Jonas sjukvårdsblogg

Jag utlovade en liten bloggpaus men kan inte riktigt hålla mig när Göteborgs-Posten idag har valt att publicera min och Kristina Grapenholms debattartikel om lönebildningen, eller bristen på densamma, inom kvinnodominerade vårdyrken.

Det är en bra artikel som förtjänar att läsas i sin helhet. Tyvärr kan jag inte länka på vanligt sätt när jag bloggar från paddan.

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1462691-hogre-slutlon-viktigare-an-hog-ingangslon

Under det senaste året har allt mer fokus i den offentliga debatten riktats mot sjuksköterskors generella lönesituation. Det började förra våren när sjuksköterskestudenter manade sina kollegor att inte ta ett jobb för en lägre ingångslön än 24 000 kronor i månaden, vilket i år höjts till 25 000 kronor i månaden.

Det är inga orimliga lönekrav som förs fram av sjuksköterskestudenterna sett till utbildningens längd och arbetets ansvar. Det stora problemet är dock inte de allt för låga ingångslönerna utan de allt för låga utgångslönerna, det vill säga den nivån när man inte längre kan få relativt högre lön innan man går i pension. Lönekarriären är väldigt kort för en sjuksköterska, sjukgymnast, biomedicinsk analytiker etc.

Löneincitamenten för att till exempel specialistutbilda sig som sjuksköterska är ofta väldigt små, ibland till och med negativa. Ersättningen till den som bidrar med ett helt yrkeslivs förvärvade kunskaper är ofta väldigt små jämfört med den som just introduceras på arbetsplatsen.

Bland sjuksköterskorna i Sverige finns en lönespridning på cirka 40% mellan de med högst lön (90:e percentilen) och de med lägst lön (10:e percentilen). Det är en osunt liten skillnad som borde borde öka till 80-90% för att få en önskvärd lönespridning där utbildning, erfarenhet, engagemang och ansvar är viktiga faktorer i en individuell lönesättning.

Alla pratar om vikten av att uppgradera kvinnodominerade vårdyrken lönemässigt, men väldigt lite har gjorts konkret som har gett verklig effekt. Jag måste erkänna att jag är lite imponerad över att sjuksköterskornas fackliga organisation Vårdförbundet återigen vågad teckna ett så kallat sifferlöst avtal i såväl volym som tid. Det är precis det som vi som arbetsgivare önskar. Då är det också vår plikt att nu gå från ord till handling och skapa grunden för en ny lönebildningsprocess för en ökad lönespridning.

Vi skriver i dagens debattartikel att de bäst betalda sjuksköterskorna bör kunna få 30% högre lön, motsvarande 10 000 kronor mer i månaden, men det går inte att genomföra på ett år, men är fullt realistiskt att genomföra på 5-6 år - ett steg i taget. Från Folkpartiet i Västra Götalandsregionen har vi under ett par års tid föreslagit att det i regionens budget avsätts 100 miljoner kronor årligen i just 5-6 år för att få till en mer önskvärd lönespridning för sjuksköterskor och andra kvinnodominerade vårdyrken med längre högskoleutbildning.

Jag hoppas att vår debattartikel idag kan vara startskottet på en förnyad debatt om lönebildningen inom den kvinnodominerade offentliga sektorn. Hälso- och sjukvården är det område där jag främst verkar och det är därför jag lägger förslag inom det området för att visa att det faktiskt är möjligt att åstadkomma förändring. Om viljan finns så är det möjligt. Ja, det måste vara möjligt om vi ska kunna vara med och konkurrera om talangerna till vårdyrken i framtiden.

Låt debatten börja!

Idag har en programgrupp i Folkpartiet presenterat ett förslag till nytt partiprogram som efter motionsbehandling ska antas av Folkpartiets landsmöte i november senare i år.

Vad annat kan jag kommentera idag än detta förslag? Som ledamot i Folkpartiets partistyrelse fick jag möjlighet att tjuvläsa förslaget i går kväll och som den sjukvårdspolitiker jag är kastade jag mig genast över avsnitt "3.3.3 Hälso- och sjukvård" för att läsa hur förslagen text skulle lyda.

Vad blir då domen över texten? Nja, det kanske är svårt att bli riktigt upphetsad över programförklarande texter när man jobbat politiskt i nästan 30 år. Nja, jag skrev för några veckor sedan om den i grunden politiskt gemensamma uppfattningen om målen i hälso- och sjukvården. Det är svårt att sticka ut politiskt på ett positivt sätt. Nja, inte heller programkommittén har lyckats finna några nya fantastiska idéer som ingen tänkt tidigare och som skulle revolutionera hälso- och sjukvården.

Det är inte ett dåligt förslag - inte alls. För den som läser mitt inlägg från i fredags om kvalitetsfokus i vården så lyfts i förslaget till partiprogrammet Kunskapsbaserad vård, Patientfokuserad vård, Jämlik vård, Säker vård och Vård i rätt tid.

Kvalitetsdimensionerna finns alltså där, men tyvärr inte ett övergripande resonemang om varför det är så viktigt att fokusera på kvalitet, och därmed också tydligare få med ledstjärnan om Effektiv vård.

Jag tycker också att frågan om patientsäkerhet fått lite för litet utrymme och textmässigt reducerats till att nämnas som ett argument för varför vi ska ha enkelrum i ökad utsträckning på våra sjukhus.

Särskilt glädjande är att det i förslagets första stycke om Hälso- och sjukvård tydligt slås fast att vi ska fokusera på Jämlik vård. Det är en viktig markering mot bland annat den politiska ledningen i Västra Götalandsregionen med S,V,MP som satt en agenda för inriktningen för framtidens hälso- och sjukvård utan att med ett ord nämna Jämlik vård.

Sammanfattningsvis så är det ett bra förslag till inriktning för hälso- och sjukvården framöver, men det kan bli ännu bättre, och det är ju fördelen med att vara medlem i ett parti - att vara med och påverka för att bra ska bli bättre.

I övrigt är jag allra mest glad över texterna kring socialförsäkringssystemen som måste bli tryggare och omfatta fler och att inkomstbortfallsprincipen ska värnas bättre än idag. Jag är också glad över att partiet återigen flyttar fram positionerna på såväl jämställdhetsområdet som inom miljöområdet, men mer om det i andra forum än i Sjukvårdsbloggen.

Länk till förslaget till nytt partiprogram för Folkpartiet:
http://www.folkpartiet.se/ImageVault/Images/id_19734/scope_0/ImageVaultHandler.aspx

Onsdag - Fredag denna vecka har ägnats åt tre heldagar som uppföljningsdagar i Västra Götalandsregionen där politisk ledning och tjänstemannaledning tillsammans blickat bakåt åt 2012, men samtidigt också framåt de närmaste åren.

Det är snart nio år sedan jag blev regionråd och ordförande i regionens hälso- och sjukvårdsutskott. Något år senare började jag använda "God Vård-bilden" när jag var ute och pratade på konferenser för att visa på hur jag tolkade och definierade kvalitet i hälso- och sjukvården, oavsett om jag pratade på ett internt partimöte, konferenser, för läkarstudenter, ledningsgrupper i sjukvården eller pensionärsrådsmöten.

Efter något år började det kännas lite tjatigt, men jag bestämde mig då för att fortsätta att prata God Vård och kvalitet i sjukvården på varenda framträdande jag hade, och dom var rätt många tills jag hamnade i opposition för drygt två år sedan.

I början sågs jag ibland som lite excentrisk, särskilt när jag hävdade att vi hade kvalitetsbristkostnader som motsvarade uppemot 7 miljarder kronor årligen. När åren så gick blev nyfikenheten, intresset och engagemanget dock allt större oavsett vem jag pratade för och med, vilket var väldigt roligt och stimulerande.

När vi nu skriver våren 2013 och vi genomfört regionens uppföljningsdagar har alla, nej ALLA pratat kvalitet med både hetta och engagemang och det är verkligen roligt. På lunchen igår sa en av regionens sjukhusdirektörer att det är som om proppen har åkt ur apropå kvalitetsfrågorna i vården.

Jag skriver inte detta för att försöka ta åt mig äran av att kvalitetsfrågorna nu står i fokus för det är jag rätt säker på att de hade gjort ändå. Jag var inte först om att prata kvalitet i vården, även om jag tror att jag var relativt tidigt ute bland politiker som i övrigt mer fokuserade ensidigt på tillgänglighetsfrågor (som för övrigt är en viktig kvalitetsdimension). Jag skriver detta för att jag är genuint lycklig över hur fokus i debatten kring sjukvårdens utveckling skiftat från strukturfrågor till kvalitetsfrågor. Jag skriver också detta för att lite påminna hur lång tid det ibland tar att få upp en fråga högst upp på agendan, för där bedömer jag att den idag är.

När VG Primärvård infördes skrev jag i ett blogginlägg att om jag inte får vara med och fatta ett enda politiskt beslut till i mitt liv kunde jag ändå vara nöjd med att ha fått vara med och leda arbetet fram till det beslutet.

Idag känner jag inte alls på samma sätt. Att kvalitetsfrågorna nu är högt/högst upp på agendan betyder ingenting annat än att det är nu arbetet kan börja på riktigt.

Idag är det fem månader sedan som patienter som besökt sjukvården i Uppsala kunde börja ta del av sina egna journaler på nätet. Under de fem månader som har gått sedan dess har cirka 15 000 personer via e-legitimation kunnat gå in på "Min journal" och läsa sin egen journal.

Igår fick vi en dragning av hur projektet fallit ut i Uppsala på SKL:s beredning för E-samhället. Jag har nog tillhört gruppen som tyckt att såväl säkerhets- som integritetsfrågorna inte får underskattas när man tillgängliggör patientjournaler på nätet. Erfarenheterna från Uppsala visar på att både de frågorna och tekniken faktiskt har fungerat, vilket vi ju inte alltid är bortskämda med i hälso- och sjukvården.

För två år sedan motionerade min partikollega Rosie Rothstein om att patienter i Västra Götalandsregionen skulle få tillgång till sina journaler via nätet och slippa begära ut papperskopior.

För ett år sedan besvarades motionen i fullmäktige med att regionen skulle vara med och driva på utvecklingen genom att prioritera arbetet med "Min journal" inom ramen för det nationella IT-samarbetet mellan regioner och landsting.

Idag ser jag till min glädje att CeHis (centrum för e-hälsa i samverkan) beslutat om att e-tjänsten Min journal från Uppsala skall göras till nationell gemensam standard.

Redan till halvårsskiftet skall en första version att vara klar, men en mer nationell lansering beräknas dröja till nästa årsskifte.

När Rosie Rothsteins motion besvarades i fullmäktige för ett år sedan var dock förhoppningarna inte lika stora. I yttrandet stod det att "Det troliga är att det kommer att dröja flera år innan det finns en nationell tjänst som kan vara i drift". Det är inte ofta man blir positivt överraskad över att ett IS/IT-projekt går fortare än planerat, men desto roligare när det sker.

Nu har vi inte sett det färdiga systemet ännu, men med Uppsalas erfarenheter och CeHis beslut så återstår också att uppfylla det tilläggsyrkande som vi från Folkpartiet fick med vid behandlingen av Rosies motion, nämligen att regionen ska ha en hög beredskap för en rask anpassning när det nationella systemet finns tillgängligt.

I tisdags presenterade Socialstyrelsen en uppföljning och utvärdering av vården för de tre stora cancersjukdomarna; bröstcancer, prostatacancer samt tjocktarms- och ändtarmscancer. Även denna utvärdering - som många tidigare - visar på skillnader, och ibland stora skillnader, i vård och vårdresultat beroende av var i landet vården ges.

Rapporter om olikheter i vård och resultat brukar alltid leda till diskussioner om mer av statlig styrning av vården och att det inte får se olika ut i olika landsting och regioner. Jag tror det är viktigt att inte dra allt för snabba växlar av olikheterna, och det av två skäl.

För det första är det först de senaste decenniet som vi mer på bredden vetat om de regionala skillnaderna, eftersom det är först nu som mätt och kunnat jämföra. Inom några få områden, bland annat genom höftprotesregistret har vi kunnat mäta, jämföra och utveckla metoder under 30 år och där ser vi idag mycket små geografiska variationer. Med mätning, redovisning så följer också åtgärder hos dem som uppvisar sämre resultat och de driver sedan på en utveckling mot allt bättre och mer regionalt jämlika resultat.

För det andra ser jag en risk med att det sätts någon form av nationella mål för resultat. Risken ligger i att regioner, landsting, sjukhus och enskilda medarbetare i vården nöjer sig med att uppnå dessa mål och inte strävar vidare för att fortsätta att utveckla vården över denna punkt.

Förutom de geografisk skillnaderna så är det utmärkt att det i Socialstyrelsens utvärdering också görs uppföljning av olikheter utifrån socioekonomiska faktorer. I utvärderingen framkommer det bland annat att lågutbildade i flera fall når sämre resultat och inte heller tillgång till lika omfattande utredningar och behandlingar. Detta är, enligt min mening, det mest alarmerande och inte något som med automatik kommer att korrigeras över tid på samma sätt som de geografiska skillnaderna.

Det är denna aspekt av Jämlik vård som framöver måste ges en större tyngd än de geografiska skillnaderna. Det är denna aspekt som måste leda till förändringar i den kliniska vardagen så att alla människor behandlas lika. För det är inte acceptabelt att utbildningsnivå, inkomstnivå eller etnisk härkomst avgör hur kvalificerad vård man erbjuds.

När jag skriver dessa rader påminns jag återigen om hur den politiska ledningen med S, V och MP i regionen i höstas antog en målbild för det som kallas Framtidens sjukvård i åtta punkter utan att beröra området Jämlik vård, och hur de i det efterföljande budgetarbetet minskade anslagen till regionens Kunskapscentrum för Jämlik vård.

Jag kan bara hoppas att veckans utvärdering kan bidra till en insikt om att det finns mycket mer att göra inom området Jämlik vård, och att det arbetet nästan bara har börjat.