Hjärttransplantationer igen
I nästa vecka ska vi återigen ha sammanträde med rikssjukvårdsnämnden, men redan idag har vi haft ett extra telefonsammanträde med anledning av att Stockholms läns landsting inkommit med ett överklagande, eller i formell mening, en förnyad ansökan om att få bedriva rikssjukvård inom hjärttransplantation.
Bakgrunden till den förnyade ansökan var det beslut som Rikssjukvårdsnämnden fattade i februari om att utdela tillstånd att få bedriva hjärttransplantationsverksamhet som rikssjukvård till Västra Götalandsregionen och Region Skåne, men däremot inte till Stockholms läns landsting.
Vid dagens extra sammanträde fattade nämnden samma beslut som förra gången, och de ledamöter som hade en annan uppfattning än majoriteten var de politiska företrädarna från Stockholms läns landsting, så det är egentligen varken något anmärkningsvärt eller konstigt med det.
Egentligen började dagens beslutsprocess redan strax före det senaste årsskiftet då nämnden första gången skulle ta ställning till beslutet. Den gången bordlades frågan till mötet i februari. När vi väl lyckades fatta beslut i februari har det nu inkommit en ny ansökan, och jag hoppas att dagens beslut är det sista för den 5-årsperiod vi har framför oss och för vilken period tillståndsavtalen gäller. Problemet vi praktiskt hamnat i med den utdragna beslutsprocessen är att Västra Götalands och Skånes tillstånd, och ingen annan, gäller från halvårsskiftet. Jag förutsätter att det nu får ske ett ordnat överförande av de patienter som nu befinner sig på väntelista för transplantation i Stockholm förs över på ett ordnat sätt så att patientperspektivet blir vägledande för exakt datum när överföreningen av nuvarande verksamhet i Stockholm kan övergå till Västra Götaland och Skåne.
Motivet för dagens förnyade ansökan bar en principiellt viktig fråga för mig som tillskyndare av en process med att definiera rikssjukvård. Förslaget från Stockholm var att frångå grundprincipen om att högst utdela två tillstånd för att bedriva rikssjukvård. Jag menar att vi i princip skulle kunna lägga ner rikssjukvårdsverksamheten om vi frångick den principen i detta ärende, för då kommer det att finnas ett tryck på samma sätt i varje fortsatt ärende vi kommer att behandla att också bevilja ett tredje, eller kanske fjärde, eller till och med ett femte tillstånd.
I det perspektivet skulle det i så fall varit bättre att inte definiera hjärttransplantation som rikssjukvård, men då kommer det att bli lika svårt att över huvud taget definiera något som rikssjukvård om en sådan verksamhet som hjärttransplantationer, med cirka 45 transplantationer per år de senaste åren, inte skulle betraktas som rikssjukvård.
Det finns många beslut som jag som politiker får vara med och fatta. Detta var inte ett av de svåraste, men jag har förståelse för den besvikelse man känner från Stockholms håll, och det förtjänas att poängtera att det inte finns någon kritik på hur verksamheten bedrivs vid Karolinska i Stockholm i nuläget, men jag är övertygad om att kvalitet och ekonomi på både kortare och framför allt längre sikt talar för två enheter (eller egentligen bara en) och inte fler.
