Vem ska få operation?
Under gårdagen blev beslutet på Norrlands Universitetssjukhus (NUS) om en ny policy på ortopeden riksnyhet på Sveriges Radio. I policyn krävs att patienten ska vara rökfri två månader före och två månader efter planerade operationer, men det är en policy som väcker känslor och framför allt väcker den en rad principiella frågor.
Bakgrunden till policyn är de vetenskapliga bevis som finns för att komplikationsrisken halveras i samband med operationen. Mot detta finns inget att invända. Mitt krav på våra professionella medicinare är att de ska bedriva en kunskapsbaserad vård utifrån evidensbaserad kunskap. Vi har en skyldighet att erbjuda patienterna bästa möjliga vård med högsta möjliga patientsäkerhet. Frågan är vilket ansvar som sjukvårdshuvudmannen har, och vilket ansvar som ligger på den enskilde patienten.
En av grundpelarna i svensk hälso- och sjukvård, tydliggjord i hälso- och sjukvårdslagen, är att vård ska ges efter behov oavset ålder, kön, etnicitet, ekonomisk och social ställning - vård på lika villkor för hela befolkningen. Kan man i det perspektivet verkligen ställa krav på en livsstilsförändring (som t ex att sluta röka eller gå ner i vikt) för att erhålla en operation som man är bedömd att man behöver?
Det snabba och enkla svaret på den frågan, ur mitt perspektiv, är att behovsprincipen är överordnad, men det kan ju också vara så att patientens rökvanor, alkoholvanor, kraftiga övervikt eller annat är av den allvarliga grad att det finns medicinska skäl för att inte en operation ska genomföras, d v s att riskerna överstiger vinsterna med behandlingen.
Patienten har självklart ett eget ansvar för sin hälsa. Ibland känns det som att sjukvårdens roll i det moderna samhället har blivit den instans som ska lösa alla problem som mer eller mindre ansvarslösa individer åsamkar sig själva. Det lyfter i sin tur frågan om var gränsen går för det offentligt finansierade åtagandet. Vi kan börja ställa oss frågan om behandling ska erbjudas den 40-åriga korpfotbollsspelare som sliter av ledband och meniskrar, eller om den som köper en liftkort i fjällen också måste köpa en försäkring som täcker kostnaderna för eventuella skador man åsamkar sig.
Till viss del har den frågan redan börjat ställas i det offentliga rummet genom att regeringen tillsatt en utredning för att se över ansvaret i trafikförsäkringarna också för behovet av hälso- och sjukvård, och även om jag tycker det är viktigt med ett ökat individuellt ansvarstagande för sina hälsa och vilka risker man utsätter sig själv för så är det en oroande utveckling om vi i allt större utsträckning ska gå emot ett mer försäkringsbaserat finansieringssystem inom hälso- och sjukvården.
Debatten kring rök-policyn på NUS har nu öppnat en angelägen men svår debatt som stäcker sig långt bortom den enskilda rökpolicyn på en ortopedklinik på ett av våra universitetssjukhus. Det ska bli spännande att följa fortsättningen.
Bakgrunden till policyn är de vetenskapliga bevis som finns för att komplikationsrisken halveras i samband med operationen. Mot detta finns inget att invända. Mitt krav på våra professionella medicinare är att de ska bedriva en kunskapsbaserad vård utifrån evidensbaserad kunskap. Vi har en skyldighet att erbjuda patienterna bästa möjliga vård med högsta möjliga patientsäkerhet. Frågan är vilket ansvar som sjukvårdshuvudmannen har, och vilket ansvar som ligger på den enskilde patienten.
En av grundpelarna i svensk hälso- och sjukvård, tydliggjord i hälso- och sjukvårdslagen, är att vård ska ges efter behov oavset ålder, kön, etnicitet, ekonomisk och social ställning - vård på lika villkor för hela befolkningen. Kan man i det perspektivet verkligen ställa krav på en livsstilsförändring (som t ex att sluta röka eller gå ner i vikt) för att erhålla en operation som man är bedömd att man behöver?
Det snabba och enkla svaret på den frågan, ur mitt perspektiv, är att behovsprincipen är överordnad, men det kan ju också vara så att patientens rökvanor, alkoholvanor, kraftiga övervikt eller annat är av den allvarliga grad att det finns medicinska skäl för att inte en operation ska genomföras, d v s att riskerna överstiger vinsterna med behandlingen.
Patienten har självklart ett eget ansvar för sin hälsa. Ibland känns det som att sjukvårdens roll i det moderna samhället har blivit den instans som ska lösa alla problem som mer eller mindre ansvarslösa individer åsamkar sig själva. Det lyfter i sin tur frågan om var gränsen går för det offentligt finansierade åtagandet. Vi kan börja ställa oss frågan om behandling ska erbjudas den 40-åriga korpfotbollsspelare som sliter av ledband och meniskrar, eller om den som köper en liftkort i fjällen också måste köpa en försäkring som täcker kostnaderna för eventuella skador man åsamkar sig.
Till viss del har den frågan redan börjat ställas i det offentliga rummet genom att regeringen tillsatt en utredning för att se över ansvaret i trafikförsäkringarna också för behovet av hälso- och sjukvård, och även om jag tycker det är viktigt med ett ökat individuellt ansvarstagande för sina hälsa och vilka risker man utsätter sig själv för så är det en oroande utveckling om vi i allt större utsträckning ska gå emot ett mer försäkringsbaserat finansieringssystem inom hälso- och sjukvården.
Debatten kring rök-policyn på NUS har nu öppnat en angelägen men svår debatt som stäcker sig långt bortom den enskilda rökpolicyn på en ortopedklinik på ett av våra universitetssjukhus. Det ska bli spännande att följa fortsättningen.
Kommentarer
Trackback
