitiska verkligheten. Efter att ha tillbringat helgen med goda vänner i en stuga i Värmland så var jag idag tillbaka i verkligheten där det rycker och dras och förväntas att man ska ha en åsikt om det mesta - och det brukar jag ha.
Under dagen har jag haft två helt olika men lika viktiga möten där jag försökt dela med mig av mina kunskaper och mina tankar och visioner om framtiden.
Först besökte jag PRO i Trollhättan för att diskutera jordnära vardagsproblem i sjukvården. Det handlade om bemötande, vårdkedjor, benskörhet, geriatrikkompetens, förslaget om VG Primärvård med mera. Frågorna är många och engagemanget är stort. Just den typen av möten med grupper och organisationer ger mig oerhört mycket för att lyssna av vilka diskussioner som förs och vilka frågor som är aktuella. Det ger också mig ett tillfälle att förklara, och ibland försvara, vad vi gör i sjukvårdspolitiken i regionen.
Efter en snabb biltur tillbaka till Vänersborg fick jag chansen att berätta om mina erfarenheter av vad regionbildningen har betytt för sjukvården i Västra Götalandsregionen för en grupp politiker från Dalarna. Intresset för våra erfarenheter runt om i landet i stort. Nyligen var värmlänningarna på besök och i morgon kommer en grupp från Gävleborg. Jag brukar prata om de möjligheter som regionbildningen har medfört för sjukvården, men också lyfta fram de risker för särintressen och turbulens i samband med en regionbildning. Jag tror det är viktigt att visa på båda sidor av myntet, och även om jag önskar se en utveckling mot fler regionbildningar i landet så är det viktigt att de som fortsätter driva regionbildningar på sina hemmaplaner har en så ärlig bild som möjligt av våra erfarenheter.
För att sammanfatta denna dag så kan jag säga att jag inte bara har varit en åsiktsmaskin utan också en politiker vars kunskaper och erfarenheter har varit viktiga för andra i den fortsatta utvecklingen, och det känns riktigt bra.
Sköterskekonflikt?
I går kom beskedet från Vårdförbundet att de varslar om konflikt från den 21 april sedan förhandlingarna med SKL (Sveriges kommuner och landsting) inte nått fram trots flera försök från medlarna. Låt oss hoppas att stridsåtgärderna går att undvika under perioden fram till den 21 april genom att parterna träffar ett avtal.
Varslet från Vårdförbundet är i Västra Götalandsregionen riktat mot delar av Sahlgrenska Universitetssjukhuset och sex vårdcentraler i Göteborg.
Det är alltid känsligt att som politiker som inte har någon direkt påverkan på förhandlingsprocessen att kommentera det som sker. Min kunskap om detaljer i förhandlingarna är begränsade jämfört med den förra mandatperioden när jag var ersättare i SKL:s förhandlingsdelegation.
Det går inte att komma ifrån att Vårdförbundet i ett bredare utbildningspolitiskt och ekonomiskpolitiskt perspektiv har en poäng när de säger att utbildning måste löna sig. Det är en fråga som inte minst folkpartiet har drivit i många år, och i Sverige så är sällan den så kallade utbildningspremien tillräcklig - särskilt inte i offentlig sektor. Det måste löna sig också i form av högre lön att utbilda sig och att vidareutbilda sig om vi vill vara en kunskapsnation som konkurrerar med omvärlden med kunskap och inte med relativt sett låga löner. Regeringen har inlett ett viktigt arbete på att stärka Sverige som kunskapsnation. Vi som är offentliga arbetsgivare har i vår tur ett ansvar att sätta löner så att det lönar sig att utbilda sig.
Då är det väl bara att acceptera Vårdförbundets krav? Nja, även om de har en poäng i sitt resonemang så går det inte över en kort avtalsperiod att rätta till alla tidigare misstag. Jag tror att sjuksköterskor, specialistutbildade sjuksköterskor precis som bibliotekarier med flera personalkategorier på sikt måste få betalt för sina ansträngningar, men det tar som sagt mer än två år att rätta till den skevheten.
Kan båda parterna ta ett ansvar så borde det inte vara omöjligt att undvika en konflikt som, som alltid, kommer att drabba tredje man i form av inställda operationer eller uteblivna besök i primärvården.
Primärvårdsutveckling
I dag har vi vid sammnaträde med hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) fattat beslut om att gå vidare med det som vi benämner VG Primärvård. VG Primärvård är Västra Götalandsregionens utvecklingsarbete för primärvården och vår variant av det som kallas Vårdval Halland, Vårdval Stockholm, Vårdval Västmanland, Vårdval Skåne etc. Vi har valt att kalla det för VG Primärvård. VG som i Västra Götaland, men också VG som i Väl Godkänd.
Vid dagens möte fanns en idéskiss till VG Primärvård och vi beslutade att skicka förslaget på remiss i organisationen och till samarbetspartners som pensionärsorganisationer, brukarorganisationer och kommunalförbund. Vi beslutade också att tillsätta ett antal arbetsgrupper som ska arbeta med att analysera och genomföra fördjupade utredningar utifrån idéskissen. Vår ambition är att kunna fatta beslut om VG Primärvård i fullmäktige under hösten för att sedan kunna genomföra förändringar från 1 april 2009.
Vad är då VG Primärvård? Bäst bild får du om du tar del av idéskissen (länk ovan) eller kortvariant i form av det positionspapper som sju av de åtta partierna i Västra Götalandsregionen har ställt sig bakom. Att vi har ett brett politiskt stöd för föreslagen inriktning har varit ett viktigt mål för mig som ordförande i HSU så det känns extra trevligt. Även vänsterpartiet gillar många delar i förslaget men kan tyvärr inte ställa upp på helheten och det har jag respekt för.
I VG Primärvård vill vi bygga vidare på det som är bra redan idag i regionens primärvård och försöka utveckla de delar där vi är mindre bra. Vi vill öka medborgarnas förtroende för primärvården och öka de anställdas stolthet och arbetsglädje över att jobba i primärvården. Även VG Primärvård bygger på en vårdvalsmodell där patienten får en starkare ställning genom att ta sin "primärvårdspeng" till den vårdcentral hon vill tillhöra.
Vi har kunnat hämta inspiration från Halland, Stockholm och även från Skånes förberedelsearbete. Vi har velat utveckla vår egen modell, utifrån våra förutsättningar, och samtidigt kunnat se vad som varit framgågnsfaktorer och mindre lyckade effekter vid införandet i andra landsting/regioner.
Jag har flera gånger fått frågan om VG Primärvård är som Halland eller Stockholm. Ja, det liknar mer Hallands-modellen med skillnaden att vi menar att det är viktigt att i ersättningen ha med faktorer som kompenserar för skillnader i vårdtyngd, socioekonomi och geografi. Vi har heller inga fria nyttigheter som t ex läkemedel är i Halland. Vi håller dessutom på att pröva tanken om att avskaffa patientavgiften när patienten söker den vårdcentral som hon tillhör och har valt att lista sig vid. Vi gör också en stark betoning av det skall vara en kvalitetsdriven utveckling av primärvården. Kvalitet och resultat kommer att vara viktigare än antalet besök och "pinnar". Långsiktighet är viktigare än kortsiktiga åtgärder.
Om ett år har vi förhoppningsvis VG Primärvård i full gång, men det återstår ett stort jobb tills dess. Lyckas vi med vad vi idag har föresatt oss så kommer det att påtagligt förbättra den samlade hälso- och sjukvården i regionen.
Jag hoppas att vi ska komma att få problem när vi blir tvungna att döpa om projektet till MVG Primärvård.
En olympiad med HSU
I söndags hade jag egentligen tänkt skriva en blogg om HSU:s första olympiad. Vadå olympiad, undrar kanske någon? Jo olympiaden är ju den fyra års period som förflyter mellan de olympiska spelen. Många blandar ihop de olika begreppen till och från.
I söndags var det i alla fall fyra år sedan som regionstyrelsen utsåg det hälso- och sjukvårdsutskott (HSU) som ersatte den tidigare hälso- och sjukvårdsstyrelsen. Samma dag valdes jag själv till regionråd och senare till ordförande i HSU. Att det har gått fyra år sedan dess kan man knappt fatta. Det är ju tur att man själv inte har blivit äldre under tiden.
Den här typen av jubileumsdagar får en att minnas vad vi egentligen gjort och vad som hänt i hälso- och sjukvården under olympiaden med HSU, och det började nästan med ett fiasko. Tanken var att den avgående hälso- och sjukvårdsstyrelsen skulle fattat beslut om "Hälso- och sjukvårdens utvecklingsstrategi", eller kanske mer känt som "strukturdokumentet". På grund av fackliga förhandlingar hanns inte ärendet beredas utan det blev det första på mitt bord. Mandatperiodens kanske känsligaste politiska sjukvårdsärende skulle bli det första beslutet för mig som nyvald ordförande. Tuffare start på ett uppdrag får man leta efter.
När ärendet kom upp på HSU:s bord kunde vi konstatera att vi inte hade ett tillräckligt bra och komplett beslutsunderlag för att gå vidare med den föreslagna utvecklingsstrategin. Det kändes bra att kunna skjuta på ett ärendet trots att det var högprofilerat när beslutsunderlaget inte räckte till, men det kändes väl inte helt potent att inleda karriären med att kanske framstå som beslutsoförmögen.
Sedan dess har vi gjort mycket och sjösatt stora arbeten och trots fel och brister i vården måste man ändå konstatera att det mesta av utvecklingen i sjukvården pekat åt rätt håll under den senaste olympiaden. Vi har inlett stora och viktiga arbeten kring de regionala utvecklingsplanerna för psykiatrin och barn- och ungdomspsykistrin. Vi har mer än halverat antalet väntande till mottagningsbesök och operation/behandling i enlighet med vårdgarantin. Vi har börjat vandringen mot en mer kvalitetsdriven utveckling av hälso- och sjukvården och vi kommer i morgon att ta de första stegen i min absoluta hjärtefråga kring att utveckla primärvården i regionen och skapa långsiktiga förutsättningar för primärvården.
Det har varit fyra fantastiskt roliga år där jag lärt mig mycket, träffat m¨ånga kunniga och spännande människor, fattat tusentals beslut, besökt mängder med pensionärsorganisationer och brukarorganisationer och fått förmånen att jobba i den mest spännande sektorn i svenskt samhällsliv.
Min ambition för fyra år sedan är den samma som idag. Man kan nog aldrig bli populär som sjukvårdspolitiker, men jag är övertygad om att man kan vinna respekt med kunskap och viljan att förbättra och utveckla vården. Den ambitionen är minst lika stark idag som för fyra år sedan.
