Partnerskap på välfärdsråd
Tillbringar tisdagen på östkusten med först ett besök i Stockholm och nu på väg till Norrköping och kongress med Sveriges kommuner och landsting (SKL) de kommande dagarna.
Omvägen via huvudstaden till Norrköping berodde på en inbjudan att att tillsammans med nio andra prata för, med och till regeringens Välfärdsutvecklingsråd. Man blir inte lika bortskämd med att få prata i intressanta sammanhang när man inte längre sitter i majoritet på hemmaplan så det är klart att jag tog chansen.
Uppdraget att tala var dock inte de lättaste då jag endast hade fem minuter till mitt förfogande. Det var väl Churchill som en gång sa att fick han prata i en timme kunde han komma med en gång, men om han bara fick fem minuter på sig så behövde han förbereda sig i minst en vecka.
Jag hade blivit ombedd av rådet att ge min syn på frågan: "Hur säkra kvalitet i vården gällande samverkan i vård- och omsorgskedjan (oberoende utförare)?"
Begränsad till fem minuter, men ändå med chansen att få prata till hela Välfärdsutvecklingsrådet och närvarande socialminister Göran Hägglund, får man prioritera och jag valde att lyfta fram tre saker; Infrastruktur, Partnerskap och Tid. Av dessa frågor var det partnerskapsfrågan som kom att återkomma mest i de efterföljande diskussionerna.
Med en större mångfald av aktörer på vård- och omsorgsarenan måste vi försöka hitta smartare sätt att umgås än vad vi har för närvarande. Lagen om offentlig upphandling (LOU) har stora fördelar inte minst för transparens i upphandlingsprocessen, men vi är ofta både dåliga på hur vi ska ställa krav och lite fega i hur vi tror att vi får använda LOU och allt oftare fastnar vi i ett överklagandeträsk. Lagen om valfrihetssystem (LOV) är det lagstöd vi har för bland annat vårdvalsmodellerna i primärvården och den lagen har den stora fördelen att vi inte med jämna mellanrum behöver göra ny upphandlingar då den inte har tidsgränser på samma sätt som LOU. LOV kan dock vara svårare att använda om man önskar alternativa utförare inom ett mindre och specifikt område då den ger marknadstillträde till alla som önskar och som uppfyller kraven.
Vad jag efterlyste var en ny form för samarbete mellan offentliga och privata vårdgivare med en form av Partnerskapslag som bas. Det är inte helt enkelt hur man ska utforma en sådan lag för att uppfylla en mängd andra juridiska krav som vi bör ha, men det var just därför som jag spelade in den till Välfärdsutvecklingsrådet, med hopp om att de med sina resurser kan titta vidare på frågan.
Min poäng med en partnerskapslag är att t ex ett offentligt drivet sjukhus kan ingå partnerskap med en alternativ vårdgivare (privat eller idéburen) inom ett visst område där den alternativa vårdgivaren inte bara levererar tjänster i form av t ex besök och operationer till en lägre kostnad eller med högre kvalitet än det offentliga sjukhuset. Så långt är det ju inget problem för sjukhuset att helt enkelt göra en upphandling av den verksamheten, men om man dessutom vill säkra en långsiktighet (längre än möjliga tidsgränser med LOU) och att den alternativa vårdgivaren tillsammans tar ett ansvar för utbildning av ST-läkare, tillsammans tar ett ansvar för forskning och tillsammans tar ett ansvar för jouråtagandet vid sjukhuset blir det genast mer komplicerat. Vill man dessutom att det över tid ska vara möjligt att förändra innehållet i partnerskapet i hur mycket eller hur lite de båda parterna ska bidra med i partnerskapet så tror jag det krävs en ny form av lagstiftning som stöd för det.
Jag hoppas att jag i alla fall har sått ett frö av intresse hos rådet, flera kommentarer tydde på det. I så fall har min omväg via Stockholm varit värt besväret.
