Tack till ministern
Jag vill idag på förmiddagen tacka socialminister Göran Hägglund för ett välgörande debattinlägg på Svenska Dagbladets Brännpunkt. "Vänta med tvärsäkra uttalandet" är rubriken på artikeln som är skriven med anledningen av den debatt som uppstått efter häktningen av barnläkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm. Förvåning över tvärsäkra uttalanden var också min reflektion i ett blogginlägg för några dagar sedan.
Sedan det inlägget vet även vi utomstående lite mer då sekretessen delvis har hävts kring utredningen och obduktionsprotokollet har offentliggjorts. Vi vet nu att det i obduktionsprotokollet skrivs att det lilla barnet har fått en extremt hög dos enligt en rättskemisk analys. Nu tvistas de i läkarkåren huruvida dessa siffror säger oss något - egentligen.
Göran Hägglunds uppmaning är därför viktig. Låt oss vänta med tvärsäkra uttalanden. Låt oss också få en sansad debatt där inte egenintressen eller "krav-på-handling" driver iväg en viktig fråga till ett allt för snabbt beslutsfattande som vi senare kan komma att ångra.
Hägglund menar att vi har ett problem först om läkaren har följt praxis men ändå blir dömd för brott, men att det ur juridisk och regelverksmässig synvinkel är tydligare om praxis följts och läkaren frias, eller om det brutits mot praxis och läkaren döms.
Jag förstår resonemanget, men vill betona att vi har fortsatta förtroendeproblem också i det andra och tredje fallet. I det andra fallet och praxis följts och läkaren frias så har vi en förtroendekris från vårdpersonal gentemot de rättsvårdande myndigheterna. Vi har också fått en osäkerhet bland vårdpersonal kring vad man vågar eller inte vågar göra. I många lägen är vi starkt beroende av att vårdpersonal och vågar fatta viktiga, till och med livsavgörande, beslut snabbt. De ska inte behöva tänka både två och tre gånger extra på eventuella juridiska följder.
Allt för många patienter drabbas av onödiga patientskador på grund av brister i vården. Dessa brister beror i några fall på personliga tillkortakommanden hos personal, men i ännu fler fall kan de kopplas till brister i rutiner och i organisation. Det är här den huvudsakliga kraften måste riktas för att skapa en förbättring. Vi varken kan eller bör ta bort den legitimerade personalens ansvar för sina handlingar, men vi får heller inte bygga ett system där tvister i hälso- och sjukvården i högre utsträckning avgörs i våra allmänna domstolar.
I det tredje fallet - om praxis inte har följts och läkaren döms - har vi också en risk för ett fortsatt förtroendeproblem, och det är allmänhetens förtroende för läkare och annan vårdpersonal. Har de tillräcklig kompetens? Vågar jag lägga mitt liv i deras händer? Går det omkring vårdpersonal med onda avsikter gentemot mig och andra?
Vi har från andra länder läst om läkare och sjuksköterskor som med "barmhärtighetens" flagga tagit livet av ett stort antal patienter.
Göran Hägglund gör i det fallet en tydlig och viktig markering mot läkarassisterade självmord, eller aktiva dödshjälp. Tyvärr har ministern skäl att kritisera agerandet från en ledande företrädare för folkpartiet i den frågan, och det finns tyvärr också andra liberaler som motionerat om aktiv dödshjälp i riksdagen.
Jag vill i det sammanhanget göra ett tydligt avståndstagande från de tankarna på denna sida, och vill hänvisa till vad tre andra partikamrater, Erik Ullenhag, Cecilia Wigström och Cecilia Wikström, skrev i Göteborgs-Posten strax före jul i denna fråga. Även den artikeln hade en ovanligt informativ rubrik för att vara på en debattartikel; "Aktiv dödshjälp kan devalvera människans värde".
Människovärdets okränkbarhet och rättsstaten är två fundament som en demokrati vilar på. Båda dessa är just nu i viss gungning. I det läget är det mycket klokt att vänta med både tvärsäkra uttalanden och tvärtsäkra åtgärder.
Sedan det inlägget vet även vi utomstående lite mer då sekretessen delvis har hävts kring utredningen och obduktionsprotokollet har offentliggjorts. Vi vet nu att det i obduktionsprotokollet skrivs att det lilla barnet har fått en extremt hög dos enligt en rättskemisk analys. Nu tvistas de i läkarkåren huruvida dessa siffror säger oss något - egentligen.
Göran Hägglunds uppmaning är därför viktig. Låt oss vänta med tvärsäkra uttalanden. Låt oss också få en sansad debatt där inte egenintressen eller "krav-på-handling" driver iväg en viktig fråga till ett allt för snabbt beslutsfattande som vi senare kan komma att ångra.
Hägglund menar att vi har ett problem först om läkaren har följt praxis men ändå blir dömd för brott, men att det ur juridisk och regelverksmässig synvinkel är tydligare om praxis följts och läkaren frias, eller om det brutits mot praxis och läkaren döms.
Jag förstår resonemanget, men vill betona att vi har fortsatta förtroendeproblem också i det andra och tredje fallet. I det andra fallet och praxis följts och läkaren frias så har vi en förtroendekris från vårdpersonal gentemot de rättsvårdande myndigheterna. Vi har också fått en osäkerhet bland vårdpersonal kring vad man vågar eller inte vågar göra. I många lägen är vi starkt beroende av att vårdpersonal och vågar fatta viktiga, till och med livsavgörande, beslut snabbt. De ska inte behöva tänka både två och tre gånger extra på eventuella juridiska följder.
Allt för många patienter drabbas av onödiga patientskador på grund av brister i vården. Dessa brister beror i några fall på personliga tillkortakommanden hos personal, men i ännu fler fall kan de kopplas till brister i rutiner och i organisation. Det är här den huvudsakliga kraften måste riktas för att skapa en förbättring. Vi varken kan eller bör ta bort den legitimerade personalens ansvar för sina handlingar, men vi får heller inte bygga ett system där tvister i hälso- och sjukvården i högre utsträckning avgörs i våra allmänna domstolar.
I det tredje fallet - om praxis inte har följts och läkaren döms - har vi också en risk för ett fortsatt förtroendeproblem, och det är allmänhetens förtroende för läkare och annan vårdpersonal. Har de tillräcklig kompetens? Vågar jag lägga mitt liv i deras händer? Går det omkring vårdpersonal med onda avsikter gentemot mig och andra?
Vi har från andra länder läst om läkare och sjuksköterskor som med "barmhärtighetens" flagga tagit livet av ett stort antal patienter.
Göran Hägglund gör i det fallet en tydlig och viktig markering mot läkarassisterade självmord, eller aktiva dödshjälp. Tyvärr har ministern skäl att kritisera agerandet från en ledande företrädare för folkpartiet i den frågan, och det finns tyvärr också andra liberaler som motionerat om aktiv dödshjälp i riksdagen.
Jag vill i det sammanhanget göra ett tydligt avståndstagande från de tankarna på denna sida, och vill hänvisa till vad tre andra partikamrater, Erik Ullenhag, Cecilia Wigström och Cecilia Wikström, skrev i Göteborgs-Posten strax före jul i denna fråga. Även den artikeln hade en ovanligt informativ rubrik för att vara på en debattartikel; "Aktiv dödshjälp kan devalvera människans värde".
Människovärdets okränkbarhet och rättsstaten är två fundament som en demokrati vilar på. Båda dessa är just nu i viss gungning. I det läget är det mycket klokt att vänta med både tvärsäkra uttalanden och tvärtsäkra åtgärder.
Kommentarer
Trackback
