Jämlik vård
JÄMLIK VÅRD har varit temat för årets Medicinska riskstämma som gått av stapeln i Göteborg onsdag-fredag den gångna veckan. Jag hade möjlighet att vara med på riskstämman under onsdag och torsdag och deltog i ett par symposier kring Jämlik vård och även i några paneldebatter i andra frågor som överbeläggningar och vårdplatser och utveckling av vårdvalsmodeller.
Det är alltid trevligt och intressant att få chansen att vara med och dels delta i debatter, seminarier och symposier under stämman, men kanske framför allt att få chansen att träffa personer från olika delar av det hälso- och sjukvårdsindustriella komplexet. På mässan springer man både på "vanliga" läkare och sjuksköterskor i regionens hälso- och sjukvård men kanske framför allt representanter för olika organisationer, myndigheter, vårdföretagare, läkemedelsindustrin, konsulter med flera. Under en stämma hinner man både träffa gamla bakanta och även knyta nya bekantskaper, vilket alltid är värdefullt för en politiker som vill ha en nätverk av personer som kan förse mig med sina tankar, sina kunskaper och sina idéer utifrån sina perspektiv.
Jämlik vård är en viktigt tema och jag skulle väl egentligen kunna skriva ett hur långt blogginlägg som helst om mina tankar kring detta ämne, men ska försöka begränsa mig till att kort referera till mitt inlägg i samband med torsdagens symposium med titeln "Vård på lika villkor". Det var Läkarförbundet som arrangerade symposiet med dess ordförande Eva Nilsson Bågenholm som moderator och med Lars-Erik Holm, Socialstyrelsen, Göran Stiernstedt, Sveriges kommuner och landsting, Eva Jaktlund, Svensk förening för allmänmedicin, Lars Gelander, Angereds Närsjukhus och mig själv som deltagare. Min socialdemokratiska kollega från Skåne Ingrid Lennerwald var tyvärr sjuk och kunde inte delta.
I diskussionen framförde jag att jämlik vård är en av våra största utmaningar och att vi nu ser ett lite plötsligt uppvaknande bland såväl politiker som profession över de stora skillnaderna i tillgång till vård som ett antal rapporter har kunnat visa på de senaste åren. Vi har under lång tid vetat att det finns stora skillnader i en ojämlikt fördelad hälsa/ohälsa i befolkningen, men är det ändå någonting som vi i svensk sjukvård har trott oss vara duktiga på så är det väl ändå jämlikhet. Men icke. Flera rapporter pekar på stora skillnader i bemötande och behandling beroende på kön, ålder, utbildningsnivå, inkomstnivå, etnisk bakgrund etc.
De socioekonomiska skillnaderna i ohälsa är inte lätta att angripa även om jag tycker att vården gör insatser, men det kommer att ta generationer, om ens möjligt, att utjämna skillnaderna i hälsa. Däremot borde det absolut vara möjligt att faktiskt både bemöta och behandla patienter på ett likartat sätt utifrån diagnos utan hänsyn till kön, ålder och andra socioekonomiska faktorer. De rapporter som kommit de senaste åren måste leda till ett uppvaknande och en professionell debatt om hur vi bemöter och behandlar patienter.
I Allianspartiernas hälso- och sjukvårdsprogram som jag fick vara med och författa förra vintern/våren framförde vi en idé om att vi måste bli ännu bättre på att mäta, följa och premiera sjukvården för i vilket utsträckning vi ger en jämlik vård. En knappt ett år senare har jag blivit tveksam till om det verkligen är rätt väg att gå. Vi ställer redan stora krav på diverse registreringar i vården. Skulle detta krav leda till ännu mer av administrativt arbete i vården så är jag klart tveksam. En väl så framgångsrik väg skulle vara att genomföra fler forskningsstudier och låta de resultaten ligga till grund för diskussioner, eventuell självransakan och förändringar.
I diskussionen framförde jag också kritik mot dem som brukar kritisera att vi når olika vårdresultat vid olika sjukhus och i olika landsting. Det är klart att det är bra med en så jämlik geografisk vård som möjligt, men ett krav på en jämlik nivå får aldrig tillåtas bli en hämsko för utvecklingen. Om det sätts en nationell gemensam eftersträvad nivå på kvaliteten så finns risk att utvecklingen avstannar när den nivån nås och det vore förfärligt.
Avslutningsvis försökte jag också lyfta ett litet internationellt perspektiv på begreppet jämlik vård och i det perspektivet så har vi sannolikt en relativt jämlik vård inom landet och i en global jämförelse har vi tillgång till toppkvalitet på sjukvård jämfört med invånarna i många andra länder. Ska vi i det perspektivet bidra med något för att få en mer internationellt jämlik vård så borde Sverige ta sitt eget ansvar och sluta med att lägga ansvaret på andra länder för sin egen läkarförsörjning. Sverige måste ta sig råd och ansvar att klara av att utbilda de läkare som vi behöver i Sverige.
Det fanns mer som jag sa, och det finns mer att säga om temat Jämlik vård. Om regionens eget kunskapscentrum för jämställd vård (KJV) och om det spännande och unika arbetet som nu håller på att byggas upp i nordöstra Göteborg i form av Angereds Närsjukhus för att bättre kunna möta de stora vårdbehov som finns i området och som långt ifrån alltid har tillgodosetts på ett adekvat sätt.
Det är alltid trevligt och intressant att få chansen att vara med och dels delta i debatter, seminarier och symposier under stämman, men kanske framför allt att få chansen att träffa personer från olika delar av det hälso- och sjukvårdsindustriella komplexet. På mässan springer man både på "vanliga" läkare och sjuksköterskor i regionens hälso- och sjukvård men kanske framför allt representanter för olika organisationer, myndigheter, vårdföretagare, läkemedelsindustrin, konsulter med flera. Under en stämma hinner man både träffa gamla bakanta och även knyta nya bekantskaper, vilket alltid är värdefullt för en politiker som vill ha en nätverk av personer som kan förse mig med sina tankar, sina kunskaper och sina idéer utifrån sina perspektiv.
Jämlik vård är en viktigt tema och jag skulle väl egentligen kunna skriva ett hur långt blogginlägg som helst om mina tankar kring detta ämne, men ska försöka begränsa mig till att kort referera till mitt inlägg i samband med torsdagens symposium med titeln "Vård på lika villkor". Det var Läkarförbundet som arrangerade symposiet med dess ordförande Eva Nilsson Bågenholm som moderator och med Lars-Erik Holm, Socialstyrelsen, Göran Stiernstedt, Sveriges kommuner och landsting, Eva Jaktlund, Svensk förening för allmänmedicin, Lars Gelander, Angereds Närsjukhus och mig själv som deltagare. Min socialdemokratiska kollega från Skåne Ingrid Lennerwald var tyvärr sjuk och kunde inte delta.
I diskussionen framförde jag att jämlik vård är en av våra största utmaningar och att vi nu ser ett lite plötsligt uppvaknande bland såväl politiker som profession över de stora skillnaderna i tillgång till vård som ett antal rapporter har kunnat visa på de senaste åren. Vi har under lång tid vetat att det finns stora skillnader i en ojämlikt fördelad hälsa/ohälsa i befolkningen, men är det ändå någonting som vi i svensk sjukvård har trott oss vara duktiga på så är det väl ändå jämlikhet. Men icke. Flera rapporter pekar på stora skillnader i bemötande och behandling beroende på kön, ålder, utbildningsnivå, inkomstnivå, etnisk bakgrund etc.
De socioekonomiska skillnaderna i ohälsa är inte lätta att angripa även om jag tycker att vården gör insatser, men det kommer att ta generationer, om ens möjligt, att utjämna skillnaderna i hälsa. Däremot borde det absolut vara möjligt att faktiskt både bemöta och behandla patienter på ett likartat sätt utifrån diagnos utan hänsyn till kön, ålder och andra socioekonomiska faktorer. De rapporter som kommit de senaste åren måste leda till ett uppvaknande och en professionell debatt om hur vi bemöter och behandlar patienter.
I Allianspartiernas hälso- och sjukvårdsprogram som jag fick vara med och författa förra vintern/våren framförde vi en idé om att vi måste bli ännu bättre på att mäta, följa och premiera sjukvården för i vilket utsträckning vi ger en jämlik vård. En knappt ett år senare har jag blivit tveksam till om det verkligen är rätt väg att gå. Vi ställer redan stora krav på diverse registreringar i vården. Skulle detta krav leda till ännu mer av administrativt arbete i vården så är jag klart tveksam. En väl så framgångsrik väg skulle vara att genomföra fler forskningsstudier och låta de resultaten ligga till grund för diskussioner, eventuell självransakan och förändringar.
I diskussionen framförde jag också kritik mot dem som brukar kritisera att vi når olika vårdresultat vid olika sjukhus och i olika landsting. Det är klart att det är bra med en så jämlik geografisk vård som möjligt, men ett krav på en jämlik nivå får aldrig tillåtas bli en hämsko för utvecklingen. Om det sätts en nationell gemensam eftersträvad nivå på kvaliteten så finns risk att utvecklingen avstannar när den nivån nås och det vore förfärligt.
Avslutningsvis försökte jag också lyfta ett litet internationellt perspektiv på begreppet jämlik vård och i det perspektivet så har vi sannolikt en relativt jämlik vård inom landet och i en global jämförelse har vi tillgång till toppkvalitet på sjukvård jämfört med invånarna i många andra länder. Ska vi i det perspektivet bidra med något för att få en mer internationellt jämlik vård så borde Sverige ta sitt eget ansvar och sluta med att lägga ansvaret på andra länder för sin egen läkarförsörjning. Sverige måste ta sig råd och ansvar att klara av att utbilda de läkare som vi behöver i Sverige.
Det fanns mer som jag sa, och det finns mer att säga om temat Jämlik vård. Om regionens eget kunskapscentrum för jämställd vård (KJV) och om det spännande och unika arbetet som nu håller på att byggas upp i nordöstra Göteborg i form av Angereds Närsjukhus för att bättre kunna möta de stora vårdbehov som finns i området och som långt ifrån alltid har tillgodosetts på ett adekvat sätt.
Kommentarer
Trackback
