Jonas sjukvårdsblogg

I dag, den 5 november, är det på dagen 15 år sedan som Västra Götalandsregionens regionfullmäktige samlades för allra första gången i kommunhuset i Vänersborg, vars fullmäktigesal byggts ut för att rymma de nyvalda 149 ledamöterna representerandes åtta partier.

I samband med regionfullmäktiges sammanträde för ett par veckor sedan ägnades en halvdag åt en historisk tillbakablick och även en viss titt i spåkulan framöver. För min egen skulle det dröja ytterligare sex veckor, från den 5 november 1998, innan jag började en tjänst som regionsekreterare (politisk sekreterare) på Folkpartiets regionkansli, och där har jag blivit kvar. Regionsekreterare var jag fram till 31 mars 2004, och från dagen efter har jag varit först regionråd och sedan valet 2010 oppositionsråd för Folkpartiet.

Jag kan således hävda att jag i princip har varit med på hela resan med Västra Götalandsregionen, även om jag bara följde den inledande turbulensen på distans när den första rödgröna minoritetsledningen redan efter några veckor förlorade voteringen om budget för 1999 då Sjukvårdspartiet valde att rösta med de borgliga partiernas förslag till budget.

Det finns väldigt mycket att säga om de här åren, och jag ångrar ibland att jag inte fört bättre noteringar om allt som hänt och sparat alla papper och interna PM – även om mycket finns kvar i datorn och på papper. Men det får sparas till kommande memoarer, om det någon gång skulle bli några sådana.

När Västra Götalandsregionen bildades så var det något unikt i svenskt samhällsliv och det märktes också på den stämning som präglade politiken i samband med regionbildningen. Trots den inledande politiska och ekonomiska turbulensen, och det ibland naiva och tafatta ledarskapet från den politiska ledningen så fanns en tydlig nybyggaranda och visioner för vad politiker ville med den nya regionen. Möjligheterna syntes vara många och ledande tjänstemän såg nya möjligheter att forma en ny region som då hade drygt 1,4 miljoner invånare. Det fanns kort sagt ett engagemang och en vilja att göra något bra av regionbildningen som då fortfarande bara var en försöksverksamhet, även om ingen på allvar kunde tro att vi någon gång skulle återgå till de tidigare landstingen.

Det jag främst saknar idag när regionen nu ”fyller moppe” är att det politiska livet i regionen allt för mycket påminner om en mänsklig 15-åring som lite slött och på distans betraktar omgivningen och inte tar några egna initiativ om det inte är alldeles nödvändigt, och som möjligen filosoferar över vad det ska bli av livet framöver. Drömmarna är kanske många, men inte särskilt konkreta. Viljan kring vad som ska inträffa i framtiden är betydligt större än förmågan att röra sig i den riktningen. Det tycks lättare att ta sig an de mindre frågorna, än de stora utmaningarna. Det tycks lättare att utföra en symbolhandling än att ta sig an de grundläggande utmaningarna.

Under det närmaste året kommer partierna i Västra Götaland att göra sitt yttersta för att kunna få så många mandat som möjligt i det regionfullmäktige som samlas till sitt första möte i slutet av oktober 2014. Det kommer sannolikt att spekuleras både före, under och kanske också efter valet om vilka partier som ska bilda koalitioner eller allianser med varandra för att utgöra en fungerande politisk ledning för Västra Götalandsregionen för de kommande fyra åren. Alla vill till makten, men vet alla verkligen vad de vill göra med makten om de får den? Och om de är så att alla vet vad de faktiskt vill, finns i så fall förmågan att leda och driva utvecklingen i den riktningen?

Ja, självklart tycker jag att Folkpartiet både har visioner, idéer och konkreta förslag till vad vi vill med Västra Götalandsregionen i framtiden. Vi har lagt ett stort arbete på att arbeta fram ett trovärdigt budgetförslag också i opposition, och jag tycker att vår vision om ”Den kreativa regionen” visar på att det är möjligt att fortfarande lyfta blicken över dagens ärendelista för att fundera på vad vi vill med och vad vi kan åstadkomma i Västra Götalandsregionen.

Men jag tycker inte att vi möts av så mycket motstånd i den debatten, och utan debatten riskerar organisationen att stagnera och till sist förtvina.