Jonas sjukvårdsblogg

De senaste dagarna har Västra Götalandsregionens stora användning av stafettläkare, hyrläkare, bemanningsläkare (även mindre kära barn har många namn) hamnat i medias rampljus, och i mitt fall även uppkommit i samtal med olika verksamhetsföreträdare i regionens sjukvårdsorganisation.

Knappt en halv miljard kronor, drygt 1% av regionens omsättning, går till betalning av stafettläkare. Kostnaderna har de senaste åren åter rasat i höjden efter att regionen för 6-7 år sedan efter gemensamma krafttag pressat tillbaka kostnaderna för stafettläkare.

Det finns många sätt att problematisera kring fenomenet stafettläkare. Å ena sidan är det utmärkt om och när det finns kompetens att hyra in till sjukvården när det plötsligt eller tillfälligt blir vakanser. Å andra sidan är det en relativt dyr lösning som kostar upp mot 2-3 gånger så mycket som en fastanställd. Å tredje sidan får vi full produktion av en stafettläkare då vi inte behöver betala för semester, utbildning, barnledighet etc. Å fjärde sidan får vi inte full produktion när en tillfällig gäst kommer in i verksamheten och inte kan alla rutiner på den aktuella mottagningen eller kliniken. Å femte sidan riskerar arbetsmoralen att undergrävas i verksamheten när de som träget strävar på och tar helhetsansvar i vården ser att de som gästspelar får bättre ersättning än de själva. Å sjätte sidan..... Ja, jag skulle nästan kunna hålla på hur länge som helst.

Vad är det som gjort att kostnaderna för stafettläkare åter skjutit i höjden? Jag tror framför allt att det är två orsaker till det hela. För det första har vi från politiken varit tydliga med att vi ska nå måluppfyllelse av vårdgarantin. Det har gjort att sjukhusen har valt att använda sig av stafettläkare för att klara vårdgarantin. För det andra så har de ekonomiskt goda åren som vi har bakom oss gjort att vi tyckt oss ha råd med de extra kostnader som detta medför.

Stafettläkare har främst nyttjats inom de båda områden som vi politiskt har prioriterat mycket högt - i primärvården och i psykiatrin. Det har varit viktigt för oss med en hög tillgänglighet och en bra vård inom dessa båda områden och det har såväl förvaltningsledningar som stafettläkare känt till. Detta har bidragit till att skapa en marknad på området.

Kan inte en halv miljard kronor användas bättre? Jo absolut! Det är viktigt att vi fortsatt kan använda stafettläkare som tillfälliga lösningar, men de ska inte behöva utgöra grundbemanning. För oss som arbetsgivare handlar det förstås om att skapa intressanta och stimulerande arbetsplats och arbetsmiljöer där man vill vara anställd och vara en del i den samlade utvecklingen av vården. En sådan utveckling tror jag att vi är på väg att få i primärvården med införandet av VG Primärvård.

Jag tror och hoppas att VG Primärvård kommer att locka ett antal stafettläkare inom allmänmedicinens område att vilja arbeta mer permanent för regionens invånare som egenföretagare eller som anställda vid mer självständiga vårdcentraler i det offentligas regi.

Vi kommer också att få viss konkunkturhjälp med att minska användningen av stafettläkarna det kommande året. Sjukvården kommer inte att ha råd att anlita stafettläkare i samma utsträckning som tidigare, samtidigt som de som i dag arbetar som stafettläkare hellre söker sig till tryggheten på fasta tjänster vid en avmattning i konjunkturen.

Att minska på antalet stafettläkare handlar i stor utsträckning om ett "chickenrace", vem blinkar först? Är det vi som arbetsgivare för att vi behöver deras tjänster för att klara tillgänglighet eller medicinsk säkerhet, eller är det stafettläkarna som behöver få ersättning för att kunna betala mat och hyra?

Vi behöver vidta åtgärder och det är min absoluta förhoppning att vi kan minska beroendet av stafettläkare. I första hand inte för att minska kostnaderna utan för att kunna förbättra kvaliteten genom en bättre kontinuitet bland personalen.