60% utlandsutbildade läkare
I mitten av veckan kom Socialstyrelsens med intressant statistik över utfärdade legitimationer inom 21 legitimationsyrken i Sverige. Statistik och siffror har alltid intresserat mig lika mycket som resultat och tabeller inom idrotten. Statistik kan dock, som vi alla vet, vara bedräglig ibland men ofta till en hel del nytta.
Den statistik som Socialstyrelsen nu presenterar är statistik över just utfärdade legitimationer, och säger inget om hur många av de legitimerade som också är yrkesverksamma inom sitt legitimationsyrke, men det finns ändå en hel del att utläsa.
Diskussionen om bristen på allmänläkare i primärvården är en sådan diskussion som härjat under decennier. Läkarnas organisationer har pekat på att det bör finnas en läkare per 1 500 invånare, andra hävdar att det räcker med en allmänläkare per 1 800 eller en per 2 000 invånare. Skulle vi nå upp till den höga nivån om en allmänläkare per 1 500 invånare skulle det krävas att det fanns drygt 6 000 legitimerade specialister i allmänmedicin. Av rapporten framgår att det 2008 fanns 7 361 utfärdade legitimationer i allmänmedicin till läkare under 65 år. Det motsvarar en läkare per 1 300 invånare i landet. Bristen uppstår då specialister i allmänmedicin inte jobbar i primärvården.
Problemet är att en allt för stor andel av dessa läkare har valt att syssla med annat än att jobba i eller för den svenska primärvården. De kan finnas i företagshälsovården, i Norge eller något annat land, i läkemedelsindustrin, inom en annan specialitet som dubbelspecialister, med andra administrativa uppgifter i vården eller något helt annat. Det är här jag tror och hoppas att ett antal av dessa är villiga att ge primärvården en ny chans med vårt införande av VG Primärvård i Västra Götalandsregionen. Vårdvalsmodellen ger fler möjligheter till olika arbetsgivare och därmed fler möjligheter till olika anställningsmöjligheter, olika arbetsmodeller med mera. Det kommer inte att lösa bristproblemet över en natt, men vad jag vill säga är att vi egentligen inte har någon brist på allmänläkare - vi har en brist på allmänläkare som vill jobba i primärvården. Då är det vår uppgift att göra det intressant att göra det.
Socialstyrelsens statistik pekar också på en annan intressant utveckling över tid vad gäller legitimationsyrkena. När jag lyssnar till debatten så känns det ibland som att personalbristen i vården aldrig har varit större än vad den är just nu. Samtidigt visar Socialstyrelsen (tabell 1) att antal legitimerade i yrkesverksam ålder aldrig har varit fler än vad de är nu, möjligen med undantag av tandläkarna som nästan konstant är lika många sett över en 12-årsperiod.
Antalet legitimerade läkare i yrkesverksam ålder har ökat från knappt 30 000 år 1997 till över 40 000 år 2008. Antalet legitimerade apotekare i yrkesverksam ålder har nästan fördubblats under 2000-talet och inom de flesta legitimationsyrken är det en ökning på 20-40% under den senaste 10-12-årsperioden.
För att återvända till läkarna igen så ser vi att cirka 1 000 läkare om året fick legitimation fram till millenieskiftet. Därefter kan en kraftig ökning ses för att se senaste åren ligga kring 2 000 utfärdade läkarlegitimationer per år. Andelen med en svensk läkarutbildning är relativt konstant under perioden kring 800 per år, så det är gruppen utlandsutbildade som ökar.
I den gruppen ingår också svenska medborgare som har utbildat sig i andra länder. Mest dominerande utbildningsländer är Danmark, Tyskland, Polen, Ungern och allra flest faktiskt från Grekland de senaste åren.
Detta visar att Sverige inte tar ansvar för sin egen läkarutbildning och läkarförsörjning. Nu har regeringen dock aviserat en ökad svensk utbildningskapacitet, men det når ju inte upp till de nivåer som vi nu ser att vi får hjälp av andra att få fram. På samma sätt som vi inte bara kan öka läkarutbildningen i kvantitativa termer utan att beakta kvaliteten i utbildningen så kan den höga andelen utlandsutbildade också leda till kvalitetsproblem i vården. Jag vet för lite om utbildningskvaliteten på läkarutbildningen i andra länder för att ha en uppfattning om det och jag har eller ingen anledning att misstro andra länders utbildningar, men det är under utbildningen som de blivande läkarna får en referensram om hälso- och sjukvården och den ser de facto väldigt olika ut i olika länder. Det kan visserligen vara berikande för vår svenska sjukvård, men kan också innebära hinder i förståelse för ett annat sjukvårdssystem som kan leda till kvalitetsbrister i den svenska sjukvården, och den riskerar att bli än tydligare när 6 av 10 nylegitimerade läkare fått sin utbildning i ett annat land.
Parallellt med den svenska utbyggnaden och kvalitetssäkringen av läkarutbildningen skulle jag gärna se mer av en samordning av de europeiska läkarutbildningarna, allra helst med ett God Vård-fokus.
Den statistik som Socialstyrelsen nu presenterar är statistik över just utfärdade legitimationer, och säger inget om hur många av de legitimerade som också är yrkesverksamma inom sitt legitimationsyrke, men det finns ändå en hel del att utläsa.
Diskussionen om bristen på allmänläkare i primärvården är en sådan diskussion som härjat under decennier. Läkarnas organisationer har pekat på att det bör finnas en läkare per 1 500 invånare, andra hävdar att det räcker med en allmänläkare per 1 800 eller en per 2 000 invånare. Skulle vi nå upp till den höga nivån om en allmänläkare per 1 500 invånare skulle det krävas att det fanns drygt 6 000 legitimerade specialister i allmänmedicin. Av rapporten framgår att det 2008 fanns 7 361 utfärdade legitimationer i allmänmedicin till läkare under 65 år. Det motsvarar en läkare per 1 300 invånare i landet. Bristen uppstår då specialister i allmänmedicin inte jobbar i primärvården.
Problemet är att en allt för stor andel av dessa läkare har valt att syssla med annat än att jobba i eller för den svenska primärvården. De kan finnas i företagshälsovården, i Norge eller något annat land, i läkemedelsindustrin, inom en annan specialitet som dubbelspecialister, med andra administrativa uppgifter i vården eller något helt annat. Det är här jag tror och hoppas att ett antal av dessa är villiga att ge primärvården en ny chans med vårt införande av VG Primärvård i Västra Götalandsregionen. Vårdvalsmodellen ger fler möjligheter till olika arbetsgivare och därmed fler möjligheter till olika anställningsmöjligheter, olika arbetsmodeller med mera. Det kommer inte att lösa bristproblemet över en natt, men vad jag vill säga är att vi egentligen inte har någon brist på allmänläkare - vi har en brist på allmänläkare som vill jobba i primärvården. Då är det vår uppgift att göra det intressant att göra det.
Socialstyrelsens statistik pekar också på en annan intressant utveckling över tid vad gäller legitimationsyrkena. När jag lyssnar till debatten så känns det ibland som att personalbristen i vården aldrig har varit större än vad den är just nu. Samtidigt visar Socialstyrelsen (tabell 1) att antal legitimerade i yrkesverksam ålder aldrig har varit fler än vad de är nu, möjligen med undantag av tandläkarna som nästan konstant är lika många sett över en 12-årsperiod.
Antalet legitimerade läkare i yrkesverksam ålder har ökat från knappt 30 000 år 1997 till över 40 000 år 2008. Antalet legitimerade apotekare i yrkesverksam ålder har nästan fördubblats under 2000-talet och inom de flesta legitimationsyrken är det en ökning på 20-40% under den senaste 10-12-årsperioden.
För att återvända till läkarna igen så ser vi att cirka 1 000 läkare om året fick legitimation fram till millenieskiftet. Därefter kan en kraftig ökning ses för att se senaste åren ligga kring 2 000 utfärdade läkarlegitimationer per år. Andelen med en svensk läkarutbildning är relativt konstant under perioden kring 800 per år, så det är gruppen utlandsutbildade som ökar.
I den gruppen ingår också svenska medborgare som har utbildat sig i andra länder. Mest dominerande utbildningsländer är Danmark, Tyskland, Polen, Ungern och allra flest faktiskt från Grekland de senaste åren.
Detta visar att Sverige inte tar ansvar för sin egen läkarutbildning och läkarförsörjning. Nu har regeringen dock aviserat en ökad svensk utbildningskapacitet, men det når ju inte upp till de nivåer som vi nu ser att vi får hjälp av andra att få fram. På samma sätt som vi inte bara kan öka läkarutbildningen i kvantitativa termer utan att beakta kvaliteten i utbildningen så kan den höga andelen utlandsutbildade också leda till kvalitetsproblem i vården. Jag vet för lite om utbildningskvaliteten på läkarutbildningen i andra länder för att ha en uppfattning om det och jag har eller ingen anledning att misstro andra länders utbildningar, men det är under utbildningen som de blivande läkarna får en referensram om hälso- och sjukvården och den ser de facto väldigt olika ut i olika länder. Det kan visserligen vara berikande för vår svenska sjukvård, men kan också innebära hinder i förståelse för ett annat sjukvårdssystem som kan leda till kvalitetsbrister i den svenska sjukvården, och den riskerar att bli än tydligare när 6 av 10 nylegitimerade läkare fått sin utbildning i ett annat land.
Parallellt med den svenska utbyggnaden och kvalitetssäkringen av läkarutbildningen skulle jag gärna se mer av en samordning av de europeiska läkarutbildningarna, allra helst med ett God Vård-fokus.
Kommentarer
Trackback
