Vårdvalsseminarium
Tillbringade onsdagen i Stockholm för att bevista ett seminarium kring vårdvalsmodeller arrangerat av Dagens Medicin tillsammans med en rad privata vårdföretag. Det erbjöds ett rätt så intressant program men på något sätt kändes det som att väldigt mycket redan är sagt i diskussionen och debatten kring vårdval att det egentligen inte kom fram så mycket nytt. Snarare gav väl seminariet en bekräftelse på de fördelar och nackdelar i olika modeller som vi redan har sett.
Mest intressant, tyckte jag, var Karen Kinder från John Hopkins University som var med att utveckla ACG-metoden som används för att kompensera för olika individers vårdtyngd i ersättningssystemet. Tyvärr försökte hon säga för mycket och visa för många bilder (på engelska) under sin dryga halvtimme att jag inte helt lyckades ta in all information.
Det som kanske framför allt var slående var att så många av talarna (främst de som på olika sätt representerade de privata vårdföretagarna) efterlyste nationella system och en ökad statlig styrning. Jag kan förstå delar av den önskan ur perspektivet att de tycker att det hänt för lite vad gäller privata alternativ, men att sätta sin förhoppning till staten för att få en bättre styrning är väl naivt.
Det är klart att jag alltid kan riskera att uppfattas som ett särintresse i den klassiska dragkampen om makt mellan staten och den lokala politiska nivån. Jag kan också erkänna att staten, nationen, landet kan vara en välfungerande enheter för vissa frågor men är det något område där staten upprepade gånger har visat sitt misslyckande så är det just i styrning av sina egna verksamheter. Tron på att styrningen från staten blir mer förutsägbar, bättre och leder till ökad regional rättvisa är mer än lovligt naiv.
Vårdvalsseminariets förväntade avslutande sammandrabbning mellan Ylva Johansson (s) och Filippa Reinfeldt (m) kom på många sätt av sig redan för ett par veckor sedan när (s) rådslagsgrupp i flera stycken anslöt sig till vårdvalsmodellen som system men valde att kalla den patientval, och när Reinfeldt med kollegor i majoriteten i Stockholm delvis gjorde avbön från att de inte tillräckligt tydligt hade viktat de socioekonomiska skillnaderna i befolkningen i den ersättningsmodell som finns i Stockholm. Jag kan ändå konstatera att Filippa Reinfeldt i flera stycken hade rätt när hon konstaterade att politiken i Stockholms läns landsting är väldigt speciell.
Tyvärr missade jag delar av förmiddagen då jag samma dag fick chansen att, som ordförande i SKL:s FoU-råd, göra en uppvaktning hos forsknings- och högskoleminister Lars Leijonborg och plädera för behoven av ökad forskning i den offentliga sektorn för att utveckla vår sektor, inför den kommande forskningspropositionen. Därför missade jag presentationen av Vårdval Skåne av Henrik Hammar (m) och Ingrid Lennerwald (s). Vårdval Skåne kommer i stora stycken att likna vår egen vårdvalsmodell, VG Primärvård, och det finns i Skåne precis som hos oss en bred politisk enighet bakom förändringarna.
Politiken är, som sagt, väldigt speciell i Stockholms läns landsting. Jag tror de har mer att lära av att titta på oss andra än tvärtom.
Mest intressant, tyckte jag, var Karen Kinder från John Hopkins University som var med att utveckla ACG-metoden som används för att kompensera för olika individers vårdtyngd i ersättningssystemet. Tyvärr försökte hon säga för mycket och visa för många bilder (på engelska) under sin dryga halvtimme att jag inte helt lyckades ta in all information.
Det som kanske framför allt var slående var att så många av talarna (främst de som på olika sätt representerade de privata vårdföretagarna) efterlyste nationella system och en ökad statlig styrning. Jag kan förstå delar av den önskan ur perspektivet att de tycker att det hänt för lite vad gäller privata alternativ, men att sätta sin förhoppning till staten för att få en bättre styrning är väl naivt.
Det är klart att jag alltid kan riskera att uppfattas som ett särintresse i den klassiska dragkampen om makt mellan staten och den lokala politiska nivån. Jag kan också erkänna att staten, nationen, landet kan vara en välfungerande enheter för vissa frågor men är det något område där staten upprepade gånger har visat sitt misslyckande så är det just i styrning av sina egna verksamheter. Tron på att styrningen från staten blir mer förutsägbar, bättre och leder till ökad regional rättvisa är mer än lovligt naiv.
Vårdvalsseminariets förväntade avslutande sammandrabbning mellan Ylva Johansson (s) och Filippa Reinfeldt (m) kom på många sätt av sig redan för ett par veckor sedan när (s) rådslagsgrupp i flera stycken anslöt sig till vårdvalsmodellen som system men valde att kalla den patientval, och när Reinfeldt med kollegor i majoriteten i Stockholm delvis gjorde avbön från att de inte tillräckligt tydligt hade viktat de socioekonomiska skillnaderna i befolkningen i den ersättningsmodell som finns i Stockholm. Jag kan ändå konstatera att Filippa Reinfeldt i flera stycken hade rätt när hon konstaterade att politiken i Stockholms läns landsting är väldigt speciell.
Tyvärr missade jag delar av förmiddagen då jag samma dag fick chansen att, som ordförande i SKL:s FoU-råd, göra en uppvaktning hos forsknings- och högskoleminister Lars Leijonborg och plädera för behoven av ökad forskning i den offentliga sektorn för att utveckla vår sektor, inför den kommande forskningspropositionen. Därför missade jag presentationen av Vårdval Skåne av Henrik Hammar (m) och Ingrid Lennerwald (s). Vårdval Skåne kommer i stora stycken att likna vår egen vårdvalsmodell, VG Primärvård, och det finns i Skåne precis som hos oss en bred politisk enighet bakom förändringarna.
Politiken är, som sagt, väldigt speciell i Stockholms läns landsting. Jag tror de har mer att lära av att titta på oss andra än tvärtom.
Kommentarer
Trackback
