Psykiatrin i siffror
Dagens huvudnyhet på radion när jag åkte till Vänersborg i morse handlade om att unga kvinnor (15-24 år) mår allt sämre. Beviset för detta är den rapport "Beskrivning av vårdutnyttjande i psykiatrin" som Socialstyrelsen idag presenterar. I den rapporten syns det tydligt att det är unga kvinnors konsumtion av psykiatrisk slutenvård som är den stora förändringen sett över en 10-årsperiod.
Betyder det att unga kvinnor successivt mår allt sämre, eller är det så att regioner och landsting har blivit bättre på att uppmärksamma behovet av vård för denna grupp?
Jag tror det är en kombination av båda delar. Vi vet från andra undersökningar att unga kvinnor är den grupp som upplever sämst psykisk hälsa på grund av stress, många krav med mera. Vi vet från andra undersökningar att utvecklingen har accelererat de senaste decennierna i en högre takt än för andra grupper.
Samtidigt har sjukvården blivit bättre på att möta denna grupp. Under det senaste decenniet så har antalet slutenvårdsplatser för t ex behandling av ätstörningar ökat. Då ökar också antalet slutenvårdsbesök och slutenvårdsdagar i psykiatrin för denna grupp. Jag skulle vilja hävda att Socialstyrelsens rapport är ett bevis främst på att regioner och landsting har lyckats väl med att öka vården för den växande gruppen unga kvinnor med psykisk ohälsa.
Vad som sedan måste göras åt det för att bryta denna utveckling är en annan fråga, och där har jag lika få enkla svar som de flesta andra. Jag är dock övertygad om att vi borde få en bredare samhällsdebatt om problematiken.
Socialstyrelsens rapport visar också på stora regionala skillnader i vårdutnyttjande inom såväl den öppna psykiatrin som i slutenvården. Jag kan konstatera att Västra Götalandsregionen ligger strax under rikssnittet vad gäller antalet vårdtillfällen per 100 000 invånare i slutenvården. (Räknar man bort Stockholm som har en extremt hög siffra så hamnar vi istället klart över rikssnittet.) För öppenvården ligger vi istället strax över snittet (trots Stockholms höga siffror också här).
En enkel analys kan ge vid handen att vi har en väl utbyggd öppenvård, men sämre slutenvård. Nja, skulle jag vilja hävda. Inget landsting/region har flera psykiatriska slutenvårdsplatser än Västra Götalandsregionen. Vi har alltså fler än man har i Stockholm som har mer än 50% fler vårdtillfällen än vad vi har. Förklaringen stavas att vi har långa vårdtider inom psykiatrin. Långa vårdtider som inte borde bero en bristande öppenvård, utan på annat.
Vad, är då den naturliga frågan, och den tänker jag ställa framöver. Varför har vi så långa vårdtider jämfört med de flesta andra landsting? Är det bra eller dåligt i ett medicinskt perspektiv? i ett socialt perspektiv? i ett tillgänglighetsperspektiv? i ett ekonomiskt perspektiv? Går det att göra den psykiatriska slutenvården både bättre och mer effektiv?
Dagens rapport för Socialstyrelsen reser en mängd frågor som kräver svar. Svaren kan förhoppningsvis hjälpa oss att ytterligare utveckla psykiatrin för att ge bästa möjliga hjälp och stöd till människor med psykisk sjukdom eller som drabbas av annan psykisk ohälsa.
Betyder det att unga kvinnor successivt mår allt sämre, eller är det så att regioner och landsting har blivit bättre på att uppmärksamma behovet av vård för denna grupp?
Jag tror det är en kombination av båda delar. Vi vet från andra undersökningar att unga kvinnor är den grupp som upplever sämst psykisk hälsa på grund av stress, många krav med mera. Vi vet från andra undersökningar att utvecklingen har accelererat de senaste decennierna i en högre takt än för andra grupper.
Samtidigt har sjukvården blivit bättre på att möta denna grupp. Under det senaste decenniet så har antalet slutenvårdsplatser för t ex behandling av ätstörningar ökat. Då ökar också antalet slutenvårdsbesök och slutenvårdsdagar i psykiatrin för denna grupp. Jag skulle vilja hävda att Socialstyrelsens rapport är ett bevis främst på att regioner och landsting har lyckats väl med att öka vården för den växande gruppen unga kvinnor med psykisk ohälsa.
Vad som sedan måste göras åt det för att bryta denna utveckling är en annan fråga, och där har jag lika få enkla svar som de flesta andra. Jag är dock övertygad om att vi borde få en bredare samhällsdebatt om problematiken.
Socialstyrelsens rapport visar också på stora regionala skillnader i vårdutnyttjande inom såväl den öppna psykiatrin som i slutenvården. Jag kan konstatera att Västra Götalandsregionen ligger strax under rikssnittet vad gäller antalet vårdtillfällen per 100 000 invånare i slutenvården. (Räknar man bort Stockholm som har en extremt hög siffra så hamnar vi istället klart över rikssnittet.) För öppenvården ligger vi istället strax över snittet (trots Stockholms höga siffror också här).
En enkel analys kan ge vid handen att vi har en väl utbyggd öppenvård, men sämre slutenvård. Nja, skulle jag vilja hävda. Inget landsting/region har flera psykiatriska slutenvårdsplatser än Västra Götalandsregionen. Vi har alltså fler än man har i Stockholm som har mer än 50% fler vårdtillfällen än vad vi har. Förklaringen stavas att vi har långa vårdtider inom psykiatrin. Långa vårdtider som inte borde bero en bristande öppenvård, utan på annat.
Vad, är då den naturliga frågan, och den tänker jag ställa framöver. Varför har vi så långa vårdtider jämfört med de flesta andra landsting? Är det bra eller dåligt i ett medicinskt perspektiv? i ett socialt perspektiv? i ett tillgänglighetsperspektiv? i ett ekonomiskt perspektiv? Går det att göra den psykiatriska slutenvården både bättre och mer effektiv?
Dagens rapport för Socialstyrelsen reser en mängd frågor som kräver svar. Svaren kan förhoppningsvis hjälpa oss att ytterligare utveckla psykiatrin för att ge bästa möjliga hjälp och stöd till människor med psykisk sjukdom eller som drabbas av annan psykisk ohälsa.
Kommentarer
Trackback
