Jonas sjukvårdsblogg

Igår presenterades nyheten att SKL:s programförklaring om att halvera kostnaderna för inhyrd personal i hälso- och sjukvården till 2014 ser ut att misslyckas helt. Istället för en halvering av regioner och landstings kostnader för hyrläkare (och till viss del också inhyrda sjuksköterskor) ser de ut att öka med 18 procent på två år till en årlig kostnad om knappt tre miljarder kronor.

 

I Västra Götalandsregionen minskade kostnaderna under 2012 från 573 miljoner kronor till 511 miljoner kronor, men i den senaste uppföljning i regionen per september 2013 ligger kostnaderna återigen något högre under de nio första månaderna i år jämfört med förra året, om än bara 2,5 miljoner kronor högre.

 

Jag har under en längre tid stört mig på att så mycket kraft riktas mot att kritisera kostnaderna för hyrläkare, och att det är kostnaderna för hyrläkare som ska minska. Jag skulle vilja hävda att hyrläkare i direkta lönekostnader inte är så väldigt mycket högre än för ordinarie personal sett till utförd patienttid. En hyrläkare kostar inte när hen är sjuk eller föräldraledig och åker inte iväg på utbildning, utan är inhyrd för att just träffa patienter. I det perspektivet är kostnaden inte så stötande som det ibland framstår som i debatten. Till det kan ju också läggas som exempel att utan en inhyrd anestesiläkare hade inte heller annan personal som en kirurg och operationssköterska heller kunnat utföra sina arbetsuppgifter den dagen.

 

Nu är inte detta ett försvar av användningen av hyrläkare. Även om det måste sägas att en vettig användning av inhyrd personal i samband med plötsliga vakanser, vid sjukdom på ordinarie personal eller vid semesterplanering är något vi måste bejaka för att få en så väl fungerande sjukvård som möjligt.

 

Problemet med hyrläkarna är inte primärt kostnaderna, utan kvalitetsbristerna. Inte heller det för att de läkare som jobbar åt bemanningsföretagen generellt sett skulle vara sämre läkare än dem som är anställda på sjukhus och vårdcentraler, utan för att de kommer in utifrån och känner inte rutinerna på arbetsplatsen och känner inte heller patienterna. I hälso- och sjukvården är samspelet mellan personal tillhörande olika yrkesgrupper central för en effektiv och högkvalitativ verksamhet. I det samspelet riskerar alltid en inhyrd läkare att komma till korta.

 

Att problemet i första hand inte är ekonomiskt kan illustreras med exempel från den primärvård som regionen bedriver i egen regi i organistionen Närhälsan. Verksamheten prognosticerar ett överskott på 30 miljoner kronor under 2013, men har till och med september lagt ut nästan 190 miljoner kronor på köp av personal från bemanningsföretag.

 

Den offentliga primärvården i Västra Götalandsregionen har alltså lagt i snitt 5 miljoner kronor per vecka på att hyra in extern personal. Det motsvarar sannolikt i snitt 100 inhyrda doktorer på vårdcentralerna varje vecka. Det är mycket till 114 offentliga vårdcentraler. Primärvårdens själva "affärsidé" är kontinuitet. Primärvårdens specialistläkare i allmänmedicin ser samma patient men olika symptom och sjukdomar hos patienterna, medan organspecialisterna ständigt ser samma symptom och sjukdomar hos olika patienter. När det kommer en inhyrd läkare för en vecka eller kanske två till en vårdcentral så kommer hen att jobba med många patientbesök och det är väl bra, men vi vet också av erfarenhet att hyrläkare generellt skriver fler remisser och skriver ut fler recept, kanske för att de inte känner patienten lika väl som en fast husläkare hade gjort. Kvaliteten i arbetet riskerar att bli lidande när läkare och patient inte känner varandra, och patienter kan tvingas att återberätta sin sjukdomshistoria varje gång hon träffar en ny inhyrd läkare vid sitt besök på vårdcentralen.

 

Kostnaden klarar den offentliga primärvården uppenbarligen av att bära, men missnöjda patienter väljer successivt bort de vårdcentraler som inte kan erbjuda fasta läkare, och det tycker jag att de gör helt rätt i.

 

Debatten om hyrläkare måste förändras och sluta fokusera på kostnaderna för den inhyrda personalen och istället fokusera på hur vi kan höja kvaliteten och säkerheten i hälso- och sjukvården genom att inte bli beroende av inhyrd personal i den ordinarie verksamheten, och för att lyckas med det krävs en helt annan personalpolitik.