Hjälpmedlen minskar
HURRA! Svenskarna tycks ha blivit friskare! Eller?
Branschorganisationen Swedish Medtech presenterade i förra veckan uppgifter om kraftigt minskad försäljning av ett antal gånghjälpmedel under årets första halvår. Antalet sålda rollatorer minskade med 20% och antalet rullstolar och elrullstolar minskade med 15%. Branschorganisationen skriver i sitt pressmeddelande att "En av fem brukare riskerar att inte få tillgång till ett gånghjälpmedel."
Nyckelordet i sammanhanget är väl just ordet "riskerar", trots rubrikens braskande "Trenden är tydlig – allt färre får tillgång till hjälpmedel".
För vad är det som egentligen har hänt? Jag har inte något givet svar på den frågan, men jag tar gärna lite av mitt eget utrymme på bloggen för att problematisera lite kring vad som kan ha hänt.
Den första möjligheten är, som jag antyder i inledningen, att svenskarna har blivit friskare och allt mindre i behov av gånghjälpmedel. Tror det skulle vara ganska svårt att få något större stöd för den tesen från något håll. Man skulle ju kunna önska det, men en sådan snabb förändring i behovet av hjälpmedel är knappast tänkbar. Den del av de minskade inköp, som trots allt, skulle bero på denna möjlighet är ju enbart glädjande.
Den andra möjligheten är att regioner och landstings hjälpmedelscentraler i ett ekonomiskt kärvt läge har börjat se över sin egen lagerhållning för att se om de kan effektivisera den med en högre omsättningshastighet och färre varor lager. Det gör leveranser till brukarna mer sårbara, men det är ett snabbt och effektivt sätt att hålla nere kostnaderna för inköp under en period för att samtidigt trimma lagerhanteringen.
Jag tror att en relativt stor andel av branschens minskade försäljning är orsakad av denna möjlighet. Det är inte onaturligt att hjälpmedelscentraler drabbas av en form av "slack" efter ett antal goda ekonomiska år som inte inneburit så hårda krav på effektiviseringar. När så yttre faktorer trycker på så finns det anledning att se över och åter trimma systemet för att vara mer kostnadseffektivt. Det innebär lägre utgifter för inköp av nya produkter på kort sikt. Den del av de minskade inköpen som skulle bero på denna möjlighet är också glädjande då det innebär en bättre effektivitet utan att det får någon påverkar på brukarna av hjälpmedlet.
Den tredje möjligheten är att landstingen har valt att göra justeringar vad gäller begagnade hjälpmedel, en översyn av möjligheten till dubbla hjälpmedel med flera insatser för att i någon mån begränsa utbudet och återanvända returnerade hjälpmedel efter att de har rekonditionerats. Det är dock tveksamt hur många landsting som, från krisens stora start för ett år sedan, verkligen hunnit besluta om nya och förändrade regelverk, och få tydligt genomslag för dem, sedan dess.
I en verksamhet med begränsade ekonomiska ramar borde det vara självklart att de hjälpmedel som är i skick för att kunna återanvändas också återanvänds. Jag tycker också det är rimligt att det görs vissa begränsningar kring i vilken utsträckning som dubbla hjälpmedel ska erbjudas. En genomgång i Västra Götalandsregionen för 6-7 år sedan visade på exempel där en brukare hade tillgång till, och nu minns jag inte säkert, 3-4 elrullstolar. Generellt är det knappast rimligt, även om individuella hänsyn bör kunna tas. Den del av de minskade inköpen som skulle bero på denna möjlighet tror jag är liten, men jag tycker att den är acceptabel för att också kunna rikta resurser mot andra angelägna områden.
Den fjärde möjligheten är att det helt enkelt, som branschorganisationen uttrycker det, att brukarna får allt sämre tillgång till hjälpmedel på grund av minskad förskrivning av dessa gånghjälpmedel. Även om jag tror att de har svårt för att hävda att en trend skulle vara tydlig. För det kräver jag nog minskade inköp under tre halvår på raken.
Jag hoppas att denna fjärde möjlighet i mycket liten utsträckning svarar för förändringarna under det första halvåret, men jag utesluter långt ifrån att så skulle vara fallet. Förskrivning av hjälpmedel ska ske utifrån förskrivningsriktlinjer och hjälpmedelshandböcker - inte utifrån ekonomiska konjunktur barometrar. Lika lite som patienter ska prioriteras utifrån vilket postnummer de bor på så ska förskrivning av hjälpmedel bero på ekonomiska svängningar. Ska vi kunna erbjuda vård på lika villkor så är det tillståndet och behovet som ska avgöra en förskrivning av ett hjälpmedel eller inte.
Den del av de minskade inköpen som skulle bero på denna möjlighet är i grunden oacceptabel för ett modernt välfärdssamhälle. Människor med behov av hjälpmedel ska inte fungera som budgetregulatorer.
Slutsatsen är att branschens minskade försäljning av gånghjälpmedel sannolikt beror på flera av de ovan angivna orsakerna. Om jag har rätt i att en stor andel beror på förbättrade lagerhållningsrutiner kommer deras försäljning att åter öka framåt vintern/våren. Kommer det i så fall ett nytt pressmeddelande om ett tydligt trendbrott i att allt fler får tillgång till hjälpmedel?
Branschorganisationen Swedish Medtech presenterade i förra veckan uppgifter om kraftigt minskad försäljning av ett antal gånghjälpmedel under årets första halvår. Antalet sålda rollatorer minskade med 20% och antalet rullstolar och elrullstolar minskade med 15%. Branschorganisationen skriver i sitt pressmeddelande att "En av fem brukare riskerar att inte få tillgång till ett gånghjälpmedel."
Nyckelordet i sammanhanget är väl just ordet "riskerar", trots rubrikens braskande "Trenden är tydlig – allt färre får tillgång till hjälpmedel".
För vad är det som egentligen har hänt? Jag har inte något givet svar på den frågan, men jag tar gärna lite av mitt eget utrymme på bloggen för att problematisera lite kring vad som kan ha hänt.
Den första möjligheten är, som jag antyder i inledningen, att svenskarna har blivit friskare och allt mindre i behov av gånghjälpmedel. Tror det skulle vara ganska svårt att få något större stöd för den tesen från något håll. Man skulle ju kunna önska det, men en sådan snabb förändring i behovet av hjälpmedel är knappast tänkbar. Den del av de minskade inköp, som trots allt, skulle bero på denna möjlighet är ju enbart glädjande.
Den andra möjligheten är att regioner och landstings hjälpmedelscentraler i ett ekonomiskt kärvt läge har börjat se över sin egen lagerhållning för att se om de kan effektivisera den med en högre omsättningshastighet och färre varor lager. Det gör leveranser till brukarna mer sårbara, men det är ett snabbt och effektivt sätt att hålla nere kostnaderna för inköp under en period för att samtidigt trimma lagerhanteringen.
Jag tror att en relativt stor andel av branschens minskade försäljning är orsakad av denna möjlighet. Det är inte onaturligt att hjälpmedelscentraler drabbas av en form av "slack" efter ett antal goda ekonomiska år som inte inneburit så hårda krav på effektiviseringar. När så yttre faktorer trycker på så finns det anledning att se över och åter trimma systemet för att vara mer kostnadseffektivt. Det innebär lägre utgifter för inköp av nya produkter på kort sikt. Den del av de minskade inköpen som skulle bero på denna möjlighet är också glädjande då det innebär en bättre effektivitet utan att det får någon påverkar på brukarna av hjälpmedlet.
Den tredje möjligheten är att landstingen har valt att göra justeringar vad gäller begagnade hjälpmedel, en översyn av möjligheten till dubbla hjälpmedel med flera insatser för att i någon mån begränsa utbudet och återanvända returnerade hjälpmedel efter att de har rekonditionerats. Det är dock tveksamt hur många landsting som, från krisens stora start för ett år sedan, verkligen hunnit besluta om nya och förändrade regelverk, och få tydligt genomslag för dem, sedan dess.
I en verksamhet med begränsade ekonomiska ramar borde det vara självklart att de hjälpmedel som är i skick för att kunna återanvändas också återanvänds. Jag tycker också det är rimligt att det görs vissa begränsningar kring i vilken utsträckning som dubbla hjälpmedel ska erbjudas. En genomgång i Västra Götalandsregionen för 6-7 år sedan visade på exempel där en brukare hade tillgång till, och nu minns jag inte säkert, 3-4 elrullstolar. Generellt är det knappast rimligt, även om individuella hänsyn bör kunna tas. Den del av de minskade inköpen som skulle bero på denna möjlighet tror jag är liten, men jag tycker att den är acceptabel för att också kunna rikta resurser mot andra angelägna områden.
Den fjärde möjligheten är att det helt enkelt, som branschorganisationen uttrycker det, att brukarna får allt sämre tillgång till hjälpmedel på grund av minskad förskrivning av dessa gånghjälpmedel. Även om jag tror att de har svårt för att hävda att en trend skulle vara tydlig. För det kräver jag nog minskade inköp under tre halvår på raken.
Jag hoppas att denna fjärde möjlighet i mycket liten utsträckning svarar för förändringarna under det första halvåret, men jag utesluter långt ifrån att så skulle vara fallet. Förskrivning av hjälpmedel ska ske utifrån förskrivningsriktlinjer och hjälpmedelshandböcker - inte utifrån ekonomiska konjunktur barometrar. Lika lite som patienter ska prioriteras utifrån vilket postnummer de bor på så ska förskrivning av hjälpmedel bero på ekonomiska svängningar. Ska vi kunna erbjuda vård på lika villkor så är det tillståndet och behovet som ska avgöra en förskrivning av ett hjälpmedel eller inte.
Den del av de minskade inköpen som skulle bero på denna möjlighet är i grunden oacceptabel för ett modernt välfärdssamhälle. Människor med behov av hjälpmedel ska inte fungera som budgetregulatorer.
Slutsatsen är att branschens minskade försäljning av gånghjälpmedel sannolikt beror på flera av de ovan angivna orsakerna. Om jag har rätt i att en stor andel beror på förbättrade lagerhållningsrutiner kommer deras försäljning att åter öka framåt vintern/våren. Kommer det i så fall ett nytt pressmeddelande om ett tydligt trendbrott i att allt fler får tillgång till hjälpmedel?
Kommentarer
Trackback
