Jonas sjukvårdsblogg

Under de senaste dagarna har Svenska Dagbladet haft en artikelserie om narkolepsifallen som blivit en följd av den stora pandemivaccineringen mot nya Influensa A (H1N1) under hösten och vintern 2009/2010, och så sent som idag skriver tidningen att sex dödsfall undveks tack vare massvaccineringen i Sverige. Källan är beräkningar gjorda av det svenska smittskyddsinstitutet.

I måndags eftermiddag hade Studio Ett i Sveriges Radios P1 ett gripande reportage om en av de ungdomar som drabbats av narkolepsi, och en efterföljande debatt/samtal om det var rätt eller inte att påbjuda en massavaccination, och vems är i så fall felet?

Det är naturligtvis alltid oerhört lätt att vara efterklok och göra analyser med facit i hand. Vi hade också kunnat sitta här på vårvintern 2012 och haft en debatt om det var rätt att avstå massvaccinering och hur många liv som pandemin hade skördat.

Nu valde Sverige en form av försiktighetsprincip att erbjuda hela befolkningen vaccination, och det är nu drygt 150 barn som får betala priset i form att ha drabbats av sömnsjuka - narkolepsi. En sjukdom som, efter vad jag förstår, är kronisk och kommer att följa dessa barn och ungdomar genom hela livet och mycket kraftigt påverka deras möjligheter att fullfölja sina livsdrömmar.

Efter att ha hört reportaget i Studio Ett i måndags läste jag genom flera av de blogginlägg jag gjorde under sommaren och hösten 2009 (och de var många) om pandemihotet. Under sommaren präglades debatten av vem som skulle betala för vaccineringen - staten eller regioner/landsting och borde den enskilde också vara med och bidra?

Det slutade med att regioner och landsting fick ett statsbidrag på knappt en miljard kronor för att finansiera vaccinkostnaderna. Till det kommer naturligtvis kostnaderna för att utföra de över fem miljoner vaccinationer som blev resultatet av vaccinationskampanjen.

Ställer man sig idag frågan om det var värt kanske ett par miljarder kronor i kostnader med effekten sex räddade liv och mer än 150 narkolepsidrabbade barn och unga så är svaret självklart. Nej, det var det inte värt, men det kunde som sagt också slutat annorlunda.

Jag var själv tveksam till om det, med de indikationer som fanns, var rätt med en massvaccineringsstrategi, men det är naturligtvis inte ett beslut som ska fattas av mig som politiskt lekman utan av Socialstyrelsen och andra myndigheter på rekommendationer från internationella myndigheter. När beslutet väl var fattat fanns ingen annan linje än att uppmana folk att vaccinera sig och skapa bästa möjliga organisation för en effektiv vaccinering av befolkningen i Västra Götaland.

Vem ska då klandras? Jag är inte alls säker på att någon alls ska klandras. Jag tror däremot att vi måste dra lärdomar inför nästa pandemilarm. För det kommer, frågan är bara när? Ett av de misstag som jag tror begicks (om mitt minne inte helt sviker mig) var att det avtal som landsting och regioner hade med läkemedelsbolaget som skulle förse oss med vaccin innehöll en klausul om att vi skulle köpa vaccin om WHO klassade en influensa som pandemi. På så sätt var vi egentligen redan bundna till att beställa vaccindoser till hela svenska folket. Frågan är hur det påverkade olika myndigheters beslut om att föreslå en massvaccineringsstrategi?

Viktigast i det korta perspektivet är att se till att de som drabbats av allvarliga bieffekter av vaccinationen får ordentligt skadestånd och att det initieras mer forskning kring narkolepsi för att på sikt förhoppningsvis kunna utveckla metoder för att lindra eller rent av bota de symptom som nu drabbat fler än vad som kan tyckas för nödvändigt.