Realism och ledarskap
Så har påskhelg och några dagars skidåkning hållit mig borta från bloggen i lite för många dagar igen. Tänkte i detta inlägg mer reflektera över den politiska rollen än att försöka analysera eller kommentera enskilda händelser eller skeenden i sjukvården.
På väg hem från ett bra brukarsamverkansmöte i Vänersborg med representanter för handikapporganisationerna blev jag nästan barnsligt lycklig när jag hörde USA:s president Barack Obama tala om en kärnvapenfri värld i samband med nytt nedrustningsavtal mellan USA och Ryssland. För mig som gammal vapenvägrare och i min ungdom med i något som kallades LAMM (Liberalt alternativ mot militarism) så var det befriande att höra "världens ledare" faktiskt våga ta de orden i sin mun. Det är kanske inte en så särskilt realistisk vision, men det är i alla fall en vision som kan skänka visst hopp om mänsklighetens förmåga att göra gott. Det är ledarskap att våga uttala visionen utan att det blir helt patetiskt på grund av den bristande realismen i förslaget. Det är kort sagt ett gott politiskt ledarskap, och världen behöver mer av gott politiskt ledarskap - både i presidentpalats, regeringskanslier och i kommunala nämnder och styrelser.
Världen behöver mer av visioner och politiska ledare som orkar stå upp för dem och driva dem och åtminstone lyckas med att förflytta utvecklingen en bit i rätt riktning mot visionen. Jag har många gånger under de 31 år som gått sedan jag betalade min första medlemsavgift till Folkpartiets Ungdomsförbund varit avundsjuk på dem som fick vara politiskt aktiva för 80-100 år sedan i Sverige, eller i andra länder idag. Så mycket roligare och större det hade fått vara och vara med om att driva och genomföra mer livsavgörande frågor som allmän rösträtt, stora och viktiga sociala reformer som pensionssystem och andra försäkringssystem som liberaler i Sverige gjorde för 80-100 år sedan, och funderar ibland på de futtiga beslut som vi idag fattar för att fila och slipa lite för att ytterligare kunna utveckla välfärden.
Om tankegången ska utvecklas så ska dock inte dagens insatser heller förringas. Ett av alla dessa futtiga beslut för några år sedan handlade om att utöka åldersgränsen både uppåt och nedåt för mammografiscreening. Ingen stor reform i sig, men troligen i bokstavlig mening livsavgörande för några kvinnor varje år. Ett annat av alla dessa futtiga beslut är regelverk för hjälpmedel. Livsavgörande? Nej, inte på samma sätt som med mammografin, men onekligen livspåverkande för många människor, och så kan uppräkningen fortsätta.
Vad jag försöker säga är att jag har kommit till ro med insikten att vad vi gör här och idag i Sverige kan ha stor och viktig betydelse för många människor. Kanske inte för lika många människor som de stora reformerna under första hälften av det förra århundradet, men det är realistiska förändringar och förbättringar som gör livet lite lättare att leva för en del människor och det är också viktigt.
Politiken måste, för att vara bra, leva både i den realistiska världen och genom ett aktivt ledarskap också våga utmana i de större frågorna. Måla visionerna och kämpa för att nå dit.
På väg hem från ett bra brukarsamverkansmöte i Vänersborg med representanter för handikapporganisationerna blev jag nästan barnsligt lycklig när jag hörde USA:s president Barack Obama tala om en kärnvapenfri värld i samband med nytt nedrustningsavtal mellan USA och Ryssland. För mig som gammal vapenvägrare och i min ungdom med i något som kallades LAMM (Liberalt alternativ mot militarism) så var det befriande att höra "världens ledare" faktiskt våga ta de orden i sin mun. Det är kanske inte en så särskilt realistisk vision, men det är i alla fall en vision som kan skänka visst hopp om mänsklighetens förmåga att göra gott. Det är ledarskap att våga uttala visionen utan att det blir helt patetiskt på grund av den bristande realismen i förslaget. Det är kort sagt ett gott politiskt ledarskap, och världen behöver mer av gott politiskt ledarskap - både i presidentpalats, regeringskanslier och i kommunala nämnder och styrelser.
Världen behöver mer av visioner och politiska ledare som orkar stå upp för dem och driva dem och åtminstone lyckas med att förflytta utvecklingen en bit i rätt riktning mot visionen. Jag har många gånger under de 31 år som gått sedan jag betalade min första medlemsavgift till Folkpartiets Ungdomsförbund varit avundsjuk på dem som fick vara politiskt aktiva för 80-100 år sedan i Sverige, eller i andra länder idag. Så mycket roligare och större det hade fått vara och vara med om att driva och genomföra mer livsavgörande frågor som allmän rösträtt, stora och viktiga sociala reformer som pensionssystem och andra försäkringssystem som liberaler i Sverige gjorde för 80-100 år sedan, och funderar ibland på de futtiga beslut som vi idag fattar för att fila och slipa lite för att ytterligare kunna utveckla välfärden.
Om tankegången ska utvecklas så ska dock inte dagens insatser heller förringas. Ett av alla dessa futtiga beslut för några år sedan handlade om att utöka åldersgränsen både uppåt och nedåt för mammografiscreening. Ingen stor reform i sig, men troligen i bokstavlig mening livsavgörande för några kvinnor varje år. Ett annat av alla dessa futtiga beslut är regelverk för hjälpmedel. Livsavgörande? Nej, inte på samma sätt som med mammografin, men onekligen livspåverkande för många människor, och så kan uppräkningen fortsätta.
Vad jag försöker säga är att jag har kommit till ro med insikten att vad vi gör här och idag i Sverige kan ha stor och viktig betydelse för många människor. Kanske inte för lika många människor som de stora reformerna under första hälften av det förra århundradet, men det är realistiska förändringar och förbättringar som gör livet lite lättare att leva för en del människor och det är också viktigt.
Politiken måste, för att vara bra, leva både i den realistiska världen och genom ett aktivt ledarskap också våga utmana i de större frågorna. Måla visionerna och kämpa för att nå dit.
Kommentarer
Trackback
