Kunskapsseminarium
Jag har ägnat hela fredagen åt ett kunskapsseminarium om diabetesvården. Seminariet är ett samarrangemang mellan Socialstyrelsen och Västra Götalandsregionen, och liknande seminarier arrangeras på ytterligare 5-6 platser i landet som en del i ett remissförfarande om de nya nationella riktlinjerna för diabetes.
Jag tror att jag nu har varit med på 6-7 kunskapsseminarier av detta slag i samband med att Socialstyrelsen har presenterat en preliminär version av nationella riktlinjer, och jag tycker att det blir en allt bättre form dialog och synpunkter. Ett av seminariernas främsta syften är att ge regioner och landsting möjlighet att ge synpunkter på vad som är bra eller dåligt i förslag, vad som saknas och behöver kompletteras, samt för att beskriva vilka konsekvenser som de nya riktlinjerna förväntas få i verksamheten.
Nationella riktlinjer är en viktig del i kunskapsstyrningen av hälso- och sjukvården. Det är alltid ett gediget arbete som ligger till grund för de nationella riktlinjerna och många människor och perspektiv har engagerats för att få fram de slutliga rekommendationerna och prioriteringarna av åtgärder. Jag brukar i flera andra sammanhang uppmana de nationella organen att försöka hålla fingrarna borta från styrningen i regioner och landsting, för jag tror i grunden att regioner och landsting själva är bättre på den styrningen, men det gäller inte för de nationella riktlinjerna. Det är ett så omfattande material att inte ens de större regionerna och landstingen skulle klara av att göra ett lika bra jobb på egen hand, dessutom är det fullt rimligt att det sätts någon form av nationell standard kring vården för stora patientgrupper.
I nästa steg, när den slutliga versionen av riktlinjerna presenteras i höst, måste Västra Götalandsregionen och övriga sjukvårdshuvudmän göra sin hemläxa. Vilka krav ställer de nationella riktlinjerna på oss? Vilka vårdåtgärder behöver vi prioritera högre än idag? Vilka ekonomiska och/eller organisatoriska effekter får förslagen i vår sjukvårdsorganisation, och i vilket takt kan vi införa dem?
I det fallet är jag oerhört stolt över den process vi utvecklar i Västra Götalandsregionen med "Ordnat införande". Ordnat införande av nya metoder, ny teknologi och nya läkemedel som har större påverkan ekonomiskt eller organisatoriskt ska underställas en prioritering i organisationen. Det är mycket lätt att under en seminariedag som denna att ryckas med i ambitionerna att utveckla diabetesvården, men vi har också att ta hänsyn till hjärtsjukvården, cancervården, strokevården, psykiatrin och jag skulle kunna fortsätta att räkna upp olika verksamheter.
Var gör ett tillskott av resurser mest nytta? Det är denna ofta svåra horisontella prioritering mellan olika vårdnivåer eller mellan olika verksamhetsmetoder som måste göras så att det inte alltid blir de "framfusiga" specialiteterna som tar för sig av den ekonomiska kakan. Olika verksamheter och nyttan av olika åtgärder behöver vägas mot varandra. Det är det bästa sättet för att säkerställa en förnyelse av hälso- och sjukvården och samtidigt få ett ordnat införande av nya metoder på ett klokt sätt i hälso- och sjukvården.
Det går inte att rättvisande sammanfatta en hel dags seminarium i en kortare blogginlägg, men jag kan konstatera att en ökad följsamhet till de föreslagna nationella riktlinjerna skulle kunna innebära en bättre vård för de cirka 4% av befolkningen som har diabetes, en ökad följsamhet skulle innebära en del besparingar i bland annat form av lägre läkemedelskostnader (billigare preparat) och en ökad följsamhet skulle innebära en del ökade kostnader i bland annat form av ökad läkemedelsförskrivning (större målgrupp behöver preparat).
Avslutningsvis var det mycket roligt att ta del av den jämförelsen som gjordes kring prioriteringarna i de föreslagna riktlinjerna och de krav vi ställer i krav- och kvalitetsboken för VG Primärvård. Primärvården är mycket viktig för vården av många diabetiker och de nya riktlinjerna och de krav vi ställer på vårdgivarna i regionens vårdvalsmodell går som hand i handske och det borgar för att vi ska få en ännu bättre vård för diabetespatienterna i regionen framöver.
Jag tror att jag nu har varit med på 6-7 kunskapsseminarier av detta slag i samband med att Socialstyrelsen har presenterat en preliminär version av nationella riktlinjer, och jag tycker att det blir en allt bättre form dialog och synpunkter. Ett av seminariernas främsta syften är att ge regioner och landsting möjlighet att ge synpunkter på vad som är bra eller dåligt i förslag, vad som saknas och behöver kompletteras, samt för att beskriva vilka konsekvenser som de nya riktlinjerna förväntas få i verksamheten.
Nationella riktlinjer är en viktig del i kunskapsstyrningen av hälso- och sjukvården. Det är alltid ett gediget arbete som ligger till grund för de nationella riktlinjerna och många människor och perspektiv har engagerats för att få fram de slutliga rekommendationerna och prioriteringarna av åtgärder. Jag brukar i flera andra sammanhang uppmana de nationella organen att försöka hålla fingrarna borta från styrningen i regioner och landsting, för jag tror i grunden att regioner och landsting själva är bättre på den styrningen, men det gäller inte för de nationella riktlinjerna. Det är ett så omfattande material att inte ens de större regionerna och landstingen skulle klara av att göra ett lika bra jobb på egen hand, dessutom är det fullt rimligt att det sätts någon form av nationell standard kring vården för stora patientgrupper.
I nästa steg, när den slutliga versionen av riktlinjerna presenteras i höst, måste Västra Götalandsregionen och övriga sjukvårdshuvudmän göra sin hemläxa. Vilka krav ställer de nationella riktlinjerna på oss? Vilka vårdåtgärder behöver vi prioritera högre än idag? Vilka ekonomiska och/eller organisatoriska effekter får förslagen i vår sjukvårdsorganisation, och i vilket takt kan vi införa dem?
I det fallet är jag oerhört stolt över den process vi utvecklar i Västra Götalandsregionen med "Ordnat införande". Ordnat införande av nya metoder, ny teknologi och nya läkemedel som har större påverkan ekonomiskt eller organisatoriskt ska underställas en prioritering i organisationen. Det är mycket lätt att under en seminariedag som denna att ryckas med i ambitionerna att utveckla diabetesvården, men vi har också att ta hänsyn till hjärtsjukvården, cancervården, strokevården, psykiatrin och jag skulle kunna fortsätta att räkna upp olika verksamheter.
Var gör ett tillskott av resurser mest nytta? Det är denna ofta svåra horisontella prioritering mellan olika vårdnivåer eller mellan olika verksamhetsmetoder som måste göras så att det inte alltid blir de "framfusiga" specialiteterna som tar för sig av den ekonomiska kakan. Olika verksamheter och nyttan av olika åtgärder behöver vägas mot varandra. Det är det bästa sättet för att säkerställa en förnyelse av hälso- och sjukvården och samtidigt få ett ordnat införande av nya metoder på ett klokt sätt i hälso- och sjukvården.
Det går inte att rättvisande sammanfatta en hel dags seminarium i en kortare blogginlägg, men jag kan konstatera att en ökad följsamhet till de föreslagna nationella riktlinjerna skulle kunna innebära en bättre vård för de cirka 4% av befolkningen som har diabetes, en ökad följsamhet skulle innebära en del besparingar i bland annat form av lägre läkemedelskostnader (billigare preparat) och en ökad följsamhet skulle innebära en del ökade kostnader i bland annat form av ökad läkemedelsförskrivning (större målgrupp behöver preparat).
Avslutningsvis var det mycket roligt att ta del av den jämförelsen som gjordes kring prioriteringarna i de föreslagna riktlinjerna och de krav vi ställer i krav- och kvalitetsboken för VG Primärvård. Primärvården är mycket viktig för vården av många diabetiker och de nya riktlinjerna och de krav vi ställer på vårdgivarna i regionens vårdvalsmodell går som hand i handske och det borgar för att vi ska få en ännu bättre vård för diabetespatienterna i regionen framöver.
Kommentarer
Trackback
