Vårdgaranti i förändring?
I Dagens Medicins webbupplaga i dag finns en intervju med regeringens utredare Toivo Heinsoo om den del i hans utredning(ar) som handlar om att förstärka vårdgarantin i syfte att stärka patientens ställning i vården.
Beskeden från Heinsoo innehåller, från mitt perspektiv, både positiva delar och mer negativa besked.
Till det positiva hör Heinsoos tvekan om att faktiskt lagstifta om vårdgarantin. Jag har inga problem med principen om att ytterligare stärka patientens rättigheter till vård i rimlig tid, men en lagstiftning skulle antingen bli helt tandlös eller ställa till med en väldigt stor byråkratisk oreda. Sett till nuläget skulle nästan 100 000 individer i Sverige kunna hävda en lagstadgad rättighet till vård i vårdgarantin. Vem skall hantera dessa klaganden? Socialstyrelsen, länsstyrelserna eller länsrätterna? Alla tre alternativen tycks orimliga sett till en sådan arbetsbörda, så lösningen kanske skulle bli en ny myndighet dit det kan överklagas?
Toivo Heinsoo säger själv till tidningen att:
"- Om man tittar på Socialstyrelsens sammanställning över orsaker om varför vårdgarantin inte följs så nämns ju inte avsaknaden av en lag som ett huvudproblem."
I det fallet skulle det vara betydligt mer kännbart att knyta ekonomiska incitament till landsting och regioner att verkligen leva upp till vårdgarantins innehåll. Jag hoppas att Heinsoo kommer att vara lika tveksam till lagstiftning när han lägger sitt slutförslag om tre månader.
Den del av Toivo Heinsoos resonemang som gör mig mer orolig är att utvidga vårdgarantierna till att också omfatta utredningar och prover. Inte heller på denna punkt är jag oense med utredaren om att det är viktigt att inte vårdgarantin "förfuskas" genom att placera människor i nya väntetider mellan de redan gällande gränserna. Frågan är om det problemet bäst löses med ytterligare vårdgarantier?
Jag ser en fara i att vi tar bort en medicinsk bedömningsgrund i hälso- och sjukvården till förmån för ett instrumentellt tänkande där allting kan inordnas i olika tidmoduler. Det talas redan om en risk för att nu gällande vårdgarantier är ett hot mot de medicinska prioriteringarna i hälso- och sjukvården. Den risken skulle onekligen öka om vi kompletterar vården med ännu fler garantitider.
Jag anser att vi som är sjukvårdshuvudmän har ett ansvar för att förbättra logistik och flöden i vården så att onödiga väntetider minimeras. Ju fortare en patient kan få tid för lab.prover eller töntgen desto bättre är det. Men är det säkert att det blir bättre med fler tidsgränser för olika delmoment i sjukvården?
Ska man gå åt det hållet så tror jag att det handlar om att baka ihop den nuvarande tidsgränsen för ett första besök med en utredningsdel och egentligen kalla det "rätten till en diagnos". Problemet är att det aldrig går att förutsäga hur mycket undersökningar som behövs för att kunna fastställa en diagnos på en patient. I de flesta fall är det ingen konkret problem, men i andra fall kan fler och fler prover och undersökningar behövas och hur ska då patienten kunna kräva sitt rätt.
Låt oss komma vidare med att nå en bättre måluppfyllelse till den nuvarande vårdgarantin innan vi tar nya stora steg mot utveckling. Politiken riskerar att förlora ett stort förtroende bland professionen om vi inte också är realistiska i vilka krav som vi ställer.
Beskeden från Heinsoo innehåller, från mitt perspektiv, både positiva delar och mer negativa besked.
Till det positiva hör Heinsoos tvekan om att faktiskt lagstifta om vårdgarantin. Jag har inga problem med principen om att ytterligare stärka patientens rättigheter till vård i rimlig tid, men en lagstiftning skulle antingen bli helt tandlös eller ställa till med en väldigt stor byråkratisk oreda. Sett till nuläget skulle nästan 100 000 individer i Sverige kunna hävda en lagstadgad rättighet till vård i vårdgarantin. Vem skall hantera dessa klaganden? Socialstyrelsen, länsstyrelserna eller länsrätterna? Alla tre alternativen tycks orimliga sett till en sådan arbetsbörda, så lösningen kanske skulle bli en ny myndighet dit det kan överklagas?
Toivo Heinsoo säger själv till tidningen att:
"- Om man tittar på Socialstyrelsens sammanställning över orsaker om varför vårdgarantin inte följs så nämns ju inte avsaknaden av en lag som ett huvudproblem."
I det fallet skulle det vara betydligt mer kännbart att knyta ekonomiska incitament till landsting och regioner att verkligen leva upp till vårdgarantins innehåll. Jag hoppas att Heinsoo kommer att vara lika tveksam till lagstiftning när han lägger sitt slutförslag om tre månader.
Den del av Toivo Heinsoos resonemang som gör mig mer orolig är att utvidga vårdgarantierna till att också omfatta utredningar och prover. Inte heller på denna punkt är jag oense med utredaren om att det är viktigt att inte vårdgarantin "förfuskas" genom att placera människor i nya väntetider mellan de redan gällande gränserna. Frågan är om det problemet bäst löses med ytterligare vårdgarantier?
Jag ser en fara i att vi tar bort en medicinsk bedömningsgrund i hälso- och sjukvården till förmån för ett instrumentellt tänkande där allting kan inordnas i olika tidmoduler. Det talas redan om en risk för att nu gällande vårdgarantier är ett hot mot de medicinska prioriteringarna i hälso- och sjukvården. Den risken skulle onekligen öka om vi kompletterar vården med ännu fler garantitider.
Jag anser att vi som är sjukvårdshuvudmän har ett ansvar för att förbättra logistik och flöden i vården så att onödiga väntetider minimeras. Ju fortare en patient kan få tid för lab.prover eller töntgen desto bättre är det. Men är det säkert att det blir bättre med fler tidsgränser för olika delmoment i sjukvården?
Ska man gå åt det hållet så tror jag att det handlar om att baka ihop den nuvarande tidsgränsen för ett första besök med en utredningsdel och egentligen kalla det "rätten till en diagnos". Problemet är att det aldrig går att förutsäga hur mycket undersökningar som behövs för att kunna fastställa en diagnos på en patient. I de flesta fall är det ingen konkret problem, men i andra fall kan fler och fler prover och undersökningar behövas och hur ska då patienten kunna kräva sitt rätt.
Låt oss komma vidare med att nå en bättre måluppfyllelse till den nuvarande vårdgarantin innan vi tar nya stora steg mot utveckling. Politiken riskerar att förlora ett stort förtroende bland professionen om vi inte också är realistiska i vilka krav som vi ställer.
Kommentarer
Trackback
