Former och innehåll
I förra veckans nummer av Dagens Medicin publiceras en debattartikel (hittar tyvärr ingen länk) av Stockholms sjukvårdslandstingsråd Filippa Reinfeldt (m) och moderaternas partisekreterare Per Schlingman. Debattartikeln i sig är väl inte så upphetsande utan mer, om man ska vara lite elak, i stilen vi vill att sjukvården ska bli bättre med högre kvalitet, färre vårdskador och ökad tillgänglighet. Det är knappast något unikt moderatpolitiskt ställningstagande, men väl så välkommet.
Det är välkommet då skribenterna inledningsvis gör en viss avbön kring att moderaterna har fokuserat för mycket på sjukvårdens former och för lite på sjukvårdens innehåll. Signalen från den moderata sjukvårdspolitiska arbetsgruppen är alltså mindre fokus på driftsformer, ägande etc och mer på de innehållsmässiga delarna. Jag säger välkomna! Jag har också sett samma omsvängning hos våra lokala moderata sjukvårdspolitiker i regionen, och det har höjt nivån på den politiska dagordningen.
När Reinfeldt och Schlingman väl har gjort detta ställningstagande så förvånar de med att ägna större delen av resten av artikeln till att klargöra behovet av ökad nationell styrning och likriktning. De faller alltså direkt tillbaka i diskussionen om vårdens former istället för att ta diskussionen om dess innehåll.
Trogna läsare av denna blogg vet att jag även tidigare har argumenterat emot tron på att en ökad nationell (eller statlig om man vill använda ett mer negativt värdeladdat ord) styrning skulle leda till en mer jämlik sjukvård i hela landet. Sjukvård ges och kommer alltid att ges av enskilda medarbetare hos olika vårdgivare på vårdcentraler och sjukhus i olika delar av landet. Hur mycket man än försöker styra upp och styra den verksamheten från en nationell nivå så kommer människor att ges olika vård.
Det ligger inget eftersträvansvärt i det. Vård på lika villkor till hela befolkningen i hela landet är önskvärt, men vägen dit går inte via försök till ökad nationell/statlig styrning. Vägen dit går via utveckling av innehållet i vården, jämförelser mellan sjukhus, vårdcentraler och olika landsting/regioner. Det är genom att visa på de innehållsmässiga resultaten och skillnaderna som utveckling sker. Den som presterar sämre får en drivkraft att förbättra sig och den som presterar bra får en drivkraft att behålla sin ledande position.
Vägen dit går också via nationella riktlinjer kring olika former av standards för sjukvården. Jag ser gärna en utveckling av både de interna styrmekanismerna och incitamenten för att driva denna utveckling internt i regioner och landsting, men skulle också välkomna att statsbidragen till landstingssektorn i ökad utsträckning fördelades utifrån följsamhet till grundläggande standards och krav.
Hur olika vårdcentraler och sjukhus ska nå såväl regionala som nationella mål, och överträffa de målen, är i stora delar en formfråga. En formfråga som löses bäst lokalt och regionalt.
Det är välkommet då skribenterna inledningsvis gör en viss avbön kring att moderaterna har fokuserat för mycket på sjukvårdens former och för lite på sjukvårdens innehåll. Signalen från den moderata sjukvårdspolitiska arbetsgruppen är alltså mindre fokus på driftsformer, ägande etc och mer på de innehållsmässiga delarna. Jag säger välkomna! Jag har också sett samma omsvängning hos våra lokala moderata sjukvårdspolitiker i regionen, och det har höjt nivån på den politiska dagordningen.
När Reinfeldt och Schlingman väl har gjort detta ställningstagande så förvånar de med att ägna större delen av resten av artikeln till att klargöra behovet av ökad nationell styrning och likriktning. De faller alltså direkt tillbaka i diskussionen om vårdens former istället för att ta diskussionen om dess innehåll.
Trogna läsare av denna blogg vet att jag även tidigare har argumenterat emot tron på att en ökad nationell (eller statlig om man vill använda ett mer negativt värdeladdat ord) styrning skulle leda till en mer jämlik sjukvård i hela landet. Sjukvård ges och kommer alltid att ges av enskilda medarbetare hos olika vårdgivare på vårdcentraler och sjukhus i olika delar av landet. Hur mycket man än försöker styra upp och styra den verksamheten från en nationell nivå så kommer människor att ges olika vård.
Det ligger inget eftersträvansvärt i det. Vård på lika villkor till hela befolkningen i hela landet är önskvärt, men vägen dit går inte via försök till ökad nationell/statlig styrning. Vägen dit går via utveckling av innehållet i vården, jämförelser mellan sjukhus, vårdcentraler och olika landsting/regioner. Det är genom att visa på de innehållsmässiga resultaten och skillnaderna som utveckling sker. Den som presterar sämre får en drivkraft att förbättra sig och den som presterar bra får en drivkraft att behålla sin ledande position.
Vägen dit går också via nationella riktlinjer kring olika former av standards för sjukvården. Jag ser gärna en utveckling av både de interna styrmekanismerna och incitamenten för att driva denna utveckling internt i regioner och landsting, men skulle också välkomna att statsbidragen till landstingssektorn i ökad utsträckning fördelades utifrån följsamhet till grundläggande standards och krav.
Hur olika vårdcentraler och sjukhus ska nå såväl regionala som nationella mål, och överträffa de målen, är i stora delar en formfråga. En formfråga som löses bäst lokalt och regionalt.
Kommentarer
Trackback
