Jonas sjukvårdsblogg

Ovanstående rubrik är också rubriken på den undersökning som Läkarförbundet förtjänstfullt genomfört och presenterade tidigare i veckan. Undersökningen pekar på att det saknas 1 400 specilister i allmänmedicin i den svenska primärvården, vilket nästan motsvarar var fjärde läkare som borde finnas i den svenska primärvården.

 

Utgångspunkten för Läkarförbundets beräkning är det ofta omdiskuterade målet om en specialistläkare i allmänmedicin per 1 500 invånare, vilket motsvarar ett behov av drygt 6 000 specialister i allmänmedicin. Jag tänkte i detta inlägg inte fördjupa debatten om det är ett rimligt mål eller inte. Jag möter såväl de allmänläkare som tycker att en läkare per 1 800-2 000 är mer rimligt och andra som säger att 1 500 patienter per läkare är ett absolut max, och själv säger jag att det naturligtvis beror på vårdtyngden på de patienter som den enskilde doktorn eller vårdcentralen ansvarar för.

 

Slutsatsen om att Sveriges primärvård behöver bemannas av fler specialister i allmänmedicin är inte ny, men fortfarande fullt rimlig. Undersökningen från Läkarförbundet har hjälpt oss att sätta mer exakta siffror på problematiken. Jag har själv under en längre tid försökt få fram siffror på hur många fler specialister i allmänmedicin som har en ordinarie arbetsplats på någon av regionens vårdcentraler idag jämfört med våren 2009 innan vårdvalet VG Primärvård genomfördes i Västra Götalandsregionen, men det har hittills inte gått att få fram några riktigt bra siffror vilket är olyckligt.

 

Landstinget i Jämtland når i undersökningen nästan upp till (ner till?) målet med att ha en läkare per 1 584 patienter, medan Västra Götalandsregionen kommer på en 16:e plats med 2 077 patienter per läkare i snitt och Örebro läns landsting avslutar listan med 2 422 patienter per läkare.

 

Den mest förvånande uppgiften, i alla fall för mig, är att det är färre patienter per läkare vid de privat drivna vårdcentralerna är vid de offentligt drivna vårdcentralerna i landet som helhet och i 15 av 21 landsting. Det är förvånande för att privat drivna vårdcentraler oftare brukar vara mer "läkartunga" i sin personalmix och det är förvånande för att de privat drivna vårdcentralerna som tillkommit efter införandet av vårdvalsmodeller på många håll har en något lättare patientmix, men något lägre vårdbehov. Vad siffrorna sannolikt står för är att de offentligt drivna vårdcentralerna i högre utsträckning är beroende av tillfälliga bemanningsläkare som inte är inräknade i Läkarförbundets undersökning.

 

Undersökningen visar också att 40% av vårdcentralerna i Västra Götalandsregionen (precis under rikssnittet) var beroende av hyrläkare under mätperioden. I vår regionen var det totalt 147 hyrläkare som var inne i verksamheten varav 2/3 av dem vid de offentligt drivna vårdcentralerna

 

Det finns mycket kunskap att hämta ur undersökningen för den framtida utvecklingen av primärvården. Glädjande är den relativt stora mängden ST-tjänster som nu finns i allmänmedicin även om behovet (och i Västra Götaland även resurserna) är större än vad vi kan fylla.

 

Jag hoppas att denna undersökning kan bidra till att jag kan få min tidigare önskan uppfylld om en ordentligt uppföljning av hur läkarbemanningen med fasta tjänster har utvecklats i regionen sedan vårdvalet infördes.