Så oerhört besviken
Nu bryter jag trenden. Dels gör jag ett blogginlägg och dels så frångår jag delvis mina principer om att blogga om något som bara har indirekt påverkan på sjukvårdspolitiken - makten och den politiska ledningen för hälso- och sjukvården.
Väljarna gjorde det inte helt enkelt i valet till regionfullmäktige (den här gången heller) och det blev inte majoritet för något av de, i vårt fall, tre konstellationerna som skulle kunna få majoritet med de magiska 75 mandaten som krävs.
Alliansen 68 mandat
Rödgröna 67 mandat
Nuvarande majoritet, FP,C,S 67 mandat
Dessutom 7 mandat vardera till Sverigedemokraterna och Sjukvårdspartiet.
Ganska tidigt fanns det två huvudalternativ för att få en majoritet i Västra Götalandsregionen. Alliansen+MP eller Nuvarande majoritet+MP.
Efter 4-5 veckors förhandlande fanns det i går kväll en uppgörelse om ett majoritetsstyre mellan S, FP, C och MP med en politisk överenskommelse och fördelning av uppdrag och ordförandeskap i nämnder och styrelser. Kruxet var att S under resan gång slutit en överenskommelse med Sjukvårdspartiet (SVG) om valteknisk samverkan. Det gjorde de för att förhindra att Allianspartierna gjorde en sådan överenskommelse när våra förhandlingar var avbrutna under slutet av förra veckan.
När vi nu kom tillbaka till varandra och hade en överenskommelse om ett tydligt och stabilt majoritetsstyre i regionen för de kommande fyra åren så ville FP och C att Socialdemokraterna skulle släppa sin valtekniska samverkan med Sjukvårdspartiet. Detta vägrade S och vi tyckte att det var lite märkligt hur den överenskommelsen kunde vara så otroligt helig och inte gick att bryta. Under dagen har jag förstått, för jag kan inte dra någon annan slutsats, att uppgörelsen mellan S och Sjukvårdspartiet ingick i en uppgörelse på den nationella nivån för att försöka säkra en Rödgrön majoritet i styrelsen för Sveriges kommuner och landsting (SKL).
Jag kan inte tolka Socialdemokraternas benhårda fasthållande vid överenskommelsen med Sjukvårdspartiet på något annat sätt. S, FP, C och MP har själva egen majoritet i regionfullmäktige (78 mandat) och därmed i alla nämnder och styrelser. Varför ska ett av våra fyra partiet ha ett valtekniskt samarbete med ett femte parti?
Efter att ha jobbat i regionen i snart 12 år. Knappt halva tiden som politisk sekreterare och drygt halva tiden som regionråd så känner jag oerhört starkt för regionen som organisation. Jag är stolt över mycket av det som vi har uträttat - inte minst att vi har vänt ett region i ekonomiskt och förtroendemässigt förfall till en stark region som av många ses som ett föredöme i hur man kan driva och utveckla såväl sjukvård, kultur som regionalutveckling i en region.
Jag hade velat fortsätta det positiva arbete och förbättra regionen och dess verksamheter under den kommande mandatperioden och jag har varit beredd att offra en hel del för att få till en uppgörelse och överenskommelse, men när jag upptäcker att tidigare samarbetspartner kört med en dubbel agenda så blir jag så oerhört besviken. Jag blir så oerhört besviken över att det tycks som att majoriteten i SKL har varit viktigare för Socialdemokraterna än en fortsatt stabil majoritet för utveckling av Västra Götalandsregionen.
Nu står vi inför ett mycket osäkert läge. S och MP har sagt att de går i opposition. Tillsammans tar de med sig sin valtekniska samverkan med SVG. Kvar på spelplanen (just nu) är fyra Allianspartier, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Möjligheterna att få till en slagkraftig majoritet känns väl just nu som rätt tveksam.
Göran Hägglund blir kvar
Jag hade naturligtvis gärna sett en folkpartist på den ministerposten. Ja, jag hade allra helst sett en folkpartist på alla ministerposter i Sveriges regering, men det lär väl inte hända igen på bra många år i alla fall. I det läget att det nu inte blev någon liberal socialminister så måste jag tillstå att valet av Göran Hägglund ändå gladde mig. Förutom bristen att vara kristdemokrat har han inte heller hittat riktigt rätt i fotbollen då han håller på Degerfors, men ibland kan det ju vara skönt att det finns någon som har det ännu tuffare än en liberal GAISare.
Jag tycker att Göran Hägglund har gjort en bra första mandatperiod som socialminister, även om jag tycker att inledningen var lite trevande. Han växte successivt in i kostym och lyckades leverera på de allra flesta av de punkter som regeringspartierna gick till val på. Nu finns en ny agenda i form av Alliansens sjukvårdspolitiska program som jag i vintras fick mitt partis förtroende att vara med om att formulera. Jag har goda förhoppningar om att Göran ska kunna leda arbetet också med att genomföra stora delar av det programmet med fokus på patientsäkerhet, patienträttigheter, jämlik vård, ökad tillgänglighet med mera.
Jag hoppas också att Göran Hägglund skulle vilja fördjupa samarbetet och dialogen med oss som har sjukvårdsansvaret i de 18 landstingen, de två regionerna och i Gotlands kommun. Det är i landstingen och regionerna som mycket av sjukvårdspolitiken styrs. Regeringen har större möjlighet att få genomslag för sin agenda om de gör det i dialog och samverkan med regioner och landsting, och för att ge oss chansen att påverka inriktningen på nationella satsningar. Jag vet att socialdepartementet för många dialoger med Sveriges kommuner och landsting (SKL), men i flera fall tror jag att det vore väl så värdefullt med mer av direktdialog mellan departementets politiska ledning och sjukvårdshuvudmännens politiska ledningar.
I vilket fall som helst så vill jag å det varmaste önska Göran Hägglund all lycka till med uppdraget som Sveriges socialminister i ytterligare fyra år. Jag kommer från mitt håll av landet att stötta när det behövs och kritisera när det krävs.
Vad är det som händer?
Frågan i rubriken är den vanligaste frågan jag får just nu. Jag hade ju kunnat önska att alla som frågade undrade vad som händer med min blogg som aldrig blir uppdaterad. Ber om ursäkt för det. De allra flesta syftar dock på vad som händer med majoriteter i Västra Götalandsregionen. Vem ska regera med vem, och när blir det klart?
Jag kan inte säga mer på denna blogg än vad jag säger till dem som muntligt svarar. Det är i alla fall ingen ny majoritetskonstellation bildad i regionen, och en ny majoritetskonstellation kommer det att behöva bli då väljarna ännu en gång inte givit något av de traditionella blocken egen majoritet. Inte heller de gångna årens majoritet med (fp), (c) och (s) får majoritet när partiernas mandat summeras.
Samtal pågår just nu mellan företrädare för partierna i försöken att få ihop en regeringsduglig majoritet i Västra Götalandsregionen, och det kommer säkert att dröja ytterligare någon vecka innan vi har svaret på frågan om vad det är som händer.
Under min pinsamt långa bloggfrånvaro har det inte saknats saker att blogga om, däremot har tiden (och delvis även lusten) saknats. Nu tar jag nya tag och gör några korta nedslag i några av de frågor som jag borde bloggat om.
I förra veckan hade vi sammanträde med HSU för första gången på en månad. Vi fick bland annat information om den nationella patientenkäten i psykiatrin som presenterades dagen efteråt. Lite problematiskt är att svarsfrekvensen inom psykiatrin är betydligt lägre än för de mätningar som gjorts för primärvården. Det är ingen nyhet i sig att vi i olika enkäter får en lägre svarsfrekvens när det gäller patienter i psykiatrin, men bortfallet i sig gör svaren lite svårare att tolka och generalisera. I vilket fall så gladde jag mig åt att se att Västra Götalandsregionen fick hyfsat goda omdömen av patienterna för såväl öppenvården som slutenvården. Våra patienter var över lag lite mer positiva till vård, behandling, bemötande, tillgänglighet med mera än i riket i stort. Särskilt glädjande tyckte jag det var att vi toppade när det kom till frågor om individuella vårdplaner. Det är bra att vi tycks vara bättre på att upprätta individuella vårdplaner som också är kända för patienterna än i de flesta andra landsting, men här finns fortsatt klar och viktig förbättringspotential i både psykiatrin och i andra verksamheter som möter patienter med mer eller mindre kroniska sjukdomar.
I fredags i förra veckan borde jag verkligen ha bloggen, och hade bestämt mig för det. Det var den 1 oktober och där ettårsdagen för VG Primärvård. Tänk vad ett år ändå går fort. Det var extra roligt att hämta tidningen i brevlådan i fredags morse och i GP kunna läsa huvudrubriken om succé för vårdvalet och VG Primärvård och om hur inte minst tillgängligheten till primärvården har ökat. Karl-Henrik Sax på GT skrev en bra ledare om saken också i söndags.
Sedan jag sist hörde av mig i detta forum har jag också hunnit med möte med regionstyrelsen, träff med de västsvenska kommunernas paraplyorganisation Västkom, pratat vid 40-års jubileumet för avdelningen för klinisk näringslära vid Sahlgrenska Akademin, prata på en verksamhetschefsutbildning, olika partiinterna uppdrag och dessutom förhandlat.
Om det inte hade blivit denna samlingsblogg idag så hade jag sannolikt försökt blogga något om att britten Robert Edwards fått Nobels medicinpris för provrörsbefruktningens utveckling. Det finns nog ingen som kan sägas vara pappa till så många som han. Det är möjligt att den nyheten ändå hade fått stryka på foten till förmån för en kommentar om att Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) vill skapa en databas för behandlingsmetoder där det vetenskapliga underlaget för att använda metoderna i rutinsjukvården är svagt eller bristfälligt. En sådan databas kan ju både tjäna syftet att göra studier för att öka den vetenskapliga kunskapen om effekter som olika behandlingsmetoder har, och samtidigt vara en tydlig signal om i vilken utsträckning vi egentligen använder metoder och bör använda metoder som har svagt vetenskapligt stöd.
En sådan databas skulle vara en viktigt bidrag i arbetet med att skapa en mer kunskapsbaserad hälso- och sjukvård.
