86 miljoner
Det är ett tajt schema att hinna med att träffa 40 nämnder och styrelser. Idag träffar vi dessutom Styrelserna för Habilitering & Hälsa, Alingsås lasarett och Primärvården i Göteborg. Schemat sträcker sig från 08.30 till 17.30 i sessionssalen i residenset i Vänersborg.
Bokslutsuppföljningssamtal har vi nu haft i februari och mars under de senaste 8-9 åren och de är värdefulla för oss i regionstyrelsen och jag har uppfattat det som värdefullt också för nämnder och styrelser att få komma och redovisa vad de har gjort och vad de planerar för framtiden. Frågan är dock om det inte snart är dags att testa delvis andra former för dessa uppföljningar. Totalt är det nio heldagar inplanerade för dessa uppföljningsmöten, och det är långa dagar som ställer krav på oss som är med hela dagen att hålla skärpan och intresset vid liv. Måste alla nämnder och styrelser kallas varje år? Finns det andra former för uppföljningen? Ja, det är frågor som i alla fall jag funderar över.
När jag återkom till mitt rum efter de två första uppföljningssamtalen så låg hela Västra Götalandsregionens bokslutskommuniké på min stol. Resultatet för regionen blev ett positivt ekonomiskt resultat på 86 miljoner kronor. Det är oerhört glädjande att vi också 2009 lyckades nå ett positivt ekonomiskt resultat, inte minst mot bakgrund av att den första prognosen i mars förra året pekade mot ett befarat underskott på 900 miljoner kronor för regionen.
Extra statsbidrag från regeringen i kombination med bättre utveckling av skatteintäkterna än befarat och sänkning av premierna för AFA försäkringar är några orsaker som bidraget till det förbättrade resultatet.
I mitten av oktober bloggade jag med anledning av delårsrapporten per augusti. Då prognostiserades ett underskott på 550 miljoner kronor, och jag gjorde en aktuell gissning på ett negativt utfall på 178 miljoner kronor. Jag kände då inte till sänkningen av premierna för AFA försäkringar som senare ytterligare bidragit till ett bättre resultat.
Om jag prognostiserade åt rätt håll i mina antaganden om den ekonomiska utvecklingen så var jag däremot fel ute när jag spådde att vi inte skulle lyckas minska antalet anställda under 2009 i samma inlägg. Regionen har varje år sedan regionen bildades ökat antalet anställda med i runda tal 300 årsarbetare per år, och jag var tveksamt till om vi skulle klara av att bryta den utvecklingen. Under 2009 minskade antalet med 626 årsarbetare till 45 151 årsarbetare, eller en minskning med 682 anställda till 50 204 anställda enligt bokslutskommunikén. Den minskning ska både ses i ljuset av att sjukfrånvaron minskat med nästan en procentenhet, och att införandet av VG Primärvård under slutet av året infördes kan ha spelat en viss roll med övergångar av personal från offentligt till privat primärvård.
Hälso- och sjukvården i regionen gick dock med underskott i förhållande till de medel den tilldelats med 111,8 miljoner kronor. För första gången på flera år redovisar hälso- och sjukvårdsnämnderna tillsammans ett underskott. Underskottet är dock mindre än de medgivanden om använda av eget kapital som funnits.
I övrigt lyckades inte heller Habilitering & Hälsa, Primärvården i Göteborg samt Södra Bohuslän hamna på plusresultat, och så inte heller NU-sjukvården, Södra Älvsborgs Sjukhus och Skaraborgs Sjukhus. Dock lyckades Sahlgrenska Universitetssjukhuset för första gången på många år redovisa ett plusresultat, och inte så dåligt heller, 113,9 miljoner kronor blev resultatet för SU. Det är naturligtvis en väldigt massa pengar men ändå inte mer än cirka en procent av SU:s omsättning kring 11 miljarder. SU har de senaste åren gått back cirka 100 miljoner per år, och vi har nästan frågat oss om det är en naturlag att ett universitetssjukhus går 100 miljoner med underskott och även då konstaterat att det bara rört sig om en avvikelse på en procent men samtidigt ställt oss frågan om avvikelsen alltid måste vara åt fel håll. Årets resultat visar på att det inte alltid måste vara åt fel håll och att det inte är någon naturlag. Starkt jobbat!
Med detta positiva bokslut 2009 och med en lägre kostnadsutveckling jämfört med de senaste åren (4,3 procent 2009) och en lägre personalvolym går vi in i 2010 bättre rustade än vad vi egentligen trodde när vi la budget och tilläggsbudget för 2010. Det finns därför all anledning att tro att vi kan få ett bättre resultat än budgeterat (cirka 600 miljoner i underskott) också 2010 om vi spelar våra kort rätt också under året.
Vad jag inte fick sagt
Fyra månader har gått sedan vårdvalsreformen VG Primärvård sjösattes i Västra Götalandsregionen. Över en natt (både bildligt och bokstavligen) ökade vårdcentralsutbudet i regionen med 64 vårdcentraler den 1 oktober förra året. De 141 dåvarande vårdcentralerna blev 205. Jag såg det stora intresset från nya vårdgivare av att vilja vara med i VG Primärvård som ett gott kvitto på att vi hade riggat en vårdvalsmodell som appelerade också till nya vårdgivare, men jag försökte samtidigt vara ödmjuk i att konstatera att det med all säkerhet finns både förbättrings- och utvecklingspotential i systemet.
Jag förmedlade redan vid den tiden också en oro för att 64 nya vårdcentraler riskerar att leda till en överetablering på vissa håll i regionen, och det är en oro som nu är påväg att besannas.
Västnytt hade några inslag om detta i torsdags i förra veckan och på kvällen fick jag "stå till svars" för utvecklingen i studion under kvällssändningen 19.15. Jag tycker att Västnytt lyckats producera relevanta inslag om problematiken när "patienterna inte räcker till" till alla vårdcentraler och att några vårdcentraler med få listade patienter därför har ekonomiska bekymmer.
Egentligen är det inte så förvånande och på sitt sätt en naturlig utveckling, vilket också var det jag sa i ett inslag från i somras och nu upprepade i studion i torsdags. Vad jag dock aldrig fick sagt i torsdags och som jag gärna skulle vilja få förmedlat till omvärlden (även om min blogg har betydligt färre läsare än vad Västnytt har tittare) är att det är väldigt tråkigt att vårvalet får denna konsekvens. Bakom de vårdcentraler som nu riskerar att få lägga ned verksamheten finns människor som med engagemang, lust och ekonomiska uppoffringar gjort insatser i akt och mening att försöka utveckla primärvården i regionen och erbjuda medborgarna en högre kvalitet och bättre tillgänglighet.
Samtidigt måste vi komma ihåg att vi nu lägger makten i händerna på medborgarna/patienterna. Det är de som avgör vilken vårdcentral de önskar gå till, och de vårdcentraler som inte får tillräckligt många listade patienter kommer att få det svårt. Det är tufft, och det kan vara tråkigt, men det är också en del av en vårdvalsmodell.
Habilitering & Hälsa
Jag lovade under gårdagen att jag skulle vara tillbaka som aktiv bloggare. Min ambition med att redan igår posta ett blogginlägg gick om intet när alla och envar önskade växla ett ord här och ett ord där med mig när antalet sjukvårdsfrågor på fullmäktige var färre än vanligt.
Jag har tillbringat onsdagen i Stockholm med Alliansarbetsgruppen för hälso- och sjukvård. Jag förbannade att mitt flyg nästan var timmen för senat, men fick perspektiv när jag väl kom upp och fick höra att centerns Kenneth Johansson satt fast i Geneve med nästan hela socialutskottet i riksdagen. Även hemresan blev försenad en timme, och denna gång fick vi obekvämt vänta timmen sittandes på planet.
Två av de få sjukvårdsärendena på gårdagens regionfullmäktige handlade om habiliteringsverksamheten i Västra Götalandsregionen. Det ena var ett mer administrativt beslut om att byta namn på tidigare Handikappförvaltningen till Habilitering & Hälsa, och timingen får väl sägas vara god, för fullmäktige kunde vid samma sammanträde fastställa ett övergripande styrdokument för verksamheten inom Habilitering & Hälsa.
Jag ska villigt erkänna att det inte är så ofta som regionens habiliteringsverksamhet är föremål för blogginlägg från min sida. Det gör den inte desto mindre viktig. Det är nog till och med så att habiliteringsverksamheten är till för just några av de människor som behöver hälso- och sjukvårdens resurser allra mest.
I det nya styrdokumentet (ärende 9 i länken) fastställs mål, inriktning, omfattning och mål för verksamheten inom Habilitering & Hälsa. Det ger en bra och viktig grund för det fortsatta utvecklingsarbetet inom förvaltningen och är ett resultat av ett budgetuppdrag som formulerades våren 2008. Upprinnelsen till budgetuppdraget var till stor del inspirerad från den brukarsamverkan som hälso- och sjukvårdsutskottets presidium har med handikapporganisationerna 4-5 gånger om året där vi informerar varandra om vad som har hänt och vad som är på gång i regionens hälso- och sjukvårdsverksamhet. Under en dag som igår så tror jag såväl vi politiker som brukare kan känna tillfredsställelse över att de möten vi har också leder till viktiga praktiska resultat i vardagen. Får hoppas nästa möte med brukarna kommande fredag blir lika produktivt.
Ärendet i går var lite udda också på ett annat sätt. Styrdokumentet kompletterades med en bilaga 3 och bilaga 4 där verksamheten i den ena bilagan och brukarrepresentanterna i den andra bilagan gavs utrymme att beskriva angelägna utvecklingsfrågor inom området. Jag har inte tidigare varit med om att vi har hanterat inkommande synpunkter på det sättet i ärendehanteringen, men tycker det är positivt och det är nu upp till oss som är politiskt ansvariga att också i nästa steg ta till oss de budskap som såväl verksamheten själv och brukarna sänder till oss för att ytterligare utveckla och stärka den viktiga habiliteringsverksamheten som i fortsättningen kommer att bedrivas inom förvaltningen med namnet Habilitering & Hälsa.
Tillbaka!
Nu är jag i alla fall tillbaka, och tillbaka med ambitionen att kunna delge er 3-4 inlägg i veckan, men det kan både bli fler och färre. Det hänger på vad jag själv upplever och är med om och vad jag uppfattar händer i omvärlden som är värt att kommentera, reflektera över och försöka analysera ur mitt perspektiv.
Idag är det årets första regionfullmäktige och jag har vid sidan av deltagande i förhandlingarna ambitionen att både hinna med lite bloggande, rensande i mejlboxen och om tiden medger det förberedande inför kommande möten och anföranden senare i veckan.
Sjukvårdsrådgivningen
Det finns dock ett riktigt glädjeämne i statistiken från december och det rör tillgängligheten till sjukvårdsrådgivningen. Regionen har satt upp som mål att 90% av alla samtal ska besvaras inom tre minuter. Undersökningar visar på att det är den tid som man accepterar att vänta i telefonen innan man risker att ge upp och lägger på.
Vi har under lång tid varit mycket långt från målet och ofta pendlat mellan 20 och 40 procent besvarade samtal inom tre minuter, men någon enstaka månad kring 50%. I december når vi upp till 67% måluppfyllelse och med 73% som topp för sjukvårdsrådgivningen i Göteborg som under flera år har haft sämst tillgänglighet av sjukvårdsrådgivningarna i regionen.
Mot bakgrund av den storm som uppstod när jag bloggade om beskedet om en förbättrad tillgänglighet vid akuten på NÄL i slutet av förra året så vill jag understryka att också 67% är en bra bit från den målsättning som vi har satt upp, och vi vet heller inte om det är en trendbrott eller ett enskilt bättre mätresultat för en enskild månad, men det visar att det går att uppnå bättre resultat än de vi lyckats nå tidigare och jag hoppas att vi successivt kan fortsätta att förbättra oss.
Sjukvårdsrådgivningen fyller en mycket viktig funktion i hälso- och sjukvårdssystemet för att hjälpa till att ge patienter goda råd och slussa dem till rätt vårdnivå innan de söker vård, så att t ex patienter med mindre besvär inte i onödan söker sjukhusens akutmottagningar med besvär som lika bra eller bättre kan tas om hand på vårdcentralen eller jourcentralen.
Allians och flygsäkerhet
Större delen av dagen ägnades åt möte med Alliansarbetsgruppen för hälso- och sjukvårdsfrågorna. Detta var vårt tredje möte, och vi ska hinna med ytterligare 2-3 stycken innan vi ska vara färdiga om halvannan månad. Tillsammans med Anders Andersson (kd), ordförande, Filippa Reinfeldt (m) och Kenneth Johansson (c) ska vi med stort stöd av våra politiska sekreterare ta fram förslag till en nationell plattform för Alliansens gemensamma sjukvårdspolitik inför valet i höst.
Det är en mycket trevlig grupp med bra diskussioner och vi befinner oss just nu i ett läge där vi testar lite olika idéer och ingångar kring de frågor som vi utifrån partiledningarnas direktiv har fått att besvara, men där vi också lyssnar till och för dialog med några av sjukvårdens intressenter. Idag hade vi besök av representanter för Läkarförbundet, Legitimerade sjukgymnasters riksförbund, Handikappförbunden samt Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm. Vi har tidigare också träffat Vårdförbundet och Sveriges kommuner och landsting, och ska träffa ytterligare några intressenter på kommande möten.
Innan planet gick hem till Göteborg hann jag vara med en stund på Dagens Medicins maktmingel där de skulle presentera årets Maktlista 2010. Jag var dock tvungen att avvika innan denna presenterades men hann bland annat med att lyssna till en utfrågning av Ylva Johansson (s) om hennes vision för sjukvården om hon får chansen som sjukvårdsminister senare i höst och till ett intressant samtal mellan de två stora partiernas valstrateger Bo Krogvig (s) och Pär Henriksson (m) på temat "Är vårdfrågorna en valvinnare?"
Mitt svar på den frågan är ett nej. Vårdfrågorna är inte de som kommer att avgöra vilket av blocken som får regeringsmakten efter höstens val. Vi är helt enkelt allt för överens över egentligen alla partigränser för att det ska vara frågan som tippar över åt ena eller andra hållet. Ylva Johansson lyfte fram flera viktiga frågor som jag själv skriver under på kring bland annat vikten av kvalitet, patientsäkerhet och jämlik sjukvård. Visst finns det också skillnader, men det är betydligt mer som förenar än som särskiljer partierna i sjukvårdspolitiken.
Under minglet innan programpunkterna på Dagens Medicins träff fick jag höra nyheten om en pilot på just Malmö Aviation som vägrade att ta med insulinproducerade celler för en celltransplantation i Skåne. Detta ledde olyckligt till att transplantationen tvingades ställas in då cellerna måste användas inom fyra timmar.
Varför fick då inte cellerna följa med planet? Paketet med cellerna innehåll 250 ml vätska mot de tillåtna 100 ml i handbagaget. Vi är väl många som blivit av med schampoflaskor och tandkrämstuber i säkerhetskontrollerna, men man tror ju först inte sina öron över beskedet att det inte går att frakta cellerna till en livsviktig transplantation. Flygbolaget och vården har olika uppfattningar om vems felet är, och om rutiner följts eller inte och det blir säkert en fortsatt diskussion kring detta.
Även om det spontant känns helt fel att stoppa denna transport så visar det ändå på en säkerhetskultur i flygbranschen som vi tyvärr inte är i närheten av i sjukvården ännu. Flyget har ett tydligt regelverk kring säkerheten (tack och lov) och också en säkerhetskultur som riskerar att gå förlorad också om man gör behjärtansvärda undantag från regelverket för ett paket med insulinproducerande celler.
Hur kan piloter och flygledare egentligen göra ett undantag om de inte har fått besked i förväg? Vilka garantier har de för att de faktiskt bara är insulinproducerande celler och inte något annat som förs ombord på ett plan med några hundra resenärer?
Som kund hos Malmö Aviation är jag tacksam för att de håller så hårt på säkerheten. Det gör mig trygg när jag flyger, och min förhoppning är att alla regionens och landets patienter ska kunna känna samma trygghet när de besöker sjukvården. Antalet vårdskador och vårdrelaterade infektioner är oacceptabelt många. För att komma till rätta med det krävs ett än mer aktivt arbete med att få en förbättrad säkerhetskultur i svensk hälso- och sjukvård.
Det är en av våra främsta utmaningar och uppgifter framöver.
Mediagenomslag för bloggen
Så kan det gå när man drabbas av taskig tajming. I mellandagarna (28/12) skrev jag ett inlägg med reflektioner över ett pressmeddelande från NU-sjukvården från veckan före (21/12). Jag gladde mig åt beskedet från NU-sjukvården om förbättringar på akuten vid NÄL i NU-sjukvården och bloggade därför om detta.
Den taskiga tajmingen bestod i att blogginlägget publicerades samma dag som situationen, efter julhelgerna, blev oerhört besvärlig på NÄL med långa väntetider och brist på vårdplatser, och min kunskap om verkligheten kunde helt plötsligt ifrågasättas. Dagarna efter får jag också rapporter om svårigheterna vid akuten, och jag försöker ständigt hålla med ajour med utvecklingen.
Ytterligare två veckor senare blir dock min "okunskap" huvudrubrik i Bohusläningen, och jag gissar att det är sånt jag får bjuda på när jag skriver denna blogg.
Med den kunskap jag har vill jag ändå fortsatt hävda att situationen vid akuten på NÄL har blivit allt bättre och har alla förutsättningar att fortsätta att förbättras, men jag är också medveten om att det kommer att komma dagar där situationen blir ohållbar på akuten på NÄL, precis som på alla andra akutmottagningar i landet.
Akuterna är av den karaktären att allt inte kan planeras i förväg. Bristen på vårdplatser riskerar att bli större i samband med långhelger när så kallat medicinskt färdigbehandlade patienter blir kvar längre innan kommunerna måste ta över vårdansvaret, samtidigt som stora delar av personalen önskar att få några sammanhållet lediga dagar över julen.
Det är min bestämda uppfattning att ingen tjänar på att varken skönmåla eller svartmåla verkligheten. Det var inte min mening att skönmåla verkligheten när jag i bloggen konstaterade att "akutmottagningen på NÄL börjat fungera allt bättre". I Bohusläningens version blir det citatet istället "Näl-akuten fungerar bra", vilket är en viss skillnad mot vad jag faktiskt skrev.
Jag är medveten om att situationen vid akuten på NÄL inte är helt stabil, det fråntar mig dock inte rätten att tycka att det är positivt att situationen under hösten har blivit bättre, och det är ett uttalande som jag står för.
Löftesåret
GOTT NYTT ÅR!
Mitt tredje år som sjukvårdsbloggare börjar idag och jag är faktiskt lite imponerad över mig själv att jag faktiskt har lyckats hålla igång den här sidan.
Nyår brukar också innebära nyårslöften, och ett nytt år som dessutom är ett valår borde innebära ännu fler löften för framtiden. Mitt löfte detta år är - som vanligt - att bidra med vad jag kan för att GAIS ska gå uppåt i tabellen, Folkpartiet ska gå uppåt i väljarkåren och att jag själv åter ska gå nedåt i viktutveckling. Efter några starka insatser det senaste 1,5 året då jag tappat ca 30 kilo i veckan var slutet av hösten ingen höjdare där jag antingen inte hann eller orkade träna i den utsträckning som jag borde, så nu är det bara att ta nya tramptag på cykeln och i övrigt sköta sig hyggligt för att återgå i normalform även viktmässigt.
När jag tittar på min översikt för kalenderåret 2010 så ser jag att sju vardagar fram till midsommar fortfarande är utan inplanerade aktiviteter, och det kommer att komma till möten som ännu inte är bokade och därtill ett antal träffar som jag vill ha med vissa och som andra vill ha med mig OCH det kommer att vara en valrörelse som ska planeras fram till den 19 september i höst.
Det kommer med andra ord att bli ett tufft, men samtidigt oerhört intressant år vi har framför oss. Jag ska här och nu ändå försöka ge tre löften för det här året;
- Jag ska göra mitt allra bästa för att utifrån min roll som ordförande i regionens hälso- och sjukvårdsutskott bidra till att utveckla hälso- och sjukvården i Västra Götalandsregionen så länge jag får ha kvar detta uppdrag.
- Jag ska göra mitt allra bästa som ordförande i Folkpartiets Väststyrelse och som kandidat i valet för att Folkpartiet i Västra Götalandsregionen ska göra ett så bra val att vi som parti har möjlighet att vara med och fortsatt påverka utvecklingen av regionen och i synnerhet dess sjukvård.
- Jag ska fortsätta att vara aktiv på min sjukvårdsblogg och förhoppningsvis ge lite insikt till er som läser dessa rader om mina reflektioner, analyser och kommentarer om vad som är på gång i regionens och landets hälso- och sjukvård.
Tack till er alla som (ibland till min förvåning) kontinuerligt eller tillfälligt läser dessa sidor.
/Jonas
God fortsättning...
Väl hemkommen försöker jag komma i kapp med vad som eventuellt har hänt under min frånvaro, och då såväl myndigheter, organisationer som journalister också passat på att vara lediga så finns inte så mycket matnyttigt att uppdatera sig på.
Jag glädjs dock åt ett pressmeddelande från NU-sjukvården som kom dagarna innan julafton. Sjukvårdsåret 2009 inleddes med att medicinakuten i NU-sjukvården samlades på NÄL (Norra Älvsborgs Lasarett) några dagar in på det nya året, precis som kirurgakuten hade gjort några månader före årsskiftet. Det var en stor förändring som genomfördes efter många års diskussioner och strider om hur akutverksamheten i NU-sjukvården skulle organiseras.
För de flesta inblandade hade det blivit allt mer uppenbart att det inte längre gick att upprätthålla dubbla jourlinjer på såväl Uddevalla sjukhus som NÄL av kostnadsskäl och kanske framför allt av rekryteringsskäl.
Den stora organisatoriska förändringen har, som alla större organisationsförändringar, stött på hinder under resan när en helt ny organisation ska sätta sig och fungera. Nya arbetssätt, nya rutiner och delvis ny personal i nya konstellationer ska få det hela att fungera. Motståndarna till förändringarna har under året tyckt sig få bevis för hur fel det har varit när tidningarnas löpsedlar vissa dagar kunnat skrika ut att det är "KAOS PÅ AKUTEN".
Som ytterst politiskt ansvarig för hälso- och sjukvården i regionen har det stundtals varit jobbigt och frustrerande att det dröjt innan verksamheten har börjat fungera på avsett sätt, även om det inte har varit så illa som vissa har velat göra gällande heller.
Under hösten har jag dock förstått att verksamheten vid akutmottagningen på NÄL börjat fungera allt bättre och därför är informationen från NU-sjukvården från förra veckan glädjande. Under hösten har omhändertagandet successivt förbättrats och i december klarar NÄL-akuten av att ge 85% av patienterna den bedömning och den utredning som krävs inom sex timmar för att patienterna ska kunna gå hem igen eller skrivas in på en vårdavdelning.
Västra Götalandsregionen har satt upp som mål att 90% av patienterna ska ha en så kallad "total genomloppstid", d v s tiden från de går/åker in genom dörren till aktuten till att de är färdigutredda där på sex timmar. NU-sjukvården missar målet med fem procentenheter i december men är definitivt på rätt väg.
Från 2010 skärps målvärderna för den "totala genomloppstiden" vid regionens akutmottagningar så att 90% av patienterna ska vara klara med bedömningar och utredningar inom fem timmar, och 2011 är målet att klara av detta inom fyra timmar. Det är tuffa målsättningar, men långt ifrån omöjliga med rätt bemanning, rätt rutiner och rätt arbetssätt.
I NU-sjukvården är de på god väg och tror också där på en god fortsättning.
Trolleritricket
Idag, och i ett av årets allra sista blogginlägg, kan jag konstatera att vår utdelning blev drygt 174 miljoner kronor, d v s lite drygt den andel vi kunde uppnå om vi själva klarade alla kraven.
Vad som har hänt under det senaste året är att inte bara tre regioner/landsting klarade kraven för att få vara med och dela på pengarna, utan alla 21 regioner och landsting, även om Västernorrland missade sin andel för måluppfyllelse vad gäller mottagningsbesök.
Jag fortsatta att under stora delar av vintern och början av våren att publicera aktuell statistik för fördelning av kömiljarden, men jag tappade plötsligt lusten och intresset framåt senvåren. Var det för att regionens andel successivt blev mindre när fler kom i kapp? Ja, kanske. Det är roligare att blogga om stora framgångar än att vi är på väg att få vår relativa andel, men det var också för den plötsliga förändringen i måluppfyllelse ett flertal regioner och landsting plötsligt började visa och som stod i bjärt kontrast med tidigare månader.
Trolleritricket heter Patientvald väntan, och det har jag bloggat om tidigare, bland annat för två månader sedan. De patienter som väljer att avstå från vårdgarantin registreras inte som väntande över garantitiderna när respektive region/landstings måluppfyllelse ska utvärderas, och listorna med patientvald väntan växte snabbt på många håll.
Jag har lite svårt att kritisera detta då det var vi i Västra Götalandsregionen som "uppfann" begreppet Patientvald väntan för att vi ville införa en bortre gräns för vårdgarantin också för de patienter som faktiskt hellre väntar lite längre än 90 dagar vid det egna sjukhusen än ger sig iväg över halva regionen eller halva landet för ett besök eller en operation. Jag tror fortfarande att vi är ensamma om att ha en sådan extra vårdgaranti, och med den extra garantin behövde vi både mäta och registrera gruppen i Patientvald väntan.
När vi idag ser utfallet av regeringens kömiljard så ser vi att antalet patienter på patientvald väntan till mottagningsbesök från september 2008 till november 2009 ökat från ca 20 000 till ca 60 000. 3 gånger så många som idag avstår sina vårdgarantirättigheter, eller?
Vad gäller Patientvald väntan-gruppen till operation eller behandling har den ökat från ca 10 000 för 14 månader sedan till ca 25 000 patienter. Även här kan en kraftigt ökad benägenhet för att avstå vårdgarantin skönjas.
Jag tänker varken anklaga någon eller skylla på något för att regionens andel "bara" blev i princip vår relativa andel, men det vi sett hända under det senaste halvåret förtjänar att funderas kring. Klarar vi verkligen av att hantera ekonomiska stimulanser i sjukvården på ett riktigt ärligt sätt? Leder dessa incitament oss rätt eller fel?
Tillgängligheten är en viktig fråga i sjukvården. Det är i denna gren Sverige klarar sig sämst i internationella jämförelser. Det är i denna gren som invånarna och patienterna riktar mest kritik mot oss.
Det som dock stör mig en del med dagens redovisning av kömiljarden är att regeringen och SKL inte bara delar ut pengarna utan också gör en rankinglista från 1-21 över hur bra vi klarat oss. Jag tycker det är lite tveksamt när alla är medvetna om att det finns mycket knepigt bakom alla data.
I denna har Västra Götalandsregionen nu tappat sin position som en av de allra främst på tillgänglighetsområden till att inta plats nummer 16 av 21. Det är inte kul, men låt mig strax ge ett exempel på den problematik jag ser.
Det som är glädjande är att regeringen tydligt aviserar en skärpning av mätuppföljningen från och med 2010. Istället för att dela ut pengarna avläst vid ett enda mättillfälle blir det varje månads läge som kommer att avgöra tilldelningen av 2010 års kömiljard. Det är positivt och jag tror fraktiskt att den utvecklingen har inspirerats av Västra Götalandsregionens kontinuerliga belönande av NOLLORNA vid flera tillfällen under året.
Det är också mycket bra att finna ett sätt att täppa till luckan med Patientvald väntan. Istället för att skärpa måluppfyllelsegraden från 80 respektive 90 procent så ska också väntetiden för PvV-gruppen räknas in. Därmed borde inte samma tveksamhetsdiskussion kunna uppstå igen. Däremot tycker jag det är synd att regeringen inte valde att lägga en större peng än samma 100 miljoner (av miljarden) till den högre måluppfyllelsenivån på 90%.
Åter till framtiden. Med plats nummer 16 hamnar vi bland de sämre landstingen och regionerna, även om vi når en måluppfyllelse på 91,5%. Vad kommer att hända framöver och hur är egentligen vårt läge med Patientvald väntan? Eftersom jag bara har tillgång till Västra Götalandsregionens data över antalet patienter på så kallad Patientvald väntan så får vi göra ett antagande för det fortsatta resonemanget.
I regeringens rapport framgår det att det sammanlagda antalet som väntat mer än 90 dagar på ett mottagningsbesök (alltså inklusive PvV-gruppen) uppgår till drygt 81 000. Av dessa är ca 8 650 Västra Götalänningar. 5 900 över garantierna och 2 750 PvV-patienter över 90 dagar. Det är 10,7% vilket är klart lägre än vår relativa andel på 16,8%.
När det gäller det sammanlagda antalet som väntat mer än 90 dagar på en operation eller behandling (inklusive PvV-gruppen) uppgår den den sista november till knappt 30 000. Av dessa ör ca 1 850 från Västra Götalandsregionen, 1 050 "vanliga" över garantierna och 800 PvV-patienter över 90 dagar. Det utgör så lite som 6,3% av landets patienter som totalt väntat över 90 dagar jämfört med de 16,8% som är vår andel av befolkningen.
Min slutsats är att vi har ett hyfsat gynnsamt läge att både klara av att leva upp till vårdgarantiåtagandet gentemot alla våra patienter, och till möjligheten att ligga i framkant när det gäller att få större andelar av regeringens kömiljard under 2010.
Då detta nästan säkert är mitt sista inlägg före jul på bloggen vill jag passa på att önska såväl trogna läsare som dig som just nu råkat surfa in här en riktigt GOD JUL och för säkerhets skull, om det inte blir fler inlägg i år, också ett riktigt GOTT NYTT ÅR.
Jag kommer att återkomma - väldigt snart.
90% måluppfyllelse - 293 nollor
De landsting och regioner som når 80% måluppfyllelse får dela på 900 miljoner kronor utifrån folkmängd och de som når 90% måluppfyllelse får dessutom vara med och dela på ytterligare 100 miljoner kronor.
Jag kan redan nu rapportera att Västra Götalandsregionen når 90% nivån vad gäller såväl till besök som till operation/behandling. Tidigare i veckan var regionens resultat för november klart.
Vi lyckas uppfylla vårdgarantilöftet om att erbjuda tid till besök hos läkare på sjukhus inom 90 dagar till 90,3% av invånarna i Västra Götalandsregionen, och till 92,7% uppfyller vi löftet om operation/behandling inom 90 dagar. Den kvarvarande skulden räknat utifrån den tuffare regionala vårdgarantin uppgår till knappt 6 000 patienter som väntat mer än 90 dagar på ett första besök och drygt 1 000 patienter som väntat över garantitiden till operation eller annan behandling.
Den sista november var inte bara avläsningsdatum för den nationella kömiljarden. Det var också avläsningsdag för den regionala målrelaterade ersättningen. För att få del av den regionala målrelaterade ersättningen höjs kraven betydligt jämfört med de nationella måltalen. Vi kräver NOLL väntande patienter över 90 dagar och NOLL väntande över den regionala garantin på 180 dagar för de som valt att avstå från vårdgarantins rättighet att söka vård på annat sjukhus.
När vi i regionen ger ersättning till de verksamheter som fullt ut uppfyller vårdgarantin så har vi inte mindre än 381 mätpunkter. Det är resultatet av att vi mäter 25 typer av mottagningsbesök och 42 typer av operationer/ behandlingar vid ett antal sjukhus i några fall också handikappförvaltningen och vissa primärvårdsverksamheter.
Måluppfyllelsen har successivt under året ökat och i samband med slutavstämningen i november så är det 293 enheter som kunde visa upp NOLL väntande över garantitiderna, vilket är drygt tre fjärdedelar av alla verksamheter. 177 av dessa har dessutom kunnat redovisa full måluppfyllelse vid alla fem mättillfälen under året - 31/1, 31/3, 31/5, 30/9 och 30/11.
Vi har gjort en lång resa i arbetet med vårdgarantin och ökad tillgänlgighet i sjukvården. Den har varit framgångsrik och det har tagit tid. Längre tid än jag trodde när vi började denna resa för sju år sedan och intensifierade arbetet ordentligt för fyra år sedan med den nationella vårdgarantin.
Nu är vi nära, närmre än någon gång tidigare, att faktiskt kunna nå full måluppfyllelse över hela fältet och då är det som viktigast att vi lyckas hålla i det arbetet. Under nästa år har vi inte den målrelaterade ersättning som onekligen har bidragit till att stimulera den förbättring vi kunnat se de senaste två åren. Det kan göra mig lite orolig men min utgångspunkt har varit att vi inte långsiktigt med extra pengar ska behöva stimulera någt som borde vara självklart med målrelaterade ersättningar. Under 2010 förväntar vi oss att alla verksamheter tar det ansvaret ändå och jag är beredd att på olika sätt stimulera den utvecklingen med både morötter och piskor även framöver.
Förbättrad patientsäkerhet
--
I går presenterade Sveriges kommuner och landsting (SKL) den halvårsvisa punktprevalensstudien om vårdrelaterade infektioner i vården, och det är en rapport som inger optimism om att det är möjligt att förändra och förbättra.
För två år sedan sjösattes en nationell satsning för att minska de vårdrelaterade infektionerna i svensk hälso- och sjukvård. Målet var att halvera de vårdrelaterade infektionerna till slutet av 2009. Detta har vi inte lyckats med, men vi har ändå tagit viktiga och avgörande steg i rätt riktning.
Från den första mätningen under våren 2008 har antalet vårdrelaterade infektioner i studien minskat från 11,3% till 8,9%, trots att det är en bra bit från målet på 5% så är det ändå en tydlig och klar minskning och trenden är klart åt rätt håll. Under de fyra mättillfällena har resultatet successivt förbättrats från 11,3% till 11,0% till 9,7% och nu 8,9%. 15 av 21 regioner och landsting når bättre resultat än i vårens mätning, men sex når sämre resultat. Jämför vi med förra höstens mätning så har 18 av 21 förbättrat sina resultat.
För Västra Götalandsregionens del så når vi i denna mätning en tiondels procentenhet bättre resultat än det nationella resultatet. Förra gången var vi 0,3 procentenheter sämre, och det är alltid roligt att kunna nå bättre resultat än riket. Extra roligt är det då vi är enda landstinget/regionen av de med Universitetssjukhus, som bedöms ha svårare att nå riktigt bra resultat, som hamnar under riksgenomsnittet och det gör vi tack vare goda resultat för just Sahlgrenska Universitetssjukhuset (SU).
SU når bäst resultat av Universitetssjukhusen (undantaget Örebro som ju inte är något riktigt Universitetssjukhus ännu) med ett resultat på 8,7% vårdrelaterade infektioner mot snittet för dessa sjukhus på 10,9%.
Vad gäller regionens övriga sjukhus så når såväl Kungälvs sjukhus som Sjukhuset i Lidköping det nationella målet genom att båda i denna punktprevalensstudie når 4,7%. Övriga sjukhus i regionen ligger i närheten av regionens snitt på 8,8% med ett undantag - Uddevalla sjukhus.
Uddevalla sjukhus rapporterar för den andra mätningen i rad landets sämsta resultat. Denna gång 15,3% vårdrelaterade infektioner på de inneliggande patienterna. Det innebär att nästan var sjätte patient som läggs in på Uddevalla sjukhus riskerar att drabbas av en vårdrelaterad infektion och det är inget annat än oacceptabelt.
Det blir mycket siffror i detta inlägg och jag ska ge er ytterligare några i ett försök att översätta dessa procentsatser i praktisk vardag. Den förbättring som har gjorts sedan den första mätningen våren 2008 innebär att vi årligen förhindrat 42 000 vårdrelaterade infektioner och faktiskt räddat 220 liv i svensk hälso- och sjukvård. Förutom dessa mänskliga förbättringar beräknas vi ha kunnat frigöra utrymme på landets sjukhus motsvarande 460 vårdplatser och sparat 1,3 miljarder kronor.
Jag har sagt det förut och säger det gärna igen. Sjukvårdens utmaning och möjlighet för framtiden ligger i att höja kvalitet och patientsäkerhet. Det är vägen till att både förbättra vården för patienterna och möjliggöra den framtida finansieringen och frigöra ekonomiskt utrymme till annan angelägen utveckling av vården.
Trots att det finns mycket positivt med denna halvårsrapport så ser jag ett problem med att det just är en halvårsrapport i form av en punktprevalensstudie. Jag skulle önska att vi gjorde dessa mätningar med tätare intervall för att ge en tydligare feedback till respektive sjukhus, klinik och avdelning kring hur de lyckas. Jag är övertygad om att det skulle driva förbättringsarbetet i ännu högre takt. Samtidigt inser jag att det inte är möjligt att genomföra månatliga punktprevalensstudier utan att det tar för mycket kraft från organisationen och att det fortsatt återstår vissa osäkerheter i mätresultaten.
Frågan är om det inte är dags att alla vårdrelaterade infektioner avvikelserapporteras för att ännu tydligare få svart på vitt den totala omfattningen av problemet. Det kommer för all del också att föranleda en hel del administrativt arbete, men det är ett arbete som kan minska i takt med förbättrade resultat och det är ju det vi måste få.
Läkemedelskostnader
Samtidigt rapporterar Dagens Nyheter idag om att den kostnadsökningen borde kunnat vara ännu lägre, men att det prissättningssystem som Tandvårds- och läkaremedelsförmånsverket (TLV) använder sig av utnyttjas av läkemedelsbolagen till att tillfälligt dumpa priserna för att bli ett förstahandsval för att därefter höja sina priser.
Då förstahandsvalet av läkemedel, när det finns flera likvärdiga preparat, bara gäller i en månad så hade problemet varit litet då patienten nästa gång hon hämtar ut läkemedel på det receptet får ett annat (då billigaste) likvärdigt läkemedel. Problemet är att en patient som är nöjd med effekten av ett läkemedel ogärna byter ut detta och prövar ett nytt billigare även om de får information om att de är likvärdiga.
Inte heller detta är egentligen ett problem då patienten får betala mer för det läkemedel som höjt sitt pris jämfört med denna månads billigaste läkemedel, men många patienter har redan slagit i taket för högkostnadsskyddet vilket gör att kunden/patienten inte längre är priskänslig.
Det finns all anledning för TLV att se över om den nuvarande utformningen av prissättningen är rimlig sett till ett effektivt resursutnyttjande för sjukvården och trygghet för patienterna.
Ett sätt att komma runt ovanstående skulle vara att aktualisera den idé som stundtals dyker upp om att patienten ska betala en egenavgift för alla expidierade läkemedel, även efter att de slagit i taket till högkostnadsskyddet. Problemet med en sådan åtgärd är att den främst skulle drabba de allra sjukaste och de kroniskt sjuka, och det känns spontant som en felaktig åtgärd för att komma till rätta med i grunden andra problem med prissättningen.
En annan lösning är att helt övergå till förskrivning av substanser istället för av läkemedelsmärken. I flera länder förskrivs inte specifika läkemedel och dess firmanamn, utan istället den verkningsfulla substansen i läkemedlet. Det skulle pressa läkemedelsbolagen till att mer varaktigt hålla en rimlig prisnivå istället för att omväxlande dumpa och chockhöja priserna.
Sverige har, efter vad jag förstår, relativt rimliga kostnader för läkemedel sett i ett internationell perspektiv och jag kan i det perspektivet alltid hoppas på ännu lägre priser om än kanske inte kräva det. Däremot tror jag det finns all anledning för TLV att tillsammans med läkemedelsbranschen se om det finns vettigare prissättningssystem än det som nu tycks råda.
Värdighet och utveckling
Bakgrunden till den minnessten som nu ska avtäckas är en motion från Magnus Berntsson (kd) till regionfullmäktige för drygt två år sedan som regionfullmäktige biföll.
Restad gård var Älvsborgs läns landsting stora mentalsjukhus under stora delar av 1900-talet. På sjukhuskyrkogården finns 1 374 anonyma järnkors över de patienter som har begravts där under den första halvan av 1900-talet. De anonyma korsen speglar den tidens respekt och värderingar gentemot denna patientgrupp, eller snarare bristen på respekt. Att regionen nu gör en gest för att återupprätta deras värdighet är en viktig signal, och vi har ett ansvar för att lära vad vi har gjort för misstag tidigare.
Alla är idag överens om att det var rätt att stänga de stora mentalsjukhusen och lika överens om att vi fullt ut inte har lyckats med integrationen för de tidigare "mentalsjukhuspatienterna" i samhället. Det som var en bristande respekt och bristande värdighet i behandlingen av patienterna på mentalsjukhusen finns också idag, men yttrar sig i en andra former av bristande respekt och värdighet i vården av de psykiskt sjuka. Det finns alltjämt en stor stigmatisering gentemot denna grupp människor.
Jag vill ändå hävda att situationen idag är mångt mycket bättre än den vi upplevde för 50-100 år sedan. Utvecklingen är positiv och jag är en utvecklingsoptimism. Jag har i tidigare inlägg ofta kommenterat att det finns en inneboende konservatism i sjukvårdsbranschen och när vi kommer till frågan om psykiatrin så slår konservatismens klor sig fast också i de breda politiska lagren.
I den politiska debatten om psykiatrin så är det både politiskt korrekt och politiskt gångbart att motsätta sig alla former av förändringar i psykiatrin. Det är lätt att exploatera de frågorna. Därmed inte sagt att alla förändringar per definition alltid är bra.
När vi denna dag ser tillbaka på tidigare misstag är jag glad att det inte är konservatismen som fått styra utvecklingen de senaste seklet utan utvecklingstron - annars hade vi kanske fortfarande satt upp anonyma järnkors på sjukhuskyrkogården på Restadområdet i Vänersborg.
Hög tillgänglighet
De senaste dagarna har vi ånyo fått några glädjande besked över att tillgänglighetsarbetet i Västra Götalandsregionen har varit framgångsrikt.
I början av veckan presenterades regioner och landstings måluppfyllelse till de nationellt skärpta garantitiderna inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). I Västra Götalandsregionen skärpte vi besöksgarantigränsen till BUP redan för två år sedan och har på så sätt haft ett litet försprång.
Per den siste oktober gjordes en uppföljning av hur väl regioner och landsting lyckats leva upp till måluppfyllelse till en besöksgaranti på 30 dagar till BUP och 60 dagar till fördjupad behandling eller utredning. Regeringen har också kopplat stimulansmedel i form av 214 miljoner till sjukvårdshuvudmännens måluppfyllelse.
Kraven för att vara med och dela på resurserna är relativt lågt ställda. 80% måluppfyllelse för besök och 60% måluppfyllelse för utredning/behandling, och totalt sett misslyckas tre landsting med att nå ett av de båda målen (Dalarna vad gäller besök och Örebro respektive Kronoberg vad gäller utredning/behandling).
Västra Götalandsregionen är tillsammans med Kalmar och Östergötland ensamma om att nå 100% måluppfyllelse till garantitiderna vad gäller både besök och utredning/behandling.
Det är ett resultat som vi ska vara glada och stolta över, men framför allt är det positivt att veta att de som behöver BUPs specialiserade resurser kan få det utan onödiga väntetider.
--
Den andra rapporten kom under gårdagen och gällde den halvårsvisa uppföljningen av telefontillgänglighet till primärvården och besök i primärvården - ett försök att mäta den så kallade "nollan" och "sjuan".
Även i denna gren fortsätter Västra Götalandsregionen att hävda sig väl. Vad gäller telefontillgänglighet når Västra Götaslandsregionen 94% måluppfyllelse, vilket är sex procentenheter högre än rikssnittet på 88%, och det placerar oss på en delad femte plats jämfört med de andra landstingen. Tre landsting når 97% och ett landsting når 96%.
Vårdgarantins rätt för patienten att kunna få ett besök i primärvården inom sju dagar om hon bedöms behöva detta lyckas Västra Götalandsregionen också uppfylla till 94%, vilket är två procentenheter högre än rikssnittet, och placerar oss på en delad andra plats efter Halland som når fina 98%.
Borde inte tillgängligheten förbättrats ytterligare när VG Primärvård införts? Jo, det borde den och det har den kanske gjort. Mätningen är gjord precis i samband med införandet av VG Primärvård och under en period med omfattande massvaccinationer mot Nya Influensan A (H1N1). Jag tror det kommer att vara mer rättvist att kunna göra en första uppföljning av detta i samband med vårens nationella mätning.
Det som är problematiskt med dessa mätningar är just att de bara sker två gånger per. Mättillfällena är tidigt annonserade och rykten florerar om att vårdcentraler rensar sina tidsböcker just mätveckan för att kunna visa upp fina resultat i den nationella jämförelsen.
Jag menar att det nu brådskar att få fram mer effektiva mätmetoder med högre periodicitet utan att det kräver särskilt mycket mer extra arbete på de enskilda vårdcentralerna.
