Högt tryck på akuterna?
Kraftig minskning av vård
"Det finns tre tänkbara scenarier i den situation som regionens sjukhus befinner sig i. Antingen måste sjukhusen kraftigt begränsa tillgången till vård för patienterna, eller bestämma sig för att ge upp ambitionen att uppfylla vårdgarantin och målen för den så kallade kömiljarden, eller att återigen göra stora underskott. Mest troligt är att vi kommer att se en kombination av alla tre."
När månadsfakta per mars månad nu publiceras är det tydligt att Västra Götalandsregionen är på god väg mot alternativet "en kombination av alla tre".
Vad gäller ekonomin så skiljer sig resultaten åt mellan de olika sjukhusen, men gemensamt visar de upp en problembild på minus 100 miljoner jämfört med budget under årets första tre månader, trots en historiskt låg kostnadsökningstakt vid sjukhusen på knappt 2 procent.
Vad gäller vårdgarantin och kömiljarden så har utvecklingen under det senaste året tredubblat antalet patienter som väntat mer än 90 dagar på ett första besök hos specialistläkare, medan antalet patienter som väntat längre än vårdgarantigränsen för behandling hitills endast ökat marginellt, men det är totalt 7 000 patienter i regionen som väntat längre än vad vårdgarantin stipulerar. När det kommer till kömiljarden börjar Västra Götalandsregionen krypa allt närmre det magiska strecket på 70% som skulle innebära att vi inte längre tillhör den grupp regioner och landsting som erhåller utdelning från kömiljarden, då vi minskat måluppfyllelsen med cirka fem procentenheter under det senaste året.
Till sist kommer vi till den punkt som detta inlägg egentligen var tänkt att handla om. Alternativet att kraftigt begränsa tillgången till vård för patienterna. Det var nog det alternativ som jag trodde var minst möjligt av de tre, men i månadsfakta kan vi konstatera att vårdproduktionen vid regionens sjukhus under årets tre första månader har minskat med 3,7% jämfört med hur mycket vård sjukhusen tillhandahöll under samma period 2012.
Hur mycket är egentligen en minskning av vårdproduktionen med 3,7%. Jag skulle vilja hävda att det är mycket. Att motsvarar den kraftiga begränsning i vårdutbudet som jag varnade för i höstas. Att det drabbar patienter i form av färre nybesök, färre återbesök, färre kontroller, färre operationer och färre andra behandlingar.
Ur ett patientperspektiv är det sannolikt det värsta scenariot att det är på denna punkt som sjukhusen framför allt reglerar det stålbadsuppdrag som de har fått från den politiska ledningen.
Obegriplig styridé
Ber om ursäkt för att mitt blogguppehåll blev lite längre än planerat. Har man varit borta ett par veckor så tar det ett par veckor att komma ikapp och komma in i de önskade rutinerna igen.
I tisdags hölls årets andra sammanträde med regionfullmäktige och i en diger dagordning så var det framför allt ett ärende som väckte mitt intresse, engagemang men också frustration. Det var ärendet om "Ekonomiska obalanser - förslag till åtgärder med anledning av uppdrag i detaljbudget 2013".
En kort sammanfattning av ärendet är att fullmäktige beslutade om att ge ett tillskott till Kungälvs sjukhus på 20 mnkr, ett medgivande till Södra Älvsborgs sjukhus att göra ett underskott på 90 mnkr i år och finansiering av fler vårdplatser i NU-sjukvården för 25 mnkr för att minska överbeläggningsproblematiken på sjukhuset. Dessutom beslutades att NU-sjukvårdens befarade ekonomiska obalans under 2013 på knappt 150 mnkr ska hanteras i samband med delårsbokslutet per augusti.
För snart ett år sedan presenterade den politiska ledningen med S, V och MP det förslag till budget för 2013 som fullmäktige sedan ställde sig bakom i juni förra året. Redan då var det tydligt att man undvek att i grunden finansiera den verksamhet som vi önskar ska bedrivas vid våra sjukhus i regionen. I Folkpartiets alternativa budgetförslag föreslog vi ett tillskott till länssjukvården på 600 mnkr för att komma till rätta med det vi kallar den strukturella obalansen, d v s den obalans som finns mellan uppdrag och resurser för att sjukhusen ska klara såväl ekonomi som verksamhet och tillgänglighet i balans med behov och krav.
Den politiska ledningen hade en annan styridé om att underfinansiera verksamheten i grunden och gömma undan pengar i budgeten för att sedan plocka fram dem en bit in på året och ge extra pengar till behövande verksamheter.
Jag begriper inte den styridén. Om man önskar försöka styra en så stor och komplex verksamhet som hälso- och sjukvården med relativt långa omställningstider så måste det väl vara bättre att i god tid ge realistiska och tydliga förutsättningar än att komma stickande med pengar efteråt till de verksamheter som kan uppvisa problem av något slag.
I samband med fullmäktiges första sammanträde för året kom den politiska ledningen med ett förslag om att skjuta till 200 mnkr för att förbättra möjligheterna för regionens sjukhus att klara den del av obalansen som gäller tillgänglighet i form av vårdgarantin och kömiljarden.
Vid veckans möte föreslås 135 mnkr för att delvis försöka korrigera de ekonomiska obalanserna vid tre av regionens sjukhus.
Och i samband med delårsbokslutet i höst ska vi alltså hantera den ekonomiska obalansen vid NU- sjukvården på i storleksordningen 150 mnkr.
200 + 135 + 150 = 485 mnkr som vi redan nu vet ska skjutas till i efterhand. Till det kanske det dyker upp ytterligare några problem som ska hanteras och vi är rätt nära de 600 mnkr som Folkpartiet ville skjuta till redan från början. Jag begriper inte vad som är bättre med denna hantering.
Den är i grunden en signal från den politiska ledningen att de inte tilltror styrelser och chefer på sjukhusen att ta ett samlat ansvar utifrån realistiska förutsättningar. Det är lite som föräldern som håller inne delar av veckopengen för alla barnen för att sen kunna dela ut lite extra till de barn som gjort av med veckopengen redan innan det är dags att köpa lördagsgodis. Vilka signaler ger det barnen? Vilken tillro att ta ansvar visar man de barnen?
Även med Folkpartiets mer proaktiva styridé hade vi haft såväl ekonomiska som verksamhetsmässiga tillgänglighetsproblem i NU- sjukvården, men de andra sjukhusen i form av SU, SÄS, SkaS, Kungälv, Frölunda, Alingsås och Angered hade i god tid kunnat planera för och kunnat uppvisa ett ekonomiskt och verksamhetsmässigt resultat i balans. Ägaren hade helt kunnat koncentrera sina resurser på att hjälpa och stötta NU-sjukvårdens ledning att komma till rätta med de problem dom har.
Det är också märkligt att den politiska ledningen med sin valda styridé konsekvent väljer att tillföra pengar till dem som inte klarat sitt uppdrag. Det finns inga belöningar till dem som gör ett bra jobb och i grunden genomför det som ägaren i form av fullmäktige och regionstyrelsen beslutat.
Tillgänglighetspengarna går till dem som kan uppvisa köer. Vilka incitament ligger i det? Extra resurser eller avskrivningar till dem som inte klarar en ekonomi i balans. Vilken signal skickar det?
De stora förlorarna med den valda styridén är Skaraborgs sjukhus (SkaS) och Alingsås lasarett. SkaS har vidtagit tuffa och konkreta åtgärder för att få balans i ekonomi och uppdrag och får i princip inte alls del av de knappa 500 miljoner som kommer att delas ut extra.
Alingsås lasarett klarar regionens tillgänglighetskrav, men har ekonomiska problem. De får inte del av de extra resurserna utan måste vidta så kallade kostnadsanpassade åtgärder, eller besparingar på vanlig svenska. Samtidigt förväntar sig ledningen att Alingsås ska stå på tå och med glädje ta sig an ett större regionalt uppdrag än idag.
Jag förstår helt enkelt inte vad man hoppas uppnå med den valda styridén och jag begriper inte heller att ledningen inte tycks se vilka destruktiva incitament de bygger in i den styridén.
