Jonas sjukvårdsblogg

I tisdags presenterade Socialstyrelsen en uppföljning och utvärdering av vården för de tre stora cancersjukdomarna; bröstcancer, prostatacancer samt tjocktarms- och ändtarmscancer. Även denna utvärdering - som många tidigare - visar på skillnader, och ibland stora skillnader, i vård och vårdresultat beroende av var i landet vården ges.

Rapporter om olikheter i vård och resultat brukar alltid leda till diskussioner om mer av statlig styrning av vården och att det inte får se olika ut i olika landsting och regioner. Jag tror det är viktigt att inte dra allt för snabba växlar av olikheterna, och det av två skäl.

För det första är det först de senaste decenniet som vi mer på bredden vetat om de regionala skillnaderna, eftersom det är först nu som mätt och kunnat jämföra. Inom några få områden, bland annat genom höftprotesregistret har vi kunnat mäta, jämföra och utveckla metoder under 30 år och där ser vi idag mycket små geografiska variationer. Med mätning, redovisning så följer också åtgärder hos dem som uppvisar sämre resultat och de driver sedan på en utveckling mot allt bättre och mer regionalt jämlika resultat.

För det andra ser jag en risk med att det sätts någon form av nationella mål för resultat. Risken ligger i att regioner, landsting, sjukhus och enskilda medarbetare i vården nöjer sig med att uppnå dessa mål och inte strävar vidare för att fortsätta att utveckla vården över denna punkt.

Förutom de geografisk skillnaderna så är det utmärkt att det i Socialstyrelsens utvärdering också görs uppföljning av olikheter utifrån socioekonomiska faktorer. I utvärderingen framkommer det bland annat att lågutbildade i flera fall når sämre resultat och inte heller tillgång till lika omfattande utredningar och behandlingar. Detta är, enligt min mening, det mest alarmerande och inte något som med automatik kommer att korrigeras över tid på samma sätt som de geografiska skillnaderna.

Det är denna aspekt av Jämlik vård som framöver måste ges en större tyngd än de geografiska skillnaderna. Det är denna aspekt som måste leda till förändringar i den kliniska vardagen så att alla människor behandlas lika. För det är inte acceptabelt att utbildningsnivå, inkomstnivå eller etnisk härkomst avgör hur kvalificerad vård man erbjuds.

När jag skriver dessa rader påminns jag återigen om hur den politiska ledningen med S, V och MP i regionen i höstas antog en målbild för det som kallas Framtidens sjukvård i åtta punkter utan att beröra området Jämlik vård, och hur de i det efterföljande budgetarbetet minskade anslagen till regionens Kunskapscentrum för Jämlik vård.

Jag kan bara hoppas att veckans utvärdering kan bidra till en insikt om att det finns mycket mer att göra inom området Jämlik vård, och att det arbetet nästan bara har börjat.