Jonas sjukvårdsblogg

Jag inleder nyåret med en liten bloggserie i fyra delar under rubriken ”Investera för framtiden”. Min utgångspunkt är läget i Västra Götalandsregionens hälso- och sjukvård, men är antagligen rätt så generell för all svensk hälso- och sjukvård. Jag vill peka på några områden där det är viktigt att det görs investeringar för att skapa förutsättningar för en mer effektiv hälso- och sjukvård med högre kvalitet och bättre patientsäkerhet.

Del 4 – Investeringar i personal

I den fjärde och avslutande delen i denna bloggserie handlar det om investeringar i hälso- och sjukvårdens personal. Ungefär två tredjedelar av hälso- och sjukvårdens kostnader består av personalkostnader. Sjukvården är personalintensiv och sjukvårdens framgångar kan mätas i hur välutbildad, motiverad, engagerad och ansvarstagande personalen är. Lyckligt nog är personalen generellt sätt både välutbildad, motiverad, engagerad och ansvarstagande, trots att offentlig sektor är relativt usel på att driva en bra personalpolitik.

En av orsakerna till detta inom hälso- och sjukvården är sannolikt den långvariga monopolställning som landstingen traditionellt har haft inom vård- och omsorgsyrkena. Överföringen av viss hälso- och sjukvårdsverksamhet från landstingen till kommunerna sedan början av 90-talet breddade arbetsmarknaden för sjuksköterskor och undersköterskor, liksom öppnandet för att jobba på nationella taxan vid samma tid breddade arbetsmarknaden för läkare och sjukgymnaster. Sedan dess har också möjligheterna för fler arbetsgivare i sektorn breddats i takt med att fler alternativa vårdgivare tillkommit som en följd av att fler verksamheter upphandlas eller öppnas för konkurrens via vårdvalsystem.

”Personalen är vår viktigaste resurs” är ett mantra som uttalats av alla politiker och chefer i hälso- och sjukvården och det helt sant. Det som gör att det ändå känns som en klyscha är att vi långt ifrån alltid agerar utifrån det.

Det är framför allt två investeringar i personal som jag ser som nödvändiga under de närmaste åren om hälso- och sjukvården ska behålla förmågan att vara en sektor som ungdomar vill söka sig till när konkurrensen om de krympande årskullarna ökar samtidigt som vård- och omsorgsbehovet i befolkningen ökar.

Det handlar å ena sidan om vidareutbildning och å andra sidan om en mer ansvarsfull lönepolitik.

Vad gäller vidareutbildning så slösar vi till en början bort sjukvårdens allra dyrbaraste resurs genom att det, i alla fall för ett par år sedan, i snitt dröjde 18 månader för en färdigutbildad läkare att få en plats för AT-tjänstgöring. Regioner och landsting behöver investera i fler utbildningsplatser så att det finns tillgång till såväl AT-platser som i nästa steg ST-platser utan ofrivillig väntan för de som utbildat sig till läkare vid något av de sju universiteten som har utbildningsansvaret.

Ett annat ännu olöst problem är hur sjuksköterskors (och även vissa andra yrkesgruppers) specialistutbildning ska finansieras. Det finns redan idag en rätt stor brist på specialistutbildade sjuksköterskor och den kommer dessutom att öka om det inte vidtas mer konkreta åtgärder å det snaraste. För de som önskar specialistutbilda sig efter sjuksköterskeexamen är det närmast ett lotteri om det handlar om att få utbilda sig genom att ta tjänstledigt och plugga med studiemedel, eller om man kan få studera vidare med lön eller viss lön. I bland annat Västra Götalandsregionen så kan olika individer få helt olika förutsättningar även om de studerar samtidigt. Att den så kallade utbildningspremien, d v s hur mycket mer betalt man får efter sin specialistering (och eventuellt med högre studieskulder), dessutom ofta är väldigt låg gör det inte enklare att locka sjuksköterskor till att studera vidare.

Vi behöver investera i en ny modell för hur specialistutbildning för sjuksköterskor, och vissa andra grupper, ska finansieras. Antingen genom att sjukvårdshuvudmännen bekostar utbildningen så att sjuksköterskorna får en viss form av lön under utbildningen, eller att utbildningspremien kraftigt höjs så att det också i lönekuvertet lönar sig att specialistutbilda sig.

För knappt tio år sedan tecknades det första så kallade LIF-avtalet mellan landstingen och läkemedelsindustrin med syfte att reglera formerna för hur industrin fick bedriva utbildning för vårdens personal. Resultatet har blivit att denna typ av vidareutbildning i industrins regi har minskat, men tyvärr har inte regioner och landsting på motsvarande sätt fullt ut svarat upp med att erbjuda sina anställda denna ”vardagsfortbildning”. Jag tror att det vore önskvärt med någon form av individuella kompetenskonton kombinerat med generellt ökade resurser för denna typ av fortbildning.

Till sist i denna serie tänker jag lyfta frågan om en mer ansvarsfull lönepolitik. Jag har delvis redan berört den ovan vad gäller den oftast allt för låga utbildningspremien för de yrkesgrupper (förutom läkare) som väljer att specialistutbilda sig. Men generellt sätt och för att försöka begränsa ett långt resonemang kan man säga att lönespridningen inom olika yrkesgrupper i hälso- och sjukvården måste öka.

Skillnaden i lön mellan en specialistutbildad sjuksköterska (vårdens största profession) med många års erfarenhet, stort engagemang och stort ansvar i sin yrkesroll måste bli betydligt större gentemot en nyutbildad legitimerad sjuksköterska med ett mindre ansvar i sin yrkesroll. Principen om individuell lönesättning är självklar i teorin, men visar sig ofta betydligt svårare att tillämpa i praktiken. Här måste vårdens chefer bli mycket modigare i sin lönesättning, och till sin hjälp måste de få politiskt stöd och kanske också resurser för att börja en resa där de med högst kompetens och erfarenhet och med stort engagemang och ansvar bättre avlönas för sina insatser för att utveckla och upprätthålla en hög kvalitet på svensk hälso- och sjukvård.