Att sätta sig över beslut
Har inte hunnit blogga på några dagar och det beror till stor del på att jag varit på resande fot de senaste dagarna och lyckats tre dagar på raken inta min frukost på morgonflyget. Till Stockholm i måndags morse för ett heldagsmöte med Alliansarbetsgruppen för hälso- och sjukvård, inklusive en intressant hearing efter lunch med över 130 deltagare i riksdagens förstakammarsal. Vi hann med att lyssna till många synpunkter från företrädare för stora personalorganisationer, från brukarorganisationer och från verksamhetsföreträdare inom breda och viktiga sjukvårdsområden som primärvården, psykiatrin, allergi- och astmavården, hjärtsjukvården och för rörelseorganets sjukdomar.
Kvällen blev sen inklusive övernattning i Stockholm och tidigt morgonflyg tillbaka till Västkusten och sammanträde med regionstyrelsen och på kvällen också valårets första valdebatt. Så väldigt mycket debatt blev det väl kanske inte, men däremot ett bra samtal och en bra diskussion arrangerat av hjärt- och lungsjukasförening. Fem av regionfullmäktiges partier var på plats för att ge sin syn på hälso- och sjukvården i allmänhet och på hjärtsjukvården i synnerhet. Många frågor som att handla om prioriteringar och resurser och mer specifikt om förändringarna kring hjärtrehabiliteringen vid Högsbo sjukhus. Under kvällen framkom signaler som gör det viktigt att noga följa kvaliteten i vården för den målgrupp som tidigare fått behandling vid hjärtrehab.
I morse var det retur tillbaka till Stockholm för sammanträde med risksjukvårdsnämnden, avstämning med "min" politiska sekreterare i Alliansarbetsgruppen och på kvällen också gruppmöte med folkpartiets SKL-grupp. På torsdag ska jag också hinna med att träffa några andra partikamrater och sammanträde med SKL:s FoU-råd.
Rikssjukvårdsnämnden tog idag, efter ett par månaders tankepaus, beslutet om tilldelning av rikssjukvårdsuppdraget för hjärttransplantationsverksamheten. De tre sjukhusen som idag bedriver hjärttransplantationer hade alla ansökt om att få ett av de två tillstånden. Valet föll Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Västra Götaland och Skånes Universitetssjukhus. Karolinska Universitetssjukhuset blev därmed det sjukhus som miste uppdraget vilket väckt starka känslor i landstingsledningen i Stockholm.
Jag kan absolut förstå besvikelsen och även viss oro som kan uppstå i Stockholm, men pressmeddelandet från Stockholms läns landsting innehåller en passus från landstingsdirektören Mona Boström som gör mig riktigt besviken och orolig för framtiden.
- Stockholms läns landsting och Karolinska universitetssjukhuset avser att fortsätta med hjärttransplantationer tills vidare eftersom vi räknar med att den översyn av rikssjukvårdssystemet som nu genomförs kommer att visa att det finns mycket goda skäl att ändra dagens beslut. Beslutet är inte anpassat till dagens och framtidens behov. Vi anser att det inte finns skäl att begränsa antalet hjärttransplantationssjukhus till två, eftersom vi idag har tre väl fungerande verksamheter som istället bör utveckla sitt samarbete, säger Mona Boström.
Landstingsdirektörens uttalande är direkt stötande. Om Stockholm också faktiskt kommer att trotsa rikssjukvårdsnämndens beslut och fortsätta bedriva hjärttransplantationer återstår väl att se, men bara attityden gör mig orolig för framtiden. Vi måste klara av gemensamt i landet koncentrera viss högspecialiserad vård med små vårdvolymer av såväl kvalitetsskäl som kompetens- och kostnadsskäl. Antalet hjärttransplantationer per år i Sverige uppgår till ca 50. Det är inte rimligt att vi har tre centra för detta ändamål.
Inser Stockholm och Karolinska vad de verkligen gör när de hotar med att ställa sig utanför det nationella samarbetet? Såväl huvudstadsregionen som Karolinska Universitetssjukhuset är viktiga i det nationella samarbetet, men inte så oundgängliga att inte övriga landet kan fortsatt utveckla den högspecialiserade vården utan Stockholms läns landsting och det befolkningsunderlag som stockholmarna utgör. Jag är övertygad om att Stockholm och stockholmarna på sikt kommer att drabbas om de väljer att gå sin egen väg. För jag kan inte tolka uttalandet från landstinget på något annat sätt än att de sätter sig över fattade beslut och i praktiken därmed också hoppar av det nationella samarbetet.
Kvällen blev sen inklusive övernattning i Stockholm och tidigt morgonflyg tillbaka till Västkusten och sammanträde med regionstyrelsen och på kvällen också valårets första valdebatt. Så väldigt mycket debatt blev det väl kanske inte, men däremot ett bra samtal och en bra diskussion arrangerat av hjärt- och lungsjukasförening. Fem av regionfullmäktiges partier var på plats för att ge sin syn på hälso- och sjukvården i allmänhet och på hjärtsjukvården i synnerhet. Många frågor som att handla om prioriteringar och resurser och mer specifikt om förändringarna kring hjärtrehabiliteringen vid Högsbo sjukhus. Under kvällen framkom signaler som gör det viktigt att noga följa kvaliteten i vården för den målgrupp som tidigare fått behandling vid hjärtrehab.
I morse var det retur tillbaka till Stockholm för sammanträde med risksjukvårdsnämnden, avstämning med "min" politiska sekreterare i Alliansarbetsgruppen och på kvällen också gruppmöte med folkpartiets SKL-grupp. På torsdag ska jag också hinna med att träffa några andra partikamrater och sammanträde med SKL:s FoU-råd.
Rikssjukvårdsnämnden tog idag, efter ett par månaders tankepaus, beslutet om tilldelning av rikssjukvårdsuppdraget för hjärttransplantationsverksamheten. De tre sjukhusen som idag bedriver hjärttransplantationer hade alla ansökt om att få ett av de två tillstånden. Valet föll Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Västra Götaland och Skånes Universitetssjukhus. Karolinska Universitetssjukhuset blev därmed det sjukhus som miste uppdraget vilket väckt starka känslor i landstingsledningen i Stockholm.
Jag kan absolut förstå besvikelsen och även viss oro som kan uppstå i Stockholm, men pressmeddelandet från Stockholms läns landsting innehåller en passus från landstingsdirektören Mona Boström som gör mig riktigt besviken och orolig för framtiden.
- Stockholms läns landsting och Karolinska universitetssjukhuset avser att fortsätta med hjärttransplantationer tills vidare eftersom vi räknar med att den översyn av rikssjukvårdssystemet som nu genomförs kommer att visa att det finns mycket goda skäl att ändra dagens beslut. Beslutet är inte anpassat till dagens och framtidens behov. Vi anser att det inte finns skäl att begränsa antalet hjärttransplantationssjukhus till två, eftersom vi idag har tre väl fungerande verksamheter som istället bör utveckla sitt samarbete, säger Mona Boström.
Landstingsdirektörens uttalande är direkt stötande. Om Stockholm också faktiskt kommer att trotsa rikssjukvårdsnämndens beslut och fortsätta bedriva hjärttransplantationer återstår väl att se, men bara attityden gör mig orolig för framtiden. Vi måste klara av gemensamt i landet koncentrera viss högspecialiserad vård med små vårdvolymer av såväl kvalitetsskäl som kompetens- och kostnadsskäl. Antalet hjärttransplantationer per år i Sverige uppgår till ca 50. Det är inte rimligt att vi har tre centra för detta ändamål.
Inser Stockholm och Karolinska vad de verkligen gör när de hotar med att ställa sig utanför det nationella samarbetet? Såväl huvudstadsregionen som Karolinska Universitetssjukhuset är viktiga i det nationella samarbetet, men inte så oundgängliga att inte övriga landet kan fortsatt utveckla den högspecialiserade vården utan Stockholms läns landsting och det befolkningsunderlag som stockholmarna utgör. Jag är övertygad om att Stockholm och stockholmarna på sikt kommer att drabbas om de väljer att gå sin egen väg. För jag kan inte tolka uttalandet från landstinget på något annat sätt än att de sätter sig över fattade beslut och i praktiken därmed också hoppar av det nationella samarbetet.
Kommentarer
Trackback
