Samtal om vårdval
I går kväll deltog jag i ett samtal/utfrågning om vårdvalsmodeller tillsammans med Mats Eriksson (m) från Halland och Filippa Reinfeldt (m) från Stockholm på Svenska Mässan i Göteborg. Det blev ett mycket bra och informativt möte som hade lockat ett 100-tal åhörare.
Hallänningarna firar snart två år med sitt "Vårdval Halland" och stockholmarna har snart varit igång i ett år med sitt "Vårdval Stockholm" och vi är i slutfasen av vårt arbete med "VG Primärvård". Vad som blev väldigt tydligt under vårt samtal om vårdvalsmodeller är att de ser väldigt olika ut, både vad gäller vilka krav som landstingen sätter upp i vad som skall ingå i ansvaret för den som blir ackrediterad (eller auktoriserad (även här används olika ord)) att utföra vårdverksamhet inom ramen för valfrihetssystemet och i vilken form ersättningen utgår till vårdgivarna för utförda tjänster.
Vän av ordning kan i dessa lägen fråga sig hur bra det egentligen är att det nu ska utvecklas 21 olika vårdvalsmodeller i Sverige. Borde inte regeringen ha fullföljt linjen med ett gemensamt nationellt system? Mitt bestämda svar på den frågan är nej. Inte utifrån mitt egenintresse av att vilja styra vårdutvecklingen i Västra Götaland (för den finns), utan för att gårdagens samtal med stor tydlighet visar på att vi har väldigt olika förutsättningar i olika landsting. Vi har olika styrkor och svagheter i våra primärvårdsorganisationer och utifrån dessa önskar vi stimulera förbättringsområdena med bland annat ersättningssystemen.
Vi har med viss smärtsamhet också iakttagit i vårt eget arbete med VG Primärvård stora inomregionala skillnader mellan våra delregioner i allt från uppdrag till ersättningar. Det finns också olika goda samverkansstrukturer som historiskt har vuxit fram på olika håll som är viktiga att värna vid en förändring och övergång till en vårdvalsmodell.
Vid ett partiinternt möte för några dagar sedan där vi också pratade vårdvalsmodeller så fick jag frågan om varför gör vi egentligen denna förändring av primärvården. Jag fick frågan mot bakgrund av att jag meddelat att vi tillhör de 2-3 regioner/landsting i landet som har bäst telefontillgänglighet och bäst besökstillgänglighet samtidigt som våra kostnader för primärvården är lägre än riksgenomsnittet.
Mot den bakgrunden är det självklart en berättigad fråga. Mitt svar kring det var att vi trots framgångar på ett antal områden har problem med rekryteringen av främst läkare med allmänspecialistkompetens, vi har problem med att patientens valfrihet (som finns på pappret) inte de facto är reell, vi har problem med att ersättningarna styr mot prestationer inte resultat av prestationerna, vi har problem med att från politiskt håll försöka detaljstyra och detaljplanera primärvården.
Det vi enades om under vårt samtal under gårdagen var att en vårdvalsmodell i primärvården inte är lösningen med stort L på alla problem, men erfarenheterna från såväl Halland som Stockholm är att de fått förvånandsvärt stora positiva effekter på väldigt kort tid i bland annat förbättrad tillgänglighet och bättre bemötande. Patienterna/medborgarna kommer med en vårdvalsmodell att vara värdefulla och kommer därmed också att behandlas som värdefulla. De blir en grupp som ska mötas i sjukvården - inte motas.
Hallänningarna firar snart två år med sitt "Vårdval Halland" och stockholmarna har snart varit igång i ett år med sitt "Vårdval Stockholm" och vi är i slutfasen av vårt arbete med "VG Primärvård". Vad som blev väldigt tydligt under vårt samtal om vårdvalsmodeller är att de ser väldigt olika ut, både vad gäller vilka krav som landstingen sätter upp i vad som skall ingå i ansvaret för den som blir ackrediterad (eller auktoriserad (även här används olika ord)) att utföra vårdverksamhet inom ramen för valfrihetssystemet och i vilken form ersättningen utgår till vårdgivarna för utförda tjänster.
Vän av ordning kan i dessa lägen fråga sig hur bra det egentligen är att det nu ska utvecklas 21 olika vårdvalsmodeller i Sverige. Borde inte regeringen ha fullföljt linjen med ett gemensamt nationellt system? Mitt bestämda svar på den frågan är nej. Inte utifrån mitt egenintresse av att vilja styra vårdutvecklingen i Västra Götaland (för den finns), utan för att gårdagens samtal med stor tydlighet visar på att vi har väldigt olika förutsättningar i olika landsting. Vi har olika styrkor och svagheter i våra primärvårdsorganisationer och utifrån dessa önskar vi stimulera förbättringsområdena med bland annat ersättningssystemen.
Vi har med viss smärtsamhet också iakttagit i vårt eget arbete med VG Primärvård stora inomregionala skillnader mellan våra delregioner i allt från uppdrag till ersättningar. Det finns också olika goda samverkansstrukturer som historiskt har vuxit fram på olika håll som är viktiga att värna vid en förändring och övergång till en vårdvalsmodell.
Vid ett partiinternt möte för några dagar sedan där vi också pratade vårdvalsmodeller så fick jag frågan om varför gör vi egentligen denna förändring av primärvården. Jag fick frågan mot bakgrund av att jag meddelat att vi tillhör de 2-3 regioner/landsting i landet som har bäst telefontillgänglighet och bäst besökstillgänglighet samtidigt som våra kostnader för primärvården är lägre än riksgenomsnittet.
Mot den bakgrunden är det självklart en berättigad fråga. Mitt svar kring det var att vi trots framgångar på ett antal områden har problem med rekryteringen av främst läkare med allmänspecialistkompetens, vi har problem med att patientens valfrihet (som finns på pappret) inte de facto är reell, vi har problem med att ersättningarna styr mot prestationer inte resultat av prestationerna, vi har problem med att från politiskt håll försöka detaljstyra och detaljplanera primärvården.
Det vi enades om under vårt samtal under gårdagen var att en vårdvalsmodell i primärvården inte är lösningen med stort L på alla problem, men erfarenheterna från såväl Halland som Stockholm är att de fått förvånandsvärt stora positiva effekter på väldigt kort tid i bland annat förbättrad tillgänglighet och bättre bemötande. Patienterna/medborgarna kommer med en vårdvalsmodell att vara värdefulla och kommer därmed också att behandlas som värdefulla. De blir en grupp som ska mötas i sjukvården - inte motas.
Kommentarer
Trackback
