Ekonomiska incitament
Dagens stora samtalsämne i hälso- och sjukvårdslandet har varit ekonomiska incitament. Är det rätt eller fel att betala mer till läkare för att de ska ta emot fler patienter? Är det rätt eller fel att ha bonussystem baserat på hur mycket eller lite läkemedel man förskriver, hur mycket eller lite diagnostik man beställer?
Det är en inte helt enkel fråga att besvara, och den bör dessutom delas upp i frågan om personliga ekonomiska incitament och kollektiva (till avdelningen, kliniken, vårdcentralen) ekonomiska incitament.
Jag har i några sammanhang ställt mig frågan vilka incitament som är vettigt användbara i hälso- och sjukvården. En beskrivning av "Andersson-problemen" - 12 utmaningar och problem att hantera och lösa för sjukvården så listade jag följande;
Problem 5
Hur skapar vi incitament för kvalitetsutveckling i sjukvården? Finns det andra incitament än de yrkesetiska och de ekonomiska, och hur kan dessa utvecklas?
Jag har kunnat notera att ekonomiska incitament har en viss effekt i hälso- och sjukvården. Satsningen på en målrelaterad ersättning till de verksamheter som klarar av att visa upp NOLL väntande över vårdgarantigränserna har fått ett antal verksamheter i regionen att klara av just målet om NOLL väntande från att tidigare ha varierat mellan 0-20 väntande över garantitiderna. Den målrelaterade ersättningen blev till ett lyckat ekonomiskt incitament. Å andra sidan kan man fråga sig varför vi ska betala extra för att verksamheterna ska klara av sitt uppdrag - att uppfylla vårdgarantin. Å tredje sidan kan man fråga sig varför vi inte ska kunna belöna goda prestationer, vi är ju så dåliga på att bestraffa de dåliga prestationerna.
När jag för ett tag sedan samtalade med en politikerkollega så var han helt upprörd efter en diskussion om ekonomiska incitament. Det fanns, som han sa, tankar på att ge målrelaterade ersättningar för ett gott bemötande i verksamheten. "Det är väl för sjutton inget de ska ha extra ersättning för - det måste väl vara en självklarhet!", och visst ligger det någonting i det resonemanget. Riskerar vi med en utveckling med fler målrelaterade ersättningar att skapa organisationer som ska ha extra betalt för varje moment i sitt arbete? Vart tar i så fall yrkesetiken vägen?
Ekonomiska incitament kan vara bra i verksamheter som belöningsinstrument för t ex förbättrad kvalitet i verksamheten, men min utgångspunkt är att de i huvudsak är bättre som kollektiva belöningsinstrument än som individuella och att de måste kopplas till förbättringar i verksamheten - något utöver det vanliga ska krävas för denna typ av bonusar. Jag tror också att de ska vara temporära och inte institutionaliseras, alternativt kopplas till ständigt förbättrade prestationer för att erhålla samma ersättning.
Men jag ställer mig fortfarande samma fråga som när jag för ett drygt år sedan formulerade de 12 Andersson-problemen. Finns det andra incitament än de yrkesetiska och de ekonomiska, och hur kan dessa utvecklas?
Det är en inte helt enkel fråga att besvara, och den bör dessutom delas upp i frågan om personliga ekonomiska incitament och kollektiva (till avdelningen, kliniken, vårdcentralen) ekonomiska incitament.
Jag har i några sammanhang ställt mig frågan vilka incitament som är vettigt användbara i hälso- och sjukvården. En beskrivning av "Andersson-problemen" - 12 utmaningar och problem att hantera och lösa för sjukvården så listade jag följande;
Problem 5
Hur skapar vi incitament för kvalitetsutveckling i sjukvården? Finns det andra incitament än de yrkesetiska och de ekonomiska, och hur kan dessa utvecklas?
Jag har kunnat notera att ekonomiska incitament har en viss effekt i hälso- och sjukvården. Satsningen på en målrelaterad ersättning till de verksamheter som klarar av att visa upp NOLL väntande över vårdgarantigränserna har fått ett antal verksamheter i regionen att klara av just målet om NOLL väntande från att tidigare ha varierat mellan 0-20 väntande över garantitiderna. Den målrelaterade ersättningen blev till ett lyckat ekonomiskt incitament. Å andra sidan kan man fråga sig varför vi ska betala extra för att verksamheterna ska klara av sitt uppdrag - att uppfylla vårdgarantin. Å tredje sidan kan man fråga sig varför vi inte ska kunna belöna goda prestationer, vi är ju så dåliga på att bestraffa de dåliga prestationerna.
När jag för ett tag sedan samtalade med en politikerkollega så var han helt upprörd efter en diskussion om ekonomiska incitament. Det fanns, som han sa, tankar på att ge målrelaterade ersättningar för ett gott bemötande i verksamheten. "Det är väl för sjutton inget de ska ha extra ersättning för - det måste väl vara en självklarhet!", och visst ligger det någonting i det resonemanget. Riskerar vi med en utveckling med fler målrelaterade ersättningar att skapa organisationer som ska ha extra betalt för varje moment i sitt arbete? Vart tar i så fall yrkesetiken vägen?
Ekonomiska incitament kan vara bra i verksamheter som belöningsinstrument för t ex förbättrad kvalitet i verksamheten, men min utgångspunkt är att de i huvudsak är bättre som kollektiva belöningsinstrument än som individuella och att de måste kopplas till förbättringar i verksamheten - något utöver det vanliga ska krävas för denna typ av bonusar. Jag tror också att de ska vara temporära och inte institutionaliseras, alternativt kopplas till ständigt förbättrade prestationer för att erhålla samma ersättning.
Men jag ställer mig fortfarande samma fråga som när jag för ett drygt år sedan formulerade de 12 Andersson-problemen. Finns det andra incitament än de yrkesetiska och de ekonomiska, och hur kan dessa utvecklas?
Kommentarer
Trackback
