Vilka resultat vill vi ha?
Hamnade idag på regionens Forum för verksamhetsutveckling. Jag skulle egentligen ägnat fredagen åt ett annat forum som blev inställt i förra vecka. När jag i onsdags hörde om Forum för verksamhetsutveckling så tog jag chansen att få vara med där istället, och för mig blev det lite av en lyx-dag. Jag behövde endast lyssna och slapp att prestera. Å andra sidan hade nog direktören rätt när han i en paus frågade om jag var frustrerad och också ville säga något, och det är svårt att förneka att han hade helt fel.
"Effektiv och säker vård? - är det möjligt?" var rubriken på konferensen och svaret från de inledande talarna var det rätta. Det är inte bara möjligt, det är också nödvändigt. Jane Cederqvist höll ett mycket lågmält men starkt anförande om effektivitet i sjukvården. Hon lyckades argumentera övertygande för vikten att driva sjukvården med effektivitet. Tyvärr tycker jag att hon gjorde sig skyldig till generalfelet att tro att en ökad statlig styrning, eller rent av ett förstatligande av sjukvården, per automatik skulle leda till att de skillnader vi ser i metoder, kvalitet, tillgänglighet med mera skulle upphöra. Jag har hört Jane tidigare säga, och hon upprepade det lite mer försiktigt idag, att styrning inte heller är statens bästa gren och det är lätt att hålla med när man ser på styrningen av försvaren, arbetsmarknadsverket, försäkringskassan med flera statliga myndigheter.
Ökad nationell styrning annars en intressant trend just nu i svensk hälso- och sjukvårdspolitisk debatt. Det är möjligt att jag tidigare har underskattat kraften i den debatten så att den kan segla upp som en bubblare bland frågor som blir heta i den kommande valrörelsen.
Det jag hör på olika håll just nu är mycket diskussion kring Hälso- och sjukvårdslagen andra paragraf; "Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen."
Det är denna paragraf som nu tas till intäkt, både från höger och vänster, för att driva frågan om ökat nationellt ansvar, och det är naturligtvis svårt att argumentera emot att vi inte skulle ha vård på lika villkor för hela befolkningen.
Jag vill ändå passa på att i mitt eget forum problematisera lite kring frågan om vård på lika villkor. Som regionpolitiker som ansvarig för sjukvårdsfrågorna hos en av 21 sjukvårdshuvudmän har jag svårt att ta ansvar för vård på lika villkor för några andra än regionens invånare. Den första frågan som infinner sig är då om Västra Götalandsregionen lyckas ge vård på lika villkor till vår befolkning. Svaret på den frågan är nej. Vi har i princip samma spridning på kvalitetsresultat i regionen som vi har i landet som helhet, och det är något som vi måste arbeta för att förbättra. Det går inte att vara nöjd med de relativt stora kvalitetsskillnader som nu finns.
I den debatt som nu är i början hör jag indignerade uttalandet från höger om vikten av vård på lika villkor. Den frågan har väl inte alltid varit moderaternas bästa gren, men det är möjligt att de nya moderaterna tycker något annat. Allra mest tror jag att de nya moderaterna har funnit ett nytt argument för att kunna plädera för ökat nationellt engagemang och förstatligande av sjukvården i Sverige.
Från socialdemokrater och vänsterhåll finns ett mer genuint engagemang för vård på lika villkor, och trots en bekännelse till kommunal självstyrelse så finns det tydliga dragningar också åt tilltron på att ökat cental styrning kan lösa problemen med skillnader i kvalitet och resultat.
Jag har redan här ovan luftat min misstro mot att man löser problemet med skillnader i kvalitet och resultat genom förstatligande eller ökad statlig styrning. Jag är en varm anhängare av nationella riktlinjer av olika slag och jag tror på att den nationella nivån har en viktig normerande roll, men jag misstror starkt statens möjlighet att styra hälso- och sjukvården, och jag skulle vilja spetsa debatten genom att ställa frågan om det verkligen är lika resultat vi vill ha.
Orsaken till att vi har skillnader i resultat och kvalitet är säkert flera. En av dem är de professionellas kompetens, men också deras engagemang och vilja till utveckling, förnyelse och förbättringar. En annan är de styrsystem och det klimat för utveckling som kan finnas hos de 21 olika sjukvårdshuvudmännen som på olika sätt kan bidra till att driva utvecklingen åt rätt håll.
Öppna jämförelser är ett bra instrument för att visa på skillnader i resultat mellan olika regioner/landsting eller olika sjukhus. Utifrån ambitionen att ingen vill vara sämst driver publicerade uppgifter utvecklingen framåt. Det är dessa drivkrafter jag vill komma åt för att nå ständiga förbättringar i vår hälso- och sjukvård.
Om vi önskar se en fortsatt positiv utveckling av sjukvården så kan vi inte låsa in den i regelverk som garanterar millimeterrättvisa mellan patienter i hela landet vid varje tidpunkt. Vi måste istället utveckla drivkrafterna för ständiga förbättringar.
Vi måste tillåta olikheter i vårdkvalitet för att totalt sett över tiden förbättra vårdkvaliteten för alla invånare hos respektive sjukvårdshuvudman, men också för alla invånare i landet som helhet. Jag är rädd för att vi inte kommer att få se samma utveckling om vi tror att ökad statlig styrning eller ökad likriktning är lösningen.
"Effektiv och säker vård? - är det möjligt?" var rubriken på konferensen och svaret från de inledande talarna var det rätta. Det är inte bara möjligt, det är också nödvändigt. Jane Cederqvist höll ett mycket lågmält men starkt anförande om effektivitet i sjukvården. Hon lyckades argumentera övertygande för vikten att driva sjukvården med effektivitet. Tyvärr tycker jag att hon gjorde sig skyldig till generalfelet att tro att en ökad statlig styrning, eller rent av ett förstatligande av sjukvården, per automatik skulle leda till att de skillnader vi ser i metoder, kvalitet, tillgänglighet med mera skulle upphöra. Jag har hört Jane tidigare säga, och hon upprepade det lite mer försiktigt idag, att styrning inte heller är statens bästa gren och det är lätt att hålla med när man ser på styrningen av försvaren, arbetsmarknadsverket, försäkringskassan med flera statliga myndigheter.
Ökad nationell styrning annars en intressant trend just nu i svensk hälso- och sjukvårdspolitisk debatt. Det är möjligt att jag tidigare har underskattat kraften i den debatten så att den kan segla upp som en bubblare bland frågor som blir heta i den kommande valrörelsen.
Det jag hör på olika håll just nu är mycket diskussion kring Hälso- och sjukvårdslagen andra paragraf; "Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen."
Det är denna paragraf som nu tas till intäkt, både från höger och vänster, för att driva frågan om ökat nationellt ansvar, och det är naturligtvis svårt att argumentera emot att vi inte skulle ha vård på lika villkor för hela befolkningen.
Jag vill ändå passa på att i mitt eget forum problematisera lite kring frågan om vård på lika villkor. Som regionpolitiker som ansvarig för sjukvårdsfrågorna hos en av 21 sjukvårdshuvudmän har jag svårt att ta ansvar för vård på lika villkor för några andra än regionens invånare. Den första frågan som infinner sig är då om Västra Götalandsregionen lyckas ge vård på lika villkor till vår befolkning. Svaret på den frågan är nej. Vi har i princip samma spridning på kvalitetsresultat i regionen som vi har i landet som helhet, och det är något som vi måste arbeta för att förbättra. Det går inte att vara nöjd med de relativt stora kvalitetsskillnader som nu finns.
I den debatt som nu är i början hör jag indignerade uttalandet från höger om vikten av vård på lika villkor. Den frågan har väl inte alltid varit moderaternas bästa gren, men det är möjligt att de nya moderaterna tycker något annat. Allra mest tror jag att de nya moderaterna har funnit ett nytt argument för att kunna plädera för ökat nationellt engagemang och förstatligande av sjukvården i Sverige.
Från socialdemokrater och vänsterhåll finns ett mer genuint engagemang för vård på lika villkor, och trots en bekännelse till kommunal självstyrelse så finns det tydliga dragningar också åt tilltron på att ökat cental styrning kan lösa problemen med skillnader i kvalitet och resultat.
Jag har redan här ovan luftat min misstro mot att man löser problemet med skillnader i kvalitet och resultat genom förstatligande eller ökad statlig styrning. Jag är en varm anhängare av nationella riktlinjer av olika slag och jag tror på att den nationella nivån har en viktig normerande roll, men jag misstror starkt statens möjlighet att styra hälso- och sjukvården, och jag skulle vilja spetsa debatten genom att ställa frågan om det verkligen är lika resultat vi vill ha.
Orsaken till att vi har skillnader i resultat och kvalitet är säkert flera. En av dem är de professionellas kompetens, men också deras engagemang och vilja till utveckling, förnyelse och förbättringar. En annan är de styrsystem och det klimat för utveckling som kan finnas hos de 21 olika sjukvårdshuvudmännen som på olika sätt kan bidra till att driva utvecklingen åt rätt håll.
Öppna jämförelser är ett bra instrument för att visa på skillnader i resultat mellan olika regioner/landsting eller olika sjukhus. Utifrån ambitionen att ingen vill vara sämst driver publicerade uppgifter utvecklingen framåt. Det är dessa drivkrafter jag vill komma åt för att nå ständiga förbättringar i vår hälso- och sjukvård.
Om vi önskar se en fortsatt positiv utveckling av sjukvården så kan vi inte låsa in den i regelverk som garanterar millimeterrättvisa mellan patienter i hela landet vid varje tidpunkt. Vi måste istället utveckla drivkrafterna för ständiga förbättringar.
Vi måste tillåta olikheter i vårdkvalitet för att totalt sett över tiden förbättra vårdkvaliteten för alla invånare hos respektive sjukvårdshuvudman, men också för alla invånare i landet som helhet. Jag är rädd för att vi inte kommer att få se samma utveckling om vi tror att ökad statlig styrning eller ökad likriktning är lösningen.
Kommentarer
Trackback
