5 år som regionråd
Så är snart också den 1 april slut, och vi närmar oss det andra kvartalets andra dag. För mig har 1 april blivit en reflektionsdag - det var dagen då jag fick förtroendet att bli regionråd för folkpartiet och samtidigt ordförande i hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU), för nu fem år sedan.
Jag kan ibland få känslan - är det verkligen så länge sedan, men lika ofta känslan - är det inte längre sedan? Den andra känslan kan väl förklaras med de drygt tio år som jag arbetat i Västra Götalandsregionen, de första fem som regionsekreterare. Den första känslan får väl ändå betraktas som ett utslag av att tiden går fort när man har roligt, för det har jag för det allra mesta.
Att få möjligheten att leda denna verksamhet är visserligen ofta liktydigt med mycket arbete, svåra och viktiga beslut, men det erbjuder framför allt många utmaningar, intressanta frågeställningar, möten med spännande och kunniga människor. Jag har lärt mig enormt mycket kunskapsmässigt, och jag hoppas också att jag lärt mig en del om ledarskap och hur grupper fungerar och förhoppningsvis blivit bättre på information och kommunikation.
Hur kan då dessa fem år sammanfattas? Ja, det blir ju knappast en objektiv beskrivning när jag gör den själv, men min bild är att det varit fem framgångsrika år för Västra Götalandsregionen. Vi har haft goda ekonomiska förutsättningar med bra ekonomiska resultat. Vi har byggt upp en mycket bra struktur kring ärende- och beslutshantering. Vi har utvecklat regionens uppföljningsrutiner för sjukvården via bland annat den årliga verksamhetsanalysen, de månatliga nyckeltalen och den kontinuerliga vårdgarantiuppföljningen.
Just arbetet med tillgänglighetsfrågorna är bland det som jag är mest stolt över. I över 20 år har jag som folkpartist pratat mig varm för vårdgarantier i hälso- och sjukvården, och det är först de senaste två åren som vi börjat närma oss en rejäl måluppfyllelse. Jag kommer dock inte att vara nöjd förrän vi i princip helt och hållet klarar av att uppfylla vårdgarantiåtagandet gentemot alla regionens invånare. Jag är också förväntansfull inför det arbete vi startat kring bättre tillgänglighet, service och bemötande vid våra akutmottagningar vid regionens sjukhus. Här finns en stor förbättringspotential.
Jag är oerhört glad över den vårdvalsmodell - VG Primärvård - som regionen sjösätter den 1 oktober i höst. Detta var min högsta och främsta prioritet när jag fick mitt uppdrag för fem år sedan. Nu hoppas jag innerligt att det ska bli så bra som jag tror och hoppas att det kommer att bli.
Jag menar att vi har lyckats bryta en negativ spiral för utvecklingen inom psykiatrin i regionen, även om det finns mycket kvar i den verksamheten som jag vill reformera och förbättra. Min bedömning är att utvecklingen inte längre snurrar nedåt utan har börjat ta något kvartsvarv på vägen uppåt igen, med höjdpunkter som etablerandet av Lundström-mottagningen för transexuella.
Jag har varit med att driva fram ett ökat fokus mot kvalitets- och patientsäkerhetsfrågorna. Jag är övertygad om att det är kring dessa frågor som svaren ligger både på hur vi ska få en bättre hälso- och sjukvård, men också svaren på hur vi det närmaste decenniet ska få råd att finansiera och implementera det medicinska utvecklingen som kommer att erbjudas.
Jag skrev inledningsvis att den 1 april för mig blivit en dag för reflektion, för reflektion över vad vi uträttat politiskt, för reflektion över om jag vill och orkar fortsätta och för reflektion om jag fortfarande känner lust för uppdraget.
Jag tror att man fortsatt måste känna lust och brinna för uppdraget för att kunna göra ett bra jobb. Jag tänker ofta på det, och hoppas att jag den dagen jag inte längre känner lust eller brinner för uppdragen och utmaningarna också väljer att kliva av uppdraget, och visst finns det enskilda dagar när lusten och glöden inte riktigt räcker till, men den samlade känslan idag - precis som för fem år sedan - är fortfarande att det finns så mycket viktigt kvar att försöka uträtta i hälso- och sjukvården och jag vill gärna vara med på den fortsatta resan, sen får vi se hur lång den resan blir.
Jag kan ibland få känslan - är det verkligen så länge sedan, men lika ofta känslan - är det inte längre sedan? Den andra känslan kan väl förklaras med de drygt tio år som jag arbetat i Västra Götalandsregionen, de första fem som regionsekreterare. Den första känslan får väl ändå betraktas som ett utslag av att tiden går fort när man har roligt, för det har jag för det allra mesta.
Att få möjligheten att leda denna verksamhet är visserligen ofta liktydigt med mycket arbete, svåra och viktiga beslut, men det erbjuder framför allt många utmaningar, intressanta frågeställningar, möten med spännande och kunniga människor. Jag har lärt mig enormt mycket kunskapsmässigt, och jag hoppas också att jag lärt mig en del om ledarskap och hur grupper fungerar och förhoppningsvis blivit bättre på information och kommunikation.
Hur kan då dessa fem år sammanfattas? Ja, det blir ju knappast en objektiv beskrivning när jag gör den själv, men min bild är att det varit fem framgångsrika år för Västra Götalandsregionen. Vi har haft goda ekonomiska förutsättningar med bra ekonomiska resultat. Vi har byggt upp en mycket bra struktur kring ärende- och beslutshantering. Vi har utvecklat regionens uppföljningsrutiner för sjukvården via bland annat den årliga verksamhetsanalysen, de månatliga nyckeltalen och den kontinuerliga vårdgarantiuppföljningen.
Just arbetet med tillgänglighetsfrågorna är bland det som jag är mest stolt över. I över 20 år har jag som folkpartist pratat mig varm för vårdgarantier i hälso- och sjukvården, och det är först de senaste två åren som vi börjat närma oss en rejäl måluppfyllelse. Jag kommer dock inte att vara nöjd förrän vi i princip helt och hållet klarar av att uppfylla vårdgarantiåtagandet gentemot alla regionens invånare. Jag är också förväntansfull inför det arbete vi startat kring bättre tillgänglighet, service och bemötande vid våra akutmottagningar vid regionens sjukhus. Här finns en stor förbättringspotential.
Jag är oerhört glad över den vårdvalsmodell - VG Primärvård - som regionen sjösätter den 1 oktober i höst. Detta var min högsta och främsta prioritet när jag fick mitt uppdrag för fem år sedan. Nu hoppas jag innerligt att det ska bli så bra som jag tror och hoppas att det kommer att bli.
Jag menar att vi har lyckats bryta en negativ spiral för utvecklingen inom psykiatrin i regionen, även om det finns mycket kvar i den verksamheten som jag vill reformera och förbättra. Min bedömning är att utvecklingen inte längre snurrar nedåt utan har börjat ta något kvartsvarv på vägen uppåt igen, med höjdpunkter som etablerandet av Lundström-mottagningen för transexuella.
Jag har varit med att driva fram ett ökat fokus mot kvalitets- och patientsäkerhetsfrågorna. Jag är övertygad om att det är kring dessa frågor som svaren ligger både på hur vi ska få en bättre hälso- och sjukvård, men också svaren på hur vi det närmaste decenniet ska få råd att finansiera och implementera det medicinska utvecklingen som kommer att erbjudas.
Jag skrev inledningsvis att den 1 april för mig blivit en dag för reflektion, för reflektion över vad vi uträttat politiskt, för reflektion över om jag vill och orkar fortsätta och för reflektion om jag fortfarande känner lust för uppdraget.
Jag tror att man fortsatt måste känna lust och brinna för uppdraget för att kunna göra ett bra jobb. Jag tänker ofta på det, och hoppas att jag den dagen jag inte längre känner lust eller brinner för uppdragen och utmaningarna också väljer att kliva av uppdraget, och visst finns det enskilda dagar när lusten och glöden inte riktigt räcker till, men den samlade känslan idag - precis som för fem år sedan - är fortfarande att det finns så mycket viktigt kvar att försöka uträtta i hälso- och sjukvården och jag vill gärna vara med på den fortsatta resan, sen får vi se hur lång den resan blir.
Kommentarer
Trackback
