Vårdval Rehab på gång
Idag har Västra Götalandsregionens hälso- och sjukvårdsutskott (HSU) fattat beslut om att skicka ut ett förslag på remiss om att införa en vårdvalsmodell för primärvårdsrehabilitering med sjukgymnaster/fysioterapeuter och arbetsterapeuter som de bärande pelarna. Under det senaste året har vi politiker i HSU diskuterat och gjort vägval kring hur ett Vårdval Rehab i Västra Götalandsreigonen skulle kunna se ut.
Ingenting är klart förrän allting är klart, men jag är positiv till att vi återigen över de politiska blockgränserna har kommit överens om att införa ytterligare en vårdvalsmodell och om grunderna för hur en sådan modell ska vara utformad. Alla har tagit och givit och vi har, som alltid, haft kompetenta tjänstemän till vår hjälp att forma ett uppdrag och ett ersättningssystem som vi hoppas ska vara lockande för såväl den verksamhet som redan bedrivs i offentlig regi och för de sjukgymnaster och arbetsterapeuter som jobbar på upphandlade avtal eller den nationella taxan.
Framför allt hoppas jag att reformen ska kunna lyfta frågorna om rehabilitering på ett tydligare sätt i Västra Götalandsregionen och att invånarna ska kunna få tillgång till ett mer likvärdigt utbud av rehabiliteringsinsatser runt om i Västra Götaland. Min uppfattning har under flera år varit att vi inte tillräckligt har nyttjat den kompetens som sjukgymnaster och arbetsterapeuter besitter för att få en så bra och så kostnadseffektiv hälso- och sjukvård som möjligt. Min tro och förhoppning är att vi med Vårdval Rehab både kan få ett bredare utbud, en ökad mångfald och fler patienter som kan få hjälp av en sjukgymnast med sina besvär.
Nu ska som sagt förslaget till krav- och kvalitetsbok (KoK-bok) ut på remiss till och med augusti, och sen är ambitionen att kunna fatta beslut i regionfullmäktige i oktober för att sedan införa vårdvalsmodellen den 1 april nästa år.
Det känns både lite spännande och pirrigt hur gensvaret från såväl vårdgivare, enskilda yrkesutövare och patienter kommer att bli, och jag är glad åt att
min motion om detta från 2011 ser ut att så pass snabbt kunna bli genomförd.
Idag om en vecka...
...ska regionfullmäktige i Västra Götalandsregionen fatta beslut om budget för 2014 efter en två dagar lång debatt. Jag har återigen fattat fattat pennan (eller tangentbordet) efter ett litet uppehåll i bloggandet eftersom jag fått lära mig att man ska försöka vara tyst och inte säga för mycket i vredesmod, och jag har varit på dåligt humör de senaste veckorna när jag funderat över regionens utveckling och när jag funderar över det politiska ledarskapet i regionen.
På samma fullmäktige i nästa vecka ska också regionfullmäktige fatta beslut om delårsbokslutet per mars 2013, och de båda ärendena hänger naturligtvis ihop. Delårsbokslutet leder förstås tankarna tillbaka till tiden för ett år sedan när partierna hade presenterat sina respektive budgetförslag och vi fastställde budgeten för 2013, och allt för mycket av det som vi då förutsåg med S-V-MP:s förslag till budget har tyvärr förverkligats under årets första månader. Om det
bloggade jag om för drygt en månad sedan.
Budgetarbetet för 2013 var inte alldeles enkelt. Från Folkpartiets sida såg vi stora problem med finansieringen av hälso- och sjukvården och beslutade efter långa diskussioner och stor vånda för att, precis som den politiska ledningen, föreslå en skattehöjning med 25 öre. Den stora principiella skillnaden mellan den politiska ledningens förslag till budget och Folkpartiets förslag var att vi avsatte ytterligare 600 miljoner för att komma till rätta med den strukturella obalansen på sjukhusen och 150 miljoner kronor för den strukturella obalansen på hälso- och sjukvårdsutskottet.
Det vi kan se nu när delårsbokslutet ska behandlas är att den politiska ledningen med S-V-MP valde att höja skatten, men inte att försöka lösa några av de strategiska och strukturella framtidsutmaningar som regionen stod och står inför. Vi har alltså höjt skatten med 25 öre för regionens skattebetalare medan problembilden i sjukvården fortsatt är intakt eller till och med värre än för ett år sedan.
Vad är då den politiska ledningens väg för att hantera detta i budgeten för 2014. Jo, utan att heller nu försöka lösa de grundläggande problemen väljer den politiska ledningen att underbalansera sitt budgetförslag med drygt 200 miljoner. Till det kommer med 99,99 procents säkerhet ett skatteutjämningssystem att träda ikraft 2014 som drabbar regionen med ytterligare 70 miljoner. Till det finns en större ekonomisk problematik inom kollektivtrafiken innevarande år som kommer att följa med in i 2014 och förvärras av ett otillräckligt förslag från S-V-MP för kollektivtrafiken med ytterligare drygt 50 miljoner 2014. Dessutom brottas de flesta av regionens sjukhus med ekonomiska problem och/eller problem med att leverera vård i rätt tid för patienterna. Lågt räknat uppgår den problembilden för innevarande år till 400 miljoner kronor och problemen riskerar att öka under 2014 med relativt lågt nettoindex och få ytterligare tillskott till sjukvårdssektorn i den politiska ledningens förslag till budget.
S-V-MP har flaggat för att de kan komma att återkomma till fullmäktige senare i höst med en kompletteringsbudget med ett förslag till ytterligare skattehöjningar för 2014. Ska de ens komma i närheten av att ens försöka lösa några grundläggande problem så behöver det bli en skattehöjning på ytterligare 25 öre. Ledningen säger dock att de HOPPAS att de inte ska behöva lägga ett förslag om skattehöjning till hösten, och det illustrerar ju väl den "hålla-tummarna-politik" som de driver. De har dålig koll på en rad omvärldsfaktorer, men de vill väl och hoppas att allt ska lösa sig och gör det inte det så kan de alltid skylla på att det är regeringens fel.
Nej, det är hög tid att kliva fram och ta politiskt ansvar och försöka visa på någon form av politiskt ledarskap istället för att skylla på andra och placera problemen i någon annans knä. Det går inte att först fatta ett beslut om en budget och sen inte stå för vilka konsekvenser det får i och för verksamheterna. Det går inte att sätta partitaktiska intressen före regionens och dess invånares utvecklingsmöjligheter. Det går inte att hävda att de inte vetat och inte förstått. För har man inte gjort det, så är man inte heller mogen att leda regionen och bör inte heller efterstäva att inneha makten och ledningen för Västra Götalandsregionen.
Till försvar för vårdtyngd
P1-morgon i Sveriges Radio inledde min dag med ett reportage om att registrera, mäta och ersätta vårdcentraler utifrån vårdtyngd. Inslaget hade i mina öron en klart kritisk profil till regioner och landsting som använder ACG (adjusted clinical groups) som ett sätt att mäta vårdtyngd hos patienter.
Detta inlägg är därför ett försvarstal för ACG och vårdtyngdsmätningar och ett försök att svara på radioinslagets kritik mot att användandet av ACG leder till ökad administration och att det är lätt att manipulera.
När vi i Västra Götalandsregionen hösten 2009 införde vår vårdvalsmodell i primärvården, VG Primärvården, valde vi ett ersättningssystem där vårdtyngd blev en stor och viktig parameter. Skälet till det var ganska självklart. En vårdcentral som har en patientgrupp med högre sjuklighet ska ha en högre ersättning för att täcka kostnaderna för att vårda denna grupp, än en motsvarande lika stor vårdcentral med en större andel friskare patienter.
I tidigare ersättningssystem har de flesta regioner och landsting fördelat resurser till vårdcentraler utifrån 4-6 åldersgrupper helt utan hänsyn till om det är en friskare eller sjukare population. Att använda ACG och vårdtyngd blir därigenom ett mer rättvist system där äldre och sjuka patienter blir lika "attraktiva" och inte bara ses som kostsamma patienter.
Underliggande i radions kritik är att antalet diagnoser har fördubblats sedan man började använda ACG-systemet i primärvården, och att det skulle vara ett resultat av att man registrerar fler diagnoser än patienterna faktiskt har. Antalet diagnoser har ökat, bland annat i Västra Götalandsregionen. Sedan vi införde ACG har antalet diabetiker i Västra Götalandsregionen fördubblats från cirka 30 000 patienter till cirka 60 000. 60 000 motsvarar ganska exakt 4 % av befolkningen, vilket är den andel i befolkningen som beräknas ha diabetes. Det upprörande är att hälften av alla diabetiker inte tidigare hade den diagnosen i primärvårdens register. Utgångspunkten för ett bra omhändertagande av patienter är att vi också vet vilka åkommor och sjukdomar och funktionshinder de har.
Är det då ett system som leder till ökad administrativ börda för läkare och annan vårdpersonal? Ja, så är det alldeles säkert framför allt initialt när man börjar jobba med tydligare diagnosregistrering och vårdtyngsmätningar, men jag menar att det är värt det då det ger förutsättningar för ett mer rättvist ersättningssystem som även kan förbättra patientsäkerheten.
Är systemet då lätt att manipulera genom att tillskriva patienter fler diagnoser än de har? För det första kan man ju hoppas att den medicinska etiken sätter stopp för att vårdpersonal ger patienter diagnoser de inte har. För det andra så är inte ACG-systemet så lättmanipulerbart. Diagnoser grupperas i olika grupper och dessa grupper grupperas sedan om i nya grupper på ett sätt som de flesta inte begriper och rätt få helt begriper. Det kan på så sätt kritiseras för att inte vara ett så transparent system, men det är inte heller så lätt att manipulera om man inte har väldigt god kunskap i vilka diagnoskombinationer som är mest "lönsamma".
Visst förekommer det försök till manipulationer. I Västra Götaland har en vårdcentral Lex Maria-anmälts till följd av att de systematiskt försökt efterregistrera diagnoser för att få fram en ökad vårdtyngd. Genom bra uppföljningssystem och medicinsk revision så upptäcktes detta och det är också ett bevis för att system snarare fungerar än att det inte fungerar.
Det är dock ett måste att det finns en tilltro till systemet hos såväl patienter som vårdpersonal och beslutsfattare. Då är det viktigt med en stark medicinsk revisionsenhet som genom sin blotta existens håller tillbaka dem som eventuellt har ett intresse av att överdiagnostisera, och vid misstanke om det kan genomföra utredningar för att klarlägga om så är fallet.
En annan väg att säkra kvaliteten är att göra det lättare för patienter att få ta del av sina journaler. När journaler blir mer lättillgängliga för patienter blir det också betydligt svårare för vårdpersonal att tillskriva patienter diagnoser som de faktiskt inte har.
ACG och vårdtyngd i ersättningssystemet har haft som allra främsta effekt att äldre och sjuka patienter med kroniska sjukdomar inte längre riskerar att prioriteras bort för att de kostar mer än vad de ger i intäkter för en enskild vårdcentral. Alla andra modeller är på det området sämre. Därför finns all anledning att försvara vårdtyngd som en viktig parameter i uppföljnings- och ersättningssystemen, men samtidigt utveckla system för att framför allt minska den administrativa arbetet med diagnoskodning.
SKL den nya staten?
Idag skulle jag egentligen suttit med på styrelsemöte med Sveriges kommuner och landsting (SKL) där jag är ersättare i styrelsen, men andra åtaganden gör att jag istället befinner mig på västkusten. Här läser jag att SKL:s sjukvårdsdelegation igår
beslutat att rekommendera styrelsen att nästa månad fatta beslut om att föreslå alla regioner och landsting att ansluta sig till gemensamma riktlinjer för subvention av preventivmedel. SKL skriver på sin hemsida att förslaget innebär
"...att kvinnor till och med 25 års ålder ska kunna få preventivmedel till en självkostnad av som mest 100 kronor per år. Ett krav är att preventivmedlet finns med bland dem som omfattas av läkemedelsförmånssystemet."
Jag kan tycka att förslaget som sådant är helt OK och ligger i närheten av det regelverk som idag tillämpas i Västra Götalandsregionen, men den egentliga frågan är vilken roll som SKL egentligen har ett ska ha? Det är inte på något sätt orimligt att vi har mer likartade riktlinjer för subvention av preventivmedel, men det finns faktiskt landsting som har generösare regler än de som nu föreslås från sjukvårdsdelegationen. Om något eller flera av de landstingen väljer att behålla sina mer generösa regler så faller ju hela idén med ett gemensamt regelverk i alla landsting och regioner. Och ska SKL, som intresse- och medlemsorganisation för alla Sveriges kommuner och landsting och regioner, faktiskt ta på sig uppgiften att försöka styra landsting och regioner i frågor om olika avgifter? Vilka blir då möjligheterna för enskilda landsting och regioner att hävda den egna organisationens självstyrelse? Vad ska politiker i de landsting som eventuellt försämrar villkoren för sina invånare svara på frågan om varför de försämrar villkoren? "- Jo, vi är medlemmar i en intresseorganisation som ska ta tillvara våra intressen, och dom har beslutat om att vi ska göra på detta sätt"? Eller hur svarar dom?
Vad är nästa steg från SKL:s sida? Att vi ska harmonisera patientavgifterna till olika typer av besök i hälso- och sjukvården. Det vore ju egentligen en mycket viktigare fråga, för då kanske vi också lättare skulle kunna få ett nationellt högkostnadsskydd utan att bära omkring på kvitton från sjukvårdsinrättningar i olika landsting och regioner.
När det kommer till avgifter inom hälso- och sjukvården så finns de till för att styra patienterna. Olika landsting och regioner har olika sjukvårdssystem och därmed också olika behov och intressen av att styra patienter på olika sätt och har olika patientavgifter, såväl som olika avgifter för screeningundersökningar och olika avgifter för subvention av preventivmedel.
Vad blir nästa steg från SKL? Blir det inte patientavgifterna så blir det kanske skattesatsen. Ska den verkligen få tillåtas att vara olika?
Min uppfattning är att SKL i denna fråga beter sig lika klumpigt som staten ofta gör när de ska "lära" kommuner, regioner och landsting hur de ska göra. Det är en von oben-attityd som jag inte riktigt gillar - även om jag inte har några problem i sakfrågan.
SKL borde istället fortsatt värna det kommunala självstyret, och även om sjukvårdsdelegationen är tydliga med att varje landsting självt fattar sina beslut så uppstår ett grupptryck som är ovärdigt en medlems- och intresseorganisation som SKL.
Budget 2014
Om en månad ska regionfullmäktige fastställa en budget för 2014 och fördela drygt 43 miljarder kronor till olika ansvarsområden, styrelser och nämnder. I början av förra veckan presenterade den politiska ledningen sitt förslag till budget och i tisdags presenterade de fyra borgliga partierna sina respektive förslag till budget.
Folkpartiets budgetförslag och pressmeddelande som kort sammanfattar innehållet i vår budget hitta du via denna länk.
http://www.folkpartiet.se/folkpartiet-nara-dig/vgregion/pressmeddelanden/en-budget-med-investeringar-for-framtiden/">http://www.folkpartiet.se/folkpartiet-nara-dig/vgregion/pressmeddelanden/en-budget-med-investeringar-for-framtiden/
Folkpartiet fullföljer tidigare års inriktning i våra budgetförslag och för att kort sammanfatta 52 sidor budget så handlar det om att investera för framtiden - vi kan inte vänta för att göra investeringar i framtiden - utan de behöver göras nu.
När jag läser de olika partiernas budgetförslag så är den politiska ledningens förslag från S, V och MP det som är mest intressant att jämföra sig med, och det är med dem vi i första hand kommer att ha en debatt när ärendet ska behandlas i regionfullmäktige i mitten av juni.
Den stora skillnaden mellan de olika förslagen är egentligen inte hur mycket pengar som går till olika verksamheter, för sett till regionens och framför allt hälso- och sjukvårdens omsättning (nästan 35 av de 43 miljarderna) är till och leden skillnad på några hundra miljoner kronor i de olika förslagen relativt små procentuellt sett, om än inte oviktiga.
Skillnaden tycker jag att man framför allt kan se i de olika budgetarnas attityd. De rödgröna partiernas förslag till budget är, i mitt subjektiva tyckande, väldigt passiv och mer förvaltande och man avsätter inte ens resurser för de stora beslut som regionen nyligen har tagit och snart kommer att ta. Jag tänker särskilt på trafikförsörjningsprogrammet, den kommande tillväxtstrategin och den kommande handlingsplanen för jämlik hälsa.
Istället för att sätta tryck i organisationen för att ta tag i benchmarkingrapporten, regionala vårdprocesser och jobba med de kvalitetsbristkostnader som vi vet finns väljer de istället att sänka kraven på effektiviseringar i organisationen.
Jag får mest känslan av att de räds framtiden och mest är kamerala budgetförvaltare. De senaste åren har det mest hörts att överskott är bra och ju större överskott desto bättre, närmast utan hänsyn till vad vi får för pengarna eller hur väl vi lyckas tillfredsställa invånarnas behov av välfärdstjänster. Det är därför rejält förvånande att samma politiska ledning presentera ett budgetförslag som innebär ett budgeterat underskott för 2014.
I Folkpartiets budgetförslag har vi siktat in oss på att ta tag i ett antal strategiska utmaningar för framtiden. Det handlar både om traditionella investeringar som i moderna vårdbyggnader och i ny medicinteknisk utrustning och om framtidsinvesteringar i personal, i forskning, i akutsjukvårdskedjan, i medicinsk förnyelse med mera.
I början av 2013 skrev jag en serie blogginlägg (2-6 januari) om investeringar för framtiden. Det är de vi nu försöker leverera i ett konkret budgetförslag. Mycket tyder väl på att vi inte får majoritet för vårt budgetförslag om en månad, men det är ett viktigt dokument för vad Folkpartiet vill göra med hälso- och sjukvården och regionens andra ansvarsområden framöver.
Budget 2014
Om en månad ska regionfullmäktige fastställa en budget för 2014 och fördela drygt 43 miljarder kronor till olika ansvarsområden, styrelser och nämnder. I början av förra veckan presenterade den politiska ledningen sitt förslag till budget och i tisdags presenterade de fyra borgliga partierna sina respektive förslag till budget.
Folkpartiets budgetförslag och pressmeddelande som kort sammanfattar innehållet i vår budget hitta du via denna länk.
http://www.folkpartiet.se/folkpartiet-nara-dig/vgregion/pressmeddelanden/en-budget-med-investeringar-for-framtiden/
Folkpartiet fullföljer tidigare års inriktning i våra budgetförslag och för att kort sammanfatta 52 sidor budget så handlar det om att investera för framtiden - vi kan inte vänta för att göra investeringar i framtiden - utan de behöver göras nu.
När jag läser de olika partiernas budgetförslag så är den politiska ledningens förslag från S, V och MP det som är mest intressant att jämföra sig med, och det är med dem vi i första hand kommer att ha en debatt när ärendet ska behandlas i regionfullmäktige i mitten av juni.
Den stora skillnaden mellan de olika förslagen är egentligen inte hur mycket pengar som går till olika verksamheter, för sett till regionens och framför allt hälso- och sjukvårdens omsättning (nästan 35 av de 43 miljarderna) är till och leden skillnad på några hundra miljoner kronor i de olika förslagen relativt små procentuellt sett, om än inte oviktiga.
Skillnaden tycker jag att man framför allt kan se i de olika budgetarnas attityd. De rödgröna partiernas förslag till budget är, i mitt subjektiva tyckande, väldigt passiv och mer förvaltande och man avsätter inte ens resurser för de stora beslut som regionen nyligen har tagit och snart kommer att ta. Jag tänker särskilt på trafikförsörjningsprogrammet, den kommande tillväxtstrategin och den kommande handlingsplanen för jämlik hälsa.
Istället för att sätta tryck i organisationen för att ta tag i benchmarkingrapporten, regionala vårdprocesser och jobba med de kvalitetsbristkostnader som vi vet finns väljer de istället att sänka kraven på effektiviseringar i organisationen.
Jag får mest känslan av att de räds framtiden och mest är kamerala budgetförvaltare. De senaste åren har det mest hörts att överskott är bra och ju större överskott desto bättre, närmast utan hänsyn till vad vi får för pengarna eller hur väl vi lyckas tillfredsställa invånarnas behov av välfärdstjänster. Det är därför rejält förvånande att samma politiska ledning presentera ett budgetförslag som innebär ett budgeterat underskott för 2014.
I Folkpartiets budgetförslag har vi siktat in oss på att ta tag i ett antal strategiska utmaningar för framtiden. Det handlar både om traditionella investeringar som i moderna vårdbyggnader och i ny medicinteknisk utrustning och om framtidsinvesteringar i personal, i forskning, i akutsjukvårdskedjan, i medicinsk förnyelse med mera.
I början av 2013 skrev jag en serie blogginlägg (2-6 januari) om investeringar för framtiden. Det är de vi nu försöker leverera i ett konkret budgetförslag. Mycket tyder väl på att vi inte får majoritet för vårt budgetförslag om en månad, men det är ett viktigt dokument för vad Folkpartiet vill göra med hälso- och sjukvården och regionens andra ansvarsområden framöver.
Hur 88 miljoner blev 1,3 miljarder
Inleder med att varna alla läsare för att detta kanske är det mest nördiga inlägget i denna bloggs historia, men samtidigt ett av de viktigaste. Känsliga läsare varnas!
Igår presenterade den politiska ledningen med S, V och MP i Västra Götalandsregionen sitt förslag till budget för 2014 och planåren 2015-2016. Efter att själv ha jobbat med och räknat på Folkpartiets eget budgetförslag i en månads tid är det alltid spännande och intressant att se vad de politiska kollegorna/konkurrenterna har kommit fram till för prioriteringar för att staka ut färdriktningen för regionens framtid.
Det är naturligtvis alltid så att man vill presentera sitt eget förslag i sin bästa dager, och det är kanske så att man också vill svartmåla de andra partiernas förslag till budget. Jag tänkte i detta inlägg inte ägna mig åt att svartmåla den politiska ledningens förslag till budget, även om jag har en hel del att säga om det förslaget. Däremot tänkte jag ägna mig åt att svartamåla den politiska ledningens sätt att förhålla sig till siffror och beräkningar när de presenterade sin budget.
Efter att under gårdagen ha skummat genom den politiska ledningens förslag till budget och fått en överblick över deras prioriteringar satte jag riktigt i halsen när jag sent på kvällen såg sena Västnytt som rapporterade att "nu blir det 1,3 miljarder extra till sjukvården". Jag kände inte alls igen mig i den beskrivningen. I morse möttes jag i Vänersborg av den lokala tidningen ttela som toppade första sidan med "En miljard mer till sjukvård". Jag kände inte igen mig heller i den beskrivningen.
När jag idag har hunnit granska den politiska ledningens siffror så kan jag bara gratulera den politiska ledningen till att de har lyckats sätta bilden av en budget som satsar stort på sjukvården under nästa år, men oj så många som riskerar att bli besvikna när verkligheten hinner ikapp den mediabild som de har velat förmedla.
Man kan säkert vända och vrida på siffrorna på flera sätt, och jag är verkligt nyfiken på hur den politiska ledningen kommit fram till att de hade fog för att skriva "Totalt ca 1 300 miljoner varav 900 miljoner utöver index till hälso- och sjukvården" i sitt presentationsmaterial vid budgetpresentationen. Jag har valt att granska deras påstående utifrån deras sifferunderlag och utifrån deras presentationsmaterial.
När jag granskar deras siffror över hur mycket pengar som regionstyrelsen, hälso- och sjukvårdsutskottet, Sahlgrenska Universitetssjukhus och hälso- och sjukvårdsnämnderna fått i regionbidrag i budget och tilläggsbeslut för 2013 för hälso- och sjukvårdsinsatser och hur mycket de föreslås få för 2014 så landar jämförelsen på en ökning på 887,4 miljoner kronor. Från 33 825,4 miljoner 2013 till 34 710,1 miljoner 2014.
Det är cirka 2/3-delar av den utlovade satsningen på 1,3 miljarder kronor. Av de 884,7 miljonerna är 608,9 miljoner kompetensation för pris- och löneökningar (index) och 275,8 miljoner kronor så kallade "nya pengar" eller satsningar på sjukvården. Av de 275,8 miljoner kronorna är 195 miljoner kronor redan utlovade för 2014 i innevarande års budget och således inte någon nyhet, men väl en ökning av resurserna. De riktigt nya pengarna som återstår i ledningens förslag till budget är 80,8 miljoner kronor med detta sätt att räkna.
Det är alltid svårt att räkna på någon annans underlag, och jag blir själv frustrerad när jag inte helt får ihop hur de egentligen har räknat och fört pengar mellan olika konton, Men jag vill hävda att det inte är så lite som 80,8 miljoner riktigt nya pengar utan hela 88,4 miljoner kronor, och vill man vara riktigt snäll kan man kanske räkna in ytterligare 100 miljoner till 188,4 miljoner kronor.
I deras presentationsmaterial för budgeten finns en sida som heter "Hälso- och sjukvård - ekonomiska satsningar". I den listas åtta satsningar under 2014 som görs utöver index. Låt oss därför granska dessa.
- 220 miljoner till Hälso- och sjukvårdsnämnder
Av dessa är 145 miljoner redan utlovade, 55 miljoner är riktigt nya pengar och 20 miljoner syftar nog på de 15 miljoner som de räknat in i sitt sifferunderlag till följd av högre patientavgifter. Totalt 70 riktigt nya miljoner till hälso- och sjukvårdsnämnderna.
- Flexibilitet att möta utvecklingen genom att 200 miljoner läggs centralt
Dessa pengar finns redan i innevarande års budget på regionstyrelsen och är inte någon satsning jämfört med 2013. 100 miljoner är dessutom redan fördelade till hälso- och sjukvårdsutskottet i deras detaljbudget. Vill man vara riktigt snäll så kan man säga att de andra 100 miljonerna är nya till sjukvården, men då är man riktigt snäll.
- Sedan tidigare satsas 200 miljoner 2014 på förbättrad tillgänglighet
Ja, här erkänner de ju till och med att det är pengar som finns redan 2013.
- För glasögonbidrag för barn upp till 16 år satsas 5 miljoner 2014
Även detta är pengar som redan utlovat i 2013 års budget, om än en resursförstärkning.
- Minskat effektiviseringskrav ger 30 miljoner ytterligare till hälso- och sjukvården
Ja, så kan man ju resonera, men det är ju som att säga att man tjänat 1 000 kronor på att köpa en kostym för 3 000 kronor istället för en för 4 000 kronor. Dessutom är ju rubriken vad som görs utöver index.
- Närsjukvårdssatsning om 25 miljoner
Även denna satsning utlovades redan i 2013 års budget, men det är en resursförstärkning.
- Fria ungdomstandvården förlängs till 24 år 2014 och 25 år 2015. 20 miljoner per år.
Återigen redan utlovade pengar i innevarande års budget, men en resursförstärkning är det.
- Forskningssatsning 18,4 miljoner
Detta är riktigt nya pengar som inte har funnits med i tidigare budgetar eller planer.
Summerar man satsningarna som den politiska ledningen utlovar ovan så blir det 718,4 miljoner kronor, och uppräkningen avslutas med meningen, "Totalt ca 1 300 miljoner varav 900 miljoner utöver index till hälso- och sjukvården"
Då infinner sig frågan vad de andra knappa 200 miljonerna som satsas på hälso- och sjukvården har gått till? Varför presenteras hur de används? De presenterar ju så små satsningar som på 5 miljoner, så varför inte dessa knappa 200 miljoner? Rätt svar är väl att indexuppräkningen svarar för drygt 600 miljoner och de så kallade satsningarna drygt 700 miljoner - totalt ca 1 300 miljoner kronor.
Totalt finner jag i deras egen uppställning 55 miljoner kronor till hälso- och sjukvårdsnämnderna som är riktigt nya och inte funnits med i tidigare budgetar eller planer. Jag finner 15 miljoner till samma nämnder som ska betalas av patienterna själva i form av höjda patientavgifter, och jag finner 18,4 miljoner till forskning som på sikt förhoppningsvis ska hjälpa oss att få en bättre sjukvård. Totalt blir det 88,4 miljoner i riktigt nya miljoner, och 195 redan utlovade miljoner för 2014 i den nu gällande budgeten.
Två sätt att värdera den politiska ledningens budget där den ena slutar på 80,4 miljoner och den andra på 88,4 miljoner alltså. Där någonstans ligger antagligen sanningen i hur mycket nya pengar som den politiska ledningen har valt att lägga på hälso- och sjukvård jämfört med planerna i innevarande års budget.
Det är skickligt att lyckas presentera det som att det nu blir 1,3 miljarder extra till sjukvården.
Har någon orkat läsa ända hit så vill jag gratulera till er uthålligthet. För mig har det varit terapi och något jag var tvungen att få ur mig. Har någon representant för den politiska ledningen i Västra Götalandsregionen orkat läsa allting får ni gärna meddela mig om, och i så fall vad, jag har missuppfattat att ni gjort i budgeten för 2014 med en kommentar i bloggen.
Högt tryck på akuterna?
Mycket av den hälso- och sjukvårdspolitiska debatten i Västra Götalandsregionen kretsar kring tillgängligheten på sjukhusens akutmottagningar. Tillgängligheten på akutmottagningarna har egentligen alltid varit i stort fokus, men har allt mer kommit att dominera debatten under senare år till följd av att en del andra tidigare problem i vården nu är mindre vanligt förekommande och till följd av att vi politiskt har riktat mer fokus på frågan genom att bland annat sätta upp måltal för hur många som ska
Den trogne läsaren vet att jag flera gånger i denna blogg ondgjort mig över oskicket från vissa politiska partier att utlova löften om maximala väntetider på akuterna, men jag tänkte inte ta upp den tråden idag igen. Trogna läsare vet också att jag under det senaste året kritiserat den politiska ledningen för att man inte på regional politisk ledningsnivå tar några initiativ till åtgärder när man ser att måluppfyllelsen försämras och inte förbättrats som de hoppats på.
Inte ens försöket att ändra beräkningsgrunden för måltalen ledde till en förbättring, utan istället en ytterligare försämring av måluppfyllelsen. Jag tänkte inte heller fördjupa mig i det idag.
Istället tänkte jag reflektera över en rapport som Socialstyrelsen presenterade strax före helgen med titeln "
Uppföljning av väntetider vid sjukhusbundna akutmottagningar" och som jämför väntetiderna vid sjukhusen i 16 regioner och landsting och vid några sjukhus i Stockholms läns landsting. I rapporten redovisas siffror från det första halvåret 2012 och underlaget är framtaget via en enkät till landets sjukhus med akutmottagningar.
Jämförelser mellan regioner och landsting riskerar alltid att vara missvisande när man mäter på olika sätt i olika regioner/landsting och när det blir självrapporterad data på detta sätt via en enkät. Jag har därför svårt att hetsa upp mig över att jämföra Västra Götaland med Örebro, Skåne, Västmanland och andra landsting. Det blir ju varken bättre eller värre för patienter som får vänta länge på akuterna i Västra Götaland om befolkningen i andra landsting eller regioner får vård snabbare eller får vänta ännu längre. Det intressanta är ju att jämföra sig själv över tid, och där vet vi att utvecklingen går åt fel håll.
En av de förklaringar som vi ofta får kring varför det går åt fel håll med måluppfyllelsen är en ökad tillströmning av patienter till sjukhusens akutmottagningar. (Det är knappast förvånande när invånarna kunnat ta del av politisk information på affischer runt om i hela regionen i ett par valrörelser om att ingen ska behöva vänta mer än en timme på akuten för att få träffa en läkare.) Det är i denna fråga som jag hittar den intressantaste jämförelsen i Socialstyrelsen rapport från i fredags. I tabell 6 i rapporten listas antalet besök på sjukhusbundna akutmottagningar per 1 000 invånare över 20 år under det första halvåret 2012.
Med de reservationer jag tidigare gjort om säkerheten i materialet vid jämförelser mellan regioner och landsting så förvånas jag över att Västra Götalandsregionen plötsligt toppar en tabell. Västra Götalandsregionen hade under perioden tillsammans med Kronobergs landsting minst antal akutbesök per 1 000 invånare med 125 besök. I andra änden av tabellen hittar vi Skåne och Gotland. Gotland lämpar sig inte riktigt för jämförelse, men det gör Skåne som under mätperioden hade 171 besök per 1 000 invånare. Det är nästan 40% fler besök i Skåne i relation till befolkningen.
Det är en väldigt stor differens, och det är svårt att låta bli att fundera på hur måluppfyllelsen hade sett ut i Västra Götaland om vi hade haft lika högt söktryck till akuterna hos oss som man tycks ha i Skåne?
Det finns all anledning att försöka få fram säkrare underlag, innan man drar allt för förhastade slutsatser, men rapporten från Socialstyrelsen indikerar ändå att Västra Götalandsregionen ligger sämre till en de flesta andra landsting vad gäller måluppfyllelse kring tider på akutmottagningar trots att vi har ett lägre söktryck än i alla andra landsting. Är det på det viset så finns all anledning av i första hand se över arbetsorganisationen vid våra akutmottagningar, men även vilka ekonomiska, kompetensmässiga eller logistiska resursförstärkningar som kan behöva göras för ett bättre omhändertagande på våra akutmottagningar.
Kraftig minskning av vård
Igår fick vi som politiker de
månatliga nyckeltalen som ger en bild över utvecklingen av verksamhet, ekonomi och personal i Västra Götalandsregionen. Jag har allt sedan regionfullmäktige för ett knappt år sedan fastställde budgeten för 2013 varit kritisk till resursfördelningen för att klara behoven inom hälso- och sjukvården, och skrev i en
debattartikel i Göteborgs-Posten i höstas under rubriken
"Stålbad för sjukhusen nästa år" bland annat följande;
"Det finns tre tänkbara scenarier i den situation som regionens sjukhus befinner sig i. Antingen måste sjukhusen kraftigt begränsa tillgången till vård för patienterna, eller bestämma sig för att ge upp ambitionen att uppfylla vårdgarantin och målen för den så kallade kömiljarden, eller att återigen göra stora underskott. Mest troligt är att vi kommer att se en kombination av alla tre."
När månadsfakta per mars månad nu publiceras är det tydligt att Västra Götalandsregionen är på god väg mot alternativet "en kombination av alla tre".
Vad gäller ekonomin så skiljer sig resultaten åt mellan de olika sjukhusen, men gemensamt visar de upp en problembild på minus 100 miljoner jämfört med budget under årets första tre månader, trots en historiskt låg kostnadsökningstakt vid sjukhusen på knappt 2 procent.
Vad gäller vårdgarantin och kömiljarden så har utvecklingen under det senaste året tredubblat antalet patienter som väntat mer än 90 dagar på ett första besök hos specialistläkare, medan antalet patienter som väntat längre än vårdgarantigränsen för behandling hitills endast ökat marginellt, men det är totalt 7 000 patienter i regionen som väntat längre än vad vårdgarantin stipulerar. När det kommer till kömiljarden börjar Västra Götalandsregionen krypa allt närmre det magiska strecket på 70% som skulle innebära att vi inte längre tillhör den grupp regioner och landsting som erhåller utdelning från kömiljarden, då vi minskat måluppfyllelsen med cirka fem procentenheter under det senaste året.
Till sist kommer vi till den punkt som detta inlägg egentligen var tänkt att handla om. Alternativet att kraftigt begränsa tillgången till vård för patienterna. Det var nog det alternativ som jag trodde var minst möjligt av de tre, men i månadsfakta kan vi konstatera att vårdproduktionen vid regionens sjukhus under årets tre första månader har minskat med 3,7% jämfört med hur mycket vård sjukhusen tillhandahöll under samma period 2012.
Hur mycket är egentligen en minskning av vårdproduktionen med 3,7%. Jag skulle vilja hävda att det är mycket. Att motsvarar den kraftiga begränsning i vårdutbudet som jag varnade för i höstas. Att det drabbar patienter i form av färre nybesök, färre återbesök, färre kontroller, färre operationer och färre andra behandlingar.
Ur ett patientperspektiv är det sannolikt det värsta scenariot att det är på denna punkt som sjukhusen framför allt reglerar det stålbadsuppdrag som de har fått från den politiska ledningen.
Obegriplig styridé
Ber om ursäkt för att mitt blogguppehåll blev lite längre än planerat. Har man varit borta ett par veckor så tar det ett par veckor att komma ikapp och komma in i de önskade rutinerna igen.
I tisdags hölls årets andra sammanträde med regionfullmäktige och i en diger dagordning så var det framför allt ett ärende som väckte mitt intresse, engagemang men också frustration. Det var ärendet om "Ekonomiska obalanser - förslag till åtgärder med anledning av uppdrag i detaljbudget 2013".
En kort sammanfattning av ärendet är att fullmäktige beslutade om att ge ett tillskott till Kungälvs sjukhus på 20 mnkr, ett medgivande till Södra Älvsborgs sjukhus att göra ett underskott på 90 mnkr i år och finansiering av fler vårdplatser i NU-sjukvården för 25 mnkr för att minska överbeläggningsproblematiken på sjukhuset. Dessutom beslutades att NU-sjukvårdens befarade ekonomiska obalans under 2013 på knappt 150 mnkr ska hanteras i samband med delårsbokslutet per augusti.
För snart ett år sedan presenterade den politiska ledningen med S, V och MP det förslag till budget för 2013 som fullmäktige sedan ställde sig bakom i juni förra året. Redan då var det tydligt att man undvek att i grunden finansiera den verksamhet som vi önskar ska bedrivas vid våra sjukhus i regionen. I Folkpartiets alternativa budgetförslag föreslog vi ett tillskott till länssjukvården på 600 mnkr för att komma till rätta med det vi kallar den strukturella obalansen, d v s den obalans som finns mellan uppdrag och resurser för att sjukhusen ska klara såväl ekonomi som verksamhet och tillgänglighet i balans med behov och krav.
Den politiska ledningen hade en annan styridé om att underfinansiera verksamheten i grunden och gömma undan pengar i budgeten för att sedan plocka fram dem en bit in på året och ge extra pengar till behövande verksamheter.
Jag begriper inte den styridén. Om man önskar försöka styra en så stor och komplex verksamhet som hälso- och sjukvården med relativt långa omställningstider så måste det väl vara bättre att i god tid ge realistiska och tydliga förutsättningar än att komma stickande med pengar efteråt till de verksamheter som kan uppvisa problem av något slag.
I samband med fullmäktiges första sammanträde för året kom den politiska ledningen med ett förslag om att skjuta till 200 mnkr för att förbättra möjligheterna för regionens sjukhus att klara den del av obalansen som gäller tillgänglighet i form av vårdgarantin och kömiljarden.
Vid veckans möte föreslås 135 mnkr för att delvis försöka korrigera de ekonomiska obalanserna vid tre av regionens sjukhus.
Och i samband med delårsbokslutet i höst ska vi alltså hantera den ekonomiska obalansen vid NU- sjukvården på i storleksordningen 150 mnkr.
200 + 135 + 150 = 485 mnkr som vi redan nu vet ska skjutas till i efterhand. Till det kanske det dyker upp ytterligare några problem som ska hanteras och vi är rätt nära de 600 mnkr som Folkpartiet ville skjuta till redan från början. Jag begriper inte vad som är bättre med denna hantering.
Den är i grunden en signal från den politiska ledningen att de inte tilltror styrelser och chefer på sjukhusen att ta ett samlat ansvar utifrån realistiska förutsättningar. Det är lite som föräldern som håller inne delar av veckopengen för alla barnen för att sen kunna dela ut lite extra till de barn som gjort av med veckopengen redan innan det är dags att köpa lördagsgodis. Vilka signaler ger det barnen? Vilken tillro att ta ansvar visar man de barnen?
Även med Folkpartiets mer proaktiva styridé hade vi haft såväl ekonomiska som verksamhetsmässiga tillgänglighetsproblem i NU- sjukvården, men de andra sjukhusen i form av SU, SÄS, SkaS, Kungälv, Frölunda, Alingsås och Angered hade i god tid kunnat planera för och kunnat uppvisa ett ekonomiskt och verksamhetsmässigt resultat i balans. Ägaren hade helt kunnat koncentrera sina resurser på att hjälpa och stötta NU-sjukvårdens ledning att komma till rätta med de problem dom har.
Det är också märkligt att den politiska ledningen med sin valda styridé konsekvent väljer att tillföra pengar till dem som inte klarat sitt uppdrag. Det finns inga belöningar till dem som gör ett bra jobb och i grunden genomför det som ägaren i form av fullmäktige och regionstyrelsen beslutat.
Tillgänglighetspengarna går till dem som kan uppvisa köer. Vilka incitament ligger i det? Extra resurser eller avskrivningar till dem som inte klarar en ekonomi i balans. Vilken signal skickar det?
De stora förlorarna med den valda styridén är Skaraborgs sjukhus (SkaS) och Alingsås lasarett. SkaS har vidtagit tuffa och konkreta åtgärder för att få balans i ekonomi och uppdrag och får i princip inte alls del av de knappa 500 miljoner som kommer att delas ut extra.
Alingsås lasarett klarar regionens tillgänglighetskrav, men har ekonomiska problem. De får inte del av de extra resurserna utan måste vidta så kallade kostnadsanpassade åtgärder, eller besparingar på vanlig svenska. Samtidigt förväntar sig ledningen att Alingsås ska stå på tå och med glädje ta sig an ett större regionalt uppdrag än idag.
Jag förstår helt enkelt inte vad man hoppas uppnå med den valda styridén och jag begriper inte heller att ledningen inte tycks se vilka destruktiva incitament de bygger in i den styridén.
Högre sjuksköterskelöner
Jag utlovade en liten bloggpaus men kan inte riktigt hålla mig när Göteborgs-Posten idag har valt att publicera min och Kristina Grapenholms debattartikel om lönebildningen, eller bristen på densamma, inom kvinnodominerade vårdyrken.
Det är en bra artikel som förtjänar att läsas i sin helhet. Tyvärr kan jag inte länka på vanligt sätt när jag bloggar från paddan.
http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1462691-hogre-slutlon-viktigare-an-hog-ingangslon
Under det senaste året har allt mer fokus i den offentliga debatten riktats mot sjuksköterskors generella lönesituation. Det började förra våren när sjuksköterskestudenter manade sina kollegor att inte ta ett jobb för en lägre ingångslön än 24 000 kronor i månaden, vilket i år höjts till 25 000 kronor i månaden.
Det är inga orimliga lönekrav som förs fram av sjuksköterskestudenterna sett till utbildningens längd och arbetets ansvar. Det stora problemet är dock inte de allt för låga ingångslönerna utan de allt för låga utgångslönerna, det vill säga den nivån när man inte längre kan få relativt högre lön innan man går i pension. Lönekarriären är väldigt kort för en sjuksköterska, sjukgymnast, biomedicinsk analytiker etc.
Löneincitamenten för att till exempel specialistutbilda sig som sjuksköterska är ofta väldigt små, ibland till och med negativa. Ersättningen till den som bidrar med ett helt yrkeslivs förvärvade kunskaper är ofta väldigt små jämfört med den som just introduceras på arbetsplatsen.
Bland sjuksköterskorna i Sverige finns en lönespridning på cirka 40% mellan de med högst lön (90:e percentilen) och de med lägst lön (10:e percentilen). Det är en osunt liten skillnad som borde borde öka till 80-90% för att få en önskvärd lönespridning där utbildning, erfarenhet, engagemang och ansvar är viktiga faktorer i en individuell lönesättning.
Alla pratar om vikten av att uppgradera kvinnodominerade vårdyrken lönemässigt, men väldigt lite har gjorts konkret som har gett verklig effekt. Jag måste erkänna att jag är lite imponerad över att sjuksköterskornas fackliga organisation Vårdförbundet återigen vågad teckna ett så kallat sifferlöst avtal i såväl volym som tid. Det är precis det som vi som arbetsgivare önskar. Då är det också vår plikt att nu gå från ord till handling och skapa grunden för en ny lönebildningsprocess för en ökad lönespridning.
Vi skriver i dagens debattartikel att de bäst betalda sjuksköterskorna bör kunna få 30% högre lön, motsvarande 10 000 kronor mer i månaden, men det går inte att genomföra på ett år, men är fullt realistiskt att genomföra på 5-6 år - ett steg i taget. Från Folkpartiet i Västra Götalandsregionen har vi under ett par års tid föreslagit att det i regionens budget avsätts 100 miljoner kronor årligen i just 5-6 år för att få till en mer önskvärd lönespridning för sjuksköterskor och andra kvinnodominerade vårdyrken med längre högskoleutbildning.
Jag hoppas att vår debattartikel idag kan vara startskottet på en förnyad debatt om lönebildningen inom den kvinnodominerade offentliga sektorn. Hälso- och sjukvården är det område där jag främst verkar och det är därför jag lägger förslag inom det området för att visa att det faktiskt är möjligt att åstadkomma förändring. Om viljan finns så är det möjligt. Ja, det måste vara möjligt om vi ska kunna vara med och konkurrera om talangerna till vårdyrken i framtiden.
Låt debatten börja!
Bloggpaus
För den som besöker min sjukvårdsblogg emellanåt för att se om den har blivit uppdaterad så kan jag meddela att det inte kommer att komma så många uppdateringar, om ens någon, de kommande veckorna. Jag ska försöka ta lite ledigt i ett par veckor och ladda batterierna.
Det kan ju hända saker som gör att jag "känner mig tvingad" att posta ett inlägg och då gör jag det. Men räkna inte med det.
Vi hörs igen efter påsk!
/Jonas
Vården i partiprogrammet
Idag har en programgrupp i Folkpartiet presenterat ett förslag till nytt partiprogram som efter motionsbehandling ska antas av Folkpartiets landsmöte i november senare i år.
Vad annat kan jag kommentera idag än detta förslag? Som ledamot i Folkpartiets partistyrelse fick jag möjlighet att tjuvläsa förslaget i går kväll och som den sjukvårdspolitiker jag är kastade jag mig genast över avsnitt "3.3.3 Hälso- och sjukvård" för att läsa hur förslagen text skulle lyda.
Vad blir då domen över texten? Nja, det kanske är svårt att bli riktigt upphetsad över programförklarande texter när man jobbat politiskt i nästan 30 år. Nja, jag skrev för några veckor sedan om den i grunden politiskt gemensamma uppfattningen om målen i hälso- och sjukvården. Det är svårt att sticka ut politiskt på ett positivt sätt. Nja, inte heller programkommittén har lyckats finna några nya fantastiska idéer som ingen tänkt tidigare och som skulle revolutionera hälso- och sjukvården.
Det är inte ett dåligt förslag - inte alls. För den som läser mitt inlägg från i fredags om kvalitetsfokus i vården så lyfts i förslaget till partiprogrammet Kunskapsbaserad vård, Patientfokuserad vård, Jämlik vård, Säker vård och Vård i rätt tid.
Kvalitetsdimensionerna finns alltså där, men tyvärr inte ett övergripande resonemang om varför det är så viktigt att fokusera på kvalitet, och därmed också tydligare få med ledstjärnan om Effektiv vård.
Jag tycker också att frågan om patientsäkerhet fått lite för litet utrymme och textmässigt reducerats till att nämnas som ett argument för varför vi ska ha enkelrum i ökad utsträckning på våra sjukhus.
Särskilt glädjande är att det i förslagets första stycke om Hälso- och sjukvård tydligt slås fast att vi ska fokusera på Jämlik vård. Det är en viktig markering mot bland annat den politiska ledningen i Västra Götalandsregionen med S,V,MP som satt en agenda för inriktningen för framtidens hälso- och sjukvård utan att med ett ord nämna Jämlik vård.
Sammanfattningsvis så är det ett bra förslag till inriktning för hälso- och sjukvården framöver, men det kan bli ännu bättre, och det är ju fördelen med att vara medlem i ett parti - att vara med och påverka för att bra ska bli bättre.
I övrigt är jag allra mest glad över texterna kring socialförsäkringssystemen som måste bli tryggare och omfatta fler och att inkomstbortfallsprincipen ska värnas bättre än idag. Jag är också glad över att partiet återigen flyttar fram positionerna på såväl jämställdhetsområdet som inom miljöområdet, men mer om det i andra forum än i Sjukvårdsbloggen.
Länk till förslaget till nytt partiprogram för Folkpartiet:
http://www.folkpartiet.se/ImageVault/Images/id_19734/scope_0/ImageVaultHandler.aspx
Kvalitet i fokus
Onsdag - Fredag denna vecka har ägnats åt tre heldagar som uppföljningsdagar i Västra Götalandsregionen där politisk ledning och tjänstemannaledning tillsammans blickat bakåt åt 2012, men samtidigt också framåt de närmaste åren.
Det är snart nio år sedan jag blev regionråd och ordförande i regionens hälso- och sjukvårdsutskott. Något år senare började jag använda "God Vård-bilden" när jag var ute och pratade på konferenser för att visa på hur jag tolkade och definierade kvalitet i hälso- och sjukvården, oavsett om jag pratade på ett internt partimöte, konferenser, för läkarstudenter, ledningsgrupper i sjukvården eller pensionärsrådsmöten.
Efter något år började det kännas lite tjatigt, men jag bestämde mig då för att fortsätta att prata God Vård och kvalitet i sjukvården på varenda framträdande jag hade, och dom var rätt många tills jag hamnade i opposition för drygt två år sedan.
I början sågs jag ibland som lite excentrisk, särskilt när jag hävdade att vi hade kvalitetsbristkostnader som motsvarade uppemot 7 miljarder kronor årligen. När åren så gick blev nyfikenheten, intresset och engagemanget dock allt större oavsett vem jag pratade för och med, vilket var väldigt roligt och stimulerande.
När vi nu skriver våren 2013 och vi genomfört regionens uppföljningsdagar har alla, nej ALLA pratat kvalitet med både hetta och engagemang och det är verkligen roligt. På lunchen igår sa en av regionens sjukhusdirektörer att det är som om proppen har åkt ur apropå kvalitetsfrågorna i vården.
Jag skriver inte detta för att försöka ta åt mig äran av att kvalitetsfrågorna nu står i fokus för det är jag rätt säker på att de hade gjort ändå. Jag var inte först om att prata kvalitet i vården, även om jag tror att jag var relativt tidigt ute bland politiker som i övrigt mer fokuserade ensidigt på tillgänglighetsfrågor (som för övrigt är en viktig kvalitetsdimension). Jag skriver detta för att jag är genuint lycklig över hur fokus i debatten kring sjukvårdens utveckling skiftat från strukturfrågor till kvalitetsfrågor. Jag skriver också detta för att lite påminna hur lång tid det ibland tar att få upp en fråga högst upp på agendan, för där bedömer jag att den idag är.
När VG Primärvård infördes skrev jag i ett blogginlägg att om jag inte får vara med och fatta ett enda politiskt beslut till i mitt liv kunde jag ändå vara nöjd med att ha fått vara med och leda arbetet fram till det beslutet.
Idag känner jag inte alls på samma sätt. Att kvalitetsfrågorna nu är högt/högst upp på agendan betyder ingenting annat än att det är nu arbetet kan börja på riktigt.
Primärvårdens läkarbemanning
Ovanstående rubrik är också rubriken på den
undersökning som Läkarförbundet förtjänstfullt genomfört och presenterade tidigare i veckan. Undersökningen pekar på att det saknas 1 400 specilister i allmänmedicin i den svenska primärvården, vilket nästan motsvarar var fjärde läkare som borde finnas i den svenska primärvården.
Utgångspunkten för Läkarförbundets beräkning är det ofta omdiskuterade målet om en specialistläkare i allmänmedicin per 1 500 invånare, vilket motsvarar ett behov av drygt 6 000 specialister i allmänmedicin. Jag tänkte i detta inlägg inte fördjupa debatten om det är ett rimligt mål eller inte. Jag möter såväl de allmänläkare som tycker att en läkare per 1 800-2 000 är mer rimligt och andra som säger att 1 500 patienter per läkare är ett absolut max, och själv säger jag att det naturligtvis beror på vårdtyngden på de patienter som den enskilde doktorn eller vårdcentralen ansvarar för.
Slutsatsen om att Sveriges primärvård behöver bemannas av fler specialister i allmänmedicin är inte ny, men fortfarande fullt rimlig. Undersökningen från Läkarförbundet har hjälpt oss att sätta mer exakta siffror på problematiken. Jag har själv under en längre tid försökt få fram siffror på hur många fler specialister i allmänmedicin som har en ordinarie arbetsplats på någon av regionens vårdcentraler idag jämfört med våren 2009 innan vårdvalet VG Primärvård genomfördes i Västra Götalandsregionen, men det har hittills inte gått att få fram några riktigt bra siffror vilket är olyckligt.
Landstinget i Jämtland når i undersökningen nästan upp till (ner till?) målet med att ha en läkare per 1 584 patienter, medan Västra Götalandsregionen kommer på en 16:e plats med 2 077 patienter per läkare i snitt och Örebro läns landsting avslutar listan med 2 422 patienter per läkare.
Den mest förvånande uppgiften, i alla fall för mig, är att det är färre patienter per läkare vid de privat drivna vårdcentralerna är vid de offentligt drivna vårdcentralerna i landet som helhet och i 15 av 21 landsting. Det är förvånande för att privat drivna vårdcentraler oftare brukar vara mer "läkartunga" i sin personalmix och det är förvånande för att de privat drivna vårdcentralerna som tillkommit efter införandet av vårdvalsmodeller på många håll har en något lättare patientmix, men något lägre vårdbehov. Vad siffrorna sannolikt står för är att de offentligt drivna vårdcentralerna i högre utsträckning är beroende av tillfälliga bemanningsläkare som inte är inräknade i Läkarförbundets undersökning.
Undersökningen visar också att 40% av vårdcentralerna i Västra Götalandsregionen (precis under rikssnittet) var beroende av hyrläkare under mätperioden. I vår regionen var det totalt 147 hyrläkare som var inne i verksamheten varav 2/3 av dem vid de offentligt drivna vårdcentralerna
Det finns mycket kunskap att hämta ur undersökningen för den framtida utvecklingen av primärvården. Glädjande är den relativt stora mängden ST-tjänster som nu finns i allmänmedicin även om behovet (och i Västra Götaland även resurserna) är större än vad vi kan fylla.
Jag hoppas att denna undersökning kan bidra till att jag kan få min tidigare önskan uppfylld om en ordentligt uppföljning av hur läkarbemanningen med fasta tjänster har utvecklats i regionen sedan vårdvalet infördes.
