Ett tolfte folkhälsomål?
Jag har idag fått inledningstala vid konferens med SKL:s kvinnofridsnätverk som arrangerade en heldagskonferens i Göteborg med Västra Götalandsregionens kompetenscentrum om vård i nära relationer (VKV) som värd för konferensen.
2009 startade VKV som ett intiativ från den dåvarande politiska majoriteten, och jag har tillsammans med Karin Engdahl (s) fungerat som inofficiella politiska kontaktpersoner till VKV beroende på vårt gemensamma intresse för kompetenscentrat, och det var sannolikt därför som jag och Karin idag var inbjudna att gemensamt hålla ett inledningsanförande vid konferensen där vi beskrev motiven bakom tillkomsten av VKV och om vikten att i hälso- och sjukvården ha kunskapen om och modet att tala om våld med patienter när man som vårdpersonal hamnar i situation där man misstänker att patienter utsätts för våld.
Tyvärr hade jag endast möjlighet att vara med en del av dagen under konferensen, men jag hann också lyssna till Karolina Wrethem från jämställdhetsenheten på Utbildningsdepartementen som beskrev regeringen agenda kring frågor om våld i nära relationer. I samband med hennes anförande och den frågestund som följde så ställdes frågan om regeringen hade några planer att utöka de elva folkhälsopolitiska målen med ett tolfte mål om skydd mot våld. Detta kunde inte den opolitiska tjänstemannen från regeringskansliet svara på, men spontant måste jag säga att det kändes som en mycket god idé.
Allt för många drabbas av våld, och det mesta våldet sker i nära relationer där offer och gärningsman känner varandra, och det är betydligt vanligare än vad de flesta av oss vill tro. Få saker är mer kränkande än att drabbas av våld från en närstående och det är inte orimligt att tänka sig att skydd mot våld borde vara ytterligare ett av de övergripande folkhälsopolitiska målen.
Jag berättade i mitt anförande idag om när jag i början av 2005 blev kallad till ett extra möte med barn- och utbildningsnämndens arbetsutskott i Partille för att få information från förvaltningen om att 13 skolelever (det är i alla fall min minnesbild) i kommunen hade befunnit sig i Thailand under julhelgen när tsumamin kommer. Inget av barnen verkade dock saknas, men tjänstemännen informerade om hur skolor, rektorer och lärare nu förberedde sig på att ta emot dessa och alla andra elever när skolan startade igen efter jullovet. I det läget insåg jag och kunde jag inte låta bli att fråga hur skolan förberedde sig varje måndag för att möta 3-500 barn som den gångna helgen upplevt missbruk, gräl och våld i hemmet under helgen. Barn som har bevittnat eller i värsta fall själva utsatts för våld. Hur tar vi hand om dem varje måndag?
Jo, skydd mot våld borde vara ett tolfte folkhälsopolitiskt mål.
2009 startade VKV som ett intiativ från den dåvarande politiska majoriteten, och jag har tillsammans med Karin Engdahl (s) fungerat som inofficiella politiska kontaktpersoner till VKV beroende på vårt gemensamma intresse för kompetenscentrat, och det var sannolikt därför som jag och Karin idag var inbjudna att gemensamt hålla ett inledningsanförande vid konferensen där vi beskrev motiven bakom tillkomsten av VKV och om vikten att i hälso- och sjukvården ha kunskapen om och modet att tala om våld med patienter när man som vårdpersonal hamnar i situation där man misstänker att patienter utsätts för våld.
Tyvärr hade jag endast möjlighet att vara med en del av dagen under konferensen, men jag hann också lyssna till Karolina Wrethem från jämställdhetsenheten på Utbildningsdepartementen som beskrev regeringen agenda kring frågor om våld i nära relationer. I samband med hennes anförande och den frågestund som följde så ställdes frågan om regeringen hade några planer att utöka de elva folkhälsopolitiska målen med ett tolfte mål om skydd mot våld. Detta kunde inte den opolitiska tjänstemannen från regeringskansliet svara på, men spontant måste jag säga att det kändes som en mycket god idé.
Allt för många drabbas av våld, och det mesta våldet sker i nära relationer där offer och gärningsman känner varandra, och det är betydligt vanligare än vad de flesta av oss vill tro. Få saker är mer kränkande än att drabbas av våld från en närstående och det är inte orimligt att tänka sig att skydd mot våld borde vara ytterligare ett av de övergripande folkhälsopolitiska målen.
Jag berättade i mitt anförande idag om när jag i början av 2005 blev kallad till ett extra möte med barn- och utbildningsnämndens arbetsutskott i Partille för att få information från förvaltningen om att 13 skolelever (det är i alla fall min minnesbild) i kommunen hade befunnit sig i Thailand under julhelgen när tsumamin kommer. Inget av barnen verkade dock saknas, men tjänstemännen informerade om hur skolor, rektorer och lärare nu förberedde sig på att ta emot dessa och alla andra elever när skolan startade igen efter jullovet. I det läget insåg jag och kunde jag inte låta bli att fråga hur skolan förberedde sig varje måndag för att möta 3-500 barn som den gångna helgen upplevt missbruk, gräl och våld i hemmet under helgen. Barn som har bevittnat eller i värsta fall själva utsatts för våld. Hur tar vi hand om dem varje måndag?
Jo, skydd mot våld borde vara ett tolfte folkhälsopolitiskt mål.
Kommentarer
Postat av: Bo Grahn
Våld i nära relationer drabbar oavsett kön, sexuell läggning och etnicitet. Det borde du tala för så att vi slipper denna feministiska lekstuga som nu bestämmer dagordningen.
Trackback
