Sociala medier i vården
För lite drygt fyra år sedan publicerade jag det allra första inlägget på Jonas Sjukvårdsblogg. Detta blir inlägg nummer 475 i ordningen sedan dess, och idag handlar det om just sociala medier som bloggar, twitter, youtube, facebook, flickr med mera för denna eftermiddag har jag varit på nätverksträff med Nätverket för medicinsk etik på temat "Sociala medier i vården".
Jag har varit relativt ihärdig med mitt bloggande under främst de fyra första åren, och sen har det varit lite sämre under det senaste dryga året, och sedan ett knappt halvår finns jag även på twitter (@Jonas_Liberal) men det är ett media som jag inte riktigt har funnit formen för att delta i. Det känns som att man måste hänga med och ägna mycket mer tid åt uppdateringar än vad jag hinner och har lust med. Även aktivitetsnivån på min Facebook-sida lämnar en del övrigt att önska.
Jag är alltså långt ifrån någon expert på området och det finns många i min närhet som är betydligt mer aktiva och flinka på att använda twitter och facebook på ett mer strategiskt sätt. Idag var jag i alla fall inbjuden till Nätverket för medicinsk etik för att avsluta dagens nätverksträff med några reflektioner kring sociala medier i vården ur ett sjukvårdspolitiskt perspektiv.
Innan jag fick avsluta dagen med mina reflektioner hann vi med två intressanta och tankeväckande föredragningar av Sara Dag och Natt samt Mathias Klang samt gruppdiskussioner utifrån några kniviga etiska dilemman vi kan hamna i beroende på hur patienter och/eller vårdpersonal agerar i sociala medier.
Strax innan konferensen började twittrade jag om den och fick lite interaktion med några twittervänner. En av kommentarerna var: "Bra! Hur ska sociala medier användas i vården? Vanlig sekretess och omdöme - räcker det?"
Det tyckte jag var en bra kommentar. Vanlig sekretess och omdöme räcker i alla fall väldigt långt när det handlar om vårdpersonals förhållande till de sociala medierna, men behövs det också tydligare policys? Jag tror egentligen inte det, utan tror att det kommer att växa fram en vana och en praxis till hur man som vårdpersonal kan agera i sociala medier, och jag tror också att vi kommer att få se ett antal övertramp på vägen dit.
Det svårare är väl hur vården ska svara på patienternas deltagande i sociala medier, eller snarare när patienter börjar förvänta sig att deras behandlare finns tillgängliga i sociala medier. Var finns den tiden, eller kommer det att spara tid om vårdpersonal totalt sett ägnar mer tid åt sociala medier? Hur hanterar vi att allt fler patienter lämnar ut allt mer av sin sjukdom och behandling i sociala medier, och kanske även kommenterar den behandling och bemötande som de får av namngiven vårdpersonal?
I mina avslutande reflektioner lyfte jag särskilt fram två aspekter kring sociala medier i vården. Den första handlar om den enskildes integritet som vi från vårdens sida aldrig får tumma på. Den andra är att vad vi nu ser med sociala medier skapar en helt annan plattform för "den lille" patienten i den stora hierarkiska och patriarkala sjukvårdsorganisationen - att det är en form av stärkande av patientens ställning, om egenmakt som pekar på ett behov av att lättare och mer tillgängligt kunna kommunicera med sjukvården om sin sjukdom.
Den sista aspekten tror jag är viktig att vi som leder sjukvårdsorganisationen tar till vara för att mycket bättre underlätta för kommunikation med patienter. Det måste inte vara via sociala medier. Redan bättre möjligheter att kunna mejla och ringa till vårdpersonal vore ett stort steg framåt för att ge patienterna en starkare ställning, liksom tillgång till information om vården, om sin egen information i journaler med mera - men en bibehållen säkerhet och integritet.
Det var en totalt sett intressant dag som ledde fram till många nya tankar och reflektioner hos mig, och säkert också hos alla andra som deltog i dagens nätverksträff.
Jag har varit relativt ihärdig med mitt bloggande under främst de fyra första åren, och sen har det varit lite sämre under det senaste dryga året, och sedan ett knappt halvår finns jag även på twitter (@Jonas_Liberal) men det är ett media som jag inte riktigt har funnit formen för att delta i. Det känns som att man måste hänga med och ägna mycket mer tid åt uppdateringar än vad jag hinner och har lust med. Även aktivitetsnivån på min Facebook-sida lämnar en del övrigt att önska.
Jag är alltså långt ifrån någon expert på området och det finns många i min närhet som är betydligt mer aktiva och flinka på att använda twitter och facebook på ett mer strategiskt sätt. Idag var jag i alla fall inbjuden till Nätverket för medicinsk etik för att avsluta dagens nätverksträff med några reflektioner kring sociala medier i vården ur ett sjukvårdspolitiskt perspektiv.
Innan jag fick avsluta dagen med mina reflektioner hann vi med två intressanta och tankeväckande föredragningar av Sara Dag och Natt samt Mathias Klang samt gruppdiskussioner utifrån några kniviga etiska dilemman vi kan hamna i beroende på hur patienter och/eller vårdpersonal agerar i sociala medier.
Strax innan konferensen började twittrade jag om den och fick lite interaktion med några twittervänner. En av kommentarerna var: "Bra! Hur ska sociala medier användas i vården? Vanlig sekretess och omdöme - räcker det?"
Det tyckte jag var en bra kommentar. Vanlig sekretess och omdöme räcker i alla fall väldigt långt när det handlar om vårdpersonals förhållande till de sociala medierna, men behövs det också tydligare policys? Jag tror egentligen inte det, utan tror att det kommer att växa fram en vana och en praxis till hur man som vårdpersonal kan agera i sociala medier, och jag tror också att vi kommer att få se ett antal övertramp på vägen dit.
Det svårare är väl hur vården ska svara på patienternas deltagande i sociala medier, eller snarare när patienter börjar förvänta sig att deras behandlare finns tillgängliga i sociala medier. Var finns den tiden, eller kommer det att spara tid om vårdpersonal totalt sett ägnar mer tid åt sociala medier? Hur hanterar vi att allt fler patienter lämnar ut allt mer av sin sjukdom och behandling i sociala medier, och kanske även kommenterar den behandling och bemötande som de får av namngiven vårdpersonal?
I mina avslutande reflektioner lyfte jag särskilt fram två aspekter kring sociala medier i vården. Den första handlar om den enskildes integritet som vi från vårdens sida aldrig får tumma på. Den andra är att vad vi nu ser med sociala medier skapar en helt annan plattform för "den lille" patienten i den stora hierarkiska och patriarkala sjukvårdsorganisationen - att det är en form av stärkande av patientens ställning, om egenmakt som pekar på ett behov av att lättare och mer tillgängligt kunna kommunicera med sjukvården om sin sjukdom.
Den sista aspekten tror jag är viktig att vi som leder sjukvårdsorganisationen tar till vara för att mycket bättre underlätta för kommunikation med patienter. Det måste inte vara via sociala medier. Redan bättre möjligheter att kunna mejla och ringa till vårdpersonal vore ett stort steg framåt för att ge patienterna en starkare ställning, liksom tillgång till information om vården, om sin egen information i journaler med mera - men en bibehållen säkerhet och integritet.
Det var en totalt sett intressant dag som ledde fram till många nya tankar och reflektioner hos mig, och säkert också hos alla andra som deltog i dagens nätverksträff.
Kommentarer
Trackback
