Lovande landvinningar
Har ägnat precis hela helgen åt politik. Fredag-söndag har folkpartiets partistyrelse varit inspärrad på kursgård i Lidingö för att enas om motionssvar på 600 motioner och åtta programförslag inför höstens landsmöte i november. Ordet utvilad dominerade alltså inte när arbetsveckan inleddes.
Vad som däremot får ses som uppiggande var två intressanta läkemedelspresentationer som kom under den gångna helgen från den europeiska kardiologikongressen i Barcelona.
Utan att fördjupa mig för mycket i medicinska detaljer (för det kan jag inte) så är det intressant bara att ta del av ingresserna för såväl den ena, som för den andra artikeln i Dagens Medicins nätupplaga, för att förstå att den kan röra sig om lovande medicinska landvinningar på läkemedelsområdet.
"Läkemedlet dabigatran gav bättre skydd mot stroke hos patienter med förmaksflimmer jämfört med rutinbehandlingen Waran, detta utan att öka risken för blödningar."
"Den nya trombocythämmaren ticagrelor gav bättre skydd mot nya kardiovaskulära händelser hos patienter med akut kranskärlsjukdom, jämfört med det etablerade läkemedlet klopidogrel."
Det rör sig alltså om nya läkemedel inom områden som omfattar stora patientgrupper. Det finns alltså möjligheter till bättre vård med färre komplikationer för fler, men som alltid när vi pratar nya läkemedel risk för nya och höga kostnader.
Det finns uppenbara risker att delar av hälso- och sjukvårdssystemet bara ser möjligheterna och andra delar bara ser riskerna, men det krävs förstås en helhetssyn på denna fråga. Kan vi till rimliga kostnader öka kvalitet och säkerhet i vården så ska vi naturligtvis göra detta. Bättre och mer effektiv läkemedelshantering ger inte bara ett bättre liv för den enskilde, det kan också minska behovet av sjukvård och därmed minska kostnaderna sjukvårdsfinansiären.
Vad jag förstår av de båda artiklarna så kommer det att dröja ett tag innan dessa båda läkemedel finns allmänt tillgängliga på marknaden, och det som jag tycker ska bli väldigt intressant är vilken prisfilosofi som berörda läkemedelsbolag kommer att välja.
De senaste årens debatt om nya och dyra läkemedel har till stor del handlat om relativt "smala" läkemedel som riktat sig mot en begränsad grupp i befolkningen och då har priserna ofta blivit höga för att läkemedelsbolagen ska kunna täcka sina kostnader för framtagandet av de nya läkemedlen. Ju färre doser de säljer desto högre pris för att täcka kostnaderna.
De nu refererade läkemedlen som är under framtagande vänder sig till större grupper och därmed borde prissättningen kunna bli mer rimlig för att täcka kostnaderna, samtidigt som varje läkemedelsbolag (och alla andra företag) önskar sitt guldägg som innebär hög försäljningsvolym till relativt högt pris.
Min avsikt är inte att diskutera just dessa preparat utan principerna för prissättning. På samma sätt som det är viktigt för sjukvården att kunna ta till sig, införa och använda nya, bra och effektiva metoder så är det viktigt att läkemedelsindustrin har en god känsla för sin prissättning så att den hamnar på en nivå så att den sammanfaller med kostnadseffektivitetsprincipen, det vill säga att sjukvårdshuvudmännens kostnader för ett nytt läkemedel står i rimlig proportion till dess nytta eller mervärde. Gör den inte det så kommer medlet inte att nyttjas i så hög grad och såväl enskilda patienter som läkemedelsbolagen kan bli förlorare.
Vad som däremot får ses som uppiggande var två intressanta läkemedelspresentationer som kom under den gångna helgen från den europeiska kardiologikongressen i Barcelona.
Utan att fördjupa mig för mycket i medicinska detaljer (för det kan jag inte) så är det intressant bara att ta del av ingresserna för såväl den ena, som för den andra artikeln i Dagens Medicins nätupplaga, för att förstå att den kan röra sig om lovande medicinska landvinningar på läkemedelsområdet.
"Läkemedlet dabigatran gav bättre skydd mot stroke hos patienter med förmaksflimmer jämfört med rutinbehandlingen Waran, detta utan att öka risken för blödningar."
"Den nya trombocythämmaren ticagrelor gav bättre skydd mot nya kardiovaskulära händelser hos patienter med akut kranskärlsjukdom, jämfört med det etablerade läkemedlet klopidogrel."
Det rör sig alltså om nya läkemedel inom områden som omfattar stora patientgrupper. Det finns alltså möjligheter till bättre vård med färre komplikationer för fler, men som alltid när vi pratar nya läkemedel risk för nya och höga kostnader.
Det finns uppenbara risker att delar av hälso- och sjukvårdssystemet bara ser möjligheterna och andra delar bara ser riskerna, men det krävs förstås en helhetssyn på denna fråga. Kan vi till rimliga kostnader öka kvalitet och säkerhet i vården så ska vi naturligtvis göra detta. Bättre och mer effektiv läkemedelshantering ger inte bara ett bättre liv för den enskilde, det kan också minska behovet av sjukvård och därmed minska kostnaderna sjukvårdsfinansiären.
Vad jag förstår av de båda artiklarna så kommer det att dröja ett tag innan dessa båda läkemedel finns allmänt tillgängliga på marknaden, och det som jag tycker ska bli väldigt intressant är vilken prisfilosofi som berörda läkemedelsbolag kommer att välja.
De senaste årens debatt om nya och dyra läkemedel har till stor del handlat om relativt "smala" läkemedel som riktat sig mot en begränsad grupp i befolkningen och då har priserna ofta blivit höga för att läkemedelsbolagen ska kunna täcka sina kostnader för framtagandet av de nya läkemedlen. Ju färre doser de säljer desto högre pris för att täcka kostnaderna.
De nu refererade läkemedlen som är under framtagande vänder sig till större grupper och därmed borde prissättningen kunna bli mer rimlig för att täcka kostnaderna, samtidigt som varje läkemedelsbolag (och alla andra företag) önskar sitt guldägg som innebär hög försäljningsvolym till relativt högt pris.
Min avsikt är inte att diskutera just dessa preparat utan principerna för prissättning. På samma sätt som det är viktigt för sjukvården att kunna ta till sig, införa och använda nya, bra och effektiva metoder så är det viktigt att läkemedelsindustrin har en god känsla för sin prissättning så att den hamnar på en nivå så att den sammanfaller med kostnadseffektivitetsprincipen, det vill säga att sjukvårdshuvudmännens kostnader för ett nytt läkemedel står i rimlig proportion till dess nytta eller mervärde. Gör den inte det så kommer medlet inte att nyttjas i så hög grad och såväl enskilda patienter som läkemedelsbolagen kan bli förlorare.
Kommentarer
Trackback
