35 000 läkare är för få
I Sverige finns det, enligt uppgift, 35 000 utbildade läkare under 65 år. Hur många av dem som är yrkesverksamma är lite svårare att svara på. Det finns läkare som forskar på heltid eller deltid, läkare som jobbar administrativt i sjukhusledningar på hel- eller deltid, läkare som valt en annan karriär i t ex läkemedelsbranschen osv.
Det vi med säkerhet vet är att det är väldigt många fler läkare idag än för 40 år sedan. Vissa hävdar att det är en femdubbling sedan dess. Det vi också med säkerhet vet är att de som är yrkesverksamma är för få. Idag skriver Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm om bristen på läkare på GP:s debattsida. Hon, liksom många av oss andra, efterlyser fler utbildningsplatser i Sverige. Det är positivt och en delvis ändrad attityd från Läkarförbundet som många år tillbaka var motståndare till ökad läkarutbildning utifrån tesen om om att ett för stort utbud skulle kunna verka menligt på löneutvecklingen.
Få, om ens något land, har samma läkartäthet som Sverige - hur kan det komma sig att vi har en brist på läkare? Trots att Sverige i många fått förlita sig på att andra länder ska utbilda läkare till vår sjukvård, såväl svenskar som studerat i andra länder som läkare från andra länder som kommit som färdigutbildade till Sverige, så är det först från i år som läkarutbildningen har utökats. Förhoppningsvis sker en fortsatt utökning i den kommande budgeten från regeringen.
Precis som Eva Nilsson Bågenholm skriver så finns det möjligheter till reformer av svenska hälso- och sjukvård som kan minska risken för en större läkarbrist. En fråga som jag tror vi i än högre grad måste fundera på i svensk sjukvård är vem som gör vad. Hur utnyttjar vi varje personalkategoris kompetens bäst? Ägnar läkare för mycket tid åt sådant som sjuksköterskor eller läkarsekreterare borde göra? Ägnar sjuksköterskorna mycket tid åt uppgifter som en undersköterska har tillräcklig utbildning och kompetens för?
Mitt svar på dessa frågor är JA. I flera fall försöker vi ibland organisera vården utifrån vad vi har för personal, istället för att anpassa personalmixen till de vårduppgifter som ska utföras. På detta område tror jag absolut att det finns en effektiviseringspotential.
Oavsett detta så måste Sverige se till att bli självförsörjande på läkare. Vi kan inte förlita oss på att andra länder ska svara för utbildning av läkare till svensk hälso- och sjukvård. Bedömer vi att vi har ett ökad behov av läkare så måste det mötas av fler utbildningsplatser. Det ställer i sin tur stora krav på regioner och landsting att i nästa steg ha en högkvalitativ AT- och ST-utbildning för de grundutbildade läkarna så att de får de färdigheter som behövs för att kunna upprätthålla en hög kvalitet i svensk hälso- och sjukvård.
Det vi med säkerhet vet är att det är väldigt många fler läkare idag än för 40 år sedan. Vissa hävdar att det är en femdubbling sedan dess. Det vi också med säkerhet vet är att de som är yrkesverksamma är för få. Idag skriver Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm om bristen på läkare på GP:s debattsida. Hon, liksom många av oss andra, efterlyser fler utbildningsplatser i Sverige. Det är positivt och en delvis ändrad attityd från Läkarförbundet som många år tillbaka var motståndare till ökad läkarutbildning utifrån tesen om om att ett för stort utbud skulle kunna verka menligt på löneutvecklingen.
Få, om ens något land, har samma läkartäthet som Sverige - hur kan det komma sig att vi har en brist på läkare? Trots att Sverige i många fått förlita sig på att andra länder ska utbilda läkare till vår sjukvård, såväl svenskar som studerat i andra länder som läkare från andra länder som kommit som färdigutbildade till Sverige, så är det först från i år som läkarutbildningen har utökats. Förhoppningsvis sker en fortsatt utökning i den kommande budgeten från regeringen.
Precis som Eva Nilsson Bågenholm skriver så finns det möjligheter till reformer av svenska hälso- och sjukvård som kan minska risken för en större läkarbrist. En fråga som jag tror vi i än högre grad måste fundera på i svensk sjukvård är vem som gör vad. Hur utnyttjar vi varje personalkategoris kompetens bäst? Ägnar läkare för mycket tid åt sådant som sjuksköterskor eller läkarsekreterare borde göra? Ägnar sjuksköterskorna mycket tid åt uppgifter som en undersköterska har tillräcklig utbildning och kompetens för?
Mitt svar på dessa frågor är JA. I flera fall försöker vi ibland organisera vården utifrån vad vi har för personal, istället för att anpassa personalmixen till de vårduppgifter som ska utföras. På detta område tror jag absolut att det finns en effektiviseringspotential.
Oavsett detta så måste Sverige se till att bli självförsörjande på läkare. Vi kan inte förlita oss på att andra länder ska svara för utbildning av läkare till svensk hälso- och sjukvård. Bedömer vi att vi har ett ökad behov av läkare så måste det mötas av fler utbildningsplatser. Det ställer i sin tur stora krav på regioner och landsting att i nästa steg ha en högkvalitativ AT- och ST-utbildning för de grundutbildade läkarna så att de får de färdigheter som behövs för att kunna upprätthålla en hög kvalitet i svensk hälso- och sjukvård.
Kommentarer
Trackback
