Sjukvård eller jordbruk?
På vägen hem från dagens ordförandekonferens för de medicinska sektorsråden fick jag höra på radion om den senaste uppgörelsen om EU:s jordbrukspolitik som för all del till viss del innebär en omställning från jordbruksstöd till miljöstöd, men återigen förvånas jag när jag hör siffran över kostnaderna för EU:s jordbrukssubventioner - 500 miljarder kronor. Det motsvarar ca 1 000 kronor per EU-medborgare.
Jag kan inte låta bli att, i dessa ekonomiska tider, fundera över hur mycket bättre det hade varit om de pengarna tillföll hälso- och sjukvården eller forskningen eller något annat mer samhällsnyttigt än att hålla jordbruket under armarna och dessutom bidra till att stänga ute exportmöjligheter från länder utanför EU.
I gårdagens nummer av Dagens Medicin tar chefredaktör Per Gunnar Holmgren upp en liknande diskussion om prioriteringar på ledarplats. Holmgren kritiserar ett par av läkarnas sammanslutningar för att de engagerar sig för mycket, eller i alla fall på fel sätt, i diskussionen om prioriteringar i hälso- och sjukvården. Holmgrens tes är att vi inte ska föra en diskussion om prioriteringar inom en viss sektor, utan ha en diskussion om prioriteringar mellan olika samhällssektorer.
Jag menar att de båda diskussionen måste handla om båda delar. Både om en debatt om prioriteringar inom och mellan olika områden. Oavsett resultatet av den första övergripande diskussionen om resursfördelning mellan olika sektorer slutar, så måste hälso- och sjukvården såväl som alla andra sektorer göra sin egen hemläxa vad gäller prioriteringar inom sin egen sektor. Vi kommer aldrig att ha råd med allt och vi ska heller inte slösa med samhällsresurser. Behovs- och solidaritetsprincipen ska gälla i sjukvården, liksom människovärdesprincipen och kostnadseffektivitetsprincipen. För att upprätthålla dessa principer så måste det också göras prioriteringar inom en samhällssektor som hälso- och sjukvården.
1,5 miljarder mer till sjukvården i Västra Götalandsregionen hade alltså kunnat vara ett alternativ om EU bestämde sig för en alternativ inriktning och användning av pengarna till jordbruket. Vad ca 100 Euro mer per invånare i vissa andra delar av Europa skulle kunna innebära för sjukvården kan vi knappt fantisera om.
Jag har de senaste dagarna deltagit i en rad konferens som på olika sätt har berört området prioriteringar. Prioriteringar framställs ibland i debatten som om det är något nytt 90-tals, eller 00-tals påfund i sjukvården. Prioriteringar har alltid förekommit - i varje vårdkö, på varje akutmottagning etc. Det är ett arbete vi måste fortsätta för att framför allt finna bättre metoder för prioriteringar.
Parallellt behöver vi också föra en debatt om prioritering och fördelning av resurser mellan olika områden. Jag tar gärna debatten när som helst, var som helst och med vem som helst att skifta fokus från jordbruksstöd till sjukvårdsutveckling.
Jag kan inte låta bli att, i dessa ekonomiska tider, fundera över hur mycket bättre det hade varit om de pengarna tillföll hälso- och sjukvården eller forskningen eller något annat mer samhällsnyttigt än att hålla jordbruket under armarna och dessutom bidra till att stänga ute exportmöjligheter från länder utanför EU.
I gårdagens nummer av Dagens Medicin tar chefredaktör Per Gunnar Holmgren upp en liknande diskussion om prioriteringar på ledarplats. Holmgren kritiserar ett par av läkarnas sammanslutningar för att de engagerar sig för mycket, eller i alla fall på fel sätt, i diskussionen om prioriteringar i hälso- och sjukvården. Holmgrens tes är att vi inte ska föra en diskussion om prioriteringar inom en viss sektor, utan ha en diskussion om prioriteringar mellan olika samhällssektorer.
Jag menar att de båda diskussionen måste handla om båda delar. Både om en debatt om prioriteringar inom och mellan olika områden. Oavsett resultatet av den första övergripande diskussionen om resursfördelning mellan olika sektorer slutar, så måste hälso- och sjukvården såväl som alla andra sektorer göra sin egen hemläxa vad gäller prioriteringar inom sin egen sektor. Vi kommer aldrig att ha råd med allt och vi ska heller inte slösa med samhällsresurser. Behovs- och solidaritetsprincipen ska gälla i sjukvården, liksom människovärdesprincipen och kostnadseffektivitetsprincipen. För att upprätthålla dessa principer så måste det också göras prioriteringar inom en samhällssektor som hälso- och sjukvården.
1,5 miljarder mer till sjukvården i Västra Götalandsregionen hade alltså kunnat vara ett alternativ om EU bestämde sig för en alternativ inriktning och användning av pengarna till jordbruket. Vad ca 100 Euro mer per invånare i vissa andra delar av Europa skulle kunna innebära för sjukvården kan vi knappt fantisera om.
Jag har de senaste dagarna deltagit i en rad konferens som på olika sätt har berört området prioriteringar. Prioriteringar framställs ibland i debatten som om det är något nytt 90-tals, eller 00-tals påfund i sjukvården. Prioriteringar har alltid förekommit - i varje vårdkö, på varje akutmottagning etc. Det är ett arbete vi måste fortsätta för att framför allt finna bättre metoder för prioriteringar.
Parallellt behöver vi också föra en debatt om prioritering och fördelning av resurser mellan olika områden. Jag tar gärna debatten när som helst, var som helst och med vem som helst att skifta fokus från jordbruksstöd till sjukvårdsutveckling.
Kommentarer
Trackback
