Jonas sjukvårdsblogg

I förra veckan behandlade regionstyrelsen en skrivelse från vänsterpartiet om att regionen skulle erbjuda tio vårdplatser till patienter från Gaza. Vänsterpartiets utspel/skrivelse var naturligtvis ett sätt att försöka bedriva utrikespolitik på regional nivå, samtidigt som jag har kan sympatisera med att sjukvården i Sverige ska vara behjälplig när enskilda människor drabbas och skadas i samband med konflikter eller naturkatastrofer runt om i världen.

Jag tror det är viktigt att först klargöra att utrikespolitik ska bedrivas nationellt och på en europeisk nivå och att vi regionalt ska börja göra olika ställningstaganden. Det påminner om tidigt 80-tal när ett antal kommuner utropade sig som kärnvapenfria zoner. Jag var själv vapenvägrare och lite aktiv i fredsrörelsen vid tiden, men det ter sig en aning fånigt nu när man lokalt eller regionalt ska börja fatta beslut i frågor som man inte styr över eller bestämmer om.

Ska vi då bara förhålla sig passiva till omvärlden, eller kan vi på olika sätt som en sjukvårdshuvudman i ett av världens rikaste länder bidra till en bättre hälso- och sjukvård globalt? Jag tror att vi kan det, men jag tror inte vägen dit är att via regeringen eller nationella myndigheter ställa vårdplatser i Västra Götalandsregionen till förfogande. Däremot är frågan, och detta vet jag inte, vilka möjligheter vi ger vårdpersonal i vår region till tjänstledighet för att arbeta för t ex Läkare utan gränser? Hur ser vi på sådan tjänstgöring merit- och lönemässigt? Kan vi stimulera fler att både göra en insats globalt och samtidigt skaffa sig erfarenheter de annars aldrig skulle få? Vad händer med vår lokala sjukvård om vi uppmuntrar och premierar ett ökat globalt engagemang bland vår personal, och är det värt det?

Jag tror att vår egen organisation skulle vinna oerhört mycket kompetensmässigt på att ha en generös hållning till globalt engagemang och att det i alla fall inte ska vara ett hinder karriär- och löneutvecklingsmässigt. Svensk sjukvård har kompetens och engagemang som vi högre grad borde dela med oss av i en andra av global solidaritet.

Den andra sidan av den globala solidariteten handlar också om våra rekryteringsstrategier. Hörde för något knappt år sedan ett radioprogram där man konstaterade att det fanns fler malawiskt utbildade läkare i staden Manchester än i det egna landet Malawi. Jag har inte kunnat verifiera påståendet, men det visar på den brain-drain som pågår globalt från fattigare länder till rikare länder. Jag förstår den enskilda läkaren som söker sig till rikare länder med bättre betalt, bättre utrustning, fler kollegor, bättre möjligheter till utveckling, bättre arbetsmiljö, färre risker osv, men resultatet av den aktiva och mycket medvetna rekryteringspolitiken leder till att vi inte bara befäster, utan och också förstärker de globala klyftorna mellan utvecklade och underutvecklade länder i världen.

Jag önskar att jag hade några givna svar på lösningar i dessa frågor. Det har jag inte, men jag är övertygad om att vi måste föra en dialog kring dem om vi ska kunna komma vidare med ett ökat globalt ansvar i en allt mer globaliserad värld.