Jonas sjukvårdsblogg

Igår hade Västra Götalandsregionens regionstyrelse en seminariedag med temat "Regiongemensam produktionsplanering". Under månader, ja nästan under ett helt år har fokus riktats mot tisdagen 29 oktober. (Ja, själva datumet har bara varit aktuellt i ett par månader.) Det var nu DET skulle presenteras. DET som skulle lägga grunden och som mängder av andra aktiviteter skulle ta sitt avstamp i. DET som långsiktigt skulle lösa tillgängligheten i regionen. DET som upplevts som det bärande elementet i arbetet med det som ibland kallas Framtidens sjukvård i Västra Götalandsregionen. DET som processesats i tjänstemannaledningar och i medicinska sektorsråd.

 

Jag vill verkligen inte brista i respekt för dem som suttit med i styrgrupper och arbetsgrupper och på andra sätt varit involverade med att ta fram underlaget till gårdagens förslag, men med tanke på innehållet som presenterades så var det varken dramatiskt eller uppseendeväckande eller särskilt politiskt känsligt. Det bidde en tummetott, eller mycket skrik för lite ull. Det är inte förslaget jag kritiserar utan snarare hypen kring vad som skulle komma och vilka förväntningar som har byggts upp kring ärendet.

 

Regiongemensam produktionsplanering handlar i grunden om strukturella förändringar i uppgiftsfördelningen mellan olika sjukhus i regionen. Det är i grunden ofta känsliga frågor som kan leda till lokala opinioner bland såväl personal som bland medborgare på de orter som upplever är det sker en minskning eller försämring i vårdutbudet. Jag har svårt att se att det presenterade förslaget kommer att leda till några större lokala opinioner. Möjligen i Skene som, om förslaget genomförs så som det presenterats, kommer att få ytterligare färre vårdplatser. Möjligen också i Lidköping vars akutkirurgi på sikt troligen kommer att försvinna, men i Lidköping föreslås i gengäld en större satsning på planerad ortopedisk verksamhet.

 

Flera av de presenterade förslagen tog sin utgångspunkt i att vi har möjlighet att höja kvaliteten på vården för patienterna genom att koncentrera vissa, mindre vanliga, behandlingar till färre ställen och färre kirurger. För mig är det fullständigt självklart och närmast skämmigt att vi inte genomfört viss koncentration redan. Vi ska inte utsätta patienter för att bli opererade av någon som bara gör ett visst ingrepp en handfull gånger per år.

 

Det som var glädjande under gårdagens seminariedag var, som jag uppfattade det, den breda samstämmigheten i att just koncentrationen av några mer sällsynt förekommande åtgärder koncentreras till 1-3 utbudspunkter i regionen och att det egentligen finns anledning att vänta med att genomföra de åtgärderna.

 

Det som var oroande under gårdagens seminariedag var den tydliga strävan till att vi ska kratta in all (eller i alla fall det allra mesta av) den planerade verksamheten i egen regi, d v s att den ska utföras av Västra Götalandsregionen på regionens sjukhus utan hjälp av några alternativa vårdgivare. Skulle det kvarstå i det beslutsförslag som kommer på vårt bord framåt årsskiftet så kommer det att bli svårt att få en politisk enighet. Jag tror att regionens hälso- och sjukvård skulle må väl av att ha hjälp, och inte bara lite grand på marginalen, av andra vårdgivare för att kunna göra jämförelse av kostnader och resultat. De alternativa vårdgivarna skulle dessutom kunna bidra till en ökad flexibilitet för att klara variationer i behoven och i den egna organisationens förmåga att leverera lika mycket som det är tänkt.

 

Om den frågan hamnar i ett skarpt läge, så tror jag att vi inte längre kommer att prata i tummetott-termer.