IUU
Är IUU månne en ny akronym som vi som är engagerade i hälso- och sjukvården nu ska lära oss? Regeringen har i alla fall vid sitt sammanträde idag beslutat att inrätta en ny myndighet med arbetsnamnet Institutet för Uppföljning och Utvärdering från och med kommande årsskifte.
Samtidigt har representanter för den politiska oppositionen i riksdagen anmält att myndigheten kommer att läggas ner om den nuvarande oppositionen i riksdagen får majoritet efter riksdagsvalet i höst. Om vi behöver lära oss IUU eller inte hänger således både på om det nuvarande arbetsnamnet slutligen också blir myndighetens formella namn och på majoritetsläget i riksdagen senare i höst.
Namnfrågan i sig är ju i detta sammanhang inte det intressanta. Det är myndigheten i sig. Den nuvarande regeringen hade som ambition att minska antalet myndigheter i Sverige, men här är ett exempel som går i motsatt riktning. Å andra sidan var regeringspartierna tydliga redan i sitt valmanifest med att man önskade inrätta just en sådan här myndighet för att göra en viss boskillnad mellan Socialstyrelsens olika roller. En av tankarna med det som vi tills vidare kallar Institutet för Uppföljning och Utvärdering är att lyfta ut Socialstyrelsens normerande roll i svensk hälso- och sjukvård för att flytta tyngdpunkten till den myndighetens ansvar för tillsynen av verksamheten.
Jag kan förstå poängen med att skilja på de olika rollerna, men ställer mig samtidigt skeptisk till om en ny myndighet är det organ som kommer att förbättra uppföljning och utvärdering av svensk hälso- och sjukvård. Inte minst sjukvårdshuvudmännen i form av regioner och landsting (och Gotlands kommun) har ett eget ansvar för uppföljning och utvärdering av den verksamhet de både finansierar och producerar.
I en större region som Västra Götalandsregionen har vi i hyfsad utsträckning både de ekonomiska och intellektuella resurserna för att ha en bra analys- och utvärderingsenhet inom hälso- och sjukvårdsavdelningen som förser oss politiska beslutsfattare med bra underlag för uppföljning och utvärdering. Alla landsting har inte samma förutsättningar, men hur mycket dubbeljobb kommer den nya myndigheten att utföra? Ska sjukvårdsmännen rapportera till den nya myndigheten som sedan publicerar, eller ska IUU själva söka information hos regioner och landsting?
Det görs också en större poäng av att Institutet ska vara en oberoende myndíghet, men oberoende från vem?
Den 1 september förra året bloggade jag om den nya hemsidan www.omvard.se och reflekterade över vem eller vilka som presenterar information och för vem? Som jag uppfattar det så kommer IUU:s uppgift att bli att vara patienterna behjälpliga i att kunna göra medvetna kvalitetsval av vårdgivare, men också som normerare av svensk hälso- och sjukvård. En fråga som är viktig i det sammanhanget är i vilket utsträckning som data faktiskt är nedbrytbar från nationell-, till landstings-, till sjukhus-, till klinik-, till avdelning-, till läkarnivå? På vilken nivå kan och vill vi rapportera data - som både är relevanta och intressanta.
Oberoende är i grunden bra, men oberoende får inte bli ännu en myndighet som utvärderar och "dömer" utan engagemang från verksamheterna. Det finns alltid risker i en komplicerad bransch som hälso- och sjukvården att det jämförs äpplen och päron. Därför har vi i Västra Götalandsregionen som policy att den typen av jämförelser som publiceras så långt som möjligt vara avstämda med berörda medicinskt ansvariga för att kunna korrigera för de fel och brister som kan finnas i datafångsten.
IUU kommer att starta den 1 januari - kanske. Jag tror att det finns fler frågetecken kring institutets fortsatta uppdrag än vad det finns till om det kommer att starta eller inte.
Vårdkonsumtion
Det är mycket tur och retur till Stockholm just nu, och fullt med möten när man väl är på hemmaplan, vilket drabbat bland annat bloggandet.
Fick igår ta del av de något försenade siffrorna som vi kallar "månatliga nyckeltal för hälso- och sjukvården". Siffrorna i sig var inte försenade, men presentationen av dem blev det för att vi inväntat den mer officiella delårsrapporten per mars. När nu den rapporten föreligger går det att se några riktigt intressanta förändringar.
Nyckeltal för hälso- och sjukvården utvecklade vi för sex år sedan när hälso- och sjukvårdsutskottet bildades för att ur ett ägarperspektiv kunna få en snabb indikation på eventuella förändringar, och det är nu en sådan vi ser.
Ett av nyckeltalen vi följer är begreppet Vårdkonsumtion, d v s hur mycket vård som invånarna i regionen konsumerar oavsett om det är hos offentliga eller privata vårdgivare, inom regionens gränser eller utanför.
Det första siffran som förvånar i Nyckeltalen är "Procentuell förändring av vårdkonsumtionen vid sjukhusen" i jämförelse årets första tre månader jämfört med 2009 års första tre månader.
Utfallet för Öppenvårdsbesök är 92,5% under 2010 jämfört med förra året. I sjukvårdens värld där förändringar ofta sker långsamt är det närmast en chockerande siffra. Är det registreringsfel? Vad har de egentligen gjort (eller inte gjort) på sjukhusen under första kvartalet? Frågorna blev snabbt många, men fick ganska snart en möjlig förklaring i nästa diagram.
"Procentuell förändring av vårdkonsumtionen i primärvården". Utfallet för Besök i primärvården uppvisar en förändring med 13% fler besök årets första tre månader jämfört med föregående år. Det är en minst lika chockerande uppgift som reser frågor.
Den naturliga slutsatsen att dra är att vårdvalsreformen VG Primärvård i vår region har gett just den effekt som vi hade hoppats på - att mer av invånarnas sjukvårdsbehov kan tillgodoses vid de offentliga och privata vårdcentralerna i regionen. Jag är rätt så övertygad om att det finns en tydligt samband mellan ökningen i primärvården och minskningen vid sjukhusen, men förändringen är så pass stor att den också reser en rad andra frågor.
Har invånarna verkligen fått vård på rätt vårdnivå, eller har invånarna i för liten utsträckning fått träffa andra specialister än allmänläkare?
Hur stor del av besöksökningen i primärvården beror på läkarbesök, och hur stor del är en ökning hos andra personalkategorier, och är det i så fall en önskad utveckling som både är konstnadseffektiv och ger patienterna rätt nivå på kvaliteten?
Är det en tillfällig eller långsiktig förändring vi nu ser, och vad får den (om den är långsiktig) för effekt för sjukhusens öppenvårdsverksamhet? Borde inte den frigjorda volymen besök istället medfört en snabbare minskning av antalet patienter vid sjukhusen som väntat längre än vårdgarantitiderna?
Hälso- och sjukvårdens nyckeltal har efter det initiala nyhetsvärdet när först kom för snart sex år sedan varit en produkt som mest bekräftat status quo. Nu ser vi styrkan med nyckeltalen. Förvånande förändringar som kräver ytterligare analyser för att få svar på frågan vad som egentligen händer - och är det som händer i så fall mest bra eller mer oroande?
Fick igår ta del av de något försenade siffrorna som vi kallar "månatliga nyckeltal för hälso- och sjukvården". Siffrorna i sig var inte försenade, men presentationen av dem blev det för att vi inväntat den mer officiella delårsrapporten per mars. När nu den rapporten föreligger går det att se några riktigt intressanta förändringar.
Nyckeltal för hälso- och sjukvården utvecklade vi för sex år sedan när hälso- och sjukvårdsutskottet bildades för att ur ett ägarperspektiv kunna få en snabb indikation på eventuella förändringar, och det är nu en sådan vi ser.
Ett av nyckeltalen vi följer är begreppet Vårdkonsumtion, d v s hur mycket vård som invånarna i regionen konsumerar oavsett om det är hos offentliga eller privata vårdgivare, inom regionens gränser eller utanför.
Det första siffran som förvånar i Nyckeltalen är "Procentuell förändring av vårdkonsumtionen vid sjukhusen" i jämförelse årets första tre månader jämfört med 2009 års första tre månader.
Utfallet för Öppenvårdsbesök är 92,5% under 2010 jämfört med förra året. I sjukvårdens värld där förändringar ofta sker långsamt är det närmast en chockerande siffra. Är det registreringsfel? Vad har de egentligen gjort (eller inte gjort) på sjukhusen under första kvartalet? Frågorna blev snabbt många, men fick ganska snart en möjlig förklaring i nästa diagram.
"Procentuell förändring av vårdkonsumtionen i primärvården". Utfallet för Besök i primärvården uppvisar en förändring med 13% fler besök årets första tre månader jämfört med föregående år. Det är en minst lika chockerande uppgift som reser frågor.
Den naturliga slutsatsen att dra är att vårdvalsreformen VG Primärvård i vår region har gett just den effekt som vi hade hoppats på - att mer av invånarnas sjukvårdsbehov kan tillgodoses vid de offentliga och privata vårdcentralerna i regionen. Jag är rätt så övertygad om att det finns en tydligt samband mellan ökningen i primärvården och minskningen vid sjukhusen, men förändringen är så pass stor att den också reser en rad andra frågor.
Har invånarna verkligen fått vård på rätt vårdnivå, eller har invånarna i för liten utsträckning fått träffa andra specialister än allmänläkare?
Hur stor del av besöksökningen i primärvården beror på läkarbesök, och hur stor del är en ökning hos andra personalkategorier, och är det i så fall en önskad utveckling som både är konstnadseffektiv och ger patienterna rätt nivå på kvaliteten?
Är det en tillfällig eller långsiktig förändring vi nu ser, och vad får den (om den är långsiktig) för effekt för sjukhusens öppenvårdsverksamhet? Borde inte den frigjorda volymen besök istället medfört en snabbare minskning av antalet patienter vid sjukhusen som väntat längre än vårdgarantitiderna?
Hälso- och sjukvårdens nyckeltal har efter det initiala nyhetsvärdet när först kom för snart sex år sedan varit en produkt som mest bekräftat status quo. Nu ser vi styrkan med nyckeltalen. Förvånande förändringar som kräver ytterligare analyser för att få svar på frågan vad som egentligen händer - och är det som händer i så fall mest bra eller mer oroande?
Samverkan och kvalitet
Idag har den politiska majoriteten - folkpartiet, centerpartiet och socialdemokraterna - i Västra Götalandsregionen presenterat vårt förslag till budget för 2011 och planåren 2012-2013. Rubriken för årets budget är den samma som rubriken för detta inlägg, "Samverkan och kvalitet". För mig som är kvalitetsentusiast så är det glädjande att få presentera ett budget som tar så allvarligt på kvalitetsförbättringsfrågorna att kvalitet blir ett av titelorden i budgetens rubrik. Å ena sidan ska man inte övervärdera vilken titel ett budgetförslag har, fast å andra sidan ska man heller inte förringa vilket signalvärde som en titel på ett budgetförslag kan ha. Helt klart är att det finns en tydlig vilja och inriktning till att i ännu högre grad rikta fokus mot kvalitetsfrågorna i hälso- och sjukvården och i övriga regionverksamheter.
Förra årets budgetarbete (inför 2010) var besvärligt och svårt utifrån den turbulens som rådde i finanskrisens spår, och årets budgetarbete har egentligen inte varit så mycket lättare. Det råder stor osäkerhet om den ekonomiska utvecklingen, vilket inte minst förra veckans turbulens på aktiemarknaden visade. Det sker också snabba förändringar av skatteunderlaget, och vi lutar oss (som alltid) på de beräkningar som Sveriges kommuner och landsting (SKL) senast har presenterat för några veckor sedan, och man kan väl säga att de inte tillhör de mest positiva. Västra Götalandsregionens budget för 2011 innebär därför relativt små uppräkningar jämfört med innevarande år, samtidigt som uppräkningsfaktorn för pris- och löneökningar är ovanligt låg, vilket väl är riktigt mot bakgrund av de avtal som träffats de senaste veckorna.
Hur får vi då ihop räkneverket? Ja, det får vi faktiskt inte. Vi tar oss friheten mot bakgrund av att regionen har en ekonomisk styrka som ger oss handlingsutrymme för att ett enskilt år också budgetera för ett underskott. För 2011 har vi budgeterat med ett underskott på 276 miljoner kronor. Det kan jämföras med att vi för 2010 har budgeterat med ett underskott på drygt 600 miljoner kronor och att den preliminära prognosen efter mars tyder på ett överskott innevarande år på 350 miljoner kronor. Om inte annat så illustrerar det väl den osäkerhet som råder för närvarande vad gäller den ekonomiska utvecklingen i stort, och det som påverkar oss mest - skattekraftsutvecklingen.
I budgeten för 2011 håller vi i vårt budgetförslag fast vid principen om ett effektiviseringskrav på 1% till alla verksamheter. Det är inget konstigt i sig. Jag skulle uppskatta att de flesta av hälso- och sjukvårdens verksamheter gör effektiviseringar på 2-3% per år. Från ägarens sida säger vi att vi vill få tillbaka en av de procenten för att kunna göra riktade satsningar mot angelägna utvecklingsområden i hälso- och sjukvården.
För 2011 innebär det satsningar på 350 miljoner kronor som går tillbaka till sjukvården, vilket för övrigt ganska väl motsvarar det effektiviseringskrav på en procent som vi har på alla verksamheter.
280 av dessa miljoner går till hälso- och sjukvårdsnämnderna för att i enlighet med budgetens inriktning utveckla vården i regionen. Hälso- och sjukvårdsutskottets budget ökar med 40 miljoner för förstärkning av nya vårdområden och införandet av nya metoder med mera i hälso- och sjukvården. Dessutom görs riktade satsningar på rättspsykiatrin de kommande åren som kommer att leda till ökade driftskostnader när tre nya rättspsykiatriska enheter successivt blir färdiga de kommande åren, och vi föreslår satsningar på att ytterligare stärka barn- och ungdomstandvården i de områden av regionen där tandhälsan är som sämst.
Det är en budget utan särskilt många extravaganta uttryck, och ingen kan anklaga oss för att lägga en populistisk valbudget som innebär offensiva satsningar på allt. Tvärtom, och det är ett av syftena med denna budget.
GT:s ledarsida ifrågasatte i lördags att den styrande majoriteten lägger en gemensam budget. Vi lägger inte en gemensam budget för att, som Karl-Henrik Sax skriver, "S+FP+C redan har beslutat sig för att fortsätta ihop." Vi har inte fattat några sådana beslut alls. Vilka politiska konstellationer som har möjlighet att forma en majoritet efter valet i höst avgörs av hur invånarna i regionen röstar den 19 september.
Visst hade vi kunnat låta bli att lägga fram ett budgetförslag, eller valt att lägga fram var sitt budgetförslag till fullmäktige i juni, men det hade enligt min mening varit ansvarslöst. Med den styrmodell som regionen tillämpar med ett beställar- och utförarsystem så måste fullmäktige ange de ekonomiska förutsättningarna före sommaren, och det är det vi gör med denna budget.
Budgeten är ingen valplattform för de tre partierna som för närvarande sitter i majoritet. Våra respektive valprogram som valplattformar presenterar varje parti för sig när de är antagna. Folkpartiet kommer inte att anta sitt regionprogram förrän om en knapp månad och sedan ett valmanifest i början av augusti.
Med det budgetförslag som vi idag har presenterat tar vi ansvar för att regionens arbete ska fortsätta att fungera så normalt som möjligt även om det är valår. Vilket eller vilka partier som får förtroendet att leda regionen under nästa mandatperiod är en annan fråga som vi lär få anledning att återkomma till, men om jag inledde detta inlägg med det andra titelordet på budgeten får jag väl avsluta med det första - Samverkan. Det kommer sannolikt att krävas mer av samverkan också på det politiska fältet efter valet, antingen inom eller över de traditionella blockgränserna, inte minst mot bakgrund av att antalet partier i fullmäktige kan både komma att utökas eller minskas beroende på valutgången. I det läget kan det vara klokt att snarare hålla dörrar öppna för samverkan än att gräva djupa skyttegravar gentemot andra partier.
Förra årets budgetarbete (inför 2010) var besvärligt och svårt utifrån den turbulens som rådde i finanskrisens spår, och årets budgetarbete har egentligen inte varit så mycket lättare. Det råder stor osäkerhet om den ekonomiska utvecklingen, vilket inte minst förra veckans turbulens på aktiemarknaden visade. Det sker också snabba förändringar av skatteunderlaget, och vi lutar oss (som alltid) på de beräkningar som Sveriges kommuner och landsting (SKL) senast har presenterat för några veckor sedan, och man kan väl säga att de inte tillhör de mest positiva. Västra Götalandsregionens budget för 2011 innebär därför relativt små uppräkningar jämfört med innevarande år, samtidigt som uppräkningsfaktorn för pris- och löneökningar är ovanligt låg, vilket väl är riktigt mot bakgrund av de avtal som träffats de senaste veckorna.
Hur får vi då ihop räkneverket? Ja, det får vi faktiskt inte. Vi tar oss friheten mot bakgrund av att regionen har en ekonomisk styrka som ger oss handlingsutrymme för att ett enskilt år också budgetera för ett underskott. För 2011 har vi budgeterat med ett underskott på 276 miljoner kronor. Det kan jämföras med att vi för 2010 har budgeterat med ett underskott på drygt 600 miljoner kronor och att den preliminära prognosen efter mars tyder på ett överskott innevarande år på 350 miljoner kronor. Om inte annat så illustrerar det väl den osäkerhet som råder för närvarande vad gäller den ekonomiska utvecklingen i stort, och det som påverkar oss mest - skattekraftsutvecklingen.
I budgeten för 2011 håller vi i vårt budgetförslag fast vid principen om ett effektiviseringskrav på 1% till alla verksamheter. Det är inget konstigt i sig. Jag skulle uppskatta att de flesta av hälso- och sjukvårdens verksamheter gör effektiviseringar på 2-3% per år. Från ägarens sida säger vi att vi vill få tillbaka en av de procenten för att kunna göra riktade satsningar mot angelägna utvecklingsområden i hälso- och sjukvården.
För 2011 innebär det satsningar på 350 miljoner kronor som går tillbaka till sjukvården, vilket för övrigt ganska väl motsvarar det effektiviseringskrav på en procent som vi har på alla verksamheter.
280 av dessa miljoner går till hälso- och sjukvårdsnämnderna för att i enlighet med budgetens inriktning utveckla vården i regionen. Hälso- och sjukvårdsutskottets budget ökar med 40 miljoner för förstärkning av nya vårdområden och införandet av nya metoder med mera i hälso- och sjukvården. Dessutom görs riktade satsningar på rättspsykiatrin de kommande åren som kommer att leda till ökade driftskostnader när tre nya rättspsykiatriska enheter successivt blir färdiga de kommande åren, och vi föreslår satsningar på att ytterligare stärka barn- och ungdomstandvården i de områden av regionen där tandhälsan är som sämst.
Det är en budget utan särskilt många extravaganta uttryck, och ingen kan anklaga oss för att lägga en populistisk valbudget som innebär offensiva satsningar på allt. Tvärtom, och det är ett av syftena med denna budget.
GT:s ledarsida ifrågasatte i lördags att den styrande majoriteten lägger en gemensam budget. Vi lägger inte en gemensam budget för att, som Karl-Henrik Sax skriver, "S+FP+C redan har beslutat sig för att fortsätta ihop." Vi har inte fattat några sådana beslut alls. Vilka politiska konstellationer som har möjlighet att forma en majoritet efter valet i höst avgörs av hur invånarna i regionen röstar den 19 september.
Visst hade vi kunnat låta bli att lägga fram ett budgetförslag, eller valt att lägga fram var sitt budgetförslag till fullmäktige i juni, men det hade enligt min mening varit ansvarslöst. Med den styrmodell som regionen tillämpar med ett beställar- och utförarsystem så måste fullmäktige ange de ekonomiska förutsättningarna före sommaren, och det är det vi gör med denna budget.
Budgeten är ingen valplattform för de tre partierna som för närvarande sitter i majoritet. Våra respektive valprogram som valplattformar presenterar varje parti för sig när de är antagna. Folkpartiet kommer inte att anta sitt regionprogram förrän om en knapp månad och sedan ett valmanifest i början av augusti.
Med det budgetförslag som vi idag har presenterat tar vi ansvar för att regionens arbete ska fortsätta att fungera så normalt som möjligt även om det är valår. Vilket eller vilka partier som får förtroendet att leda regionen under nästa mandatperiod är en annan fråga som vi lär få anledning att återkomma till, men om jag inledde detta inlägg med det andra titelordet på budgeten får jag väl avsluta med det första - Samverkan. Det kommer sannolikt att krävas mer av samverkan också på det politiska fältet efter valet, antingen inom eller över de traditionella blockgränserna, inte minst mot bakgrund av att antalet partier i fullmäktige kan både komma att utökas eller minskas beroende på valutgången. I det läget kan det vara klokt att snarare hålla dörrar öppna för samverkan än att gräva djupa skyttegravar gentemot andra partier.
Fullt schema hela dagen
Det finns dagar i mitt liv som regionråd som både är roligare och jobbigare än de flesta andra. Torsdagen den 6 maj 2010 har varit och kommer med all säkerhet att fortsätta vara det. Onsdagkvällen blev natt och natten blev sen innan förberedelserna inför dagen var färdiga. Idag är jag handelsresande i politiska presentationsbranschen.
Morgonen började med bussen strax före halv sju till Östra Sjukhuset där ett frukostmöte med verksamhetschefer inom område 2 väntade en timme senare. 30-40 verksamhetschefer hade samlats för kaffe/te och en ostfralla och för att lyssna till och diskutera med mig som inbjuden gäst. När jag kom bestämde jag mig för att hoppa över varianten med power point-presentation och valde istället att prata fritt för att ge större utrymme för frågor. Temat från min sida blev - som vanligt - vikten av att regionens hälso- och sjukvård fokuserar på kvalitets- och patientsäkerhetsfrågorna och GOD VÅRD-konceptet, och det glädjande var att de frågor jag fick utgick alla från ambitionen hur vi ska bli ännu bättre på verksamhetsutveckling, logistik och patientsfokusering. Jag ska inte på något sätt förhäva min egen roll i det hela, men jag tror att mitt och andras enträgna fokus på GOD VÅRD, kvalitet och patientsäkerhet, verksamhetsutveckling börjar bära resultat. Jag upplever ett helt annat intresse och engagemang kring och för dessa frågor idag än vad jag gjorde för 4-5 år sedan.
Jag lämnade Östra efter ett möte på 50 minuter. Jag hann aldrig fånga upp kommentarer denna dag, men för mig är det viktigt att få vara ute och förklara de politiska framtidsvisionerna och ambitionerna med utvecklingen av regionens hälso- och sjukvård.
40 minuter senare väntade ett 20-tal kanadensiska gäster i Regionens Hus på Norra Hamngatan i Göteborg för ett tre timmar lång föreläsning, diskussions- och frågestund om regionens hälso- och sjukvård. Det är andra året på raken som jag på våren fått chansen att träffa ett gäng kanadensiska ledande sjukvårdsföreträdare på ett veckolångt studiebesök i Sverige - tre dagar i Stockholm och två dagar i Västra Götaland. Det är alltid givande att få de, ibland, storögda frågorna om hur vi organiserar hälso- och sjukvården i Sverige och i vår region. De ställer ur ett svenskt perspektiv ibland lite naiva frågor som är rätt så intressanta att reflektera över och som leder till ett eget ifrågasättande hur vi egentligen jobbar och hur vi organiserar oss. Jag är helt övertygad om att vi behöver mer av internationellt utbyte för att lära av varandra för att den vägen kunna utveckla och förbättra vården i regionen.
En snabb lunch och promenad längs Kungsportsavenyn ledde mig efter lunch till Hotel Park Aveny och cirka 200 deltagare på läkemedelskommitténs fortbildningsdag. Ett mycket positivt initiativ och en konferens som snabbt blev fullbokad. Till skillnad från de tre timmarna med kanadensarna var jag nu begränsad till 20 minuter, vilket kan vara rätt nyttigt för att få rätt fokus. Temat för mitt föredrag där var det jag kallat Läkemedelsparadoxen och som jag första gången bloggade om hösten 2008 under rubriken "Förbryllande läkemedel".
Jag hann också med att höra delar av journalisten Ingrid Carlbergs anförande om hennes bok "Pillret" som kom för två år sedan. Hade önskat att jag hade hunnit stanna och höra hela hennes föreläsning, ja jag hade önskat vara med på hela Läkemedelsdagen, men detta var alltså en dag där det inte var möjligt. Det blev istället en promenad ner för Avenyn igen och tillbaka till Norra Hamngatan för förberedelser inför måndagen presskonferens om majoritetens förslag till budget för 2010. Vi har ju diskuterat budgetförslagen under en stor del av våren och det blev nu till att väga och värdera lämpliga ord och uttryck inför måndagens presskonferens. Gruppledarna och vi som är gruppledare inom sjukvården är de som kommer att presentera budgetförslaget på måndag.
Just nu har jag fått en liten paus under dagen innan jag tillsammans med de kanadensiska gästerna ska åka ut till Lilla Amundön och Ågrenska för information om verksamheten vid Ågrenska Stiftelsen och för en gemensam middag. Det är inte så ofta vi i sjukvården har/får de representativa uppgifterna så det ska bli trevligt att få vara värd för kvällen. Det kommer med all säkerhet både att bli en lång, trevlig och rolig kväll innan fredagen väntar på oss.
Morgonen började med bussen strax före halv sju till Östra Sjukhuset där ett frukostmöte med verksamhetschefer inom område 2 väntade en timme senare. 30-40 verksamhetschefer hade samlats för kaffe/te och en ostfralla och för att lyssna till och diskutera med mig som inbjuden gäst. När jag kom bestämde jag mig för att hoppa över varianten med power point-presentation och valde istället att prata fritt för att ge större utrymme för frågor. Temat från min sida blev - som vanligt - vikten av att regionens hälso- och sjukvård fokuserar på kvalitets- och patientsäkerhetsfrågorna och GOD VÅRD-konceptet, och det glädjande var att de frågor jag fick utgick alla från ambitionen hur vi ska bli ännu bättre på verksamhetsutveckling, logistik och patientsfokusering. Jag ska inte på något sätt förhäva min egen roll i det hela, men jag tror att mitt och andras enträgna fokus på GOD VÅRD, kvalitet och patientsäkerhet, verksamhetsutveckling börjar bära resultat. Jag upplever ett helt annat intresse och engagemang kring och för dessa frågor idag än vad jag gjorde för 4-5 år sedan.
Jag lämnade Östra efter ett möte på 50 minuter. Jag hann aldrig fånga upp kommentarer denna dag, men för mig är det viktigt att få vara ute och förklara de politiska framtidsvisionerna och ambitionerna med utvecklingen av regionens hälso- och sjukvård.
40 minuter senare väntade ett 20-tal kanadensiska gäster i Regionens Hus på Norra Hamngatan i Göteborg för ett tre timmar lång föreläsning, diskussions- och frågestund om regionens hälso- och sjukvård. Det är andra året på raken som jag på våren fått chansen att träffa ett gäng kanadensiska ledande sjukvårdsföreträdare på ett veckolångt studiebesök i Sverige - tre dagar i Stockholm och två dagar i Västra Götaland. Det är alltid givande att få de, ibland, storögda frågorna om hur vi organiserar hälso- och sjukvården i Sverige och i vår region. De ställer ur ett svenskt perspektiv ibland lite naiva frågor som är rätt så intressanta att reflektera över och som leder till ett eget ifrågasättande hur vi egentligen jobbar och hur vi organiserar oss. Jag är helt övertygad om att vi behöver mer av internationellt utbyte för att lära av varandra för att den vägen kunna utveckla och förbättra vården i regionen.
En snabb lunch och promenad längs Kungsportsavenyn ledde mig efter lunch till Hotel Park Aveny och cirka 200 deltagare på läkemedelskommitténs fortbildningsdag. Ett mycket positivt initiativ och en konferens som snabbt blev fullbokad. Till skillnad från de tre timmarna med kanadensarna var jag nu begränsad till 20 minuter, vilket kan vara rätt nyttigt för att få rätt fokus. Temat för mitt föredrag där var det jag kallat Läkemedelsparadoxen och som jag första gången bloggade om hösten 2008 under rubriken "Förbryllande läkemedel".
Jag hann också med att höra delar av journalisten Ingrid Carlbergs anförande om hennes bok "Pillret" som kom för två år sedan. Hade önskat att jag hade hunnit stanna och höra hela hennes föreläsning, ja jag hade önskat vara med på hela Läkemedelsdagen, men detta var alltså en dag där det inte var möjligt. Det blev istället en promenad ner för Avenyn igen och tillbaka till Norra Hamngatan för förberedelser inför måndagen presskonferens om majoritetens förslag till budget för 2010. Vi har ju diskuterat budgetförslagen under en stor del av våren och det blev nu till att väga och värdera lämpliga ord och uttryck inför måndagens presskonferens. Gruppledarna och vi som är gruppledare inom sjukvården är de som kommer att presentera budgetförslaget på måndag.
Just nu har jag fått en liten paus under dagen innan jag tillsammans med de kanadensiska gästerna ska åka ut till Lilla Amundön och Ågrenska för information om verksamheten vid Ågrenska Stiftelsen och för en gemensam middag. Det är inte så ofta vi i sjukvården har/får de representativa uppgifterna så det ska bli trevligt att få vara värd för kvällen. Det kommer med all säkerhet både att bli en lång, trevlig och rolig kväll innan fredagen väntar på oss.
Privatvård en bluffmarknad?
Hade egentligen tänk ägna dagens blogginlägg (när jag äntligen fått lite tid till att blogga) åt en av förra veckans nyhet om vårdgarantin har en baksida, men efter dagens huvudnyhet i radions Morgon-Ekot om att "privata vårdgivare lurar landstingen" så blir det istället dagens huvudnummer, och jag får återkomma till frågan om vårdgarantins baksida.
Dagens första nyhet när satte på radion i bilen i morse handlade om att privata vårdgivare fuskar med redovisningen till landstingen för att tillskansa sig mer ersättning än vad de är berättigade till. Det framgick inte helt och hållet av inslaget, men jag uppfattar att det handlar om läkare och sjukgymnaster som arbetar enligt den så kallade nationella taxan. Det förekommer exempel på registrering av åtgärder som mer komplicerade än vad de egentligen är, om registrering av besök som aldrig ägt rum och om registrering av samma besök två eller fler gånger.
Radions Ekoredaktion gör beräkningen att detta svindleri kan uppgå till 100-120 miljoner kronor per år i landet. Med tanke på att sjukvården i totalt omsätter upp emot en kvarts biljon, ca 230 miljarder kronor så är det en relativt liten del av sjukvårdens samlade resurser, men samtidigt är drygt 100 miljoner kronor naturligtvis en väldigt massa pengar att förlora på fusk till vårdgivare på nationella taxan. Det är rent ut sagt för jävligt.
Att en och annan felregistrering kan göras har jag full förståelse för, men ett systematiskt utnyttjande för att lura till sig mer ersättning än man har rätt till är för jävligt. Det är för jävligt att några privata vårdgivare (för jag vill både tro och hävda att de är en relativt liten minoritet av de privata vårdgivarna) förstör för alla andra privata vårdgivare och stämplar dem som fuskare. Det blir inte lättare för oss som gärna ser en mångfald av vårdgivare att tala om det positiva med detta när hela den privata vårdgivarbranschen riskerar att stämplas som fuskare som skor sig på systemet.
Egentligen är dagens nyhet inte någon nyhet. Ett antal läkare har tidigare dömts för fusk med redovisningarna runt om i landet, också i Västra Götaland. Sammanställningen och beräkningen av omfattningen av fusket är möjligen en nyhet, men framför allt aktualiserar det på nytt frågan om den nationella taxan. Den nationella taxan ger i princip läkare eller sjukgymnaster som har tillstånd att arbeta enligt lagarna LOL eller LOS fri dragningsrätt gentemot landsting. Vi kan inte ställa krav på vilken vård de ska bedriva eller vilka patientgrupper de ska prioritera, och det finns svårigheter i att göra uppföljningar.
Den nationella taxan har aldrig varit älskad av landstingspolitiker av just skälet att vi egentligen inte riktigt vet vad vi får för pengarna. Att vissa individer dessutom väljer att utnyttja dessa luckor i styrnings- och granskningsmöjligheten för egen vinning gör väl inga av oss mer positiva till nationella taxan. Med upphandling enligt lagen om offentlig upphandling (LOU) eller enligt lagen om valfrihetssystem (LOV) som vi har i primärvården så får vi som finansiär helt andra möjligheter att både styra, granska och följa upp vad privata vårdgivare gör.
För att försöka besvara frågan i rubriken så är privat vård inte en bluffmarknad. Däremot så finns det bluffare inom den privata vården och störst möjlighet att bluffa finns hos dem som verkar enligt den nationella taxan. Jag tycker det är hög tid att ordentligt strama upp reglerna kring den nationella taxan, eller rent av överväga om den ska finnas kvar över huvud taget.
Dagens första nyhet när satte på radion i bilen i morse handlade om att privata vårdgivare fuskar med redovisningen till landstingen för att tillskansa sig mer ersättning än vad de är berättigade till. Det framgick inte helt och hållet av inslaget, men jag uppfattar att det handlar om läkare och sjukgymnaster som arbetar enligt den så kallade nationella taxan. Det förekommer exempel på registrering av åtgärder som mer komplicerade än vad de egentligen är, om registrering av besök som aldrig ägt rum och om registrering av samma besök två eller fler gånger.
Radions Ekoredaktion gör beräkningen att detta svindleri kan uppgå till 100-120 miljoner kronor per år i landet. Med tanke på att sjukvården i totalt omsätter upp emot en kvarts biljon, ca 230 miljarder kronor så är det en relativt liten del av sjukvårdens samlade resurser, men samtidigt är drygt 100 miljoner kronor naturligtvis en väldigt massa pengar att förlora på fusk till vårdgivare på nationella taxan. Det är rent ut sagt för jävligt.
Att en och annan felregistrering kan göras har jag full förståelse för, men ett systematiskt utnyttjande för att lura till sig mer ersättning än man har rätt till är för jävligt. Det är för jävligt att några privata vårdgivare (för jag vill både tro och hävda att de är en relativt liten minoritet av de privata vårdgivarna) förstör för alla andra privata vårdgivare och stämplar dem som fuskare. Det blir inte lättare för oss som gärna ser en mångfald av vårdgivare att tala om det positiva med detta när hela den privata vårdgivarbranschen riskerar att stämplas som fuskare som skor sig på systemet.
Egentligen är dagens nyhet inte någon nyhet. Ett antal läkare har tidigare dömts för fusk med redovisningarna runt om i landet, också i Västra Götaland. Sammanställningen och beräkningen av omfattningen av fusket är möjligen en nyhet, men framför allt aktualiserar det på nytt frågan om den nationella taxan. Den nationella taxan ger i princip läkare eller sjukgymnaster som har tillstånd att arbeta enligt lagarna LOL eller LOS fri dragningsrätt gentemot landsting. Vi kan inte ställa krav på vilken vård de ska bedriva eller vilka patientgrupper de ska prioritera, och det finns svårigheter i att göra uppföljningar.
Den nationella taxan har aldrig varit älskad av landstingspolitiker av just skälet att vi egentligen inte riktigt vet vad vi får för pengarna. Att vissa individer dessutom väljer att utnyttja dessa luckor i styrnings- och granskningsmöjligheten för egen vinning gör väl inga av oss mer positiva till nationella taxan. Med upphandling enligt lagen om offentlig upphandling (LOU) eller enligt lagen om valfrihetssystem (LOV) som vi har i primärvården så får vi som finansiär helt andra möjligheter att både styra, granska och följa upp vad privata vårdgivare gör.
För att försöka besvara frågan i rubriken så är privat vård inte en bluffmarknad. Däremot så finns det bluffare inom den privata vården och störst möjlighet att bluffa finns hos dem som verkar enligt den nationella taxan. Jag tycker det är hög tid att ordentligt strama upp reglerna kring den nationella taxan, eller rent av överväga om den ska finnas kvar över huvud taget.
