Lönsamt med hälsoarbete?
Idag skriver fem läkare och sjuksköterska en debattartikel i Göteborgs-Posten som fått rubriken "Hälsofrämjande arbete måste löna sig". Debattartikeln handlar om Västra Götalandsregionens primärvård i allmänhet och om situationen efter vårdvalsreformen för två år sedan i synnerhet.
I grunden är det inte svårt att hålla med dem om att det måste vara lönsamt för vårdcentralerna i regionen att arbete hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande, men jag blir faktiskt både förvånad och lite upprörd när jag i artikeln läser följande:
"I Västra Götalands ersättningsmodell saknas emellertid tillräckligt starka incitament för att stiumulera primärvården till att satsa på och utveckla det hälsofrämjande arbetet." Hur man riggar en ersättningsmodell är inte alltid helt enkelt för att med olika incitament nå de önskvärda mål man önskar med verksamheten. I Västra Götalandsergionens vårdvalsmodell - VG Primärvård - har vi dock mycket medvetet valt att ha en mycket hög grad av kapitationsersättning just för att det ska vara lönsamt att arbeta med det hälsofrämjande arbetet. Det är till och med så att 83-85% av ersättningen till vårdcentralerna utgår som kapitationsersättning.
En kapitationsersättning har både fördelar och nackdelar. En av huvudinvändningarna är att vi utger ersättning för varje listad patient oavsett om vårdcentralen har några kostnader eller inte för respektive patient. Det kan också leda till att man försöker undvika besök från patienterna eftersom de då kostar pengar - intäkten har man ju redan fått. Det sista bör egentligen bli något problem när det finns så många fler vårdcentraler att välja mellan efter vårdvalets införande.
Den stora fördelen med en hög grad av kapitationsersättning är att vårdcentralerna inte behöver genomföra en stor mängd besök för att få sin ersättning utan kan lägga tid och kraft på dem som behöver vårdens resurser mest. Tvärtom så är det som blir lönsamt med en hög kapitationserättning att just arbeta hälsofrämjande så att vårdcentralens patienter inte behöver söka vård lika ofta om de har en bättre hälsa.
Jag tycker att det är lite oroväckande att personer som arbetar i och med VG Primärvård inte har förstått det grundläggande systemet för ersättningen. Det blir nästan lite komiskt när de hävdar att incitamenten inte är tillräckliga när 83-85% (lite olika mellan åren) läggs som just kapitationsersättning.
En annan av grundidéerna bakom VG Primärvård har varit att överlämna mer makt och beslutsbefogenheter på personalen på de enskilda vårdcentralerna som är de som borde veta bäst vad deras patienter behöver för en god hälsa. Nu ropas det istället på fler politiska pekpinnar i form av riktade ersättningar för vissa vidtagna åtgärder som hälsoundersökningar, fysisk aktivitet eller rökavvänjning. Är det ett rop från professionen om att de inte själva klarar av att se vad patienterna behöver utan att vi från den politiska nivån pekar på vad de ska göra?
Till sist blir jag ytterst förvånad när artikelförfattarna närmast raljerar över att sjuksköterskor tvingas ägna tid åt att registrera diagnoser och mäta kvalitetsindikatorer. Just registrering av diagnoser gör att vi numera har en mycket bättre bild av sjukligheten bland befolkningen i regionen, men framför allt har vi grunden för ett mycket mer rättvist ersättningssystem där numera en multisjuk 84-årig dam ger en betydligt högre intäkt till vårdcentralen jämfört med en kärnfrisk 84-årig dam. På så sätt kan vi verkligen få en vård efter behov så som hälso- och sjukvårdslagen föreskriver att vi ska ge.
I grunden är det inte svårt att hålla med dem om att det måste vara lönsamt för vårdcentralerna i regionen att arbete hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande, men jag blir faktiskt både förvånad och lite upprörd när jag i artikeln läser följande:
"I Västra Götalands ersättningsmodell saknas emellertid tillräckligt starka incitament för att stiumulera primärvården till att satsa på och utveckla det hälsofrämjande arbetet." Hur man riggar en ersättningsmodell är inte alltid helt enkelt för att med olika incitament nå de önskvärda mål man önskar med verksamheten. I Västra Götalandsergionens vårdvalsmodell - VG Primärvård - har vi dock mycket medvetet valt att ha en mycket hög grad av kapitationsersättning just för att det ska vara lönsamt att arbeta med det hälsofrämjande arbetet. Det är till och med så att 83-85% av ersättningen till vårdcentralerna utgår som kapitationsersättning.
En kapitationsersättning har både fördelar och nackdelar. En av huvudinvändningarna är att vi utger ersättning för varje listad patient oavsett om vårdcentralen har några kostnader eller inte för respektive patient. Det kan också leda till att man försöker undvika besök från patienterna eftersom de då kostar pengar - intäkten har man ju redan fått. Det sista bör egentligen bli något problem när det finns så många fler vårdcentraler att välja mellan efter vårdvalets införande.
Den stora fördelen med en hög grad av kapitationsersättning är att vårdcentralerna inte behöver genomföra en stor mängd besök för att få sin ersättning utan kan lägga tid och kraft på dem som behöver vårdens resurser mest. Tvärtom så är det som blir lönsamt med en hög kapitationserättning att just arbeta hälsofrämjande så att vårdcentralens patienter inte behöver söka vård lika ofta om de har en bättre hälsa.
Jag tycker att det är lite oroväckande att personer som arbetar i och med VG Primärvård inte har förstått det grundläggande systemet för ersättningen. Det blir nästan lite komiskt när de hävdar att incitamenten inte är tillräckliga när 83-85% (lite olika mellan åren) läggs som just kapitationsersättning.
En annan av grundidéerna bakom VG Primärvård har varit att överlämna mer makt och beslutsbefogenheter på personalen på de enskilda vårdcentralerna som är de som borde veta bäst vad deras patienter behöver för en god hälsa. Nu ropas det istället på fler politiska pekpinnar i form av riktade ersättningar för vissa vidtagna åtgärder som hälsoundersökningar, fysisk aktivitet eller rökavvänjning. Är det ett rop från professionen om att de inte själva klarar av att se vad patienterna behöver utan att vi från den politiska nivån pekar på vad de ska göra?
Till sist blir jag ytterst förvånad när artikelförfattarna närmast raljerar över att sjuksköterskor tvingas ägna tid åt att registrera diagnoser och mäta kvalitetsindikatorer. Just registrering av diagnoser gör att vi numera har en mycket bättre bild av sjukligheten bland befolkningen i regionen, men framför allt har vi grunden för ett mycket mer rättvist ersättningssystem där numera en multisjuk 84-årig dam ger en betydligt högre intäkt till vårdcentralen jämfört med en kärnfrisk 84-årig dam. På så sätt kan vi verkligen få en vård efter behov så som hälso- och sjukvårdslagen föreskriver att vi ska ge.
Kommentarer
Trackback
