Kriminalvård
Den senaste veckan har det förts en offentlig debatt med anledningen av rättegången i det så kallade Rödeby-målet. Bakgrunden till debatten är att den åtalade 50-åringen varken tycks kunna dömas till fängelse eller rättspsykiatrisk vård då han vid tillfället för gärningen var sjuk, men inte är det längre.
Oavsett det juridiska utfallet i målet och eventuella ändringar i svensk lagstiftning om att kunna avtjäna återstoden av ett straff i fängelse om man har blivit friskförklarad efter rättspsykiatrisk vård, så borde det också starta en debatt om hälso- och sjukvårdsinsatserna i kriminalvården.
Mångas erfarenheter och flera undersökningar pekar på att många av fångarna i kriminalvården har någon form av psykiatrisk diagnos. Frågan är vilken hjälp och vilket stöd som egentligen ges inom den rehabiliterande kriminalvården. Jag vill inte peka ut kriminalvården som en syndabock som inte sköter sitt jobb. De gör säkert sitt bästa utifrån de resurser de har. Tillgången till psykiatrisk kompetens är också en bristvara totalt i samhället.
Utan en adekvat hjälp och ett bra stöd för att kunna identifiera och diagnosticera många av dem som ofta bär på olika "bokstavsdiagnoser" är det också svårt att ge en bra hjälp, och utan denna grundläggande hjälp kommer det att vara svårare för de som är dömda till fängelse att kunna resa sig och skifta bana i livet.
Förutom de mänskliga argumenten för förstärkta insatser i kriminalvården, finns det sannolikt också klara samhällsekonomiska vinster med dessa insatser.
