Att bryta kedjebrevet
För några veckor sedan bloggade jag om det budgetlösa året 2012 och efterlyste budget för RS och hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU). Idag förelåg förslag till budget för regionstyrelsen och i den låg också övergripande ramar för det som förhoppningsvis ska bli en HSU-budget om ett par veckor. Man kan tycka vad man vill om att ekonomi betyder så mycket eller till och med är avgörande, men det är ändå så att pengar styr och därför är budgeten det allra viktigaste dokumentet där så väl begränsningar som möjligheterna tydliggörs.
Regionstyrelsen fick först i torsdags i förra veckan förslag till detaljbudget för regionstyrelsen, och jag har under helgen haft flera frågetecken till innehållet i budgetförslaget, men jag har framför allt haft en huvudinvändning mot förslaget till budget för regionstyrelsen och det handlar om nivån på resurser till HSU:s ansvarsområde.
Med de förutsättningar som nu presenteras konstateras ganska krasst att HSU måste prioritera bort 150 miljoner kronor under 2012 i jämförelse med vad som är beslutat och planerat som ska genomföras. 150 miljoner kronor motsvarar cirka åtta procent av omsättningen, och det blir ju inte enklare att klara av det när den första månaden på året redan har gått.
Det är dags att bryta kedjebrevet som placerar "Svarte Petter" hos hälso- och sjukvårdsutskottet.
Det hela började med att regionfullmäktige fastställde budget i september med, i mitt tycke, otillräckligt med samlade resurser till hälso- och sjukvården, inklusive HSU, och det fortsatte idag när Regionstyrelsen fördelade sin budget med otillräckliga resurser, vilket om ett par veckor kommer att leda till mycket hårdhänta prioriteringar när HSU ska fastställa sin detaljbudget.
Trots min kritik för ett par veckor sedan om bristen på budget för 2012 såg jag idag inget vettigare alternativ än att yrka på en återremiss av regionstyrelsens budgetförslag. Jag menar att vi måste försöka göra andra prioriteringar än att försöka spara och/eller effektivisera 150 miljoner kronor inom HSU:s ansvarsområde.
Vad är det då som ska bort istället? Ja, det var just det som jag med mitt återremissyrkande ville få fram ett bättre underlag för att kunna bedöma. Det är ju alltid mycket enklare att säga vad som ska få mer resurser och svårare att tala om vad som ska prioriteras bort. Spontant kan jag tänka mig att lägga ner Regionmagasinet (eller ta en paus i utgivningen). Finns det resurser inom det personalstrategiska anslaget som skulle göra mer nytta för patienterna i HSU:s budget? Ska vi verkligen lägga lika stort generellt effektiviseringskrav på alla delar av regionstyrelsens ansvarsområde?
Nu är i alla fall kedjebrevet översänt till HSU, och frågan återstår hur den politiska ledningen kommer att hantera problemet när HSU:s budget ska behandlas om två veckor, och hur de kommer att ställa sig till Folkpartiets förslag till besparingar och effektiviseringar i den budgeten - för visst går det också att göra prioriteringar bland de nästan två miljarder som HSU har ansvar för.
Jag är rätt så övertygad om att jag kommer att återkomma till hur det går.
Maktlös?
Att vara ordförande i ett tungt utskott i majoritet ger per automatik en hel del makt, inte minst att sätta och påverka den politiska agendan. Att vara vice ordförande i opposition ger ibland möjlighet att påverka på marginalen utifrån den agenda som den styrande koallitionen sätter upp.
En del politiker hymlar om det. Men inte jag. Jag vill ha makt. Inte för att komma högt upp på Dagens Medicins ranking, utan för att kunna vara med och påverka utvecklingen ii hälso- och sjukvården i vad jag tror är en klok riktning. Det politiska livet i opposition är betydligt tråkigare, men det är också en viktig roll för att hålla koll på den politiska ledningen så att de inte hittar på allt för många dumheter, och ibland för att kunna påverka ett eller annat ärende, och det har vi just nu chansen att göra.
Frågan det handlat om de senaste dagarna är frågan om nivån på patientavgifterna under 2012 i Västra Götalandsregionen.
I den politiska ledningens budget för 2012 har de räknat med ökade intäkter från patientavgifterna med 55 miljoner kronor. Jag försökte i budgetdebatten i september få svar på frågan vilka avgifter de hade tänkt höja för att få in 55 miljoner kronor men fick aldrig något säkert svar då, och frågan har sedan varit uppe några gånger under hösten i HSU som informationsärende, men aldrig blivit något beslutsärende. Eftersom det är ett avgiftsärende så måste frågan beslutas i regionfullmäktige och där har den politiska ledningen inte någon egen majoritet.
Om jag minns rätt så har inget av de borgerliga oppositionspartierna i sina budgetförslag räknat in några ökade intäkter från höjda patientavgifter, i alla fall inte i Folkpartiets budgetförslag. Frågan under hösten har därför varit varför vi ska hjälpa den politiska ledningen att genomföra en höjning av patientavgifter, och om vi ska hjälpa dem vad kan vi i så fall få i gengäld. Helt enkelt lite hederlig politisk kohandel.
Än så länge har den politiska ledningen inte velat föra en diskussion kring det, men tiden håller nu på att rinna ut för dem. Nästa regionfullmäktige är den 7 februari ska frågan upp där så måste den behandlas i regionstyrelsen på tisdag nästa vecka, och än så länge har vi inte sett till något förslag till beslut eller någon villighet att diskutera en uppgörelse där de får sina önskade höjningar av patientavgifterna och Alliansens oppositionspartier får något annat.
Vi har erbjudit oss att stödja en höjning av patientavgifterna om vi samtidigt kan komma överens om att till slut avgöra den segdragna frågan om rehabilitering och sjukgymnastik som eget vårdval eller inte. Vi vill ha ett eget vårdval för sjukgymnastik i regionen och det vore nu en lämplig tidpunkt att bestämma att vi ska införa det. Sen måste vi naturligtvis fortsatt diskutera formerna för ett sådant vårdval så att det blir så bra som möjligt.
Det ska under de kommande dagarna bli spännande att se vilken makt att påverka utvecklingen som jag ändå har - även när jag inte längre platsar bland de 100 mäktigaste i svensk hälso- och sjukvård.
För få eller för många vårdplatser?
Vårdplatsanalysen visade bland annat att vi i Västra Götalandsregionen i snitt under 2010 hade 181 överbeläggningar per dag. Hälften av dem på "icke-ordinarie patientrum". Vårdplatsanalysen har varit efterlängtad för att få ett svar på hur stort problemet med överbeläggningar är så att vi kan börja vidta åtgärder för att komma tillrätta med bristen. När vi politiskt under hösten har efterfrågat hur vi ska gå vidare med vårdplatsfrågan i regionen har svaret varit att de olika sjukhusen nu jobbar med åtgärder med anledningen av rapporten och att den politiska diskussionen bör avvakta vad de olika sjukhusförvaltningarna kommer fram till.
I lördags fick vi reda på delar av svaret vad gäller Sahlgrenska Universitetssjukhuset (SU). I Göteborgs-Posten fanns en stor artikel om att SU planerar att minska antalet vårdplatser med inte mindre än 95 vårdplatser under 2012, vilket ungefär motsvarar en minskning med 5% av vårdplatserna vid SU.
Jag måste säga att det är en märklig respons på en vårdplatsanalys som har pekat på att SU under 2010 i snitt hade 72 överbeläggningar per dag. Allt annat lika så skulle det innebära en fördubbling av antalet överbeläggningar per dag vid sjukhuset. En tredjedel av avdelningarna vid SU rapporterade att de hade överbeläggningar under minst 100 dagar per år.
Nu är allt annat inte lika. Jag tycker det är utmärkt att våra sjukhusförvaltningar gör en översyn av hur sjukhusets vårdplatser bäst utnyttjas. Kan man ge patienter bättre och mer effektiv vård på annat sätt än i en vårdsäng på en avdelning på sjukhuset är det alldeles utmärkt. Ett visst antal vårdplatser på ett visst sjukhus eller en viss avdelning har i sig inget egenvärde, men det är klart att vi måste planera för att ha ett antal vårdplatser som motsvarar de förväntade behoven. Vi kan aldrig helt eliminera risken för överbeläggningar vid särskilda toppar, men vi måste dimensionera antalet vårdplatser så att det större delen av året täcker de behoven som finns, samtidigt som vi ständigt måste arbeta för att utveckla vårdmetoder och arbetssätt för att ge patienterna bästa möjliga vård - oavsett om det kräver en vårdplats eller inte.
Däremot känns det aningen märkligt att svaret från Sahlgrenska Universitetssjukhuset om hur man ska hantera problemet med i snitt 72 överbeläggningar per dag ska mötas av en neddragning på ytterligare 95 vårdplatser.
2012 - året utan budget
2012 kommer att innebära stora utmaningar för Västra Götalandsregionen och för dess sjukvård. 2012 är också året där regionen nio dagar in på året ännu inte har någon detaljbudget, och där stora och viktiga verksamheter som regionstyrelsen och hälso- och sjukvårdsutskottet ännu inte fastställt någon budget för 2012.
Regionen befinner sig i ett tufft ekonomiskt läge med en svag budget som fastställdes av regionfullmäktige i september och där den politiska ledningen redan har fått backa på ett antal av intiktningarna - ekonomiska och verksamhetsmässiga - i fullmäktiges budget. För att få ihop någon form av vårdöverenskommelser mellan sjukhusen och hälso- och sjukvårdsnämnderna tvingades den politiska ledningen i regionstyrelsen att ställa hela modellen åt sidan för att med dekret tala om för politiska representanter i nämnder och styrelser vilken typ av överenskommelse de skulle skriva under.
En av regionens allra största utmaningar rör kostnadsutvecklingen som fortsatt under året ligger kring 4% kostnadsökning under 2012 och ännu inte visar några tecken på att minska. Det är inte helt enkelt att veta vad man kan och ska göra för att minska kostnadsutvecklingen utan att samtidigt försämra den service som regionen har som ambition att erbjuda, men en grundförutsättning för att få kostnadskontroll och en önskvärd kostnadsutveckling är att veta vad man ska styra mot.
Just nu har vi alltså ett problem med att t ex regionstyrelsen och hälso- och sjukvårdsutskottet inte har någon fastställd budget för 2012. Hur ska tjänstemännen kunna styra verksamheten om den inte fått några ekonomiska ramar och inriktningar att styra efter? På onsdag sammanträder hälso- och sjukvårdsutskottet för första gången i år, men frågan om budget för 2012 fanns inte på den dagordning som kom i förra veckan. Regionstyrelsen har sitt första sammanträde för året om ytterligare två veckor. Kan vi då hoppas på att besluta om budget för 2012 eller kommer det att dröja ytterligare minst en månad.
Året börjar utan budget, och den som tror att det kommer att gynna kostnadskontrollen och kostnadsutvecklingen kan väl skicka ett uppmuntrande mejl till regionstyrelsens ordförande.
Samtidigt sitter styrelser och ledningar för regionens sjukhus och har tvingats underteckna vårdöverenskommelser med ekonomiska förutsättningar som de egentligen inte tror på. Vad ska de styra emot? Ska de verkligen styra mot ett nollresultat under 2012, och finns det ens någon i den politiska ledningen som tror att det är realistiskt om man samtidigt ska klara kravet att producera lika mycket sjukvård under 2012 som under 2011?
Utmaningarna för 2012 är onekligen stora, men de blir allt större i takt med underlåtenhet att ta tag i grundläggande förutsättningar för konstnadskontroll, och dit hör definitivt att alla verksamheter - även regionstyrelsen och hälso- och sjukvårdsutskottet - har antagit sina budgetar och att det finns en samlad detaljbudget för hela regionen.
Ett tolfte folkhälsomål?
2009 startade VKV som ett intiativ från den dåvarande politiska majoriteten, och jag har tillsammans med Karin Engdahl (s) fungerat som inofficiella politiska kontaktpersoner till VKV beroende på vårt gemensamma intresse för kompetenscentrat, och det var sannolikt därför som jag och Karin idag var inbjudna att gemensamt hålla ett inledningsanförande vid konferensen där vi beskrev motiven bakom tillkomsten av VKV och om vikten att i hälso- och sjukvården ha kunskapen om och modet att tala om våld med patienter när man som vårdpersonal hamnar i situation där man misstänker att patienter utsätts för våld.
Tyvärr hade jag endast möjlighet att vara med en del av dagen under konferensen, men jag hann också lyssna till Karolina Wrethem från jämställdhetsenheten på Utbildningsdepartementen som beskrev regeringen agenda kring frågor om våld i nära relationer. I samband med hennes anförande och den frågestund som följde så ställdes frågan om regeringen hade några planer att utöka de elva folkhälsopolitiska målen med ett tolfte mål om skydd mot våld. Detta kunde inte den opolitiska tjänstemannen från regeringskansliet svara på, men spontant måste jag säga att det kändes som en mycket god idé.
Allt för många drabbas av våld, och det mesta våldet sker i nära relationer där offer och gärningsman känner varandra, och det är betydligt vanligare än vad de flesta av oss vill tro. Få saker är mer kränkande än att drabbas av våld från en närstående och det är inte orimligt att tänka sig att skydd mot våld borde vara ytterligare ett av de övergripande folkhälsopolitiska målen.
Jag berättade i mitt anförande idag om när jag i början av 2005 blev kallad till ett extra möte med barn- och utbildningsnämndens arbetsutskott i Partille för att få information från förvaltningen om att 13 skolelever (det är i alla fall min minnesbild) i kommunen hade befunnit sig i Thailand under julhelgen när tsumamin kommer. Inget av barnen verkade dock saknas, men tjänstemännen informerade om hur skolor, rektorer och lärare nu förberedde sig på att ta emot dessa och alla andra elever när skolan startade igen efter jullovet. I det läget insåg jag och kunde jag inte låta bli att fråga hur skolan förberedde sig varje måndag för att möta 3-500 barn som den gångna helgen upplevt missbruk, gräl och våld i hemmet under helgen. Barn som har bevittnat eller i värsta fall själva utsatts för våld. Hur tar vi hand om dem varje måndag?
Jo, skydd mot våld borde vara ett tolfte folkhälsopolitiskt mål.
Plus 2 och minus 3 i VGPV
Dessa nya vårdcentraler börjar med noll patienter som bas och måste nu försöka bevisa att de förtjänar invånarnas förtroende så att patienter väljer att lista sig på deras vårdcentraler. Om de lyckas kommer det samtidigt att innebära att andra vårdcentraler förlorar patienter och får anpassa sig till det och kanske fundera över varför deras patienter har valt att lista sig vid en annan vårdcentral och vad de kan göra för att förbättra vården för sina patienter för att inte förlora fler.
Det är detta som är den stora styrkan med vårdvalet.
Idag den 1 december 2011 meddelas också att tre vårdcentraler i Göteborg inte längre får bedriva verksamhet inom ramen för VG Primärvård. Avtalen sägs upp med omedelbar verkan för dessa vårdcentraler. Cirka 8 500 patienter kommer att beröras av att de tre vårdcentralernas avtal upphör i förtid. Alla tre vårdcentralerna hade knappt 3 000 listade patienter hos sig.
Jag bloggade om detta för ett par veckor sedan och efter att ha fått ta del av lite mer information om bakgrunden och orsaken så kan jag väl säga att jag inte är förvånad över att man nu häver avtalen med dessa vårdgivare. Det finns nu naturligtvis en risk för att det blir en fortsatt rättsprocess och den ska i så fall få ha sin gång, men det är rätt tydligt att dessa vårdcentraler har brutit på krav- och kvalitetsbokens både anda och paragraf i sitt fullgörande av sina uppdrag.
Resultatet av dagen blir alltså att vi idag är en vårdcentraler mindre i VG Primärvård än igår. 198 vårdcentraler i hela Västra Götalandsregionen är dock 56 fler än för drygt två år sedan.
Öppna jämförelser 2011
Känner att jag ligger ett steg efter under denna veckan, så idag blir det ett inlägg om en nyhet från i måndags - Öppna jämförelser 2011.
2011 års version av hälso- och sjukvårdens Öppna jämförelser är den sjätte upplagan av Öppna jämförelser som jämför de 21 regioner och landstingen med hälso- och sjukvårdsansvaret i landet utifrån patientdata, ekonomisk data, läkemedelsdata och framför allt kvalitetsregisterdata.
Den sjätte upplagan av jämförelserna är inte lika nervkittlande som de allra första. Efter vad jag förstår så arrangerades inte ens presskonferens av Sveriges kommuner och landsting (SKL) och Socialstyrelsen (som är ansvariga för rapporten) i samband med presentationen i måndags.
Jaha, tänkte jag i måndags morse på väg till Vänersborg för att lyssna till presentationen av rapporten, hur ska man som oppositionspolitiker tänka kring förbättringar eller försämringar av Västra Götalandsregionens resultat? Det svaret var dock ganska enkelt. Oavsett vem som är i majoritet eller opposition så är ju uppdraget och förhoppningen att invånarna i Västra Götaland ska få en så bra vård som möjligt. Dessutom är ju 2011 års Öppna jämförelser resultaten av hur det såg ut 2010 och 2009 när jag fortfarande hade ansvaret för hälso- och sjukvården.
2011 års Öppna jämförelser är tjockare än någonsin.408 sidor med resultat, men en hel del nya och en del ändrade indikatorer. Det gör att allt inte är jämförbart över tiden, men det som kan jämföras över tid så går i nästan alla fall utvecklingen åt rätt håll. Allt fler får en allt bättre hälso- och sjukvård, och invånarna blir också allt nöjdare med den hälso- och sjukvård som de erbjuds.
I Öppna jämförelser rankas också de 21 landstingen och regionerna i tre stycken tredjedelar. Den bästa tredjedelen, den mellersta och den sämsta. Utan att ha en exakt jämförelse bakåt så är ändå min känsla att Västra Götalandsregionen denna gång tillhörde den sämsta tredjedelen i färre fall än tidigare, vilket betyder att vi har förstärkt oss relativt sett andra regioner och landsting. Det spelar ju dock mindre roll om alla är dåliga eller om alla väldigt bra och det är små skillnader mellan hur bra vi är, men det indikerar väl i så fall att vi är på rätt väg med vårt förbättringsarbete.
Det har under de senaste åren framför allt varit två områden där regionen relativt sett har lyckats klart sämre än inom andra områden. Läkemedelsbehandling och Hjärtsjukvården. Glädjande i årets rapport är att resultaten i hjärtsjukvården också relativt sett har förbättrats och där är det ofta flera år bakåt som bas för jämförelsen exv. 2006-2010. Om regionen nu uppvisar bättre resultat så är det ett utslag av att nya bättre år har ersatt gamla år med sämre resultat, och då kan vi förhoppningsvis räkna med än bättre resultat åren som kommer. Jag är egentligen inte förvånad för vi har tillsammans med medicinska sektorsråd med flera vidtagit åtgärder och genomfört satsningar på att förbättra vården för hjärtsjuka patienter i regionen. Det finns absolut en fortsatt förbättringspotential, men det är glädjande att se att gjorda insatser tycks ge resultat.
Det andra bekymmersområdet för Västra Götalandsregionen är kring läkemedelsbehandling där vi i nästan alla indikatorer tillhör den sämre tredjedelen, och jag har tidigare beskrivit vad jag kallt regionens läkemedelsparadox.
Regionens kostnad för läkemedel är relativt låga, trots att vi är ett av de läkemedel som har flest äldre med många läkemedel och många som är storkonsumenter av psykofarmaka. Vi är för dåliga på att skriva ut "goda läkemedel" som patienter med exempelvis diabetes eller hjärtsjukdom bör ha och vi är halvtaskiga på förnyelsen av nya läkemedel, riskfyllt förskrivningsmönster och väljer i högre grad dyra alternativ när det finns billigare.
Trots många insatser också på detta område under de senaste åren så syns inte resultaten lika tydligt som i hjärtsjukvården. Jag tror att det är hög tid att se om det inte borde göras ännu mer offensiva och kanske mer radikala insatser för att få en mer ändamålsenlig läkemedelshantering i regionen för att minska vad som tycks vara en överförskrivningen, förbättra förnyelsen, bli mer följsamma till vårdprogram om vad som bör förskrivas.
Det borde vara en huvudslutsats när hälso- och sjukvårdsutskottet de närmaste veckorna ska analysera 2011 års Öppna jämförelser och dra slutsatser av vilka åtgärder som vi kan behöva vidta för att erbjuda invånarna i regionen en ännu bättre hälso- och sjukvård.
Avslag på egen motion
Jag funderade på om rubriken på detta inlägg skulle vara just "avslag på egen motion" eller "KJV blir KJV" för det är just det som detta inlägg handlar om.
I våras skrev jag min första motion till regionfullmäktige (behovet har ju inte varit så stort så länge jag tillhörde majoriteten i regionen) och den handlade om att att bredda uppdraget för regionens Kunskapscentrum för jämställd vård. I början av den förra mandatperioden tog Folkpartiet initiativ till att bilda kunskapscentrat för att bedriva forskning och verksamhetsutveckling i hälso- och sjukvården om likheter och skillnader utifrån genderaspekter i vården.
Jag tyckte i våras att det fanns all anledning att nu ta steget fullt ut och skapa ett Kunskapscentrum för jämlik vård för att skaffa mer kunskap och belysa förhållanden i sjukvården kring frågor som tillgänglighet, bemötande, behandling beroende på fler faktorer än kön, det vill säga ålder, utbildningsnivå, inkomstnivå och födelseland.
Tyvärr kan jag inte länka till motionen för den som önskar läsa den, utan har istället klippt in den i slutet av detta inlägg.
I samband med behandlingen av motionen så kunde jag glatt konstatera att den bifölls av såväl hälso- och sjukvårdsutskottet som av regionstyrelsen och i går var förhoppningen att den också skulle bifallas i regionfullmäktige.
Under debatten vid gårdagens fullmäktige så försökte jag få ett tydligt svar från den politiska ledningen om de också avsåg att skicka med mer resurser till det nya kunskapscentrat när uppdraget utökas. Svaret jag fick var dock inte tillräckligt tydligt. Jag vet vilka effektiviseringskrav som ligger på regionstyrelsen och på hälso- och sjukvårdsutskottet och jag har svårt att se att den politiska ledningen har kraften att också prioritera 5-10 miljoner kronor till Kunskapscentrum för det bredare uppdraget om jämlik vård under 2012.
I det läget valde jag att yrka avslag på min egen motion. Ett utökat uppdrag utan ytterligare resurser skulle snarare riskera den framgångsrika verksamhet som idag bedrivs inom området jämställd vård. I det läget tycker jag att det är bättre att avvakta med att bredda uppdraget.
Måste erkänna att det kändes lite konstigt som motioner att föreslå att min egen motion borde avslås. Nu bifölls den av regionfullmäktige och jag hoppas verkligen att den politiska ledningen förenar sig med mig när detaljbudgetar inom några veckor ska fastställas och då prioriterar ökade resurser till Kunskapscentrat när det får ett ökat uppdrag.
Känslan idag är alltså kluven. Jag är jätteglad att det finns en mycket bred majoritet för att vi ska ha ett kunskapscentrum för jämlik vård som kan bedriva forskning och verksamhetsutveckling i regionens hälso- och sjukvård, men jag är samtidigt orolig för att den nuvarande verksamheten kring jämställd vård istället får stryka på foten.
---
Motion om ökad kunskap om jämlik vård
Under föregående mandatperiod inrättade Västra Götalandsregionen, på folkpartiets initiativ, ett Kunskapscentrum för jämställd vård (KJV) med uppdrag att arbeta med verksamhetsutveckling och forskning med fokus på kvinnor och män hälso- och sjukvården. Målet för KJV är att utveckla vården så att patienter erbjuds en god, säker och jämställd vård vid varje tillfälle och på varje vårdnivå.
Kunskapscentrum för jämställd vård är unikt i sitt slag i landet och även om KJV relativt nyligen har kommit igång med sin verksamhet har centrat redan gjort avtryck i regionens verksamheter för att inte minst medvetandegöra vårdpersonal om skillnader i allt från bemötande till behandling av män respektive kvinnor.
De senaste åren har allt fler rapporter kommit fram med data om hur ojämlik den svenska hälso- och sjukvården är också ur andra aspekter. Tillgänglighet, bemötande och behandling i hälso- och sjukvården är alla faktorer som på generell nivå påverkas av patientens ålder, kön, utbildningsnivå, inkomstnivå och födelseland. Att skillnaderna är så stora som flera studier och rapporter har pekat på är naturligtvis oacceptabelt. Bristerna och skillnaderna inom detta område är kanske hälso- och sjukvårdens största utmaning de kommande åren.
Jag tror inte att det pågår någon medveten diskriminering i svensk hälso- och sjukvård, men den omedvetna diskrimineringen är nog så allvarlig. Precis som Kunskapscentrum för jämställd vård har ett uppdrag att via forskning och verksamhetsutveckling leda utvecklingen mot en mer jämställd hälso- och sjukvård är regionen idag också i behov av att göra samma insatser för att också få en mer jämlik hälso- och sjukvård.
Det mest naturliga är sannolikt att bredda det nuvarande uppdraget för KJV att också omfatta forskning och verksamhetsutveckling om jämlik vård i sin helhet. Med ett utökat uppdrag för KJV måste naturligtvis också följa extra resurser för att möjliggöra att Västra Götalandsregionen kan ligga i framkant i att utveckla en jämlik vård för alla invånare i Västra Götaland.
Förslag till beslut
att regionfullmäktige beslutar om att bredda uppdraget för Kunskapscentrum för jämställd vård (KJV) till att också omfatta forskning och verksamhetsutveckling inom hela fältet jämlik vård.
Förskjutningar för investeringar
I tisdags i förra veckan fastställde regionstyrelsen investeringsplanen för 2012. Från den politiska oppositionen gjorde vi ett sista försök med att vädja till den politiska ledningen att hålla fast vid de investeringsnivåer som vi under flera år har försökt vara överens om mellan majoritet och opposition, eftersom investeringar alltid handlar om långsiktighet och framförhållning där det inte ska avgöras av vem som "råkar" styra regionen när varje objekt ska klubbas.
Nu valde den politiska ledningen, utan kontakt med övriga partier, att kraftigt minska utrymmet för investeringar i sjukhusbyggnader de kommande åren jämfört med den nivån vi tidigare hade varit överens om. 400 miljoner kronor mindre 2012 och 500 miljoner kronor mindre 2013 gör att ett antal angelägna projekt nu måste skjutas på framtiden. Preliminärt till 2014, men kommer de verkligen att genomföras då?
Det bärande argumentet från den politiska ledningen har varit att de inte vill låna pengar till investeringar och att en högre investeringsnivå skulle kunna leda till att regionen måste ta upp lån. (Inom parantes sagt är det ju en lite märklig inställning att man inte kan låna pengar till investeringar i byggnader som ska användas de kommande 30-60 åren. Varför ska just skattebetalarna 2012-2014 betala för hela nybygget av Angereds Närsjukhus?)
Om regionens framtida ekonomiska läge vet vi inte så mycket, men hur kommer den politiska ledningen att agera inför 2014 om det kommer att krävas lån för att genomföra de investeringar som man nu har skjutit på framtiden? Kommer man då att åter skjuta dem på framtiden tills vi har en situation som inte kräver att regionen delvis måste uppta lån?
I Folkpartiets budgetalternativ för 2012 ökade vi på investeringsvolymen mer än vad vi tidigare varit överens om som en reaktion på den politiska ledningens förslag om att minska den. Vi gjorde det för att vi ser behoven av att investera i moderna sjukvårdslokaler för att kunna erbjuda en modern hälso- och sjukvård och förbättra möjligheterna till bättre processarbete och flöden vid framför allt våra sjukhus. Det finns också goda patientsäkerhetsskäl och i många fall energieffektiviseringsskäl till att höja investeringstakten.
Till tisdagens regionstyrelsemöte hade vi dock valt att återgå till den nivå som vi tidigare varit överens om i förhoppningen att vi skulle kunna nå en samsyn av behovet av investeringar. Men det gick inte heller denna gång.
Därmed skjuts ett större antal viktiga investeringar på framtiden. Dit rör barnsjukhuset på Östra, förlossning och neonatal på Östra, vårdbyggnader på Alingsås och Kungälv, investeringar för ökad vårdhygien och patientsäkerhet på NU-sjukvården, forskningsverksamheten på Mölndal med flera.
Av någon outgrundlig anledning valde dock den politiska ledningen att ta ett kompletterande investeringsärende för servicenämnden till regionfullmäktige kommande vecka, vilket ju ger oss ytterligare en möjlighet att vädja till den politiska ledningen om att där fatta beslut om en högre investeringsram för de kommande åren för att på så slippa skjuta viktiga investeringar på framtiden.
Alla argument talar för det. Ingenting blir billigare av att skjuta på det. Konjunkturläget gör det troligen också billigare att upphandla byggandet idag och inte vänta till högkonjunktur.
Jag har insett att jag kanske är väl naiv ibland, men jag hoppas verkligen att vi kan få en majoritet i regionfullmäktige nästa vecka för att höja investeringsramen de närmaste åren.
Kan man få hoppas att det sunda förnuftet får råda?
Patientsäkerhetsmiljarden
I regeringens budget för 2011 avsattes inte en hel miljard till det arbetet, men väl 40% av en miljard, 400 miljoner kronor - och idag presenterade Socialdepartementet hur väl de anser att regioner och landsting har lyckats med måluppfyllelsen av stimulansmedlen.
Resultatet blev att alla regioner och landsting klarade de grundläggande kraven och att alla landsting dessutom klarade tre av de fyra prestationskraven för stimulansmedlen. Hatten av för landstingen i Dalarna, Västernorrland och Jämtland som även lyckades uppfylla det fjärde kravet på en tillräcklig minskning av antibiotikaanvändningen i öppenvården.
---
Prestationskrav:
Landsting som uppfyllde kraven kan få del av pengarna under 2011, om de har uppfyllt indikatorer inom specificerade problemområden.
100 miljoner för landsting som mäter patientsäkerhetskulturen på minst 25 procent av hälso- och sjukvårdspersonalen.
100 miljoner för landsting som mäter följsamheten till basala hygienrutiner och klädregler på minst 75 procent av alla avdelningar på alla sjukhus inom slutenvården.
100 miljoner för landsting som mäter förekomst av trycksår på minst 50 procent av alla avdelningar på alla sjukhus.
100 miljoner för landsting som minskar sin antibiotikaförskrivning inom öppenvården. Det långsiktiga målet är högst 250 recept per 1000 invånare.
---
Av de fyra prestationskraven är tre (de som alla lyckades uppfylla) processmått - att vi mäter och endast ett bygger på resultatmått - faktiskt uppnådda resultat, och tyvärr är det på den punkten som 18 av 21 huvudmän inte lyckas nå tillräckliga resultat.
Det är inte lätt med resultatmått när vi mäter patientsäkerhet när det redan finns en underrapportering av patientsäkerhetsbrister i hälso- och sjukvården riskerar det att vara olyckligt med resultatmått som gör att vi snarare ökar underrapporteringen (för att få ta del av stimulansmedlen) istället för att få upp så många brister som möjligt på bordet för att dra slutsatser och lära av de misstag som görs och de misstag som är på väg att hända. Detta var vi medvetna om när vi lanserade idén om en patientsäkerhetsmiljard och det måste fortfarande vara en ambition att en allt större del av stimulansmedlen går till landsting som faktiskt visar resultat.
Det finns också en risk att regioner och landsting lägger resurser på att göra alla mätningar som krävs för att få stimulansmedlen istället för att lägga resurser på att vidta åtgärder som mer direkt och på sikt ökar patientsäkerheten. Detta tror jag blir en av de stora utmaningarna framöver när regeringen ska sätta nya regelverk för kommande års stimulansmedlen för patientsäkerhetsarbetet.
Stimulansmedlen måste gå i en riktning mot mer av resultatmått och det måste löna sig bättre för regioner och landsting att göra aktiva insatser för ökad patientsäkerhet snarare än att kunna bevisa att vi genomför ett antal processer och aktiviteter som i sin förlängning antas förbättra patientsäkerheten.
Den som fuskar ska straffas
Konkurrensen om patienterna har ökat, vilket också var en av reformens huvudsyften. Det är när jag tänker på alla de vårdcentralschefer som gjort sitt yttersta för att erbjuda sina patienter bästa möjliga vård och service med ibland knappa resurser i en, i alla fall på sina håll, knivskarp konkurrens som jag blir riktigt förbannad när några vårdgivare inte spelar enligt regelboken. Göteborgs-Posten beskriver idag hur en vårdgivare inte följt de regelverk som finns och dessutom utnyttjat regelverket för att dra speciella fördelar.
Låt mig allra först säga att jag inte vet mer än någon annan i detta fall, och att ingen enskild ska dömas ohörd, men uppgifterna i GP är graverande om de är sanna. Jag tänker dock inte kommentera det enskilda fallet här, utan tala mer generellt om de som uttnyttjar systemet.
Jag blir ärligt talat förbannad. Jag tillhör dem som är övertygad om att det är bra med både mångfald och alternativ bland utförare av offentliga tjänster som vård, skola och omsorg, men det är inte alltid helt enkelt att försvara mångfalden när några av de alternativa utförarna mer drivs av att kortsiktigt tjäna pengar på bekostnad av kvaliteten, när några alternativa utförare utnyttjar kryphål och skatteparadis för att smita undan skatt och när några alternativa uförare helt krasst fuskar och bedrar.
De som drabbas hårdast är alla de alternativa vårdgivare som varje dag gör sitt yttersta för att följa regelböckernas både paragraf och anda och för att ge bästa möjliga vård till sina patienter. De blir "guilty by association".
Jag är helt övertygad om att alla nu verksamma 199 vårdcentraler i regionen vid några tillfällen har gjort en felregistrering i alla register som ligger till grund för deras ersättningar, men jag är lika övertygad om att i princip alla - med några få undantag - inte gör dessa misstag medvetet för att tillskansa sig fördelar på de andra vårdgivarnas bekostnad. För det är precis det som händer i den vårdvalsmodell vi har i Västra Götalandsregionen. Den som fuskar med systemet lurar inte pengar av finansiären i form av regionen och skattebetalarna, de lurar pengar av de andra vårdcentralerna - de som gör sitt yttersta för att sköta sig och det är än mer omoraliskt i min bok.
De vårdgivare som medvetet och systematiskt fuskar, bedrar och inte följer de gemensamma reglerna ska straffas och de bör så fort som möjligt förlora rätten att verka som vårdgivare i hälso- och sjukvården.
Partnerskap på välfärdsråd
Tillbringar tisdagen på östkusten med först ett besök i Stockholm och nu på väg till Norrköping och kongress med Sveriges kommuner och landsting (SKL) de kommande dagarna.
Omvägen via huvudstaden till Norrköping berodde på en inbjudan att att tillsammans med nio andra prata för, med och till regeringens Välfärdsutvecklingsråd. Man blir inte lika bortskämd med att få prata i intressanta sammanhang när man inte längre sitter i majoritet på hemmaplan så det är klart att jag tog chansen.
Uppdraget att tala var dock inte de lättaste då jag endast hade fem minuter till mitt förfogande. Det var väl Churchill som en gång sa att fick han prata i en timme kunde han komma med en gång, men om han bara fick fem minuter på sig så behövde han förbereda sig i minst en vecka.
Jag hade blivit ombedd av rådet att ge min syn på frågan: "Hur säkra kvalitet i vården gällande samverkan i vård- och omsorgskedjan (oberoende utförare)?"
Begränsad till fem minuter, men ändå med chansen att få prata till hela Välfärdsutvecklingsrådet och närvarande socialminister Göran Hägglund, får man prioritera och jag valde att lyfta fram tre saker; Infrastruktur, Partnerskap och Tid. Av dessa frågor var det partnerskapsfrågan som kom att återkomma mest i de efterföljande diskussionerna.
Med en större mångfald av aktörer på vård- och omsorgsarenan måste vi försöka hitta smartare sätt att umgås än vad vi har för närvarande. Lagen om offentlig upphandling (LOU) har stora fördelar inte minst för transparens i upphandlingsprocessen, men vi är ofta både dåliga på hur vi ska ställa krav och lite fega i hur vi tror att vi får använda LOU och allt oftare fastnar vi i ett överklagandeträsk. Lagen om valfrihetssystem (LOV) är det lagstöd vi har för bland annat vårdvalsmodellerna i primärvården och den lagen har den stora fördelen att vi inte med jämna mellanrum behöver göra ny upphandlingar då den inte har tidsgränser på samma sätt som LOU. LOV kan dock vara svårare att använda om man önskar alternativa utförare inom ett mindre och specifikt område då den ger marknadstillträde till alla som önskar och som uppfyller kraven.
Vad jag efterlyste var en ny form för samarbete mellan offentliga och privata vårdgivare med en form av Partnerskapslag som bas. Det är inte helt enkelt hur man ska utforma en sådan lag för att uppfylla en mängd andra juridiska krav som vi bör ha, men det var just därför som jag spelade in den till Välfärdsutvecklingsrådet, med hopp om att de med sina resurser kan titta vidare på frågan.
Min poäng med en partnerskapslag är att t ex ett offentligt drivet sjukhus kan ingå partnerskap med en alternativ vårdgivare (privat eller idéburen) inom ett visst område där den alternativa vårdgivaren inte bara levererar tjänster i form av t ex besök och operationer till en lägre kostnad eller med högre kvalitet än det offentliga sjukhuset. Så långt är det ju inget problem för sjukhuset att helt enkelt göra en upphandling av den verksamheten, men om man dessutom vill säkra en långsiktighet (längre än möjliga tidsgränser med LOU) och att den alternativa vårdgivaren tillsammans tar ett ansvar för utbildning av ST-läkare, tillsammans tar ett ansvar för forskning och tillsammans tar ett ansvar för jouråtagandet vid sjukhuset blir det genast mer komplicerat. Vill man dessutom att det över tid ska vara möjligt att förändra innehållet i partnerskapet i hur mycket eller hur lite de båda parterna ska bidra med i partnerskapet så tror jag det krävs en ny form av lagstiftning som stöd för det.
Jag hoppas att jag i alla fall har sått ett frö av intresse hos rådet, flera kommentarer tydde på det. I så fall har min omväg via Stockholm varit värt besväret.
Lönsamt med hälsoarbete?
I grunden är det inte svårt att hålla med dem om att det måste vara lönsamt för vårdcentralerna i regionen att arbete hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande, men jag blir faktiskt både förvånad och lite upprörd när jag i artikeln läser följande:
"I Västra Götalands ersättningsmodell saknas emellertid tillräckligt starka incitament för att stiumulera primärvården till att satsa på och utveckla det hälsofrämjande arbetet." Hur man riggar en ersättningsmodell är inte alltid helt enkelt för att med olika incitament nå de önskvärda mål man önskar med verksamheten. I Västra Götalandsergionens vårdvalsmodell - VG Primärvård - har vi dock mycket medvetet valt att ha en mycket hög grad av kapitationsersättning just för att det ska vara lönsamt att arbeta med det hälsofrämjande arbetet. Det är till och med så att 83-85% av ersättningen till vårdcentralerna utgår som kapitationsersättning.
En kapitationsersättning har både fördelar och nackdelar. En av huvudinvändningarna är att vi utger ersättning för varje listad patient oavsett om vårdcentralen har några kostnader eller inte för respektive patient. Det kan också leda till att man försöker undvika besök från patienterna eftersom de då kostar pengar - intäkten har man ju redan fått. Det sista bör egentligen bli något problem när det finns så många fler vårdcentraler att välja mellan efter vårdvalets införande.
Den stora fördelen med en hög grad av kapitationsersättning är att vårdcentralerna inte behöver genomföra en stor mängd besök för att få sin ersättning utan kan lägga tid och kraft på dem som behöver vårdens resurser mest. Tvärtom så är det som blir lönsamt med en hög kapitationserättning att just arbeta hälsofrämjande så att vårdcentralens patienter inte behöver söka vård lika ofta om de har en bättre hälsa.
Jag tycker att det är lite oroväckande att personer som arbetar i och med VG Primärvård inte har förstått det grundläggande systemet för ersättningen. Det blir nästan lite komiskt när de hävdar att incitamenten inte är tillräckliga när 83-85% (lite olika mellan åren) läggs som just kapitationsersättning.
En annan av grundidéerna bakom VG Primärvård har varit att överlämna mer makt och beslutsbefogenheter på personalen på de enskilda vårdcentralerna som är de som borde veta bäst vad deras patienter behöver för en god hälsa. Nu ropas det istället på fler politiska pekpinnar i form av riktade ersättningar för vissa vidtagna åtgärder som hälsoundersökningar, fysisk aktivitet eller rökavvänjning. Är det ett rop från professionen om att de inte själva klarar av att se vad patienterna behöver utan att vi från den politiska nivån pekar på vad de ska göra?
Till sist blir jag ytterst förvånad när artikelförfattarna närmast raljerar över att sjuksköterskor tvingas ägna tid åt att registrera diagnoser och mäta kvalitetsindikatorer. Just registrering av diagnoser gör att vi numera har en mycket bättre bild av sjukligheten bland befolkningen i regionen, men framför allt har vi grunden för ett mycket mer rättvist ersättningssystem där numera en multisjuk 84-årig dam ger en betydligt högre intäkt till vårdcentralen jämfört med en kärnfrisk 84-årig dam. På så sätt kan vi verkligen få en vård efter behov så som hälso- och sjukvårdslagen föreskriver att vi ska ge.
I sex veckor höll budgeten
Idag är läget helt plötsligt ett helt annat. Föga förvånande för oss som kritiserade budgetförslaget då, men uppenbarligen ett plötsligt uppvaknande för den politiska ledningen På dagens sammanträde med regionstyrelsen presenterades ett helt nytt ärende där regionens styrmodell med beställare och utförare skjuts i sank genom att regionstyrelsen beordrar (eller uppmanar som man valde att uttrycka det) nämnder och styrelser att träffa vårdöverenskommelser på de villkor som den politiska ledningen anger i dagens extra ärende. De villkoren är att överenskommelserna för 2011 förlängs att gälla också för 2012 och att sjukhusen får lika mycket i ersättning som under 2011 med en uppräkning på 1,5%. Det kan väl i grunden verka som en fair deal om det inte hade varit för att de flesta av sjukhusen har ingående obalanser som de kommer att få ta med sig in i 2012.
Orsaken till dagens intervention i styrmodellen beror på att beställare och utförare inte kunnat komma överens, men jag vill hävda att det inte är deras fel. Det finns en tredje spelare i styrmodellen - ägaren (i form av fullmäktige och regionstyrelsen) som inte har tagit sitt ansvar för att skapa förutsättningar för vårdöverenskommelser. Detta kritiserades jag och folkpartiet i budgetdebatten och vi föreslog i vårt budgetförslag ytterligare 310 miljoner för att komma till rätta med de strukturella obalanserna vid regionens sjukhus. Tillsammans med ett "strukturellt överskott" på hälso- och sjukvårdsnämnderna på 150-200 miljoner hade vi i vårt förslag cirka 500 miljoner, vilket är den summa som alla idag talar om att det är som saknas för att få till vårdöverenskommelser.
Ytterligare ett ärende på dagens agenda var en framställande från Västtrafik om att få använda eget kapital för att hjälpligt kunna delfinansiera behoven av ökad trafik under 2013. Återigen har vi en situation där jag i budgeten blev anklagad för att ropa på vargen och att "allt inte behöver lösas idag". Argumentet för dagens ärende var nu helt plötsligt "snart stänger fönstret" för att kunna upphandla mer trafik för 2013. Den budget som var den största satsningen någonsin på kollektivtrafiken för sex veckor sedan, visar sig idag sakna cirka 180 miljoner för att komma knappt halvvägs till den verksamhetsplan som regionstyrelsen i våras beslutade om. Idag ville den politiska ledningen använda 30 miljoner kronor av eget kapital som rena driftpengar, vilket är i strid med de regelverk vi har kommit överens om för användande av eget kapital.
Slutsatsen är att budgeten inte håller, vilket även den politiska ledningen nu upptäckt, men de vägrar att gå den rätta vägen och hos regionfullmäktige för ett nytt eller kompletterande budgetbeslut.
Till detta kan läggas att vi inte heller idag fick besked om vilka investeringsobjekt i den gällande planen som ska skjutas på framtiden till följd av minskade investeringsramar. Sedan mitten av augusti har jag i debattartiklar, på fullmäktige, i styrelsen och i ägarutskottet både vädjat om en högre investeringsram eller om besked om vilka objekt som ska försenas. Svaren har hela tiden uteblivit, men idag trodde jag att vi äntligen skulle få svar, men ärendet om investeringsramar för 2012-14 ströks från föredragningslistan och vi får se om vi får ett svar vid nästa styrelsemöte om två veckor.
Vad är då slutsatsen? Ja, för det första har vi en politisk ledning som inte har greppet över läget. Jag har aldrig tidigare upplevt eller hört talas om en politisk organisation som sex veckor efter ett budgetbeslut måste försöka räta upp situationen genom att indirekt underkänna sin egen budget. Jag skriver indirekt för att de inte hade modet att gå tillbaka till fullmäktige för en tilläggsbudget vilket hade varit den riktiga åtgärden att vidta. Ska jag ändå försöka avsluta positivt så är det bra att regiondirektören idag också fått ett uppdrag att återkomma till styrelsen med förslag till åtgärder för att minska kostnadsutvecklingen i regionen. Frågan är om den politiska ledningen är beredd att ni nästa steg också genomföra några av de förslag som kommer tillbaka.
Patientsäkerhet
Det som för mig var dagens höjdpunkt var en föredragning av vår regionchefsläkare Claes-Håkan Björklund om insatser för att förstärka patientsäkerhetsarbetet i Västra Götalandsregionen. Jag har flera gånger tidigare pekat på just patientsäkerhetsfrågan som den kanske allra viktigaste frågan i utvecklingen av Sveriges och regionens hälso- och sjukvård. Det är inom detta område som de största vinsterna finns att göra för att minska de så kallade kvalitetsbristkostnaderna.
Claes-Håkan håller just nu på att bygga upp en särskild patientsäkerhetsenhet på regionens hälso- och sjukvårdsavdelning där det i fortsättning ska finnas 5-6 medarbetare som ska jobba aktivt med patientsäkerhetsfrågorna. Jag tycker det är jättebra och det är också en nödvändighet om vi ska klara av att leva upp till både nya lagkrav och skapa möjligheter att leda och följa upp arbetet med patientsäkerhetsfrågorna.
Jag har ett stort förtroende för regionchefsläkaren och det arbete han nu gör, även om han till viss del är väl styrd och bakbunden av de stimulansmedel för bättre patientsäkerhet som kommer från regeringen. Det finns alltid en risk med statliga stimulansmedel att man lägger mer tid och pengar på att få pengarna än på att använda de pengar man har möjlighet att få på de åtgärder som ger allra mest effekt för en bättre patientsäkerhet.
Jag har full förståelse för att man från staten vill ställa tydliga krav och vissa kriterier på regioner och landsting för att få ta del av stimulansmedlen så att de inte bara försvinner i några svarta hål för att täcka underskott i verksamheten utan att det blivit några insatser för bättre patientsäkerhet.
Jag var kritisk redan i våras över att vi la för mycket pengar på att vidta åtgärder för att få pengarna och för lite på de insatser som jag skulle vilja se blev gjorda i regionen. Jag skulle vilja att regionen satsade mer resurser på forskning kring patientsäkerhet, mer resurser kring utbildning, mer resurser på att utveckla smarta stödsystem för att kunna jobba mer patientsäkert i vårdens verksamheter, mer resurser på utveckling och uppföljning.
Dagens föredragning har dock gett mig hopp om att vi är på väg tid. Jag ser fram emot bildandet av en patientsäkerhetsenhet på hälso- och sjukvårdsavdelningen, och jag tror också vi måste ta till oss Claes-Håkans besked om att många medarbetare i vården tycker att det finns en brist i engagemanget från ledningshåll för patientsäkerhetsfrågorna.
Såväl politiskt ledarskap som ett tydligt ledarskap från regiondirektör, hälso- och sjukvårdsdirektör, regionchefsläkare, förvaltningschefer är nödvändigt om vi ska kunna ta vara på den möjligheten som finns i att förbättra vården och höja kvaliteten genom ett systematiskt och engagerat patientsäkerhetsarbete.
