När är patientsäkerheten hotad?
Tidningen Dagens Medicin hade i förra veckan en lite rolig artikel om "sjukvårdens klyschigaste klyscha" där läsarna fått rösta på olika alternativ och vinnarklyschan blev "Men patientsäkerheten är inte hotad". Precis som medietränaren Kent Björkqvist, som uttalar sig i artikeln, tolkar jag att det uttrycket röstats fram som en klyscha som att de som röstat faktiskt anser att patientsäkerheten är hotad. Det är kring det som dagens blogginlägg handlar i ett försök att problematisera lite mer kring det uttrycket.
Hälso- och sjukvård är en riskbranch där det görs ingrepp och ges behandlingar som riskerar att leda till men för den enskilde om någonting går snett. Ibland kan utomordentligt kompetent personal göra alla rätt som finns i boken, men en sjukdomsförlopp kan ändå sluta med död eller livslång invaliditet. Gör man dessutom en felaktig bedömning, ofta med kort betänktetid, ökar riskerna för att någonting kan gå fel. Sådan är hälso- och sjukvårdens verklighet. Det är en riskbranch där det ibland kan gå fel och där det inte finns några garantier på 100 procent framgång i varje läge. Utifrån det perspektivet är det enkelt att hävda att patientens säkerhet ALLTID är hotad när hon är i kontakt med sjukvården.
Å andra sidan är det en orimlig utgångspunkt att hävda att patientsäkerheten alltid är hotad. Hur ska vi då gradera när hotriskerna är större eller mindre? Uttrycket i sig kan alltså inte vara absolut utan endast relativt. Ska uttrycket användas så måste det användas utifrån en kontext om vad som är "normala" eller "naturliga" eller "acceptabla" patientsäkerhetsrisker i hälso- och sjukvården, och hur och vem ska det egentligen fastställa det?
För min egen del, som politisk beslutsfattare, är uttrycket "Patientsäkerheten är hotad" oerhört starkt värdeladdat och bör användas med eftertänksamhet och när det verkligen är befogat, inte annars. Jag har en känsla av att uttrycket har börjat användas mer de senaste åren och frågan är om det beror på att patientsäkerhetsriskerna faktiskt har ökat i sjukvårdens verksamheter eller om vi slarvar med hur vi använder uttrycket?
I min värld måste det vara så att om en verksamhetschef väljer att definiera tillståndet på kliniken eller avdelningen som att patientsäkerheten är hotad så har dennes chef en skyldighet att omedelbart agera för att undanröja de problem som är grunden till att patientsäkerheten upplevs som hotad. Om en sjukhusdirektör eller förvaltningschef uttrycket detsamma så har vi politiskt ett ansvar att agera för att försöka undanröja hot och risker för att säkerställa "normal" patientsäkerhet.
Men om uttrycket används för att endast markera missnöje med arbetssituationen, bemanningen eller resurstilldelningen riskerar uttrycket snart att ha tappat sitt egentliga värde, och det riskerar att bli som i sagen om Peter och vargen.
Jag kan ha förståelse för om personal som känner sig pressade i sin arbetssituation och upplever att de inte kan ge den vård som de önskar att de kunde ge, använder uttrycket för att pysa ut sin frustration, men för mig är det viktiga vilken bedömning som respektive verksamhetschef gör och vilket ställningstagande denne gör. Verksamhetscheferna i sin tur måste dock också vara säker på att hon får ett snabbt stöd att lösa problemet från sina chefer, och förvaltningscheferna måste vara trygga med att politikerna gör sitt om de gör bedömningen att patientsäkerheten verkligen är hotad.
Jag tror det är oerhört viktigt att vi får en tydlighet i hur och när vi faktiskt använder uttrycket "Patientsäkerheten är hotad" så att inte uttrycket "Men patientsäkerheten är inte hotad" inte uppfattas som en klyscha bland vårdpersonal, men för att det ska lyckas är det lika viktigt att chefer och politiker är lika tydliga med att faktiskt vidta åtgärder när uttrycket används i sitt rätta sammanhang.
En allt för slarvig användning av uttrycket "patientsäkerheten är hotad" riskerar både att skrämma patienter i onödan och förändra synen på vad som är de normala och acceptabla patientsäkerhetsriskerna i hälso- och sjukvården, och patientsäkerhet är en allt för viktig fråga för att uppfattas som en klyscha i vården.
Regionen tappar i ranking
Så gick det plötsligt en månad igen utan något blogginlägg. Får helt enkelt skylla på att november nästan alltid är värsta månaden, så även i år. Igår och idag har jag drabbats av en kraftigare förkylning och håller mig hemma och hinner därför med ett blogginlägg.
Morgonens koll på twitter visade vad som var dagens populäraste fotomotiv bland mina sjukvårdspolitiska kollegor runt om i landet (ja, inte dom i Skåne, men många andra) var nedanstående bild fotograferad i dagens nummer av tidningen Dagens Samhälle.
Det är en bild över SKL:s sammanvägda index för Öppna Jämförelser åren 2011-2013. Senare idag presenterar SKL och Socialstyrelsen hela rapporten för 2013, men husorganet Dagens Samhälle har alltså redan nu på morgonen publicerat den sammanlagda "rankinglistan" över landstingen.
Låt mig börja med att säga att jag tidigare varit, och fortfarande är, rätt så kritisk till den förenklade bild som ges i ett sammanfattande index på detta sätt. Det är väldigt enkelt att ifrågasätta viktningen att indexet till 60% utgår från medicinska kvalitetsdata, till 20% från tillgängligheten och till 20% från patienterfarenheter. Det är inte heller den relativa positionen som är den mest intressanta utan den absoluta i förhållande till tidigare år. Är tillgängligheten och patienterfarenheterna bättre eller sämre jämfört med tidigare år, och framför allt når vi bättre medicinska resultat idag än de föregånede åren?
Med det sagt så är ett index som detta ändå inte helt ointressant. Västra Götalandsregionen placerar sig i detta index på en 11:e plats bland 21 landsting och regioner. Det är på ett sätt nästan komiskt att vi har precis hälften av de andra landstingen och regionerna före oss och hälften efter oss i denna ranking. Vi talar ofta om Västra Götalandsregionen som ett mini-Sverige, eller som i detta fall ett medel-Sverige. Vi är en stor region som påverkar snittet, och vi är också geografiskt och befolkningsmässigt som snittet i Sverige.
Det oroväckande med denna rankning är inte placeringen som sådan, utan utvecklingen de senaste åren. Från en fjärde plats 2011 hamnar Västra Götalandsregionen nu på en elfte plats 2013, efter att ha mellanlandat på en nionde plats i förra årets Öppna Jämförelser.
För mig bekräftar det bilden av att regionens hälso- och sjukvård för närvarande snarare är på efterkälken jämfört med andra regioner och landsting än ligger i frontlinjen i utvecklingen. Jag är inte förvånad över det. Jag ser också i ett antal egna uppföljningar vi gör, inte minst kring tillgängligheten, att det går åt fel håll. Jag ser hur bristen på politisk styrning och ledning gör att vi har en villrådig organisation som försöker tolka både dubbla och uteblivna signaler om vart sjukvården ska sträva.
Nu ser jag fram emot att få ta del av hela presentationen av Öppna Jämförelser, och hoppas kunna ge lite reflektioner kring den under de närmaste dagarna, men med tanke på hur vi fortsatt att falla i SKL:s index är det med viss bävan som jag ser fram emot den uppgiften.
