Jonas sjukvårdsblogg

Jag ska i detta inlägg återkomma till frågan om vårdvalsmodeller i primärvården. Efter riksdagens beslut om att alla regioner och landsting i Sverige ska införa en vårdvalsmodell enligt Lagen om valfrihetssystem (LOV) så har nu samtliga regioner och landsting infört vårdvalsmodeller. Modellerna ser väldigt olika ut i olika delar av landet. I vissa landsting är uppdragen väldigt breda och omfattande och uppfattas av nya vårdgivare som allt för omfattande för att våga/vilja gå in med nya etableringar, i andra landsting ser ersättningssystemen helt annorlunda ut än i t ex grannlandstinget.

Skapar inte detta system med 21 olika vårdvalsmodeller ännu större ojämlikhet i den svenska primärvården? På kort sikt kan det naturligtvis uppfattas som märkligt - inte minst för vårdföretag som funderar på att etablera och starta verksamhet i olika delar av landet. Förespråkare för ökad nationell styrning av hälso- och sjukvården tycker att de fått vatten på sin kvarn när systemen är väldigt spretiga. Jag tror att den spretighet som vi nu ser över några år kommer att utjämnas. Regioner och landsting kommer att se och lära av varandra kring vad som är framgångsfaktorer i olika vårdvalsmodeller och försöka implementera dem på hemmaplan. Vi befinner oss i en form av testbana för vad som fungerar bra. Alternativet hade varit en centralt beslutad modell som ska tillgodose alla de olikheter som finns mellan olika landsting som ju har olika utmaningar och förbättringsområden i primärvården som de försöker åtgärda i sina respektive vårdvalsmodeller.

Även om Vårdval Halland var först ut och har fått stå som exempel för alla andra vårdvalsmodeller så är det ändå vårdvalsmodellen i Stockholm som har diskuterats mest. Det finns flera orsaker till detta. Dels så finns det en redan från början en större politisk polarisering i Stockholm än i övriga landet. Där partierna i stora delar av övriga landet försöker skapa vårdvalsmodeller i konsensus för att skapa trygghet för vårdgivare över tid så präglar konflikt den politiska diskussionen om Vårdval Stockholm.

Jag kan dock inte låta bli att fastna för ett av kraven som levereras.

Landstinget i Stockholm har också valt en ersättningsmodell som i stora stycken skiljer sig från de flesta andra landsting och regioners modeller. Jag ska inte värdera vilka val mina kollegor har gjort i Stockholm, men kan konstatera att de valt en modell med relativt hög andel prestationsbaserad ersättning och att de gjorde det mot bakgrund av analysen att tillgängligheten var för dålig i primärvården innan införandet av Vårdval Stockholm, och de tycks ha lyckats i den ansatsen.

Jag vet att diskussionen i Stockholm pågår hur de kan utveckla sin modell ytterligare, och de ser sig naturligtvis också runt om i landet och försöker samtidigt tänka nytt ur sitt eget perspektiv. I dag avger tre centerpartister i Stockholms läns landsting förslag på förändringar i Vårdval Stockholm via en debattartikel i DN. Jag ska inte recensera de olika förslagen i sig. Det måste ske ur ett Stockholmsperspektiv av personer som har större kunskap om deras vårdval än vad jag har.

Jag kan dock inte låta bli att kommentera ett av förslagen i artikeln där centerpartisterna i Stockholm försöker hitta boten mot kritiken om att den prestationsersatta delen i ersättningssystemet är för hög. Artikelförfattarna skriver:

"I debatten om vårdvalet florerar uppgiften att läkarna eftersträvar många korta besök hellre än att undersöka två hälsoproblem vid samma besök. Utvärderingar som har gjorts har inte kunnat visa någon sådan utveckling. Men vårdgivare som på detta sätt vill skumma grädden i ersättningssystemet kan faktiskt premieras genom nuvarande modell. Centerpartiet vill därför ge en rättighet för patienter till ett femton minuter långt besök. Brott mot denna rättighet ska medföra att patienten inte behöver betala sin patientavgift."

Jag ser att syftet är vällovligt i förslaget, men menar att det vore oerhört kontraproduktivt om vi från politiskt håll skulle börja reglera en minimitid för varje besök på vårdcentralen. Hela tanken med vårdvalsmodellen har varit och är att ge patienterna ökad frihet att välja den vårdgivare som de känner förtroende för, att ge ökad frihet för vårdgivare att etablera verksamhet och ta ett steg bort från allt för klåfingrigt detaljstyrande från politiskt håll. Att detaljreglera längden på varje enskilt läkarbesök tillhör definitivt avdelningen allt för klåfingrigt detaljstyrande.

Jag såg samma tendenser i förra veckans fullmäktigedebatt i regionen mot en önskan mot ökad detaljstyrning från vänsterpartiet som är det enda partiet hos oss som valt att inte stödja införandet av VG Primärvård. Visst ska vi styra och om vi ser att vi inte uppnår de mål som vi önskar i verksamheterna så måste vi vara beredda att ändra på våra styrinstrument, men vi får aldrig trilla i fällan att tro att det är ökad detaljstyrning som förbättrar primärvården i Sverige.