Grattis Glaxo!
Som jag tidigare sagt så blir det lite tunt med bloggandet över sommaren. Jag försöker ta semester och har hittills lyckats bättre än förväntat. Jag fick många frågor under förra veckan varför jag inte var på Gotland under Almedalsveckan. Tja, ska man försvara att man inte åker dit så är nog mitt försvar att det i många år alltid har krockat med Partille Cup i handboll och det har varit viktigare för mig under sommaren. De senaste åren har Almedalsveckan legat veckan efter Partille Cup, men, som sagt, det är skönt med semester också.
På avstånd har jag dock följts rapporteringen från Gotland i förra veckan och bland annat noterat att tidningen Resumé för tolfte gången utsett årets lobbyist. Årets vinnare blev läkemedelsföretaget GlaxoSmithKline (GSK), och det tycker jag var en rättmätig vinnare. Grattis!
Låt mig allra först vara tydlig med att jag inte tillhör den grupp som är negativ till lobbyister. I ett demokratiskt samhälle har alla - enskilda, organisationer, företag, föreningar med flera - en självklar rättighet att framföra sina ståndpunkter och driva sin agenda och sina eventuella särintressen. Det är en helt legitim verksamhet och en viktig del i en brett offentlig diskussion.
Vi som är politiskt förtroendevalda, och även massmedias representanter, har ett särskilt ansvar att alltid granska och värdera den information vi får från olika former av enskilda, organisationer, företag, föreningar med flera, och inte rakt av och okritiskt köpa den informationen.
GlaxoSmithKline får priset som årets lobbyist efter sin framgångsrika kampanj för vaccinet mot Humant Pappilomvirus (HPV) som kan ge upphov till livmoderhalscancer. De har lobbat även gentemot mig.
Våren 2006 besökte jag och en medarbetare GSK:s svenska huvudkontor inbjuden för en diskussion där de första gången för mig informerade om att de hade ett vaccin mot HPV under godkännande och argumenterade för varför Västra Götalandsregionen borde införa detta och varför det borde in i det allmänna barnvaccinationsprogrammet. De berättade att de redan hade träffat sjukvårdspolitiker för några partier i regionen och att de kommande veckor skulle träffa några fler - bland annat moderaterna.
Våra relationer till moderaterna var vid tillfället lite mer frostiga, och vi skämtade lite på väg mötet med GSK om att det skulle bli intressant att se hur många veckor det skulle dröja innan (m) la ett förslag i regionen om att vi skulle erbjuda alla tonårsflickor HPV-vaccination. Svaret blev att det dröjde tre veckor innan vänsterpartiet var dem som nappat på läkemedelsindustrins propåer, och lade förslaget i hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU).
Jag har bloggat flera gånger i HPV-frågan och också skrivit debattartiklar i ämnet och man kan väl sammanfattningsvis säga att jag är skeptiskt till om kostnaderna för en allmän HPV-vaccinering motsvarar vinsterna med densamma.
Under de två år som diskussionen om HPV har pågått och SBU och Socialstyrelsen har utrett frågan har industrin utan tvekan varit duktig på att utnyttja rätt kanaler. De har lyckats påverka debatt och opinion genom bland annat radioreklam och tidningsreklam i mängder i ett land som har förbud mot reklam för receptbelagda läkemedel. HPV-vaccinet är dock inte ett läkemedel utan ett vaccin vilket har gjort att de hittat kryphålet.
Jag har sett journalister bära omkring på ryggsäckar med reklam för en av de två godkända vaccinen. Jag har framför allt blivit ordentligt upprörd över radions P1-morgons okritiska rapportering om vaccinet i våras En rapportering som till och med följdes av att Vetenskapsradion samma morgon rapporterar om att enskilda individer kan smittas vid sexuellt umgänge och "insjukna" i livmoderhalscancer. För mig insjuknar man från en dag till en annan, eller möjligen från en vecka till en annat. Att utveckla livmoderhalscancer tar oftast 5-7 år - då insjuknar man inte. Hade förväntat mig bättre kritisk granskning av Vetenskapsradion den morgonen.
Att någon (troligen GSK) lyckats sälja in storyn till Sveriges Radio och få det rapporterat ur sin synvinkel som en toppnyhet är skickligt och grund för att bli utsedd till Årets lobbyist. Jag tycker att GSK och andra läkemedelsbolag har varit skickliga utifrån sitt perspektiv, men jag hoppas också att Socialstyrelsen är lika skickliga utifrån sitt perspektiv när de slutligen ska avgöra om HPV-vaccinet ska in i det allmänna barnvaccinationsprogrammet eller inte.
Vi har alla våra roller att spela. GlaxoSmithKline har spelat sin roll väl de senaste åren och har nu uppmärksammats för detta.
Det finns ändå en lite ironisk del i hela frågan. Våren 2007 godkändes det första HPV-vaccinet av Läkemedelsverket. Då var det produkten Gardasil som utvecklats av företaget Sanofi Pasteur MSD som godkändes. GSK:s produkt Cervarix godkändes först ett halvår senare av Läkemedelsverket och anses inte ge lika brett skydd som Gardasil. När GlaxoSmithKline nu prisas som lobbyist är det kanske främst Sanofi Pasteur MSD som kan tacka för draghjälpen på den svenska marknaden. Hade de också haft ett pris att dela ut är jag övertygad om att Glaxo även hade vunnit det.
På avstånd har jag dock följts rapporteringen från Gotland i förra veckan och bland annat noterat att tidningen Resumé för tolfte gången utsett årets lobbyist. Årets vinnare blev läkemedelsföretaget GlaxoSmithKline (GSK), och det tycker jag var en rättmätig vinnare. Grattis!
Låt mig allra först vara tydlig med att jag inte tillhör den grupp som är negativ till lobbyister. I ett demokratiskt samhälle har alla - enskilda, organisationer, företag, föreningar med flera - en självklar rättighet att framföra sina ståndpunkter och driva sin agenda och sina eventuella särintressen. Det är en helt legitim verksamhet och en viktig del i en brett offentlig diskussion.
Vi som är politiskt förtroendevalda, och även massmedias representanter, har ett särskilt ansvar att alltid granska och värdera den information vi får från olika former av enskilda, organisationer, företag, föreningar med flera, och inte rakt av och okritiskt köpa den informationen.
GlaxoSmithKline får priset som årets lobbyist efter sin framgångsrika kampanj för vaccinet mot Humant Pappilomvirus (HPV) som kan ge upphov till livmoderhalscancer. De har lobbat även gentemot mig.
Våren 2006 besökte jag och en medarbetare GSK:s svenska huvudkontor inbjuden för en diskussion där de första gången för mig informerade om att de hade ett vaccin mot HPV under godkännande och argumenterade för varför Västra Götalandsregionen borde införa detta och varför det borde in i det allmänna barnvaccinationsprogrammet. De berättade att de redan hade träffat sjukvårdspolitiker för några partier i regionen och att de kommande veckor skulle träffa några fler - bland annat moderaterna.
Våra relationer till moderaterna var vid tillfället lite mer frostiga, och vi skämtade lite på väg mötet med GSK om att det skulle bli intressant att se hur många veckor det skulle dröja innan (m) la ett förslag i regionen om att vi skulle erbjuda alla tonårsflickor HPV-vaccination. Svaret blev att det dröjde tre veckor innan vänsterpartiet var dem som nappat på läkemedelsindustrins propåer, och lade förslaget i hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU).
Jag har bloggat flera gånger i HPV-frågan och också skrivit debattartiklar i ämnet och man kan väl sammanfattningsvis säga att jag är skeptiskt till om kostnaderna för en allmän HPV-vaccinering motsvarar vinsterna med densamma.
Under de två år som diskussionen om HPV har pågått och SBU och Socialstyrelsen har utrett frågan har industrin utan tvekan varit duktig på att utnyttja rätt kanaler. De har lyckats påverka debatt och opinion genom bland annat radioreklam och tidningsreklam i mängder i ett land som har förbud mot reklam för receptbelagda läkemedel. HPV-vaccinet är dock inte ett läkemedel utan ett vaccin vilket har gjort att de hittat kryphålet.
Jag har sett journalister bära omkring på ryggsäckar med reklam för en av de två godkända vaccinen. Jag har framför allt blivit ordentligt upprörd över radions P1-morgons okritiska rapportering om vaccinet i våras En rapportering som till och med följdes av att Vetenskapsradion samma morgon rapporterar om att enskilda individer kan smittas vid sexuellt umgänge och "insjukna" i livmoderhalscancer. För mig insjuknar man från en dag till en annan, eller möjligen från en vecka till en annat. Att utveckla livmoderhalscancer tar oftast 5-7 år - då insjuknar man inte. Hade förväntat mig bättre kritisk granskning av Vetenskapsradion den morgonen.
Att någon (troligen GSK) lyckats sälja in storyn till Sveriges Radio och få det rapporterat ur sin synvinkel som en toppnyhet är skickligt och grund för att bli utsedd till Årets lobbyist. Jag tycker att GSK och andra läkemedelsbolag har varit skickliga utifrån sitt perspektiv, men jag hoppas också att Socialstyrelsen är lika skickliga utifrån sitt perspektiv när de slutligen ska avgöra om HPV-vaccinet ska in i det allmänna barnvaccinationsprogrammet eller inte.
Vi har alla våra roller att spela. GlaxoSmithKline har spelat sin roll väl de senaste åren och har nu uppmärksammats för detta.
Det finns ändå en lite ironisk del i hela frågan. Våren 2007 godkändes det första HPV-vaccinet av Läkemedelsverket. Då var det produkten Gardasil som utvecklats av företaget Sanofi Pasteur MSD som godkändes. GSK:s produkt Cervarix godkändes först ett halvår senare av Läkemedelsverket och anses inte ge lika brett skydd som Gardasil. När GlaxoSmithKline nu prisas som lobbyist är det kanske främst Sanofi Pasteur MSD som kan tacka för draghjälpen på den svenska marknaden. Hade de också haft ett pris att dela ut är jag övertygad om att Glaxo även hade vunnit det.
Rättspsykiatrisk reform
Socialminister Göran Hägglund och justitieminister Beatrice Ask skriver på DN-debatt att regeringen vid morgondagens sammanträde äntligen kommer att plocka fram Psykansvarskommitténs slutbetänkande ur den byrålåda där det legat och väntat på handling i sex år.
Det är oerhört glädjande att denna regering, till skillnad från den förra, vågar gå vidare utifrån Psykansvarskommitténs förslag. Bland de viktigaste inslagen i denna är att de som bedöms som helt otillräkneliga inte ska dömas för sina brott i domstol. Sverige är ett av mycket få länder i världen där personer som är otillräkneliga döms i domstolar. Hägglund och Ask formulerar en sådan förändring väl i sin debattartikel.
"Det skulle innebära att en gärning inte medför ansvar för den som till följd av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd har saknat förmåga att inse innebörden av en gärning eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. "
Signalerna från regeringen ger också upphov till vissa frågetecken som det vore önskvärt att få klarhet i så snart som möjligt, och som för vår del i Västra Götalandsregionen inte kan vänta ytterligare två år som den nya utredningen får på sig.
Tidigare har diskussionen förts om att de som döms till rättspsykiatrisk vård skall få sitt straff tidsbedömt så att en person som "blir frisk" inte ska friges från rättspsykiatrin utan avtjäna eventuell återstående tid av sitt straff på fängelse.
I dagens artikel låter det som att ingen skall dömas till rättspsykiatrisk vård, utan att alla som anses tillräkneliga skall dömas till fängelsestraff.
Ministrarna konstaterar att det kommer att "leda till ökade förväntningar på en mer tillgänglig psykiatrisk vård för alla dem som vistas inom fängelse ". Ja, det kan man väl lugnt säga och den försiktiga skrivningen ger upphov till oro. Dagens intagna i landets fängelser är redan starkt underförsörjda på resurser för vård och rehabilitering för psykiatriskt relaterade problem, vilket jag bloggat om tidigare. Ska majoriteten av de som idag döms till rättspsykiatrisk vård i fortsättningen dömas till fängelse så kommer det behovet att kraftigt behöva öka. Minst de resurser som idag finns inom rättspyskiatrin behöver överföras till kriminalvården.
En positiv signal från ministrarna och regeringen är att staten ska ta ett större kostnadsansvar för vård och behandling, vilket blir den logiska följden om patienterna överförs till kriminalvården. Under ett antal år har statsmakten genom att allt fler döms till rättspykiatrisk vård överfört kostnader på landets regioner och landsting. Det är viktigt att staten tar det större ansvaret och tydliggör det framöver.
Västra Götalandsregionen och flera andra landsting och regioner står i startgroparna (både bildligt och bokstavligen) med att genomföra nya rättspsykiatriska byggnationer, bland annat till följd av skärpta säkerhetskrav från staten på de rättspsykiatriska anstalterna. Ska vi köra ner spaden i jorden, eller ska vi återigen avvakta två år på att få ett klart besked från regeringen om rättspykiatrins framtid? Vill kriminalvården ta över våra rättspsykiatriska anstalter och bedriva kriminalvård för de svårast psykiskt sjuka fångarna i det nya systemet?
Positiva signaler från regeringen följs också av ett antal frågetecken som snarast möjligt behöver rätas ut å det snaraste, annars riskerar regeringens initiativ bara att leda till mer frustration bland politiker och personal i regioner och landstings rättspsykiatriska vård.
Det är oerhört glädjande att denna regering, till skillnad från den förra, vågar gå vidare utifrån Psykansvarskommitténs förslag. Bland de viktigaste inslagen i denna är att de som bedöms som helt otillräkneliga inte ska dömas för sina brott i domstol. Sverige är ett av mycket få länder i världen där personer som är otillräkneliga döms i domstolar. Hägglund och Ask formulerar en sådan förändring väl i sin debattartikel.
"Det skulle innebära att en gärning inte medför ansvar för den som till följd av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd har saknat förmåga att inse innebörden av en gärning eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. "
Signalerna från regeringen ger också upphov till vissa frågetecken som det vore önskvärt att få klarhet i så snart som möjligt, och som för vår del i Västra Götalandsregionen inte kan vänta ytterligare två år som den nya utredningen får på sig.
Tidigare har diskussionen förts om att de som döms till rättspsykiatrisk vård skall få sitt straff tidsbedömt så att en person som "blir frisk" inte ska friges från rättspsykiatrin utan avtjäna eventuell återstående tid av sitt straff på fängelse.
I dagens artikel låter det som att ingen skall dömas till rättspsykiatrisk vård, utan att alla som anses tillräkneliga skall dömas till fängelsestraff.
Ministrarna konstaterar att det kommer att "leda till ökade förväntningar på en mer tillgänglig psykiatrisk vård för alla dem som vistas inom fängelse ". Ja, det kan man väl lugnt säga och den försiktiga skrivningen ger upphov till oro. Dagens intagna i landets fängelser är redan starkt underförsörjda på resurser för vård och rehabilitering för psykiatriskt relaterade problem, vilket jag bloggat om tidigare. Ska majoriteten av de som idag döms till rättspsykiatrisk vård i fortsättningen dömas till fängelse så kommer det behovet att kraftigt behöva öka. Minst de resurser som idag finns inom rättspyskiatrin behöver överföras till kriminalvården.
En positiv signal från ministrarna och regeringen är att staten ska ta ett större kostnadsansvar för vård och behandling, vilket blir den logiska följden om patienterna överförs till kriminalvården. Under ett antal år har statsmakten genom att allt fler döms till rättspykiatrisk vård överfört kostnader på landets regioner och landsting. Det är viktigt att staten tar det större ansvaret och tydliggör det framöver.
Västra Götalandsregionen och flera andra landsting och regioner står i startgroparna (både bildligt och bokstavligen) med att genomföra nya rättspsykiatriska byggnationer, bland annat till följd av skärpta säkerhetskrav från staten på de rättspsykiatriska anstalterna. Ska vi köra ner spaden i jorden, eller ska vi återigen avvakta två år på att få ett klart besked från regeringen om rättspykiatrins framtid? Vill kriminalvården ta över våra rättspsykiatriska anstalter och bedriva kriminalvård för de svårast psykiskt sjuka fångarna i det nya systemet?
Positiva signaler från regeringen följs också av ett antal frågetecken som snarast möjligt behöver rätas ut å det snaraste, annars riskerar regeringens initiativ bara att leda till mer frustration bland politiker och personal i regioner och landstings rättspsykiatriska vård.
