Slakt av välfärden?
Jag har idag valt en utmanande rubrik för att reflektera över en några veckor gammal nyhet, men i en fråga som är på väg att göra comeback som en riktigt het fråga i den sjukvårdspolitiska debatten.
För ett par veckor sedan flaggade socialdemokraternas Carin Jämtin för att de vill ge kommuner och landsting någon sorts vetorätt mot vinstdrivande företag i välfärdssektorn. Tanken,om jag förstår förslaget rätt, är att en kommun eller en region/landsting i samband en upphandling kan ställa krav på att endast tillåta icke vinstdrivande företag att lägga anbud.
Jag häpnade när jag såg förslaget då den kommun eller den region eller landsting bestämmer sig för att införa ett sådant veto troligen kommer att genomföra den mest omfattande negativa förändringen välfärden som vi någonsin har skådat. Jag tror inte att jag överdriver om jag tror att det leder till en slakt av välfärdssektorn så som vi känner den idag.
För att ge några konkreta exempel. Vilka icke vinstdrivande byggföretag kommer att lägga anbud på att bygga om och bygga nytt vid regionens sjukhus? Vilka icke vinstdrivande transportföretag kommer att lägga anbud på att köra bussar och tåg i kollektivtrafiken? Vilka icke vinstdrivande läkemedelsbolag ska vi köpa läkemedel av? Vilka icke vinstdrivande förlag ska kommunernas skolor köpa läromedel av? Vilka icke vinstdrivande företag ska kommunerna köpa nya konstgräsplaner av?
Jag tror att ni fattar min poäng om att det skulle vara svårt att finna icke vinstdrivande företag som är beredda att leverera dessa varor och tjänster. Ni kanske rent av tycker att jag medvetet valt att missförstå partisekreterare Jämtin. Nej, jag väljer inte att missförstå Jämtin. Ja, jag inser också att Carin Jämtin sannolikt endast syftar på att kommuner och regioner ska kunna använda sig av vetot när det gäller upphandling av vem som ska driva skolan, äldreboendet, vårdcentralen eller sjukhuset. Där ska de vinstdrivande företagen stoppas, men var ligger logiken i det?
Västra Götalandsregionen köper idag varor och tjänster för ungefär 12 miljarder kronor varje år. Grovt uppskattat tror jag att upphandlingen av de direkta vårdtjänsterna står för 2-3 av dessa miljarder.
Varför skulle det vara OK att tillåta vinster i de företag som i första hand levererar varor, men inte i de företag som levererar tjänster?
Ett vanligt argument från de rödgröna partierna är att gemensamma skattepengar inte ska gå till vinster i välfärdssektorn. Men varför är det OK att företaget som levererar mammografiutrustning till regionen får gå med vinst, men inte företaget som genomför mammografiundersökningarna?
Varför skulle det vara OK att bolaget som tillverkar läkemedlet får gå med vinst, men inte vårdgivaren som förskriver läkemedlet? Används skattepengarna bättre som vinst i ett multinationellt läkemedelsbolag, än som vinst hos en mindre lokal vårdcentral?
Jag kan ha respekt om man gör det principiella ställningstagandet att kommunen eller regionen inte upphandlar något alls av vinstdrivande företag, men effekterna av det skulle bli långt ifrån acceptabla.
Jag kan däremot inte ha någon respekt för ett principiellt ställningstagande om att vinst i varuproducerande företag är OK och till och med en viktig drivkraft, medan vinst i tjänsteproducerande företag är omoraliskt och fult.
Vad menar egentligen Jämtin och socialdemokraterna, och vad tycker socialdemokraterna i Västra Götaland? Vill de införa ett generellt förbud mot upphandling från vinstdrivande företag och därmed slakta välfärden?
Eller vill de införa ett selektivt förbud mot upphandling från vinstdrivande företag, och hur motiverar de i så fall att de behandlar olika typer av företag och olika verksamheter på olika sätt?
Jag tror i och för sig att Jämtin kan bemöta det där utan problem - det finns en rad viktiga skillnader mellan att tillverka sjukhussängar och att vårda patienterna i dem. Så det är bättre att lyfta debatten till den nivån med en gång. Jag citerar Henrik Jordahls utmärkta bokanmälan av SNS-rapporten om valfrihet, Ekonomiska Debatt 1/2012:
"Som läsare blir man utförligt
informerad om en mängd problem med
konkurrens och privat produktion: att
de studerade tjänsterna är komplexa
och svåra att handla upp; att krävande
upphandlingsprocesser gynnar stora
aktörer och begränsar konkurrensen;
att kvalitetsförbättringar inte belönas;
att onödig överkapacitet kan uppstå;
att informationsbrister förhindrar kunderna
att fatta välinformerade beslut; att
tillsyn och kontroll är resurskrävande;
att det finns segregerande drivkrafter;
att enskilda brukare inte tar hänsyn till
hur samhället i stort påverkas; samt att
individuella val kan vara oåterkalleliga.
Efter en sådan genomgång blir man
inte förvånad över att författaren frågar
sig varför kritiken mot konkurrensutsättningen
inte har varit mer utbredd
(s 274).
Som läsare blir man däremot väldigt
sparsamt upplyst om de problem
som offentlig produktion dras med: att
utspridd och fragmenterad information
inte kan tas tillvara av centralstyrda monopol;
att offentlig sektor har en ”mjuk
budgetrestriktion” och bevarar enheter
som drivs med underskott; att det är
svårt att styra de anställda mot flerdimensionella
mål; att delegeringsproblemen
”från väljare till kommunalarbetare”
är svåra att hantera; att lagstiftning
kan förhindra expansion och uppnåendet
av stordriftsfördelar; att politiska
hänsyn, kanske främst i valår, kan få
stort utrymme; att incitamenten för
kommunala tjänstemän försvagas när
överskotten tillfaller alla medborgare;
och att offentlig sektor därför lider av en
”decembersjuka” där oförbrukade budgetmedel
spenderas strax före årets slut
m m."
Hej!
I och med att jag under mångas varit på andra sidan vet jag att regleringar behövs. På samma sätt som vi behöver begränsa läkemedelsindustrins makt/vinst genom utbytesrefprmer behöver vi styra hur tex vård ges. I och med att vi (troligen) har ett liv är det alltid helt oacceptabelt med en dålig vård av äldre och svaga människor... Jag förstår att folk går i taket när de ser på TV kring missförhållanden. Lösningen är inte att ej tillåta privata bolag utan att våra politiker vågar ställa krav!
Jag vet, från både Norge och Sverige att styrningen och regleringen är för dålig på läkemedelssidan, dax att ta tag i det min vän! Våga ställ krav, tuffa krav, privata bolag klarar tuffa krav, och då menar jag tuffa krav.