15 hekto från målet
Jag ska i dagens inlägg blanda det lite mer personliga med några reflektioner kring hälso- och sjukvård.
Idag, den 23 juni, förra året bestämde jag mig för att ställa mig på vågen och börja träna. Förra årets invägning följdes av en motsvarande utvägning i morse, efter ett år. Jag missade mitt uppsatta mål med 15 hekto, eller 1,5 kilo, fast att tala i termer av hekton gör inte missen så stor.
Missnöjd?? Inte det minsta!
När jag vägde in gjorde jag det på ett BMI om 36,99. Jag bestämde mig för att försöka träna bort 10 kilo över sommaren för att komma i lite bättre form. Jag satte samtidigt upp ett långsiktigt mål på en BMI-nivå på 29,98 (under gränsen för fet, om än överviktig) och ett slutmål vid en BMI-nivå på 27,49 (alltså närmre normaltviktig (25) än fet (30) på överviktsskalan). Jag skrev faktiskt också upp ett utopimål om ett BMI på normalviktsnivån 25,00.
I en politikers liv är sommaren bästa tillfället att försöka skapa en förändring i livet när inte konstiga mötestider, dåliga mötesvanor, mycket tid i bil med mera stör tillvaron. Sommaren erbjöd en möjlighet att börja träna och en möjlighet att använda mig av det jag kallat "tänka-mig-för-metoden". Den metoden går ut på att man inte måste ta en tredje portion av en god middag, och inte måste äta 5-6 mackor när man kommer hem sent på kvällen.
Under sju mötesfria veckor under förra sommaren överträffade jag målet om 10 kilos viktminskning genom att minska med 12,7 kilo till BMI 32,98. Jag var nöjd redan då, och viktminskningen noterades när jag åter mötte arbetskamrater. Jag hade en stor oro för om detta skulle kunna fortsätta när terminens rutiner åter grep tag i mig, men jag satte för hösten upp målet att nå till tvåsiffrigt tal på vågen innan julledigheten. Det skulle innebär ytterligare 4,5 kilo. Även det målet nåddes med råge när jag strax före jul (innan avresa till Kenya för att hälsa på dottern) hade tappat 7,8 kilon och nått ett BMI på 30,52.
När tre veckors semester i Afrika inte gav ett större bakslag än knappt 3 kilo så bestämde jag mig för att spänna bågen för att under våren - fram till dagens 1-årsdag - nå slutmålet om ett BMI på 27,49. Det motsvarade en viktminskning på 12,5 kilo. Nu blev det bara 11 kilo under våren, men totalt 28,6 kilos viktminskning på ett år, till ett BMI på 27,96.
Nu är målet för sommaren satt till ytterligare ett kilo (förutom de 15 hekton som återstår) så att jag har en liten sporre att fortsätta att träna på min cykel 3-4 dagar i veckan. 3 694,9 km har det blivit under det här året och det låter mycket, men är faktiskt inte mer än en mil om dagen i snitt. 136 gånger har jag under året klivit upp på träningscykeln och avverkat i snitt drygt 27 kilometer under oftast en knapp timme.
Som alla förstår har det varit noggrann bokföring av cykelturer och vikter, och för mig har det fungerat sporrande. De senaste veckorna har det blivit allt mer uppenbart att jag minskat i vikt. Alla kläder är för stora, och jag har undvikit att köpa nytt (förutom några nya jeans) förrän jag nått mitt mål. Nu gäller det att skramla ihop pengar för att gå ut och skaffa en ny garderob inför hösten.
Den hälso- och sjukvårdspolitiska reflektionen avslutningsvis är att det är intressant att notera hur förhållandevis många som uppmuntrande har uttalat att de sett att jag minskar i vikt (även om påståendena om att jag håller på att försvinna är starkt överdrivna). Under de senaste tio åren har i princip ingen påpekat hur mycket jag har ökat i vikt. Det stämmer i sin tur väl med min egen observation om att det numera är mer än OK i vården att tala om rökning, hur det allt mer blir OK att tala om alkoholen påverkan på hälsan, men hur det fortsatt är ett visst tabu kring ämnet vikt.
Jag hade nog mått bra av att någon av alla medicinare som jag ständigt träffar tidigare hade påtalat mitt tillstånd och tidigare gett mig en puff i rätt riktning. Av det tror jag att vården har en hel del att lära.
Idag, den 23 juni, förra året bestämde jag mig för att ställa mig på vågen och börja träna. Förra årets invägning följdes av en motsvarande utvägning i morse, efter ett år. Jag missade mitt uppsatta mål med 15 hekto, eller 1,5 kilo, fast att tala i termer av hekton gör inte missen så stor.
Missnöjd?? Inte det minsta!
När jag vägde in gjorde jag det på ett BMI om 36,99. Jag bestämde mig för att försöka träna bort 10 kilo över sommaren för att komma i lite bättre form. Jag satte samtidigt upp ett långsiktigt mål på en BMI-nivå på 29,98 (under gränsen för fet, om än överviktig) och ett slutmål vid en BMI-nivå på 27,49 (alltså närmre normaltviktig (25) än fet (30) på överviktsskalan). Jag skrev faktiskt också upp ett utopimål om ett BMI på normalviktsnivån 25,00.
I en politikers liv är sommaren bästa tillfället att försöka skapa en förändring i livet när inte konstiga mötestider, dåliga mötesvanor, mycket tid i bil med mera stör tillvaron. Sommaren erbjöd en möjlighet att börja träna och en möjlighet att använda mig av det jag kallat "tänka-mig-för-metoden". Den metoden går ut på att man inte måste ta en tredje portion av en god middag, och inte måste äta 5-6 mackor när man kommer hem sent på kvällen.
Under sju mötesfria veckor under förra sommaren överträffade jag målet om 10 kilos viktminskning genom att minska med 12,7 kilo till BMI 32,98. Jag var nöjd redan då, och viktminskningen noterades när jag åter mötte arbetskamrater. Jag hade en stor oro för om detta skulle kunna fortsätta när terminens rutiner åter grep tag i mig, men jag satte för hösten upp målet att nå till tvåsiffrigt tal på vågen innan julledigheten. Det skulle innebär ytterligare 4,5 kilo. Även det målet nåddes med råge när jag strax före jul (innan avresa till Kenya för att hälsa på dottern) hade tappat 7,8 kilon och nått ett BMI på 30,52.
När tre veckors semester i Afrika inte gav ett större bakslag än knappt 3 kilo så bestämde jag mig för att spänna bågen för att under våren - fram till dagens 1-årsdag - nå slutmålet om ett BMI på 27,49. Det motsvarade en viktminskning på 12,5 kilo. Nu blev det bara 11 kilo under våren, men totalt 28,6 kilos viktminskning på ett år, till ett BMI på 27,96.
Nu är målet för sommaren satt till ytterligare ett kilo (förutom de 15 hekton som återstår) så att jag har en liten sporre att fortsätta att träna på min cykel 3-4 dagar i veckan. 3 694,9 km har det blivit under det här året och det låter mycket, men är faktiskt inte mer än en mil om dagen i snitt. 136 gånger har jag under året klivit upp på träningscykeln och avverkat i snitt drygt 27 kilometer under oftast en knapp timme.
Som alla förstår har det varit noggrann bokföring av cykelturer och vikter, och för mig har det fungerat sporrande. De senaste veckorna har det blivit allt mer uppenbart att jag minskat i vikt. Alla kläder är för stora, och jag har undvikit att köpa nytt (förutom några nya jeans) förrän jag nått mitt mål. Nu gäller det att skramla ihop pengar för att gå ut och skaffa en ny garderob inför hösten.
Den hälso- och sjukvårdspolitiska reflektionen avslutningsvis är att det är intressant att notera hur förhållandevis många som uppmuntrande har uttalat att de sett att jag minskar i vikt (även om påståendena om att jag håller på att försvinna är starkt överdrivna). Under de senaste tio åren har i princip ingen påpekat hur mycket jag har ökat i vikt. Det stämmer i sin tur väl med min egen observation om att det numera är mer än OK i vården att tala om rökning, hur det allt mer blir OK att tala om alkoholen påverkan på hälsan, men hur det fortsatt är ett visst tabu kring ämnet vikt.
Jag hade nog mått bra av att någon av alla medicinare som jag ständigt träffar tidigare hade påtalat mitt tillstånd och tidigare gett mig en puff i rätt riktning. Av det tror jag att vården har en hel del att lära.
Kommentarer
Trackback
